Henrik Pontoppidan
Årets litterära Nobelpris till två danska diktare
Det litterära Nobelpriset har Svenska akademien beslutit dela mellan de båda danska författarna Karl Gjellerup och Henrik Pontoppidan.
*
Den utmärkelse akademien givit dessa framstående danska diktare skall utan tvivel hälsas med gillande i Sverige. Det är härmed första gången representanter för vårt litterärt så högt odlade och livaktiga södra grannland tilldelas något vittert Nobelpris. De båda nu 60-åriga danska författerna ha bakom sig en särdeles omfattande och idérik alstring. Henrik Pontoppidan är som konstnär den mest betydande av de två. Lärdom och reflexion ha stundom lagt någon rimfrost över den Gjellerupska ingivelsens vingar, men en rik och intressant kulturvärld breder i varje fall ut sig i hans filosofiska symboldiktning.
Henrik Pontoppidan är ättling av en gammal prästsläkt, som alltifrån den biskop Erik Pontoppidan som skrev den första danska grammatiken haft ett ansett namn i Danmark. Han genomgick Polytechnisk Læreanstalt, men övergav ingenjörsbanan och debuterade som anhängare av den realistiska och radikala samtida litteraturriktningen med Stækkede Vinger 1881 och Landsbybilleder 1883. Han utgav sedermera under 1880-talet en mängd romaner och noveller, vari han skildrade samtida danskt liv. 1891-1895 utkom romanen Det forgættede Land i tre delar och 1898-1904 hans huvudverk Lykkeper i åtta band, forkortade i en senare bearbetning till tre.
Lykkeper inbjuder till jämförelse med Romain Rollands senare Jean Christophe. Liksom Rolland skildrade Pontoppidan en genialiskt anlagd mans själeutveckling och hela liv från barndomen till hans död, och liksom den franska författaren låter sin Jean Christophe ta ställning till damtida tysk och fransk odling, så lät Pontoppidan sin hjälte på mångsidigt sätt genomleva dansk kultur, representerad av sina båda yttersta motsatser, protestantisk kristendom med pliktkänsla och böjelse för metafysisk och poetisk kontemplation å ena sidan, modern, särskilt av judar företrädd världsglädja, nykter klokhet och mot det jordiska riktad aktivitet å den andra.
Denna problemställning, representerad av ett rikt galleri karaktärer, är utförd med den finaste själskunskap och en betydande poetisk kraft. Och den kännetecknar tillika Henrik Pontoppidan själv som andlig personlighet. Han har genomlevat Lykkepers stora konflikt. Han hyser inom sig själv två motstridiga kulturer, den religiösa och den samtida naturalistiska å den andra. Och han har aldrig lyckats bringa endera av dem till definitivt herravälde inom sig. Denna disharmoni är den djupasta inspirationskällan till hans diktning, men också grunden till den melankoli, en viss mållöshet och likgiltighet, som smyger in i hans produktion. Teoretiskt är han en radikal i 80-talets mening, en bekämpare av kristendomen och den gamla danska romantiken. Med Lykkepers öde ville han visa att den kristna världsåskådningen hade en brist som tärde på nationens kraft: dess världsförakt underskattade kulturens strävanden att förbättra människornas villkor och den kristna skuldkänslan förlamar kraften att gripa livets frukter. Med många svidande satirer har han städse i socialt och politiskt avseende visat sig som en av frihetens banerförare, och när Drachmann omvände sig från brandesianismen och skönhetskultens Dionysoståg gjorde sitt intåg i Danmark som annorstädes, angrep han också den nya esteticismen. Man erinrar sig det vältaliga utbrottet i skådespelet "Asgaardsrejen": "Skönhet! Ja väl! Skal jag säga er vad som är skönt, det skönaste i världen? Ånej! Ni begriper det dock inte, små belletrister! Men jag skall säga er vad som är det uslaste, det lumpnaste av allt! Det är att sitta som vemodiga apor med huvudet på sned och lusa sig, när där runt i världen står kamp på liv och död om människornas frihet. Och ni vill kallas ungdom! Det skall vara framtiden!"
Men likafullt kom Pontoppidan ändå icke med hela sin person riktigt med i världsförbättrarbråket. Det förblir ett avstånd mellan Pontoppidan och den kämpande tiden. Han var som Snoilsky en aristokrat, ehuru av helt annan härstamning. Och Lykkeper blev icke, som Brandes velat fatta den, en partiskrift. Författarens diktande och personliga jag var starkare än hans teori och hans goda vilja. Lykkeper får under sina stadier på omvändelsens väg en andlig energi, ja, en storhet, bredvid vilken den kloka och världsglada omgivning han lämnat ter sig obetydlig, och det blir hans livsideal, som såsom det starkare slutligen drar över till sig hans älskade, den fina och kultiverade judinnan.
Pontoppidans hemmastaddhet i två världar har, förefaller det, utmynnat i en känsla av hemlöshet i båda. Men denna hemlöshet har bidragit till den utmärkta konstnärliga objektivitet med vilken han förmår gestalte personligheter och kulturmiljöer av de mest skilda sfärer. Hur träffande och rättvist har han inte, trots ett mer eller mindre polemiskt syfta, tecknad alla sina prästerliga karaktärer, av vilka han synes ha ett outtömligt förråd. Och med vilkan skärpa och klarhet har han icke å andra sidan framställt t. ex. den radikale politikern Enslevs gestalt – bakom vilken döljer sig Viggo Hörup – i sin sista stora danska samhälleskildring En Fortællingskreds! Henrik Pontoppidan förenar i sin person och diktning på ett enastående sätt ett gammal Danmarks kultur med den moderna tidens. Resultatet av denna förening är en aristokratisk och fördomsfri anda, som genomgår hans verk, och en konstnärlig måtta, som ej hindrar en dristig flykt, stundom upp i genialitetens rymd.
J. L.
