Torben og Jytte
Danska och norska böcker
[…]
Henrik Pontoppidan […] Det är skaparen af tidsmonumentet "Lykke-Per" och det samtida Danmarks störste prosaist som i år går i spetsen, och detta är så mycket mera glädjande som hans tystnad varit lång. I sin senare alstring har Pontoppidan med förkärlek valt den helt lilla romanens eller novellens form, men nu tycks han åter ha planlagt en stor, omfattande nutidskildring. Hans nya bok, "Torben og Jytte" (Gyldendals), bär öfverrubriken "En Fortælling-Kreds" och äfven skildringens gång ger vid handen, att vi här ha framför oss inledningen till ett större helt. På de sista sidorna få vi veta, att den centrala manliga figuren bereder sig att taga aktiv del i sitt lands politiska strider, och det blir uppenbarligen senare års i många afseenden egendomliga händelser på skilda områden af det offentliga lifvet i Danmark som skola bilda ramen kring Torben Dihmers vidare öden.
En sådan inledande framställning som denna blir ju alltid i viss mån otillfredsställande för vanliga romanläsare. För hvarje kännare och vän af Henrik Pontoppidans manliga berättarkonst ådagalägger emellertid "Torben og Jytte", att diktaren den dag i dag trots årens tyngd har all sin styrka i behåll. Hans språk rinner lugnt och speglande klart som en bred flod mellan sommargröna stränder; det har öfver sig en oemotståndlig sundhetens fägring; det öfverraskar aldrig med plötsliga effekter, det hetsar icke, leker icke med läsaren, utan leder honom, medan han städse känner sig hemma och säker, framåt och uppåt mot färdens mål. Hans stilkonst är så säker och han tecknar sina människor med en så klokt afvägd fördelning af satir och deltagande, att man aldrig upphör att vid sidan af det myckna andra, som finnes i hans skildringar, beundrande iakttaga själfva hans konstnärliga teknik, hans under oaflåtligt, strängt följdriktigt arbete till fulländning drifna herravälde öfver materialet.
*
En skildrare med en respekt för lifvet, som är i släkt med Henrik Pontoppidans, en ifrig iakttagare af sin samtids människor och en af det yngre Danmarks manligaste författarbegåfningar är Knud Hjortö. Här hemma hos oss är han väl ännu inte känd i större kretsar, men han förtjänar att blifva det, främst genom psykologiska skildringar af så högt värde som "To Verdener" och den i fjol utgifna "Grön Ungdom og graa Sjæle", men ingen torde ångra sig, om han låter bekantskapen förmedlas af den intagande bok, Hjortö nu utsändt.
"Foraarsskyer" är ett nytt vittnesbörd om, hur klart och skarpt denne författare ser människorna omkring sig och hur fint öra han har för de minsta nyanser. Hans böcker äro värklighetsskildring i bästa betydelse; han förstår att till det yttersta begagna hvad han hör, icke minst då det gäller framställningen af barndomens och de tidigaste mognadsårens ömtåliga skiftningar. Han finner ofta bruk för sin starkt saltade satir, men han visar också icke sällan ett smittande godt humör. Och hans barnskildringar äro ingenting mindre än förtrollande i sin friska och orädda sanningsenlighet.
[…]
Qvidam Qvidamsen