De Dødes Rige
Ur Danmarks moderna litteratur
1. Henrik Pontoppidan: En Fortællingskreds. I-IV. Gyldendal.
[...]
Två författare stå genom sin senare produktion för närvarande som förgrundsgestalter i dansk litteratur: Henrik Pontoppidan och litteraturhistorikern professor Vilhelm Andersen.
Pontoppidans senaste verk med överrubriken En Fortællingskreds är en romancykel, skildrande danska personer och förhållanden på 1890-talet upp till Viggo Hörups död 1902; fyra volymer därav ha under titlarna Torben og Jytte, Storeholt, Toldere og Syndere och Enslevs död utkommit och en femte väntas till våren.
Pontoppidan älskar den brett anlagda romanen. Hans huvudverk hittills, Lykkeper, som gav en rundmålning av danskt samhälle kring 1880, utgick först (1898-1904) i åtta band, förkortade i en senare bearbetning till tre. Komposition och syfte i detta stora verk erinra i viss mån om Romain Rollands senare utgivna Jean-Christophe. Liksom Rolland, skildrade Pontoppidan en genialskt anlagd mans själsutveckling och hela liv från barndomen till hans död, och den genomträngande analys och poetiska kraft varmed han utförde denna teckning har gjort Lykkepers gestalt till den kanske mest betydande i modern dansk diktning. Liksom den franska författaren låter sin Jean-Christoph ta ställning til samtida tysk och fransk odling, så lät också Pontoppidan sin hjälte genomleva samtida dansk kultur, representerad av sina båda yttersta motsatser, protestantisk kristendom med pliktkänsla och böjelse för metafysisk och poetisk kontemplation å ena sidan, judisk eller av judar företrädd världsglädje, nykter klokhet och mot det jordiska livet riktad aktivitet å den andra.
Denna problemställning är i själva verket karakteristisk för dansk litteratur: kyrkan och kristendomen, vare sig som föremål för angrepp eller tillslutning, spela där en vida större roll än hos oss. I Sverige har filosofien blivit en tillflyktsort för det metafysiske intresset.
Pontoppidans nya verk kan icke mäta sig med Lykkeper. Denna roman ägde en med stor energi karaktäriserad centralfigur, titelpersonen, och författaren ville med honom något bestämt säga: nämligen att kristendomen, som lärde människan att offra sig och att värdigt dö, hade en brist som tärde på nationens kraft: dess världsförakt underskattade kulturens strävanden att förbättra människornas villkor och den djupt i sinnet begravna medeltida skuggvärlden, över vilken skuldkänslan för spiran, förlamar kraften att gripa livets frukter. Lykkeper, prästsonen, som går ut i världen med en ljungande protest mot sin barndoms hem, mättad med energi och ärelystnad, för att erövra livet och utföra en nationell odlingsbragd, inhämtas dock till slut i sin framfart av förfädrens makt, skuldkänslan vaknar och kärleken spirar till hans barndoms stränga och samtidigt idylliska kultur, han släppar sina halvt vunna framgångar och han slutar som eremit.
En Fortællingskreds saknar en huvudfigur av samma mått som Lykkeper. Intresset delar sig på flera linjer, och samhällsskildringen träder mera i förgrunden.
Den gestalt som främst fängslar läsarens uppmärksamhet är politikern Enslev, bakom vilken man finner dölja sig Viggo Hörup, vänsterns ledare under författningskampen på 1870- och 80-talen och tidningen Politikens grundare. Bilden är visserligen ej fullständig: författaren skildrar Enslev inte i hans makts dagar, men i hans ungdom och i hans sista strid. Men man igenkänner de bestämmande dragen i den stora radikala politikerns liv och karaktär: hans härstamning från landet och hans ursprungliga avoghet mot den litterära huvudstads- och överklasskulturen, representerad vid hans politiska framträdande av nationalliberalerna, hans spänstighet och eld, hans irritabilitet och maktbegär, hans bravur som talare och hans skicklighet som taktiker. Det är ej känt i vad mån berättelsen om Enslevs ungdom motsvarar förebildens. I varje fall är denna skildring av utmärkt psykologiskt intresse. Författaren låter Enslev vara halt och växa upp i disharmoni med sina syskon. Ur denna ogynnsamma ställning i tillvaron stiger en stark protestkänsla, som härdas och renas till en ärelystnad och en idealitet som komma att leda den blivande politikerns liv och bära honom allt vidare uppåt. Man märker att Enslevs start är densamma som Lykkepers och likaså har hans agg mot fromma och självgoda anhöriga sin precisa motsvarighet hos denne: utan tvivel har diktaren i denna upprepade träffsäkra analys av protestkänslans betydelse för en personlighets utveckling tolkat en av sitt livs grunderfarenheter. Skillnaden mellan Enslev och Lykkeper är att medan den kristna kulturen sluttligen återvinner sitt välde över den senares sinne, så förvandlas den förres agg till ett allt starkare hat mot kristendomen som frihetens fiende. Enslev framträder sålunde som den starkare karaktären. Men han har icke samma djupa allmänmänskliga intresse som den med genialsk klarsyn skildrade Lykkeper.
I överensstämmelse med dessa i romanen givna förutsättningar låter Pontoppidan i fjärde volymen, Enslevs död, politikern på sin ålderdom utkämpa sin sista förbittrade strid mot kyrkan och särskilt det religiösa inflytanden som gjort sig gällande inom vänsterns egna led. Han stupar besegrad i denna kamp. Diktaren har här företagit en omdiktning, bakom vilken man dock skönjer faktiska partigrupperingar och flera ledande personligheter. Politikens redaktör vann, som bekant, på sitt yttersta ett slags seger, i det han upptogs som trafikminister i det första vänsterministeriet av 1901 och hans fall, inom vänstern beseglat med Albertis inval i hans ställe i Folketinget (1892), hade ägt rum i åtskilliga år tidigare; det var för övrigt inte religiösa, men ekonomiska frågor som gåvo yttre anledning till hans långa strider med de moderata inom partiet.
Omväxlande med de politiska protagonisterna uppträda i romanen typer för skilda verksamheter och riktningar i Danmarks samtida liv: kyrkliga politiker och religiösa fanatiker, uppkomlingen i finansvärlden, en bankrutterad godsägare, som får representera lantadelns förfall, en medicine professor med naturvetenskapens dogmer på läpparna, en grupp förvirrade eller poserande artistbohemer. Alla dessa figurer äro tecknade med den träffsäkerhet och konstnärliga jämvikt även i satiren, som i allmänhet utmärker Pontoppidan. Men sin poetiska kärlek har han denna gång sparat för hjältinnan Jytte Abildgaard, en representant för en art modern kvinnlig överklass. Den unga damen står tveksam och sökande inför livet, kan ett ögonblick tro sig ha funnit sin lycka, men upptäcker misstaget och stöter ömtålig bort möjligheten med plötslig energi, hon tillbringar sin ungdoms halva tid i ett drömliv under musikalska eller intellektuella sysselsättningar. Detta jungfruliga, skeptiska och likväl högsinta känsloliv har Pontoppidan med mycken finhet framställt. Hjältinnans själsstämning med sin aristokratiska ro, sin brist på begär och ärelystnad, sin glädje av ensamheten, den är i själva verket besläktad med den kristna världsförsakelse diktaren tidigare skildrat; och när Lykkeper först får böjelse att uppge guldet, makten och den banala ryktbarheten, att dra sig ifrån trängseln bland de rovlystna, så är det inte bara ett uttryck av någon uppdykande asketisk atavism, men tillika ett förnämt drag: i denna tveksamhet och denna knappt av den själv förstådda ringaktning äga den Pontoppidanska diktens huvudfigur och denna kvinnogestalt ett syskontycke.
En aristokratisk stämning av samma art synes karakterisera Pontoppidan själv som författare. Den är, liksom hos hans gestalter, både en styrka och en svaghet. Den är grunden till att tendensen icke tar överhand hos honom. I sin åskådning är han närmast en representant för den Brandeska radikalismen. Lykkeper har kanske från begynnelsen avsetts som ett odelat angrepp på kristendomen och Brandes har också, uttalande sin likgiltighet för övrigt för Lykkepers egen figur, prisat den som en sådan partiskrift. Men detta omdöme är oriktigt. Lykkeper får under sina stadier på omvändelsens väg en andlig energi, ja, en storhet, bredvid vilken den kloka och världsglada omgivning han lämnat ter sig obetydlig. Pontoppidan, en teoretisk naturalist, har i själva verket en kristen kulturs blod, och det är detta blod som är det diktande elementet i honom. Han känner alla irrgångar och hemligheter, förljugenheten, men också skönheten och kraften i livet enligt kristet ideal. Han glömmer sin uppgift att bekämpa för att förstå, känna med, stundom beundra. Livsdyrkare i princip kan han inte undgå att känna en lätt och hemlig ringaktning för livskampen och dess plebejer, en dragning till metafysiken. Det förefaller som om denna själsstämning är en förutsättning för Pontoppidans objektivitet som konstnär och psykolog. Han vill gärna strida, men i grunden har han för litet intresse för det hela för att riktigt ge sig ut. Och stridens överdriftor stöta honom tillbaka som osanna: det är märkligt hur litet han i sin diktning karikerat t. ex. dessa präster han med mer eller mindre polemiskt syfte förträffligt tecknat, och där han karikerat, träder strax åter fram ett naturligt mänskligt drag, som återställer bildens jämvikt. Han liksom ej gitter annat än vara rättvis. Han är för opartisk och förnäm för att icke vara sann. Och därför är han en så utmärkt konstnär.
Men denna lätta likgiltighet, som man stundom tycker smyga genom hans diktnings ådror, är också en svaghet: det händer att den ger hans sista verk någon prägel av mållöshet. Man frågar sig ibland: vad vill författaren? Men kanske har denna likgiltighet i någon mån också en annan grund: i den stiltje som gör sig förnimbar i de små nationernas liv.
Det värde har emellertid alltid för främlingen, denna romancykel av Pontoppidan liksom föregående att den ger en mångsidig och oförryckt bild av det moderna Danmark, som vi ofullkomligt känna och vars problem i stor utsträckning äro andra än våra. Och hans författarskap har i sin egenart alltid behaget av en fin och fördomsfri kultur och en måttans ande, som dock ej hindrar en dristig flykt stundom upp i genialitetens rymd.
John Landquist
