V. Konstnärliga utvicklingslinjer

323

Disposition

Föreliggande kapitels avsikt är att i stora drag teckna Pontoppidans konstnärliga utvecklingslinje samt att ge en kort framställning av hans tankar om konstens medel och mål. Avsnittet har liksom de tidigare disponerats kronologiskt; jag har härigenom sökt göra rättvisa åt den energiska tendens som genom åren alltmer gör sig gällande. Denna tendens är av personlighets-etisk art; den kan kortast sammanfattas i Pontoppidans egna ord: "For det er dog også i Kunsten fremfor alt Personlighedens Værd og ikke Fingerfærdighed, det kommer an på." (L, 10.9.28.) Tanken, som småningom helt och hållet slår igenom i diktarens skapande, har i det följande givits en ledande plats; i och med detta anges det organiska sambandet med de tidigare kapitlen.

Dispositionen är följande: efter en inledande bakgrundsteckning av Pontoppidans utgångspunkter behandlas det första skedet av hans författarskap med dess tre stadier:

de impressionistiskt-dramatiska nybörjarverken Stækkede Vinger, Sandinge Menighed och Landsbybilleder,

de följande åttiotalsverken då den klart episka stilen utvecklas – Ung Elskov, Mimoser, Fra Hytterne, Isbjørnen, Spøgelser och Skyer – samt den tredje fasen, som med tydlig anknytning till nittiotalets subjektiva och lyriska stil omfattar jag-romanerna Vildt, Minder, Den gamle Adam och Højsang.

Härefter följer en framställning av Pontoppidans teoretiska inlägg från denna tid. Dessa är rikt dokumenterade i hans journalistik. Här visar han sig starkt upptagen av problemet om konstens moral. Man finner en ganska skiftande argumentering som på ett intressant sätt ger oss författaren i hans relation till skedets litterära riktningar. I nära anslutning till denna diskussion skrev Pontoppidan romanen Nattevagt som därför behandlas i detta sammanhang.

324 Slutligen omnämnes några dominerande drag i diktarens senare stilutveckling, den som innefattar den stora epiken. Eftersom detta skede är det bäst kända och av tidigare forskare utförligast behandlade har jag här endast givit en summarisk översikt.

Någon strängare systematisering av de stilistiska kategorierna har inte ansetts lämplig; kapitlet har sitt berättigande i första hand som del av en helhet, och endast de i sammanhanget mest aktuella synpunkterna har kunnat beaktas. Åtskilligt har givits i form av antydningar och uppslag; ämnet är ytterst fruktbart. Avsnittet vilar på ett omfattande material; att ens tillnärmelsevis redovisa detta har icke varit möjligt. De exempel som ges har alltid valts såsom representativa för en större grupp.

Pontoppidans utgångspunkter

Henrik Pontoppidan kom till litteraturen via en antiestetisk ungdom. Han drevs tidigt, både i protest mot traditionen och i kraft av en naturlig begåvning, i riktning mot ingenjörsämnena. På det hela taget har man väl rätt att utgå ifrån att hans barndomshem också i förhållandet till böckernas värld präglades av den konservatism som Dines Pontoppidan ådagalade på de flesta kulturlivets områden. Efter 1871, från vilket år man kan tala om ett offentligt motsatsförhållande mellan en konservativ och en radikal falang, och fram till 1873, det år då Henrik för alltid lämnade fädernehemmet, bör andan i prästgården ha kunnat spela någon roll. Den aktuella perioden inföll mellan hans fjortonde och sextonde år. Troligen har vinddragen från stormen i huvudstaden berört honom obetydligt. Konflikten hade ännu inte skärpts och även om den givit ett eko i småstaden torde Henrik inte ha lyssnat till det med större uppmärksamhet. Det auktoriserade omdömet om Georg Brandes' föreläsningar gavs av Fædrelandet, familjens tidning. Det var som bekant icke smickrande. Motsatta influenser är icke otänkbara; Hovedstrømningers första del jämte Forklaring og Forsvar införlivades 1872 med skolbiblioteket.1

En antydan om att hemmets litterära orientering inte varit 325 utan betydelse har vi också. Diktaren har så många gånger återkommit till den att man vill tillägga den en reell vikt för hans daning. Som den äldste av de hemmavarande sönerna fick han vid tiden kring 1870 avlösa modern som högläsare för den halvblinde fadern. Ett oblitt öde gjorde att han fick stifta ingående bekantskap med biskop Martensens Den Christelige Ethik, vars första band utkommit 1871. Han gick till dessa lästimmar "med Fortvivlelse i Hjertet". (D, s. 105.) Detta trista inslag i hans första ynglingaårs kontakt med fadern och det skrivna ordet finns varierat på ett intressant sätt i artikelserien Fra Drengeårene i Flensborg Avis: "Jeg gik derfor til disse Læsetimer som til min Død. Særlig skulede jeg ondt, når Martensens netop udkomne 'Ethik' blev forelagt mig, et mægtigt Opus, som Far var så optaget af, at han uden at tænke derpå ofte lod mig læse i timevis. Men der kan næppe være Tvivl om, at disse lange og sure Timer og min Fars sproglige Exercits er kommen mig til Nytte senere hen i Livet." (8.9.32.) Dines Pontoppidan intresserade sig alltså inte bara för den konservativa kulturkritiken, han hade också tid över för den formella sidan och tillät inget slarv med uttalet. En återklang av dessa teologiska timmar torde finnas i Kirkeskuden. Det är det ställe där pastor Østrup exercerar katekes med styvsonen Ove och vill inpränta Romarbrevets maning i den olycklige som varken har far eller mor men bara prästens färla över sig: "I annammede ikke en Trældoms Aand atter til Frygt; men I annammede en sønlig Udkaarelsesaand, i hvilken vi raabe: Abba Fader!" (St V, s. 125.)2

Minnet med dess omedelbart negativa men långsiktigt positiva verkningar är representativt för den vägkost den blivande diktaren förde med sig från hemmet. Till en början smakade den honom illa. Samma barndomsupplevelse återfinns i Lykke-Per; detta ger den en viss tyngd i sammanhanget. När Per för första gången får en bok av doktor Nathan i händerna fängslas han starkt av dess innehåll därför att den avviker från hemmets böcker, "Martensens Etik f. Eks. – af hvilke han i sine Drengeaar havde maattet læse højt paa sine Frieftermiddage, en Beskæftigelse, der ikke var bleven uden Indflydelse paa hans Forhold til Literaturen udenfor hans eget Fag". (B 1, s. 141.) Så 326 i B-upplagan. Den första hade sannolikt än närmare registrerat författarens erfarenheter. Här står det att denna läsning "næppe var bleven uden Indflydelse paa hans senere Ulyst til at beskæftige sig med anden Literatur end den, der strengt vedrørte hans Fag". (A 1, s. 96.)

Denna olust torde för Pontoppidans egen del ha tillhört den sista skoltiden och framför allt de första huvudstadsåren. Hans liv och läsning under barndomen, så som han skildrat den, ger bilden av en frisk, utåtriktad och i allo normal yngling. Marryat, Cooper, Carit Etlar, H. F. Ewald, Carl Bernhard, H. C. Andersen och Blicher var i tur och ordning favoriter.3 Ganska snart kom realintressena att dominera. I gymnasieföreningen Valhal, där Ibsen och Bjørnson också lästes, tycks Pontoppidan ha svarat för den naturvetenskapliga underhållningen. Han höll föredrag om astronomiska ämnen och om Darwin – i familjens tidning Fædrelandet ägnades debatten mellan J.P. Jacobsen och hans vedersakare uppmärksamhet under hans sista skolår.4 Genom föreningens protokoll vet vi att han föredragit egna dikter under mötena5 – troligen har dock denna talang varit av underordnad betydelse för honom själv, dåtidens studenter och gymnasister producerade allmänt tillfällighetspoesier, dryckesvisor och niddikter. Själv har han antytt att hans lidelse för de naturvetenskapliga ämnena menligt gick ut över intresset för litteraturen. Hans barndom och ungdom föll under en tid av nyväckt företagaranda, uppåtgående konjunkturer och industrialisering. Ringaktningen för det estetiska livets män och övertygelsen om att framtiden tillhörde den praktiska handlingens har troligen varit Pontoppidans egen och inte bara Lykke-Pers. När han första gången träffade en diktare, Vilhelm Bergsøe – som dock tillika var naturvetare – tänkte han medlidsamt på den tid han kunde fängslas av en bok som Fra Piazza del Popolo. (H, s. 58 f.) Skildringen av den unge Per Sidenius och konstnärerna på källaren Gryden, där hjälten på en gång torde vara talesman för författaren och målet för hans retrospektiva självironi, bekräftas av minnena. (L-P, A 1, s. 70 ff.) Naturligtvis framställer romanen i enlighet med sin nationellt satiriska idé förhållandena mer tillspetsade än Pontoppidan upplevt dem. – Å andra 327 sidan levde det gamla föraktet för ingenjörsyrkena oförsvagat kvar hos många inom ämbetsmannavärlden. "Lige saa lidt som Faderen kan den unge Grev Vilhelm kaldes begavet; der tilsigtes derfor ingen klassisk men en ordentlig Realdannelse", skriver prästen Jespersen i Schandorphs Uden Midtpunkt.6 "Hvad skal en Mekaniker her i Landet? Her løber vi ad de Landeveje der er", säger Hans Excellence i Bangs romanartade barndomsminnen Det graa Hus.7 Det var under dessa dubbla auspicier som den unge prästsonen begynt studierna vid den Polytekniske Læreanstalt. Vid avgångsexamen för realister vid latinskolan i Randers nådde han medelgott resultat, hans betygsumma var 56 poäng, den kamrat han var uppe tillsammans med fick 76. Betyget visar en markant övervikt för de faktiska ämnena.8 Det första året i huvudstaden ägnades åt förberedelser för inträdesprovet till läroanstalten – det betraktades som en svår stötesten; listan över avlagda prov för året 1874 visar en kuggningsprocent av omkring 35.9 Henrik Pontoppidan bestod provet; entusiasmen var störst under dessa första år innan han kommit in i studiernas vardagsrutin. I ett brev till vännen Christian Jessen heter det: "Jeg bestiller ikke andet end læse Mathematik – jeg bevæger mig i cosinus, sinus og alle disse mathematiske Udtryk. Dersom du en Gang kunde stikke Hovedet ind til mig, vilde du sandsynligvis se mig aldeles begravet mellem lange Regninger, Logarithmetabeller og lignende Ting." (Odaterat, hösten 1873.)

Den lyriska och sentimentala underströmmen i sitt ungdomsliv höll han förborgad. Sitt svärmeri för Christian Winther skämdes han ju smått över, med våld hade han hållit tårarna tillbaka inför åsynen av Axels och Valborgs kärlek på Randers teater. (D, s. 176, 183 f.) Omkring år 1876 tycks denna underström ha gått i dagen. "Deroppe i Bjergene, i den store, vilde Ensomhed, var det, at jeg besluttede, at jeg vilde være Forfatter. Naar man er ung og ensom vandrer i saadan Natur, er det jo givet, at det nok skal bryde frem, hvis der ligger noget og gærer i Ens Sind" – i denna bestämda formulering har han på äldre dagar framställt den avgörande vändpunkten. (Dagens Nyheder 23.7.27.) Självfallet har det varit omöjligt för honom; att då riva broarna bakom sig. Han stod mitt uppe i studierna 328 och var dessutom beroende av det – visserligen blygsamma – underhållet hemifrån. I övrigt har det som nämnts säkert varit en prestigesak för honom att fullfölja det mål han i strid med faderns önskan tagit sikte på. Hamskiftes skildring ger en mindre målmedveten bild av hans omställningsprocess än det citerade intervjuuttalandet; här framställs hans vaknande författarlust som en halvt undermedveten process, något som dunkelt föresvävade honom. Förklaringen till den disharmoni som grep honom vid hemkomsten från Schweiz låg, säger han, "helt udenfor Bevidsthedslivet, i de Sindets dunkle Afkroge, hvor ingen Tanke kan trænge ind". (s. 108.) Om han under utlandsvistelsen beslutat att bli författare har han i varje fall gjort allvarliga ansträngningar för att återvinna intresset för studierna. Men ingenjörsyrket hade definitivt förlorat sin lockelse för honom, bland annat därför att det aldrig skulle kunna ge honom det mått av frihet som han begärde. Detta var ett oavvisligt behov, och att inordna sig under en borgerlig yrkestillvaro skulle framstå lika litet lockande under hela hans liv – detta trots att han för långa tider framåt fick kämpa med ekonomiska svårigheter av allvarlig natur.10

I detta sammanhang finns det ännu ett uttalande som antyder att ledan vid det ordnade arbetet var det primära och att tanken på att bli författare varit något sekundärt som utfyllde det uppkomna tomrummet. I Hver 8 Dag yttrade han 1905: "Til almindelig Ingeniørvirksomhed havde jeg ikke længer Lyst. Og nu dukkede igen Håbet om Forfattermuligheden op for mig som en Slags Trøst. I Stilhed blev Håbet efterhånden til Forvisning."

De i detaljerna varierande versioner som han givit av sin utveckling under åren 1876-79 låter alla ana hur djupt han generats av detta "Hamskifte". Den paradoxala driften mot diktarkallet trängdes med självbevarelseinstinktens förtvivlan tillbaka till det undermedvetna så länge som möjligt. Inte minst det dramatiska avgörandet är märkligt: en dag tog han sina böcker från läroanstalten och gick, mitt under en framgångsrikt påbörjad slutexamensperiod. Han avbröt studierna – så är hans egen version – därför att en slutförd examen skulle kunna fresta honom 329 att falla tillbaka på den, och således uppge författarskapet. Han stod på sitt höga berg och visade frestaren ifrån sig.11 Det är möjligt att det verkligen gått till så; likväl förefaller en sådan kallelsetrohet i sin blandning av medveten, kylig konsekvens och skir idealism psykologiskt svårförklarlig. Dessutom ter det sig anmärkningsvärt att den blivande diktaren under dessa omständigheter gjorde flera försök att skaffa sig ett levebröd inom ingenjörsfacket. (H, s. 144 f., L-P, A 8, s. 50 f.) Dock, så länge ingen annan förklaring står till buds må den godtas. Den är på ett sätt i linje med Pontoppidans egensinne. Som preludium till en författarbana vars ledstjärna skulle bli ett nästan religiöst fattat helhetskrav står denna invigningshandling som en hemlighetsfull förskrivning, ett offer åt de omutliga makter som Pontoppidan genom sextio år skulle tjäna.

Denna utvecklingsgång undgick inte att prägla både hans konstnärliga strävanden och hans förhållande till tidens litterära strömningar. Det har förmodats – och säkert med rätta – att hans beröring med sjuttiotalets oro i bokvärlden varit jämförelsevis flyktig och ytlig.12 Diktaren har själv framställt det så, och han låter också Per Sidenius' kontakt med kretsen kring doktor Nathan präglas av raljant likgiltighet. Per hör en dag talas om en litteraturkritiker och populärfilosof "der regnedes for visse yngre Akademikerkreses aandelige Fører, og som, utilfreds med Forholdene herhjemme, havde bosat sig i Berlin. Andet vidste Per ikke om denne Mand, – –" (Blott i B 1, s. 52.) Brandes' Berlinexil från 1877 tidsfäster skeendet riktigt i Pontoppidans ungdomshistoria. Den enda gestalt som han erkänt som ett regelrätt porträtt är doktor Nathan, ty, som han sade, bokens plan fordrade det.13 Det är därför troligt att han också följt verkligheten när han skildrade dennes inflytande på huvudpersonen. Och i sin helhet framställer romanen förhållandena från denna utsiktspunkt. De radikala konstnärs- och författarmiljöerna får visserligen sin beskärda del, men de förblir ändå ett bakgrundsmotiv därför att de aldrig får någon primär betydelse för hjälten. Således kunde Pontoppidan i ingenjören Per Sidenius återskapa sin materialistiska ungdom och samtidigt få uttryck för sin kritiska syn på esteticismen i samtiden. Romanen har klandråts 330 för bristande historicitet i detta avseende – Poul Levin i Tilskueren 1906.14 Per tangerar bara brandesianismen, men han kommer inte igenom den, har det sagts. Här har kritiken förebrått Pontoppidan för att han mera framställt sin egen historia än en medelproportional av tidens.

Så sent som vid radikalernas berömda fest för Hostrup på förvåren 1880 hade Pontoppidan enligt egna uppgifter "ret uklare Forestillinger om, hvad Brandes betød". (A G, s. 23.) Han läste honom den följande vintern i Jørlunde för att underbygga sin livssyn; också här ger Lykke-Per relief åt minnena (A G, s. 41, L-P, A 7, s. 80.)15 Brandes' personliga bekantskap gjorde han i början av 1884; han hade då kommit gott igång med författarskapet.16 Någon motsvarighet till vad som skedde med den jämnårige prästsonen Karl Gjellerup, vilkens första böcker var resultatet av vad Vilhelm Andersen kallat "Virkningen af Georg Brandes i Præstegaarden",17 är det inte frågan om i Pontoppidans fall. Hans ungdoms följeslagare Hansen-Schaffalitzky hade liknat uppståndelsen kring Brandes vid den som en handelsresande i Lemvig förmår åstadkomma med fjolårets Parismoder. (H, s. 122 f.) För Pontoppidans del tycks denne fynske lantarbetarson ha föregripit och i viss mån överflödiggjort Brandes som väckare. Det har säkert inte varit oväsentligt, att hans första invigning i "den frie Tanke" skedde, inte genom den humanistiska universitetskulturens frihetsapostlar, men underifrån, genom en halvanonym proletär.18 Hans debut var inte som Drachmanns korrekturläst av Georg Brandes, hade inte ägnats de jordemoderomsorger varmed Schandorphs nya födelse underlättades, den var inte understödd så som till exempel Kiellands, åttiotalets elegant som satte sig i skola hos bröderna Brandes och tog korrespondenskurs i naturalism och radikalism. Pontoppidans otillgängliga brevväxling med Georg och Edvard Brandes var rätt ansenlig men började först under senare delen av åttiotalet. Man gissar på att den inte främst gällt litterära formspörsmål.19

Det är icke möjligt att ge någon utförlig bild av hans personliga förbindelser med sin samtids författare. Så länge de intima dokumenten om detta tiger får man inskränka sig till några allmänna konturer. Det är således sannolikt att hans utvecklingsgång 331 i väsentliga delar försiggick ensamt, fjärran från kotterier. Han hade från början blivit vaccinerad mot esteticismen, ja, uppträdde i viss mån på Parnassen som en spejare i fiendens läger. Hans förflutna gjorde sig gällande genom det perspektiv det gav honom på konstnären. Låt vara att han grundligt fått ompröva många av sin första ungdoms övertygelser, den raljanta attityden till skönandarna förde han med sig över i sitt nya yrke. Den bidrog bland annat till hans paradoxala ställning som författare. "Folk samler sig her i Kliker, der er så underlig sammenspiste, ät de minder om, hvad man i Pensionatsproget kalder 'sluttet Bord'. Jeg selv spiser min Mad i Breddehytten sammen med andre forfaldne Subjekter." (L, 8.1.1901.) "Iøvrigt lever jeg som sædvanlig mit Liv uden al Forbindelse med Parnassets professionels. Vi har for Tiden en uskattelig Tjenestepige, der er en ren Bindehund til at skræmme Folk fra Døren, når de ser ud som Skønånder. Kunde vi blot lige så let blive befriet for Indendørs-Plager, så var alt vel." (L, 7.12.25.)

Det är uppenbart att han från början känt sig solidarisk med många av genombrottets strävanden, också de rent konstnärliga. Som social realist, som kritiker av religionen och som idédebattör motsvarade han egentligen i högre grad än sina samtida de krav Georg Brandes en gång ställt på diktaren. Och efter J.P. Jacobsens död, Drachmanns och Gjellerups avfall, Bjørnsons sedlighetskampanj och Erik Skrams litterära tystnad blev han den som under de följande åren starkast gav uttryck åt några av de Brandeska huvudtankarna: den politiska frihetsidén, antiklerikalismen och den kulturella radikalismen.

De tidigare åttiotalsverken

1. Det graciösa elementet

Denne utpräglade prosaskribents första lärospån gjordes av allt att döma inom dramatiken och poesin. Vi känner ingenting om eventuella noveller eller romanutkast från de sista studieåren. Det tyder bland åtskilligt annat på att han inte varit närmare införstådd med de dominerande moderna tendenserna. Hjemve, hans ungdoms poetiska eruption, daterad till år 1879,20 332 var ju ett tragiskt kärleksdrama och skulle väl inte ha givit den litterära vänstern några vapen i händerna – härför talar onekligen teatercensorn Molbechs "overraskende høfligt" motiverade avslag. (H, s. 128.) Det har å andra sidan knappast varit något av de vid den tiden vanliga forntidsdramerna i Oehlenschlägersk eller Ibsen-Bjørnsonsk efterföljd, handlingen tilldrog sig i nutiden och var självbiografisk. Man kan förmoda att Drachmann, som Pontoppidan senare kallat "min Ungdoms Kærlighed, min Ungdoms Mester",21 varit inspirerande för detta skådespel om kärlek och vandrarliv.

Men Stækkede Vinger, 1881, var en helt tidstypisk och till och med driven åttiotalsbok. Under de närmast föregående åren har författaren uppenbart med utbyte tagit del av den nya litteraturen. Ingen valhänthet eller osäkerhet vidlåder hans debutarbete, det är helt på linje med skedets mest avancerade stilideal. Här och i de närmast följande verken saknas det visserligen inte reminiscenser från den omkringliggande litteraturen, från H. C. Andersen, Bjørnson, Jacobsen och väl också från Drachmann och Schandorph, men författaren har med lätthet smält sina intryck. Av dessa influenser är den från Kielland emellertid den påtagligaste. Denne var den gången "det moderneste af det moderne", också i kretsarna omkring Jørlunde Højskole, och Pontoppidan har själv indirekt vidgått sin skuld. Kielland var den eleganta situationsskissens introduktör: en kvickt turnerad småberättelse fylld av spirituella författarkommentarer och parenteser och med en noggrant beräknad sluteffekt. Särskilt de två inledande Köpenhamnsskisserna i Stækkede Vinger, Efter Ballet och Tête à Tête jämte en i bokform aldrig tryckt, Esther, som bildar en sluten enklav "från tiden före författarskapet", har rönt påtagliga intryck från Norge, men också för de första landsbyberättelserna gäller detta. Det lätta kåserande föredraget, det tunna skiktet av raljant ironi, de små halvuttalade beskheterna som till synes harmlöst förvisats till en bisats, de många generella reflexionerna, sättet att träffa den flyktiga konversationen middagsherrar emellan, allt tyder på att författaren läst Kielland med behållning. Kielland var förövrigt en av dem som med tillfredsställelse hälsat Pontoppidans förstlingsarbete 333 Et Endeligt i Ude og Hjemmes septembernummer 1881 – härav har Otto Borchsenius givit en levande skildring.22

"Sagen er: denne Forfatter har Stil", konstaterade Erik Skram om Stækkede Vinger (Morgenbladet 3.12.81), och han var inte ensam om omdömet. Det mest iögonfallande draget hos dessa ungdomsböcker var märkligt nog det formella raffinemanget. Den konstnärsfysionomi som mötte det begynnande åttiotalets kritik och publik har inte många drag gemensamma med den som längre fram avsatte sin barska bild i det allmänna medvetandet. Under detta skede gör Pontoppidan smidigt bruk av åtskilliga tekniska grepp som brukar anses som impressionistiska.23 Hans stil är lätt, liksom orolig, snabbt skiftande och har den elegans som förråder ett omsorgsfullt förarbete. Det är inte den journalistiskt obekymrade, som Drachmann i sina tidiga verk använder, utan en långt mer beräknad.

Denna lätthet är så framträdande att innehållets tyngd inte kommer helt till sin rätt. På Kiellands24 maner använder författaren "en til Staalpen forklædt Dissekerkniv". Här finns den munterhet som till sitt väsen är ungdomlig berättarglädje och som appliceras på ett mycket allvarligt ämne. Han odlar den kortare skissen och den längre novellen – eller den lilla romanen. Själv använde Pontoppidan den senare beteckningen; med undertiteln Smaa Romaner band han samman en rad av sina åttiotalsverk till en slags enhet. I detta format har han skapat en personlig berättelsetyp som nog passade hans satiriska syften rätt väl; man skall märka att han egentligen inte skrivit romaner av "medelstorlek". "Paa 160 Sider skal en Digter kunne udtrykke, hvad han har paa Hjærte, Resten er blot Fyldekalk, Slakker der skriver sig fra en ufuldstændig Udsmeltning af Digtningens Guld ud af det forhaandenværende Raastof og som skal fjærnes", skriver han mot slutet av decenniet – det var före de stora romanernas tid. (Politiken 4.12.88.)

Men inom denna ram tränger han samman ett ansenligt stoff med många korsade motiv. Hans tidiga diktning är inte främst koncentrerad på enstaka psykologiska förlopp utan går på bredden. Den är i ovanligt ringa grad egocentrisk och rymmer inte som Gjellerups, Bangs, Drachmanns och Schandorphs någon omskrivning 334 av författarens utvecklingshistoria. Denna extensiva karaktär ligger i själva folklivsskildringens natur och den håller Pontoppidan fast vid i sina större senare verk. Han är alltifrån början mycket generös med persongalleriet och siktar otvivelaktigt mera till typen och livsrytmen än individen och särfallet. En tjänsteflicka som kommer in med en bricka, ett stadsbud som avlämnar ett brev, ett ansikte i en församling som aldrig mer blir aktuellt, ingen försummas helt. Diktaren tar vara på tillfället att med några ord snabbteckna de förbipasserande. "Da en høj, skjævhovedet Pige, den gamle Katrine, kom ind med den tændte Lampe og satte den paa Bordet, saa' hun, at hendes Frue havde grædt." (Mimoser, s. 100.) Vi hör ingenting om denna Katrine senare, och dock är synvinkeln för detta enda ögonblick överlämnad till henne.

Det krävs en ganska avancerad teknik för att hålla samman alla dessa människor och händelser och inordna dem under verkets idé. Här är snabba förflyttningar i tiden och rummet och ingen ängslig respekt för kronologin. Kirkeskuden och Sandinge Menighed arbetar båda behändigt med flera trådar på en gång; författarens mål är att ge en simultanbild av ett rikhaltigt lantligt kollektiv. Över huvud eftersträvas samtidighet och närhet, man förnimmer en viss fruktan för tomrummet, för stillestånd och pauser som kan spoliera illusionen. Favoritskiljetecken är semikolon och särskilt tankstreck. Det förra står för punkt, för för att inte göra uppehållet för brutalt, det senare ofta i stället för nytt stycke, likaledes för att inte bryta kontinuiteten, men användes med ännu större frekvens inne i meningarna som ett dramatiserande element, och här utan större urskillning, vilket kritiken inte försummade att notera.

I olikhet med sin senare teknik älskar diktaren nu det oförmedlade, överraskande och kastar sig gärna in medias res. "Det skulde vel ellers snart ordnes med ham – Drengen?", börjar ett kapitel i Kirkeskuden. "'Gaar du?' spurgte Moderen", börjar ett annat i Bonde-Idyl i Landsbybilleder. Båda replikerna inarbetas i senare upplagor i en förberedande introduktion.25 Också människorna förs då och då in i handlingen utan presentation, denna följer senare. "Thi Sisse var en energisk Opdrager." (St V, s. 110.) 335 "Man kunde sige om Jens Peter, hvad man vilde – Ordenssans havde han." (s. 115.) Exemplen, hämtade från Kirkeskuden, vore otänkbara i diktarens prosa bara några år senare.

Framställningen av människor och händelser sker språngvis och med graciös lätthet, ett målande drag här, ett annat där får ersätta den utförlighet som Pontoppidan längre fram odlade till stor förtret för lakonismens dyrkare. Mycket läggs an på att fixera ett flyktigt ögonblicks atmosfär, rytmen är utpräglat dramatisk, scener och dialoger avlöser varandra i snabb följd. Pontoppidan arbetar med antydningar och halvkväden visa: det överlåtes åt läsaren att fylla i vad som fattas. Kritiken hade också svårt att finna sig till rätta med de snabbt skiftande lokaliteterna och krävde klarare besked om vad som egentligen försiggick. (Exempel: Efter Ballet i Stækkede Vinger, Arv i Landsbybilleder där man inte upplystes om huruvida huvudpersonen svurit falskt eller ej.26) En god illustration till förändringen i Pontoppidans teknik härvidlag har vi i de två versionerna av Sandinge Menighed, den från 1883 och den från 1903. I den senare har dramatiken blivit epik, beskrivningarna och berättelsen sväller ut, ingen gör entré utan sorgfälliga förberedelser. Det underförstådda har blivit det utförligt berättade och författaren är redoboget tillhands med förklaringar som ibland irriterar genom att underskatta läsarens intuition. Hela avsnitt har tillkommit med detta mål för ögonen. Man jämföre den andfådda förförelsescenen mellan Boel och Knud Gylling med den nyktra relationen och dess förklarande bihang i den nyskrivna upplagan.

Den unge diktaren kan sägas ha löst uppgiften att skapa en enhet av dessa flyktiga substanser överraskande smidigt; för vår tids krav har dessa hans första berättelser tillräcklig fasthet. Vi är icke så bortskämda med överskådlighet. Men samtiden som ännu hängde fast vid den gamla romanens regelbundna rytm klandrade dem genomgående för nyckfullhet och löshet. "Alt i Bogen er i næsten utilladelig Grad Stykværk, det er lutter Begyndelser uden Udvikling og Afslutning." (Erik Skram om Kirkeskuden.) "– – hans større Composition opløser sig i en Række Enkeltheder." (Berl. Tid. om Kirkeskuden, 22.11.81.) 336 "Fortællingen falder i Stumper og Stykker, det er en Bog med den urimeligste Økonomi, –." (Edvard Brandes om Sandinge Menighed, Morgenbladet 17.17.83.) "Handlingen i hans Fortællinger bevæger sig stundom alt for meget i Spring, et Paradox eller et Postulat dækker nu og da over en manglende Motivering. – –." (Morgenbladet om Landsbybilleder, 3.2.84.) "Den hele Fortælling gaar for sig i Spring, snart er man hist, snart her, – –." (Borchsenius om Sandinge Menighed, Ude og Hjemme 17.6.83.)

De här nämnda dragen hör samman med behovet av omedelbar illusion. Författaren strävar med alla medel att upphäva distansen mellan läsaren och dikten. Den värld han ställer inför våra ögon är en sluten, levande enhet och gränsen mellan människan och hennes omvärld är inte skarp. H. C. Andersen, som betytt mest av alla danskar för prosans förnyelse, hade en läraktig adept i den unge Henrik Pontoppidan; den "fælt udskregne"27 sagodiktaren konkurrerade starkt med lokalhelgonet Blicher om de unga randersianernas gunst under skolåren. Det Andersenska synsättet fortplantades ju i Bjørnsons, Jacobsens och Kiellands kortare berättelser, där en animistisk tendens gör sig gällande. Den berömda upptakten till Arne och Mogens' "Hjørne af Hegnet" var ett farligt grannskap för en debuterande författare. Pontoppidan har fallit för frestelsen: "Men Regnen lo over alle de Forbandelser, der faldt over den. – – Og just den tænkte saaledes, gav den sig til at vise sine Kræfter ved en Skylle." "Selv den fornuftige Humlebams blev ganske forfjamsket af bare Hastværk, og Sommerfuglen skyndte sig endogsaa med at dø."28 (Kirkeskuden, St V, s. 122, 124.) Mera direkt i Andersens efterföljd är Et Endeligt, där en gammal värkbruten häst kommer till tals och grubblar över sin tillvaro; här är den gryende naturalismen legerad med en sagoton. Denna animism är stark i Stækkede Vinger, men redan i Sandinge Menighed lever naturen ett mer bildligt liv. Diktaren avstår småningom från att utveckla detta grepp som redan hörde till tidens litterära allmängods. Hur denna livfullhet tonas ned kan studeras i de omarbetningar som Pontoppidan under senari år gjorde av sina första böcker. Det var under den tid då han började 337 Lykke-Per; han hade då icke längre någon svaghet för den naiva förtroligheten. I känslan av att det var ett lånat maner har han gått hårt fram med de preciösa dragen utan att dock kunna förmå sig att helt utplåna dem.29 I sin nya, striktare och gråare dräkt är Stækkede Vinger en kompromiss och knappast överlägsen originalversionen. Något av gracen har gått förlorat. Här ett par exempel vilkas tendens är genomgående:

Kirkeskuden 1881

"Skoven stod endnu saa betænksom og vidste ikke, om den turde;" (St V, s . 79.)

Kirkeskuden 1897

"Skoven stod endnu saa betænksom, . . . som vidste den ikke, hvad den turde." (Cit. efter uppl. 1926, s. 1.)

Et Endeligt 1881

"– og naar den nu vidste, at den havde været en opofrende Moder for 13 gode danske Heste – saa var den naiv nok til at tro, at alt dette var noget at rose. Men gamle Stjærne gik ogsaa i Barndom." (St V, s. 63.)

Et Endeligt 1904

"Og i fald den nu tillige tænkte paa, at den samtidigt havde været en alt opofrende Moder for tretten gode danske Heste, saa var det jo endeligt ikke saa underligt, om den mente, at alt dette var noget at rose." (Et Endeligt, s. 12.)

Däremot bibehåller Pontoppidan även i sina senare böcker de inledande naturskildringar som är dramatiska och dynamiska, med aktiva, verbbetonade meningar som ger intryck av liv och rörelse. Ofta utgår han från en särskild naturföreteelse, – regnet, torkan, stormen – och vandrar så genom landskapet med dessa som "ledfigur".

Om Pontoppidans ungdomsprosa således är övervägande orienterad i riktning mot en objektiv stil är den ingalunda regelrätt impressionistisk. Den är för det första alltför energisk för att bara inregistrera tingens yta, den nöjer sig inte med avvaktande 338 passiv varseblivelse. Författaren avstår inte gärna från sin auktoritet, han kan inte overksamt låta händelserna ha sin gång. Hans position kan visserligen långa partier vara tämligen diskret, men han kommer ofta plötsligt in i handlingen med en upplysande kommentar eller en generell reflexion; häri liknar han Kielland, och naturligtvis också den suveränt obekymrade prosaisten Drachmann. Han identifierar sig långt mer än han senare kom att göra med sina gestalter, men han gör det inte konsekvent och han skiftar mycket ofta läge och synvinkel. Denna växling är ett led i hans strävan att belysa människorna så allsidigt som möjligt. Han använder flitigt halvindirekt tal (style indirect libre) eller färgad framställning och antyder med små medel att den omtalade själv kommer till tals. Detta grepp är dessutom ett snärtigt vapen i den unge ironikerns händer: genom att låta människorna få ordet men icke helt lämna dem ensamma tillförsäkrar han sig möjligheten att själv reducera deras tankar och yttranden till sitt rätta värde. I detta flyktiga smil på berättarens läppar ligger mycket av dessa tidiga böckers doft. Här ett betecknande citat – det är tal om prästens syster i Kirkeskuden, den excentriska fröken Katinka:

"Men hun holdt mest af, at de Andre beundrede Arrangementet fra den lille Veranda foran Havestuedøren, og det var hendes stadige Sorg, at der skulde holdes Gang over Græsset for at faa Flaget hejst. Havde det endda været Præsten selv; men denne var for 'upraktisk' – som han altid selv udtrykte sig – til saadan Gjerning, og maatte overlade det til Jens Peter, hvis Baade af et Par Træsko skar hende i Hjertet." (St V, s. 116 f.)

Eller, om prästen Østrup i samma bok, med epizeuxis: "Han havde slet ikke sovet godt, slet ikke. Og han bebrejdede sig selv strengt, at han havde ladet sig forlede til at skeje ud fra den daglige Orden og drikke et helt Glas af den stærke, meget stærke Vin." Men därefter kommer författaren in i sin allvishet: "Men naar han søgte Skylden for sin Maves Upasselighed i dette lille Glas, og naar han var lidt ængstelig for, at det skulde slaa sig paa hin usalige Familielever, da var vistnok begge Dele lige ugrundede, og skyldtes snarere den Omstændighed, at 339 der var en anden Ting, som han nødig vilde tilstaa for sig selv." (St V, s. 199.)

Och författaren unnar sig gärna nöjet av en maxim eller en spiritualitet som markerar distansen mellan honom och hans miljö: "Der er Mennesker, der betragter Præsterne som en Art Talemaskiner." (St V, s. 170.) "Men Præsten Østrup og Livslyst gik daarligt i Spand; derfor var ogsaa hans Begravelsestaler de bedste." (St V, s. 106.) "Søndag Morgen i en Præstegaard er bestemt ved en højtidelig Kjedsommelighed." (St V, s. 220 f.) "Og iblandt disse sidste er der en, der hedder, at man skal kjede sig med Anstand." (St V, s. 200.)

Pontoppidan gör alltså bruk av inlevelsens, avlyssnandets och diskretionens teknik, men han accepterar den inte som en konstnärlig helhetssyn och han anstränger sig inte över hövan för att dölja att den fullständiga illusionen är en omöjlighet. Detta synes ha varit hans utgångspunkt från början, och han blir med åren allt mindre benägen att låta sitt synfält begränsas till förmån för en tvivelaktig illusion och att avskära sig från sina naturliga hjälpkällor som författare. Han vill icke avstå från att fullt ut göra bruk av sin kunskap om människor och miljöer. I landsbybilderna är dock hans position naturligt förlagd innanför byns gränser; han är – underförstått naturligtvis – en i dess livsrytm väl insatt besökare, förtrogen med rykten, skvaller och nyheter. Med denna fiktion, som ju egentligen icke var någon fiktion utan alldeles svarade till hans utsiktspunkt under dessa år, motiveras osökt hans insyn i förhållandena. Ofta används uttryck som "man vilde vide", "man sagde i Byen", "saa forsikredes det aldeles bestemt" och så vidare. I några av de senare novellerna uppträder säkerligen han själv som vandraren, så i En Vandringsmand i Fra Hytterne och Ilum Galgebakke i Skyer.30 Detta avgränsade synfält upprätthålles inte överallt, men helhetsintrycket blir ändå en direkt, sannfärdig rapport från landsbyn. Ibland blir avvikelserna från normen lustigt påfallande. Här två exempel från Sandinge Menighed; det första handlar om skollärare Povelsen som kommit upp sig genom att bli grundtvigian och svika sin käresta Lone: "Men hvad Ingen vidste, og hvad Ingen nogensinde fik at vide, det var, at da Povelsen 340 denne Aften lykkeberust kom hjem og vilde ind ad sin Dør, stod der paa Stenflisen en stor Pige med stærke Skuldre og kridhvid Skilning i mørkt, spejlblankt Haar og spærrede ham Vejen." (s. 21.) Ett annat från samma bok, noterat av Møller Kristensen: "Styrket, som hun syntes, af dette, rejste hun sig derpaa rolig og fattet, og lagde sig fuldt paaklædt paa sin Seng for at prøve paa, om hun ikke kunde sove. Men det maa ikke være lykkedes; thi Morgenen fandt hende ved Bordet, under Lyset, og skrivende:" (s. 83 f.) I den andra upplagan av 1903 står det utan krumbukter: "Endelig begyndte hun at skrive. Og hun skrev da uden Standsning:" (s. 56.)

2. Förhållandet till naturalismen

Var Pontoppidans ungdomsböcker naturalistiska? De var skrivna efter naturen, och detta i högre grad än något tidigare verk varit det på danska. I så måtto var de naturalistiska. För samtiden bevarade ännu ordet natur sin pregnans i den ledsamma avledningen. Sen dess har det förlorat den utan att termen kunnat stabilisera sig kring en annan innebörd. På den tid då Pontoppidan debuterade använde man förövrigt inte beteckningen i någon större utsträckning. Realismen, "den nye Skole", "de Moderne" var stickorden, både från vänner och fiender. För att hyfsa ekvationen i någon mån skiljer jag i fortsättningen på en naturalistisk berättarstil och ett naturalistiskt synsätt – i grunden är detta oegentligt, då inga fasta gränser kan dras mellan form och "innehåll". För den konservativa samtidskritiken var det främst synsättet och ämnesvalet det kom an på. Men synsättet slog ju igenom på formen och ordvalet: Pontoppidans första böcker sårade den gamla bildningens bärare, för vilka naturen var negativt bestämd i hög grad. Den "lägre" naturen var den högre idéns fiende, poesi skapades genom att verkligheten luttrades och besjälades. Som typexempel på denna kritik anförs några rader ur Dagbladets anmälan av Ung Elskov. Pontoppidan hyllas här för att han övergivit sin ungdoms dårskaper. "Denne unge Forfatter, der i sine første Arbejder øjensynligt stræbte efter rigtig krasse, ofte ligefrem anstødelige 341 Udtryk, der kunde accentuere hans Standpunkt som fuselfri Realist af den nye Skole, har i sin sidste lille Bog næsten aflagt denne Uvane – –" Att bokens människor "mere høre hjemme i Poesien end i Fotografiens Virkelighedssfære, anse vi for en ubetinget god Egenskab. Vi have i de senere Aar maattet døje saa meget af den ved den rent fotografiske Metode fremavlede Kjedsommelighed og tørre, aandsforladte Raahed, at det er ligefrem forfriskende engang imellem at træffe lidt skabende Fantasi og erfare at ikke Alting ude i Skov og Mark er lutter Gødning, Kornpriser, Politik og Brændevin." (23.2.86.)

Också av vrångbilden kan man känna bilden. Och naturalismen fick sina betydelser bestämda lika mycket av motståndare som av anhängare. De citerade raderna har insamlat de flesta av de naturalistiska kriterierna.

Utgår man då från dessa kan det sägas att Pontoppidans tre första böcker var naturalistiska. (Här medräknas Fra Hytterne, det centrala verket i hans åttiotal, då flera av dess noveller skrevs långt före 1887.) De var inte "upplyftande" utan gav chockerande interiörer från samhällets skuggsidor. De förde in landsbygdsproletariatet i litteraturen. Detta var en ny erövring. Schandorphs utflykter till den rena landsbygden var sporadiska, han är småstadens och småborgarnas skildrare och hos honom är den avslöjande, kritiska aspekten underordnad. Pontoppidans föregångare var skollärarförfattarna, främst Anton Nielsens Fra Landet. Men denna genre var inte socialt inriktad, den var grundtvigskt-kristen och romantisk i åtskilligt – Bjørnsons Fortællinger var den stora förebilden.31

Redan den miljö den unge Pontoppidan framställde närmade honom till naturalismen. Detta är värt att notera, det förutsatte i och för sig ingen anslutning till någon litterär tendens. Livets avigsidor, verklighetens "fulhet" behövde icke uppsökas, de erbjöd sig själva. En iakttagare som såg med friska ögon på denna värld och blev i tillfälle att leva i nära och daglig kontakt med den behövde icke några litterära incitament för att skildra dess tristess. Pontoppidan står knappast i någon avgörande skuld till föregångarna. Han ansåg själv att det var han, som fört in den nya bondeskildringen i dansk litteratur, och han kände sig inte 342 representera slutet på en epok utan inledningen till en ny. Han var av den meningen att han med Et Endeligt, Kirkeskuden, Landsbybilleder och Fra Hytterne satte plogen i jungfrulig mark, en jord som sedan gav rika skördar även åt andra. Denna självkänsla var berättigad.32

Dessa ungdomsverk förenade objektiva "studier ur livet" med indignation och satir. Och de vände sig direkt mot den tidigare litterära romantiken: författaren väljer gärna för sina historier namn som var bekanta från Winthers Træsnit, Hans og Grethe, Jørgen og Trine osv. Här var en oförskräckt närgångenhet mot landsbyns människor, ansikten sedda i plågsamt dagsljus, interiörer återgivna med en grym åskådlighet. Och här var ett galleri av avsigkomna existenser, avritade med en penna som icke darrat av vare sig sentimentalitet eller vämjelse. Medkänslan finns naturligtvis som den stora helhetsbakgrunden, men den tar sig sällan direkta uttryck.33 Bilderna av dråperskan Ane Bodilsdatter och den syfilitiske Ole Lorents i Kirkeskuden var svåra nog för borgerskapet, men värre blev det. Sandinge Menighed arbetade konsekvent med omilda kontraster som kom Lavs och Lones elände att te sig bottenlöst. I Landsbybilleder har denna naturalism ibland stegrats utöver sina egna gränser. Och någon gång upphinns Pontoppidan så att säga bakifrån av romantiken: en uppförstoring av armodet och vanskapnaden som framkallar en skräckbetonad underverklighet. Detta naturalismens överslag hade ju också träffat mästaren Zola, vars verk under åren före Pontoppidans debut började tränga in i Danmark. Troligen har fransmannen haft betydelse för Pontoppidan på ett tidigt stadium även om inga direkta vittnesmål om hans beläsenhet finns före 1887. (Norske Profeter og Zola'ske Bønder, Politiken 24.11.87, samt framför allt ett dagboksblad av Urbanus om Zolas Faldgruben på Kasinoteatern 18.8.89.)

En sådan överdimensionerad naturalism finner man i novellen Arv (Landsbybilleder). Budskapet om den despotiske bondehövdingen Jeppe Nilens död åstadkommer en sinnenas förlösning ur ångest och skräck, naturen själv andas ut i befrielse.34 Det är en egendomlig blandning av naturalism och romantik. Skildringen av Jeppes dåd i livstiden, hans vilda supgillen med slöddret, hans 343 orimliga kroppskrafter är inte längre ren realism, över huvud är tendensen att skapa en förtätad stämning av "Uhygge" tydlig:

"I tavs, inadvendt Betragtning stod Folk omkring Kisten, men i Afstand fra den, – skelende med et usikkert Blik hen mod Ligets store, lergraa, af Smerte helt forvredne Ansigt; paa den lille visnede Næse og paa denne Mund, som var drejet om til den ene Side i et af disse den sidste Nats rædselsskjærende Skrig, der endnu ligesom laa og dirrede i Luften omkring dem." (s. 185 f.)

Byn Lillelunde är närmare besedd inte någon genomsnittlig dansk landsby, dess trasmänniskor har något av groteskens proportioner. En novell som Ane-Mette (Fra Hytterne) innehåller en makabert storstilad komik insprängd inom gränserna för en tragisk vardagsrealism. Det är historien om husmanskvinnan som bland gravarna på kyrkogården samlar upp benen efter sin lilla dotter för att ge plats åt storbondens flicka; gammalt folk i Selsø kunde ännu för några år sedan minnas händelsen. Men det är också historien om lillelundarnas sockenhelgon Niels Nilen, vars brännvinstörst gav byn dess månatliga komedi och vars mage, som i livstiden inte kunde förtära fast föda, efter döden "som en sjælden og kostelig Skat anbragtes i et Glas med Spiritus og senere under almindelig Beundring fremvistes ved en stor Lægeforsamling i Kjøbenhavn". (s. 48.)

I diktarens naturalistiska åttiotal möter vi en rad krumelurer, projektioner av en drastisk folkhumors berättarglädje. Pontoppidans landsby har en väg öppen mot sagans land likaväl som Johannes V. Jensens Himmerland.

Och trots den mörka färgen och den vassa udden unnade han sig utflykter i de humoreskens områden där Schandorph mera permanent vistades. Scener av stark komik ligger infattade i den allvarliga helheten, ofta för att ge relief åt denna. Så i Kirkeskuden, där degnen Mikkelsen, fiskaren Ole Lorents, fullmäktigen Møller, fröken Katinka och flera bifigurer förs fram i uppsluppna situationer. Likaså i Sandinge Menighed som i ännu högre grad företer denna blandning av humoresk och tragik: friskollärare Povelsens familjeidyll, scenerna i bordellkrogen "Det lille Skipperhus", församlingen av bönder och fint folk hos fru Gylling. Eller i Landsbybilleder, där de som helhet tragiska novellerne 344 Arv, Vinterbillede och Bondeidyl innehåller muntra enskildheter. Särskilt härigenom har Pontoppidan anknytning till Schandorphs maner. Att Pontoppidan i det avseendet lärt något av sin äldre vän är troligt. Han hade klart för sig Schandorphs svagheter men hade större förutsättningar än de övriga männen kring Georg Brandes att uppskatta det drastiskt folkliga i hans noveller. "Næsten overfor ethvert eneste af hans smaa Billeder fra Borger- og Bondeliv føler man, at man her staar overfor den store og uforgængelige Kunst", skriver han mot åttiotalets slut. (Politiken 3. och 4.12.88, jämför även Kjøbenhavns Børs-Tidende 4.12.89 om Schandorphs Oplevelser samt Politiken 9.3.97, dödsrunan över Anton Nielsen, där Schandorph varmt apostroferas.)

Den komiska tågan i Pontoppidans ungdomsberättelser har sin genrebestämda motivering. Den har alltid hört till folklivsskildringens karakteristika. Vad som är mera speciellt för Pontoppidan är den konsekventa kontrasttekniken. Han sökte alltid framställa människolivets bittra motsatser, och ett av hans medel att nå detta mål är denna blandning av högt och lågt.

Men man tycker sig också se hur dessa muntra inslag har en annan uppgift: att krympa ner den nationella idyllens Danmark till lilleputtformat. Det blev ibland en säkerhetsventil som hindrade trycket att bli för starkt, indignationen för tydlig. Och man förbiser lätt att Pontoppidan hade ett stänk av Holbergs lynne, inte bara av hans misantropi utan också av hans humor. Holberg var diktarens stora favorit genom livet; Pontoppidan har en gång sagt att den enda skildring av en dansk bonde värd att nämnas var Jeppe paa Bjerget.35 Genom hans produktion går det en komisk ådra som ogenerat går i dagen i penibla sammanhang. Också sina senare personlighetsromaner fyllde han med en mångfald lätt karikatyriska skisser ur folkdjupet. Dessa är aldrig harmlösa, dock bevarar de länge ett visst gemyt. Och det finns en rad historier där skämtet och farsen dominerar, En Kjærlighedshistorie, Hans og Trine, Den første Gendarm, En lille By, Hjertensfryd, Den kloge Mand. En märklig legering av festligt humör och mörksyn utgör Et Offer i Skyer, diktarens största prestation i den tragikomiska genren, en Holbergsk moralitet satt på novellprosa under provisorieårens kamptid.

345 Men kritiken av Pontoppidans första böcker såg främst till det som, för att citera Nationaltidendes anmälare, var ett hån "over det enfoldige Bibelord, der siger, at Gud har skabt alle Ting 'saa saare godt'". (19.11.81.) Recensenten i Folkets Avis varnade författaren för "den kolossale Misforstaaelse, at Skildringen af alt det hæslige, der findes i Livet, er ensbetydende med Skildringen af Livet selv", (28.11.81.) Hos Aftenbladet utlöste Stækkede Vinger en klagan över den unga litteraturens brist på "Lys og Sommerfriskhed; den fordyber sig i Livets Skyggesider, den viser os Samfundet paa Vrangen, den harmonerer ikke med Danmarks Sommer, det skulde da være en saadan sludfuld som iaar". (16.11.81.) Berlingske Tidende, som gav den enda kloka bedömningen från konservativt håll, gav författaren en eloge för stilens etsande skärpa; den reserverade sig för Köpenhamnsnovellerna men prisade flera av figurerna i Kirkeskuden som både sanna och poetiska. "Det er ikke umuligt, at en Kritik, der eensidigt hader den nye Skoles Grundsætninger, ikke vil lægge synderlig Vægt paa, hvad vi her have paapeget som det, der for os staar som noget af det Bedste i denne Bog."

I Arv og Gæld har Pontoppidan skildrat hur "Aadselsfuglene" fick bråttom att bevaka hans första flygförsök sedan gamle Erik Bøgh örfilat upp honom i en av sina populära följetonger Dit og Dat i Folkets Avis, och hur en av de stora tidningarnas anmälare tillrådde publiken att vid läsningen förse sig med en flaska eau de cologne. (s. 62.) Till andemeningen är detta riktigt. Stækkede Vinger som dock är fylld av ett spelande lynne föll genomgående på egenskaper som kom den att te sig som naturalistisk.

Dock missminner sig diktaren en smula när han förbinder Bøghs ingrepp med Stækkede Vinger. Förhållandet var detta: Bøgh anmälde icke hans debutbok i Dit og Dat, möjligen kan han vara författaren till den recension som ingick i Folkets Avis den 28 november 1881; den är emellertid ganska modest. Den anmälan som Pontoppidan kom ihåg ända upp i ålderdomen var en som ägnades hans nästa bok Sandinge Menighed. Den var också värd att minnas, i gemenhet övergår den det mesta som presterades av anmälare under åttiotalet. "Det Smutsige og Stinkende 346 har, saa længe det er i Mode, baade sit Publikum og sine Forfattere. Der er maaske næppe paa Dansk udgivet nogen Fortælling, der gaar saa langt for at tilfredsstille denne Smagsretning." Hela artikeln uppehöll sig vid de dåliga odörerna och inbjöd läsarna till en rundvandring i Sandinge. "Det vil dog maaske ikke være overflødigt, hvis De holder et eller andet Forfriskelsesmiddel parat under Læsningen." Slutklämmen var en ironisk lovprisning: "– – den lefler ikke med Skønhed eller Dyd, den hverken forsoner eller forklarer, og saa lugter den – aa, saa mageløs naturalistisk!" (17.6.83.)

Detta var toppunkten av illvillig misstolkning, men Pontoppidan mötte på många håll liknande reaktioner inför den värld han ställde inför läsarnas ögon. Genomgående klagades över att hans skildringar saknade "ethvert befriende og forsonende Element" (Folkets Avis om Landsbybilleder, 23.12.83). De förnams som blasfemiska mot den leende bild av landsbyn i hägnet av kyrkan som hade starka traditioner i nationallitteraturen. Pontoppidan inmutade ett nytt landskap i genombrottsskedets onekligen begränsade domäner. Den litterära vänstern hade fått en bofast observatör på landsbygden. Drachmanns övervägande idylliskt-heroiska och Schandorphs gemytligt-burleska allmogebilder fick ett mörkare komplement och ett korrektiv.36

Men med en viss rätt kan man också tala om en naturalistisk berättarstil och till den kan man bara med vissa förbehåll räkna dessa tidiga verk. Beskrivningarna är varken särskilt utförliga eller talrika, flera av historierna har genom själva sin rytm en touche av saga. (Kasper Kappers Endeligt, Et Endeligt.) Det är betecknande att naturalismens kritiker observerade författarens bristande renlärighet. Erik Skram anmärkte om Stækkede Vinger att "Fantasierne fylde op paa Studiernes Bekostning", och Edvard Brandes fann om Sandinge Menighed att "bestandig er man en lille Streg over Virkeligheden". Och meningsbyggnaden, andhämtningen och sättet att närma sig stoffet är icke regelrätt naturalistiskt. Det är snarare impressionistiskt. Och den mest impressionistiska bok Pontoppidan skrivit är hans första, Stækkede Vinger37 Därefter sker ett gradvist närmande till den mer regelrätta naturalismen.

347 Borchsenius som anmälde Landsbybilleder inrangerade utan tvekan Pontoppidan bland "Impressionisterne i vor nyere Litteratur, en Retning, der ved en vis Naturnødvendighed maatte gjøre sig gjældende hos os". Han hoppades att författaren inte genom denna sin inriktning skulle bindas vid det lilla formatet, "i en større Fortælling, hvor de enkelte Led derved let komme til at staa isolerede som Kugler paa en Snor og hvor Personer dukke op og forsvinde med alt for meget af Livets egen Vilkaarlighed, der kommer selv den mest talentfulde impressionistiske Naturtrohed som oftest tilkort". (Ude og Hjemme 20.1.84.)

De senare åttiotalsböckerna.

Den episka stilen utvecklas. Stilhärmande drag

Borchsenius, som stått fadder till Pontoppidans debut, fick inte så orätt. De kommande verken håller visserligen samma lilla format, men överger den nyckfulla och dramatiska kompositionen. Stoffet matas fram i jämna andetag och författaren kommer alltmer på det klara med sin episka begåvning. Han avsäger sig den omedelbara, sensuella och något koketta stilen. Redan Ung Elskov har en delvis ny karaktär, men skridningen bort från det skrivsätt som bär många av impressionismens särmärken är inte fullbordad förrän efter Det forjættede Land. Utvecklingen är märklig, den har knappast någon parallell. Pontoppidans ungdomsprosa är såtillvida modernare än den i De Dødes Rige att den närmare ansluter sig till de stiltendenser som kom att göra sig gällande överallt i Europa under halvseklet efter hans debut.

Det blir nu icke längre situationsbilden och det atmosfäriska som är huvudsaken utan gestaltningen av ett avgränsat skeende, en kronologisk intrig som aldrig tappas ur sikte. En större koncentration ifråga om motiven är märkbar. Typgalleriet förblir rikhaltigt, men icke så ymnigt och framför allt mera underordnat grupperat kring huvudpersonerna. Och i och med detta blir stilen analytisk. Upplösningen av den episka formen avbrytes och en gradvis återgång sker till den logiskt organiserade meningstypen. 348 De parataktiska perioderna dominerar inte som förut, i stället för polysyndes med det impressionistiskt uttänjande og över- och underordnas satserna. Handlingen slussas icke längre fram via fristående scener utan flyter i ett lugnt, jämnt lopp. Författarens fastare grepp om berättelsen yttrar sig också i att naturalismens metodiska beskrivningar ökar i frekvens. Adjektiven blir talrikare, perioderna längre och tyngre och Pontoppidan som icke vill ge sina kritiker så lätt spel med de formella koketterierna brukar sina skiljetecken med större återhållsamhet. Det är ingen tvekan om att denna stil är mer naturalistisk än de första verkens.

Georg Brandes hade i Det moderne Gjennembruds Mænd (slutet av 1883) uppmärksammat Pontoppidan i raden av de unga som Jacobsens stilkonst påverkat, – "et ikke ringe Fortællertalent – – – for denne Forfatter er Faren den at bruge en vis 'Chic' i Stilen til at dække over Lakuner i Sjælestudiet og over Brist paa Oprindelighed i Udtrykket". (s. 207.) Pontoppidan torde ha uppmärksammat denna kritik. Det märks i Ung Elskov, Isbjørnen, Mimoser och Spøgelser. De har icke någon "chic" i stilen. Det märks även i Fra Hytterne, hans andra samling landsbynoveller. Med avsevärt utbyte kan denna lågmäldare bok jämföras med Landsbybilleder.

Flera anmärkningsvärda drag i denna förskjutning finns. Brandes hade i sin Jacobsenessä inrangerat Pontoppidan bland dem för vilka suggestionen från det alltför-nyanserade, det morbida i den store koloristens prosa blivit övermäktig. Han hade menat att Jacobsens naturbeskrivning jämte Kiellands överallt kunde spåras hos Pontoppidan. Det måste därför ha gjort ett egenartat intryck att läsa den parodi på en Jacobsensk atmosfärskildring som fanns inlagd i Sandinge Menighed. Under oupphörliga gäspningar läser man hemma hos familjen Gylling en novell av den beundrade författaren Solbjærg: "Sagte dirrende hang Sommermorgenens fine, krystalklare Lys i den stille Luft og gjød sig ligesom en Regn af Guld ned over den brede, brolagte Gade, hvis i regelmæssige Rektangler tilhugne og med Nøjagtighed afpassede Graasten endnu laa med en af Nattens Dug glinsende Overflade. Men herfra kastedes det atter tilbage i glimrende, 349 hinanden krydsende Straalebundter, eller det ligesom strintedes bort i utallige smaa gnistrende Stjærner, der smaahoppede hen over Stenene, medens enkelte større Vandpytter i den for en saa stor By ualmindelig slette Brolægning laa med lette, af en sagte Morgenvind frembragte, Krusninger paa deres blanksorte Overflade, mindende om skjødesløst henslængte Stykker moireret Silke oversaaet med Guldpailletter . . ."38 (s. 64 f.) Ordvalet, med färg- och glansord, presensparticiper i mängd, de långa arabeskmeningarna och de sökta liknelserna, allt hänvisar parodin till J. P. Jacobsen. Pontoppidan har på gamla dagar berättat att hans vän Schaff, som inte lät sig imponeras av något av det samtiden beundrade, kom honom att betrakta Jacobsen och Drachmann som ett par romantiska senfödingar. (H, s. 141.) I ett brev till Vilhelm Andersen har han talat om att han med åren blev "mere og mere led ved den deskriptive og stemningsudmalende Stil, som jeg aalede allerede i 'Sandinge Menighed'".39 Nu finns det annat i parodin som icke är Jacobsenskt. Det är den skrala satsbyggnaden med de krystade prepositions-anhopningarna som åstadkommer en blandning av prosaiskt och lyriskt. Den som här närmast kommer i skottlinjen är Gjellerup – han är också illa ute i de fortsatta prov på Solbjærgs stilkonst som lämnas. I ett par ormande meningar av oformlig längd presteras här en kvinnobild och en rumsinteriör. Det är som helhet en nidteckning av den naturalistiska stilen i dess särdanska uppenbarelse som i Jacobsens efterföljd blev flera författares maner.

Pontoppidan har alltså vid denna tid haft blick för denna stils faror och har satt den ett minnesmärke. Själv var han då inte fallen för den sortens utförlighet. Det egendomliga är att hans egen anslutning till denna stil sker efter Sandinge Menighed. Månaderna efter Jacobsens död utkom Ung Elskov. Dess landskap och amourer anknyter till Jacobsen. Och dess språk kommer ställvis nära den parodierade diktaren Solbjærgs. Avsikten må vara delvis efterhärmande, det är säkert ingen genomförd drift. Faran är att den läsare som inte är tillräckligt uppmärksam på hur detta stilmedel anbringas betraktar det som en oavsiktlig stämningsnaturalistisk gongorism. Här ett exempel på de rent 350 stilistiska komplikationer som Pontoppidans ironi kan åstadkomma. I denna pseudoobjektiva passage är det alltså den unge studenten som delar ordet och tanken med författaren: "Men hvor var hun ikke ogsaa bedaarende, som hun der sad – let bøjet over sine Hænder! Solnedgangens milde Lys faldt stedse mere gyldent paa hendes hvide Nakke, gjennemildnende de smaa krusede Haar, der groede hende ned imod Halsens fine, flimrende Dun, der hvor denne sænkede sig ned under Kjolestrimmelen. Hen over hendes Kind var der aandet ligesom en dyb Lykke. Naalen skjælvede let mellem hendes bøjelige Fingre; og under Kjolens klare, halvt gjennemsigtige Stof vuggede Barmen, som vilde den vinke ham til et Blund paa sine hvide Puder." (s. 81.)

*

Lika egenartat är förhållandet i Mimoser och Spøgelser. Här är möjligheten till en direkt stilparodiering utesluten. Ändå finner man lustiga exempel på både stämningsprosan och den naturalistiska stoffanhopningen som det raljerades med i Sandinge Menighed. I Mimoser (s. 10) finner man en beskrivning av idyllen kring "Nathalies Minde" som visar hur kort avståndet var mellan imitation och allvarlig konstnärsintention. I denna bok finns rätt många sådana naturalistiska ingredienser, men boken markerar samtidigt den första anknytningen till en berättarstil som hör till tiden före genombrottet. Historien är deskriptiv och utan starkare färgning; man är långt borta från den "pludselige Voldsomhed", som för att tala med en av recensenterna gjorde läsaren av Sandinge Menighed till ett byte för hopplös spekulation.40 En rationell berättarton behärskar Mimoser. Författaren börjar här återkräva den auktoritet som han enligt impressionismens konstkodex inte borde hävda för bryskt. Pontoppidan håller hela tiden säkert i tyglarna och gör ingen hemlighet av sin närvaro. Såtillvida är Mimoser modern att den innehåller en myckenhet dialog och många scener. Men gränserna mellan författartal och scen är skarpare än tidigare, replikerna är övervakade av diktaren. Och Pontoppidan börjar nu införa en enklare och mindre subtil bokföring med hänsyn till 351 människornas tal och tankar. Det grepp som på danska kallats "dækket direkte Tale" viker sakta, och en följd av detta blir att författaren öppnare får vidgå sin insyn och allvetenhet. Emellertid torde en fullkomligt oblandad berättarstil vara rätt sällsynt, också i de äldre romanerna. Pontoppidan bibehåller en lätt subjektiv färgning men är tydligt på reträtt från den inlevande tekniken. Ett typexempel är detta:

"Sine gamle Ungkarlevenner undgik han helt. Deres Underholdning, deres dumme Jargong kjedede ham, deres Kaadhed vakte hans Forargelse. Navnlig stedtes han tilbage af den raa Maade, hvorpaa de havde for Vane at omtale Kvinder og alt, hvad Kvinders var." (s. 102 f.)

Detta medel är ju så självklart och naturligt att författaren knappast torde ha reflekterat nämnvärt över dess anbringande, och läsaren tänker heller inte på distinktionen mellan författarens och romanfigurernas värderingar. Den sortens "impressionism" behåller Pontoppidan fram till och med Det forjættede Land; i Lykke-Per blir den sällsyntare.

Ett annat tecken på regressen från författarens tidigare stil är att replikerna inte längre är teateranpassade. Rätt många skriftspråksord och formellt styva vändningar förekommer. Så här talar änkefru Drehling: "Han har nok nemlig en vis Anseelse i nogle musikalske Kredse dernede, hvorfor han ogsaa foragter alt dansk, og tyranniserer sin Kone paa enhver Maade . . . Du kan tænke dig, hvad hun, der altid har været af en stolt og ærekjær Natur, har maattet lide under en saadan Forsmædelse." (s. 126 f.)

Pontoppidan hade i sin ungdom en avgjord smak för stilhärmning. Han visar stor förmåga till inlevelse i olika munarter och färgar med förkärlek det direkta talet med dialekt, yrkesjargong och personliga egenheter. Pastor Østrups prästerliga tonfall tränger igenom också i vardagslivet, den arma Ane Bodilsdatters torftiga landsmål, juristens lagspråk, grundtvigianernas hjärtespråk, den delirantiske Ole Lorents' svada, här är en provkarta på smidig inlevelse i olika stilar. Det händer att hans personer ibland talar skriftspråk också i de första böckerna. Så till exempel i skildringen av Østrups möte med Ane (St V, s. 13 ff.), 352 Drehlings tal till fru Gylling (Sandinge Menighed, s. 147 f.), prokurator Sandbergs uppgörelse med mor Gertrud (Landsbybilleder, s. 213 f.), kaplan Ruggaards samtal med Isbjörnen (s. 13 f.). (I det senare fallet talar kaplanen en ytterst styv och formell prosa, men samtidigt underrättas vi om att han använder en bred jylländsk dialekt!) Men överallt är också detta skriftspråk en form av imitation. Denna söker genomgående mera typen än individen.

I detta avseende undergår hans språk en betydande förändring. Generellt kan sägas att Pontoppidan från och med åttiotalets mitt avfärgar replik och dialog, formellt och fonetiskt. Det sker i tydlig motvilja mot att eftersträva verkningar med ytliga medel. Replikerna skall läsas, inte framsägas på en teater; de normaliseras därför av författaren, liksom under den förutsättningen att läsaren själv företar översättningen från skriftspråk till talspråk – något som ju också sker i en längre berättelse. I Pontoppidans små historier finner man i regel större följsamhet mot det talade ordets rytm och uttal än i de större.

Emellertid finns det två undantag från denna allmänna tendens. Bönder och allmoge behåller i hans produktion ända fram till och med De Dødes Rige sitt lantliga eller provinsiella språk intakt. Och i övrigt odlar Pontoppidan med välbehag den formellt akademiska repliken, ämbetsmannens, juristens och den professionelle talarens omständliga tal. Denna stilhärmning förekommer jämsides med den mer oavsiktliga skriftspråksrepliken. Ibland verkar det som om Pontoppidan gjorde en dygd av nödvändigheten. Men å andra sidan är verkligen denna typ, akademikern med sin tillknäppta värdighet och ofriska försiktighet, ett eftersökt mål för hans satir.

En god mätare på en romanfigurs reella roll i berättelsen är det mått av insidesbelysning som förlänas honom. Hur ofta kommer han till tals, hur ofta överlämnas synvinkeln åt honom? Pontoppidan blir så småningom allt mindre benägen att låta bipersonerna framträda på detta sätt, han övertar kommandot över deras tankar. Men för huvudpersonernas räkning bibehåller den Pontoppidanska ironin den möjlighet att framkalla effekt som ligger i detta: att en person får ordet på de förrädiska villkor 353 som stipuleras av författaren, när denne genom den halvindirekta anföringen förbehåller sig möjligheten att "tala med". Dock gör han jämsides med detta allt större bruk av det direkta talet, följt av "sade han", "tänkte han", eller av det indirekta – detta senare emellertid långt mera sällan och då knutet till en persons tankar och icke till hans tal. En naturlig följd av detta blir att författaren får söka andra vägar att kasta ljus över det som sker under ytan. Pontoppidan gör det genom att i stigande grad använda den gamla öppna berättarmetoden.

*

Denna utveckling är redan påbörjad i Isbjørnen. Dess tillkomsthistoria har tidigare antytts: en dag kom Dines Pontoppidan sent till aftonvarden, något som han annars inte brukade. Han småskrattade hjärtligt, något som heller inte var hans vana. Orsaken var att han just haft besök av en gammal studiekamrat som varit Grönlandspräst och som just berättat om sitt sällsamma liv. Sonen bevarade minnet av denna händelse och fick sedan ännu ett incitament genom den uteblivna Grönlandsresan.41 Men i diktarens händer växer pastor Müller ut till en gestalt av övernaturliga dimensioner, en trollmänniska som skrämmer bönderna med sin vildmansfysionomi och sitt dånande skratt. Historien stod först publicerad i en dagstidning som följetong och här föll det sig särskilt lämpligt att ta läsaren vid gemytlighetens rockkrage.

Upptakten till Isbjørnen kan betraktas som typen för Pontoppidans presentation av människor. Han gör en utförlig målning, drag efter drag, av gestalten, hållningen, kläderna. En sådan stomme bygger Pontoppidan nästan alltid, den utfylls sedan under berättelsens gång. Korrespondensen mellan det yttre och det inre är här som ofta upprätthållen – detta gamla maner föll sig naturligt för den satiriskt arbetande, typskapande författaren.

"Forestil Dem, min Læser, et stort, luerødt Ansigt, ned fra hvilket der hænger et langt, snehvidt og filtret Skjæg, mellem hvis grove Haar der undertiden skjuler sig flere gamle Levninger 354 af grøn Søbekaal, Brødkrummer eller lysebrun Snustobak, end strengt appetitligt er. Sæt hertil en mægtig, isblank og knudret Pandebrask, bagtil bekranset af lange, hvide Nakkehaar, der slaar Krøller ud over Frakkekraven, et Par smaabitte, tykke, lodne Øren, tykke, hvide, bomuldsagtige Bryn og en uformelig, svagt blaanende Næse mellem et Par store, vandblaa, stift stirrende Øjne." (s. 5.)

Trots den intima invokationen är ju detta inte precis det muntliga föredragets ton. Passagen visar hur Pontoppidan inte föraktade att söka sig tillbaka till den förnaturalistiska stilen, den gamla romanens oskrymtade sätt att umgås med läsaren. Men samtidigt ser man boken igenom hur han utnyttjat naturalismens lärdomar. Här finns grundligheten, ambitionen att vara vederhäftig och smaken för de drastiska enskildheterna. Illusionen av sannfärdig historia bevaras hela tiden, och kontakten med läsaren upprätthålles genom vändningar som: "Sagen var den, – –" (s. 21.) "Man forstaar derfor let – –" (s. 21.) "Mange vil maaske endnu fra hine Tider mindes – –" (s. 23.) "Hvorfor han da ikke blev deroppe?" (s. 66.)

Isbjørnen är karakteristisk för hur fantastiken gör intrång på realismens marker hos Pontoppidan. En uppmärksam läsning av de tre versionerna som föreligger avslöjar hur författaren konfronteras med detta gestaltningsproblem, verklighetsbildens millimeterrättvisa eller visionens "högre sanning". 1884 är han ännu rätt försiktig i penselföringen, 1887 spelar han upp för fullt register, 1899 dämpas tonen något och Björnen inpassas nödtorftigt i verklighetens värld. I de två första versionerna är han helt utvändigt sedd, mer grotesk, mindre ägnad att bära upp diktarens patos. I 1899 års upplaga har Pontoppidan besinnat dessa brister, och han är nu mindre än förut hindrad av impressionistiska diskretioner att tala om vad som sker i det som synes ske. I B-upplagan har några tillägg gjorts som helt förändrar bilden. Det står här om Isbjörnen, som ursprungligen framställts halvt imbecill: "I Virkeligheden var han dog hverken saa sløv eller ligegyldig som han gav sig Udseende af. Den uforanderlige Sindsro, han bar til Skue – – – det var en Slags Fortvivlelsens Ligegladhed, der undertiden i ensomme Øjeblikke kom Selvmordstanken 355 nær." (B, s. 17.) Och Müller är nu i stånd att tänka i symboler, det talas nu, sannolikt med en personlig accent, om hans "lange, ensomme Spasereture gennem det foraarsgrønnende Land, hvis bløde, tungt blundende, taagetilslørede Natur var ham som et Billede paa hans egen daadløse Ungdoms henflydende Drømmeliv". (s. 63.)

Isbjørnen rönte ett oblitt öde av kritiken; i det konservativa lägret föll den naturligtvis på sin antiklerikalism, i det moderna – med undantag av Edvard Brandes – på sin bristande realistiska renlärighet. Erik Skram hade mer rätt än han förtjänade att ha när han anmärkte att "Bogen er skreven ud af de Indtryk, som mundtlig eller skriftlig Meddelelse har gjort paa Forfatteren". Han dömde ut historien; författaren hade aldrig sett Isbjörnen och aldrig varit på Grönland, hade alltså inga förutsättningar att skildra dem. (Tilskueren 1888, s. 416.)

*

Pontoppidans kätterier mot tidens estetiska och stilistiska trossatser kulminerade i Spøgelser. Den har drag både av borgerlig engelsk och chevaleresk fransk roman från seklets mitt, med intriger, förväxlingar och romantiska enleveringar, allt över temat amor vincit omnia. Man gissar på att Pontoppidan funnit ett nöje i att snudda vid dessa genrers tonart. Upptakten är i Dickensk stil, med alnslånga meningar som ger en förtätad höstatmosfär och med de lustigaste positionsförändringar från författarens sida:

"En mørk og taaget Oktoberaften kjørte en gammeldags Karosse oppe paa den gamle forfaldne Landevej, der med god jysk Sendrægtighed, i de taabeligste Svingninger og gjennem de vildsomste Slugter fører fra Højlandet ned imod det store Mosedrag og Skovene ved Nørrekjær." "– – – og selve den alderstegne Karosse sukkede i sine Fjedre og jamrede sig i sit stive Læder som en rigtig gammel gigtsvag Olding, der har kjendt bedre og ærefuldere Dage. – Dette havde den nu i Virkeligheden ogsaa, – – –" "– – – og skulde man slutte efter de gemytlige Piskesmæld, hvormed denne nu og da fordrev Tiden paa sin Buk, 356 – – – saa var det heller næppe nogen af selve de grevelige Herskaber, der sad i Ly under det buklede Læder. Det var det nu ikke heller. Det var blot en ung borgerlig Pige, en Præstedatter, som hed Agnete." (s. 7 ff.)

Genom hela Spøgelser växlar på detta sätt författarens hållning mellan den allvetandes och den tillfällige betraktarens, och övergångarna är så bryska och oförmedlade att romanen ställvis verkar som ett gäckeri med de impressionistiska illusionstricken. Pontoppidan har här obekymrat blandat alla tänkbara grepp, och tonen är stundom munter, stundom nykter, stundom elegisk-sentimental. Ett vackert exempel på denna kadensering är följande båda meningar som slussar över berättelsen från upptaktens halvimpressionism till författarens egen relation. Också de är valda från det första kapitlet:

"Men efterhaanden som Vognfjedrenes Vuggen, som al det gamle Læders Knirken, Vinduernes uophørlige Klirren og Regnens Perle-Raslen paa Ruderne virkede bedøvende paa hendes overtrætte Sanser, sank hun atter langsomt sammen i sin mørke Krog; og som Fugl flyver til sin Rede, vendte hendes Tanker tilbage til hendes Barndomshjem, til den tomme Præstegaard hist bag Pilehegnet, som hun nys havde forladt, og hvor nu kun en forglemt Gravkrans, en døende Glød i Ovnasken og nogle sammenstuvede Møbler fortalte om det Hjem, der var splittet, den Lykke, der laa knust.

I denne gamle straatækkede Præstegaard, gjemt i en fattig Egn mellem høje, nøgne Lyngbakker og bag en lille faldefærdig By, var hun bleven født paa en Sommerdag for ikkun atten Aar siden." (s. 10.)

Alltså: historien låter sig läsas som en lätt pastisch, och jag tror fullt och fast att Pontoppidan velat ge den en touche i den riktningen. Den är icke en konsekvent och hårt driven pastisch av det slag som var ganska omtyckt men som så sällan brukar lyckas.42 Hade Pontoppidan bekant färg och drivit imitationen längre hade kanske domen över boken fallit mildare. Men detta opretentiösa förklädnadsnummer åstadkom ovisshet och tvekan hos kritiken. Hans ungdoms utpräglade lust för denna stilefterhärmning kontrasterar ju på ett markant sätt mot senare 357 omdömen där fattigdomen och färglösheten i hans skrivsätt brukar framhållas. Man kan säkert se detta drag som ett uttryck för hans osäkerhet och rådvillhet angående stilmedlen; han befann sig vid denna tid tydligt i tvekan mellan den realism han svurit till och den romantik han drogs till allt starkare. Dessutom hör säkert dessa tendenser samman med hans skygghet; under denna mantel skyddade han sina ömtåliga motiv men blev ändå i stånd att gestalta dem. Spøgelsers gammalmodiga dräkt hindrade honom därför inte, den hjälpte honom troligen att komma fram med vad han hade på hjärtat. Boken är också hans ditintills personligaste. Vedels förut nämnda förmodan att den skrivits "for Løjer" torde sålunda ha ett visst berättigande vad gäller stilmedlen. Men närmare författarens intentioner kom nog Edvard Brandes som i sin välvilliga tolkning accepterade denna anslutning till de gamles maner: "Man spørge ikke, naar denne Begivenhed er foregaaet; den er ikke dateret. Man skal glæde sig over Stilens udsøgte Ynde og blide, tynde Farver, der minder om skønne, engelske Landskabsbilleder, paa hvilke en gammel Borg hæver sig tryllende frem fra en mørk Park." (Politiken 5.7.88.)

De små jagromanerna

"Hvor man er i Stand til at sige sin fulde Mening lige ud, skal man selvfølgelig ikke gaa det digteriske Sprogs, Billedtalens, Omveje." (Stenografisk. interview Hver 8 Dag, sept. 1905.)

Gäller denna deklaration för Pontoppidans skapande i dess helhet har den en särskild giltighet för de småböcker där han gått omvägen om magister Glob. De tillhör nittiotalet; de ger uttryck åt spänningen mellan naturalism och romantik. I den utveckling som omkring året 1890 förändrade den litterära atmosfären tog Pontoppidan del på sitt eget sätt. Dessa småromaner framställer en jagfigur som har en del gemensamt med den unga lyrikergenerationen, "halvfemsernes Mænd", så som de själva utställde sig i sina små böcker med obetydligt omskrivna bekännelser. Ett och annat drag har väl Stuckenberg och Jørgensen 358 förlänat åt den lyriske timlärare som efter dagens prosaiska vedermödor låter sin ande sväva ut i det blå. Revolten, ruset och ruelsen är han förtrogen med från en svunnen ungdoms dårskaper, men han är nu kurerad för allt detta.

Det finns också här ett element av pastisch och lätt parodi över själva greppet. Men som vanligt är det otillräckligt att betrakta hans "Landevejsromaner" enbart ur detta perspektiv. Diktaren är själv med på ett hörn. Han skall inte bara ut med en mångfald av sina tankars och erfarenheters frukter, han skall dessutom få spelrum för sin romantiska livskänsla, sin naturförsjunkenhet och sin glädje vid "fagra ord". Men det är honom samtidigt angeläget att markera distansen till allt detta. Han har förpliktelser mot verkligheten och vardagens litteratur, han är icke en omvändelsernas man. Och han skall samtidigt ha in ett och annat ord mot det som pater Rüdesheimer i Dommens Dag, kallar "den samme overtroiske Forherligelse af vort abnormt udviklede Følelsesliv, den samme hysteriske Tilbedelse af Lidenskaben, Overdrivelsen, Fusentasteriet". (Dommens Dag, s. 259 f.)

Så arrangeras fiktionen med en lyrisk-prosaisk kammarlärd som förstulet offrar åt belletristiken, liksom åt en hemlig last. Med denna lockfågel som ropar än i öst, än i väst och som narrar oss på avvägar bort från honom själv kan Pontoppidan ge berättelserna ett romantiskt stämningsinnehåll och sedan övergjuta dem med en satirisk hinna.43 Tydligare än förut framträder dessa småromaners författare som en man med en drömmares sinnelag och en ironikers intellekt, en diktare för vilken det förgångnas minnen och framtidens luftslott är själens hemvist lika mycket som nuets verklighet, men som helst överlåter åt en annan att stå för denna svaghet och som ständigt manas att uppvisa romantikens fallgropar. I Vildt, Minder, Den gamle Adam och Højsang sker detta i en gemytlig skala, i de stora romanerna i tragedins format.44

Både i det lilla och det stora formatet talar diktaren ofta "med den Slags Ironi, hvorved et Menneske synes at staa saa mange Gange over eller bagved sig selv, at han er som i et Værelse beklædt med Spejlglas". Henrik Pontoppidans situation tecknas redan av de dialektiska studenterna i hans föregångare Goldschmidts 359 Hjemløs. "Satiren", säger den P. L. Møllerske Schiøtt, "er en omvendt Lyrik, en sand Følelse der for ikke at blive sentimental ytrer sig negativt og undertiden i Stedet for at rose en Gjenstand angriber dens Modsætning." "Satiren", svarar hans vän Hald, "er en husvild Lyrik, et Tilløb til Følelse eller, om De vil, en sand Følelse, der ikke finder sin faste Grund inde i Personligheden og derfor flagrer udenfor og skjuler den Mismod, den ved nøjere Betragtning vilde føle med sig selv, ved idelig at angribe sine Modsætninger, og disse Modsætninger ere maaske Alverden." (Goldschmidt, Poetiske Skrifter 1896, 3, s. 322 f. och 284.)

Greppet med en litterär amatör passade Pontoppidan också därför att det mer än de tidigare ställde honom fri gentemot de estetiska partibildningarnas krav och paroller som han ditintills serverats av en ganska oenhetlig och på det hela taget rätt snäv kritik. Magisterns språk är klart och logiskt, plastiskt och åskådligt. Det förmår inte att betjäna sig av en komplicerad grammatik. Det använder inga uppseendeväckande medel för att göra effekt och räds inte heller det alldagliga och konventionella. Det har ibland en anstrykning av prudentlighet som följer med berättarens karaktär. Men detsamma kan nog sägas gälla Pontoppidans prosa överlag – med undantag för de första verken. Glob torde således även som stilist erbjuda ett slags skydd bakom vilket författaren ostörd kan utveckla sin prosaistiska egenart. Stilen lämpar sig lika väl för naturalistisk beskrivning som för elegisk stämningsmålning. Särskilt Vildt innehåller en blandning av bådadera. I Minder lånar den sig både åt högstämda klangtoner och humoristiskt snusförnuft – denna bok har sannolikt mottagit impulser från Gottfried Kellers Die Leute von Seldwyla som Pontoppidan med utbyte läst; både berättarstilen och atmosfären i småstaden är desamma. (Hamskifte, s. 86.)

Dessa småromaners språk har i all sin soberhet en snärt av självironi och självparodi, inte bara från den hederlige och blygsamme berättarens sida utan också troligen från författarens. Ett renodlat exempel på detta finns i Den gamle Adam, där magistern börjar ett kapitel så här:

"I Morges ganske tidlig, før Andre var staaet op . . . nej stop 360 lidt! I vore Dage begynder man anstændigvis med en Naturbeskrivelse, et malerisk Croquis. Altsaa: Solen var nylig dukket op af den glødende Horisont; Stranden, Skrænterne, Landevejens Træer, Alt laa endnu indhyllet i en lysviolet Dis." Och så vidare. (s. 45 f.)

Pontoppidan chargerar inte färgerna, men han gör en smula narr av det naturpreludium som var hans specialitet. Den konvention som magistern resignerat ger efter för var ju inte något särmärke för nittiotalet, "i vore Dage".

De lyriska dikter som finns inlagda här och var i Glob-böckerna verkar också egendomligt blandade i stämningen. De alluderar mer eller mindre tydligt på Pontoppidans lyriska kolleger, men det märks samtidigt att diktaren själv bar på en oförlöst lyriker; poemen är nämligen ganska noggrant ciselerade och utpräglat musikaliska. Av dem kan nämnas de två i Højsang som tilldelas Liebmann-Drachmann, "Over Skyerne" ("Oven over Skyerne er Himlen altid blaa"), den märkliga, förut nämnda "Drapa ved Kongeaaen" samt den humoristiskt-sentimentala "Hvor stedes du; min Gertrudlil'?" i Den gamle Adam, med anslaget från Drachmanns "Hvor stædes nu min Gertrud" i Sangenes Bog. Inte ens det fingerade referatet av äventyrsdramat "Kong Dag og Dronning Nat" i Højsang med dess inlagda lyriska brottstycken torde vara helt parodierande. Dramat uppges vara skrivet av Poul Berger omkring 1878, men det kan varken anknytas till Jørgensen45 eller till Drachmanns sagodramer utan avslöjar sig vid första läsningen som en Heibergsk "romantisk komedi", närmast i släkt med Alferne. (I den sista upplagan av Højsang har Pontoppidan besinnat detta och ändrat attributionen; det kallas här "et gammelt Eksemplar af en af vor Guldalderliteraturs mest beundrede Skatte". Härmed träder onekligen det parodierande draget i bakgrunden. [Noveller og Skitser III, s. 50.])

Berättarfiktionen är svagast i Minder, starkare i Vildt och Den gamle Adam och mest utarbetad i Højsang där Pontoppidan skapat en utförligt presenterad berättare. Men i dem alla är den tillräcklig för att ge en nödvändig avståndskorrektion åt den naturförsjunkenhet som också sätter sin prägel på språket. Flera 361 av de bästa av dessa naturmålningar presenterades ju redan under åttiotalet separat under Pontoppidans namn; när sedan nittiotalet kommer förses de så att säga med ironiska citationstecken – magister Glob är nittiotalist.

Här några prov på denna stämningsprosa, hämtade ur de fyra småromanerna:

Vidunderligt var her især i den frembrydende Sommernat, naar Himmelranden stod citrongul bag Skovens sorte Silhouet, og Vandfladen laa med en svag Perlemorsglans, hvori en enkelt, netop vaagnet Stjærne spejlede sig. Langs alle Kysterne drev rosafarvede Taager, og op fra Vandet steg en usynlig Em, der satte sig som Guldtaarer i ens Øjenhaar og Skæg. (Vildt, s. 12.)

   Det var, som gled jeg ind i Dødens Riger.
   Paa begge Sider: de mørke, øde, tavst henstrakte Enge med ensomme, sorte Piletræer, – Bakkerne i det disede Fjerne. Oven over: den kolde, dødningeblaa Himmel med Sommernattens brustne Stjærner. Og ikke en Lyd. End ikke disse Roman-Stilhedens 'fjerne Hundeglam'. – – Det eneste levende var den roligt mumlende Strøm, der ilede hen i Natten med Baaden paa sin Ryg. I al denne øde Slummer syntes den et besjælet Væsen, drevet frem af en indre Vilje, der – taalmodig, lempelig, sin Jydenatur tro – valgte denne sindigt slyngede Vej for at undvige al Modstand og ikke behøve at forhaste sig. Der, hvor de store Sivskove drømte deres Æventyrdrøm bag spindelvævslette Taager, standsede den endog næsten helt sin Fart, – som vilde den ret indtrængende opfordre sin natlige Rytter til at dvæle ved Synet af deres overjordiske Dejlighed. (Minder, s. 82.)

Lavt paa Nordhimlen lyste en glimrende Regnbue – dobbelt blændende, fordi den tegnede sig mod en sorteblaa Skybanke bag ved Skovene. Jeg havde dog næppe faaet Tid til at beundre den, før den forsvandt. Men et Øjeblik efter brød en ny, endnu mægtigere, om end ikke slet saa farveprægtig Bue frem højere oppe i den regngraa Luft og omspændte Himlen fra Horisont til Horisont uden en eneste Afbrydelse. Det var et betagende Skue. 362 Gennem den syvfarvede Æter-Port saaes det bagved liggende, vidstrakte Regntaage-Landskab i et vidunderligt, ligesom forklaret Skær, – og jeg blev staaende som fasttryllet, aldeles fortabt i det ophøjede Syn. Det var som at se Verden afspejlet i Guds Øje. (Den gamle Adam, s. 156.)

   Oftest havde Klitterne et vildt, oprevet Udseende, – som en Brænding, der er stivnet og forstummet. Men enkelte Steder løftede de sig højtideligt i mægtige, blødt svulmende Bølger, fuldkomment nøgne, saa blottede for alt Liv, som havde de i samme Time hævet sig op af Havets Dyb.
   En Dødens Tavshed herskede overalt. Til disse dybe, vildsomme Hulninger kunde end ikke Stormen finde Vej. Der hørtes kun Vognhjulenes pibende Knirken og den underjordiske Lyd af Havets fjerne Dundren.
   Ved en Drejning af Vejen aabnede Udsigten sig et Øjeblik ud mod Vest. Over et gyseligt Øde af krateragtige Klittoppe, der i den begyndende Skumring mindede mig om de døde Maanelandskabers forstenede Ro, saa' jeg derude et Glimt af Havet selv med dets tre hvide Skumbræmmer langsmed Kysten." (Højsang, s. 202 f.)

Pontopppidan och det litterära klimatskiftet kring 1890

1. Inlägg för fantasi och subjektivitet

Vid ingången till de stora romanernas tid ligger ett kort skede då Pontoppidan tar del i den litterära debatten. Tidigare hade han inte låtit höra av sig annat än genom sina böcker, i stort sett en om året. I olikhet med flertalet av sina kolleger hade han hållit sig borta från den polemik som blommade under åttiotalet kring den gamla skolan och den nya, kring naturalism, "brandesianism" och romantik. Han hade icke den akademiska och estetiska bakgrund som för många av hans samtida kom den teoretiska argumentationen att te sig som ett oumbärligt komplement till det konstnärliga skapandet; detta har väl betytt något för hans återhållsamhet. Om han också inte känt Goethe-ordet 363 "Bilde Künstler, rede nicht", har han kunnat följa dess maning.

Men när han omsider ger sig in i diskussionen visar det sig att han har åtskilligt på hjärtat. Han har uppenbart med begärlighet begagnat det tillfälle som nu bjöds både att försvara de positioner han uppnått och att förbereda en ny framryckning. Dessa två avsikter lät sig inte realiseras utan en viss tvetalan.

Jämsides med den kämpande realism som nådde sina höjdpunkter i Fra Hytterne och Skyer förbryllade Pontoppidan sin samtid med böcker som låg ett gott stycke från verklighetens allfarvägar.

"Saa skrev han 'Ung Elskov'. Man traf paa duftrige Ord. Den store Skovsø og den hensmuldrende Kro laa i vore Drømmes Land, – hvor var dette ikke smukt! Men var det virkeligt? De fleste lod det blive ved Spørgsmaalet. Det var ikke paa sin Plads at mistænke Pontoppidan for Digt, i den banale Betydning af Ordet. Men saa er 'Mimoser' kommen. Hvor i Verden hører den hjemme?" Så skrev Erik Skram (Tilskueren jan. 87), och hans förvåning delades av flera. "Man skal glæde sig ved en Digterkaprice, der ser Spøgelser ved højlys Dag", så yttrade sig Edvard Brandes om Spøgelser – möjligen var glädjen tillkämpad; anmälaren visade ju en ovanlig liberalitet när det gällde Pontoppidan.

Får man tro Johannes Jørgensen innebar Spøgelser till och med ett direkt försök till nyorientering. Han berättar i Mit Livs Legende härom: "Henrik Pontoppidan havde jeg alt lært at kende i 'Studentersamfundet'; en Aften, kort efter at hans lille Roman 'Spøgelser' var udkommet, havde Erik Skram i den rettroende Realismes Navn gennemheglet den romantisk uvirkelige Bog. Pontoppidan havde i en lang Nattesamtale, vædet af megen Pjolter, forsøgt at forsvare sine ændrede Kunstprinciper, men under livligt Bifald af Stuckenberg og mig havde Skram nedlagt Nyromantikens Drage." (Mit Livs Legende 1949, I, s. 114.)

En egendomlig stridsgruppering, typisk för dessa brytningsårs svängningar och vacklan. Jørgensen och Stuckenberg som realismens väpnare mot Pontoppidans romantik!

Spøgelser kan emellertid inte sägas vara något isolerat utbrytningsförsök. 364 Romantiken finns närvarande i hans böcker under årtiondet 1885-1895. Vad han skrev i Kjøbenhavns Børs-Tidende och Politiken är som helhet en ganska exakt motsvarighet till de stridiga viljor som möter upp i romanerna.

Denna journalistik har inte nämnvärt uppmärksammats av eftervärlden, och den hade förvisso ingen större publik bland samtidens köpenhamnare. Børs-Tidende, som Ernst Brandes satte in både sin förmögenhet och sitt liv på, var ett litet organ, från början ganska heterogent. Georg och Edvard Brandes medarbetade, tillsammans med Stuckenberg, Jørgensen och Claussen. Det hände att Tietgen skrev där.46 Under detta övergångsskede gick de unga romantikerna ännu rätt väl i spann med Brandes-falangen och hade rönt åtskillig uppmuntran härifrån. Tidningen vände sig till en tämligen imaginär krets av frigjorda andar, den var radikal även om den föredrog att kalla sig "oavhängig". "Vor gennemgaaende reaktionære Handelsstand forargedes over det øvrige Indhold af Bladet", skrev Hørup i sin dödsruna över Ernst Brandes.47 Och detta övriga innehåll var så gott som uteslutande litterärt. Köpenhamns större och mindre finansmän fick här ett tillfälle att i nära anslutning till marknadspriser och börsnoteringar hålla sig å jour med litteraturens dagshändelser.48 Anbudet var alltför smickrande och byggde på orealistiska förutsättningar, det visade sig snart.

Här publicerade Pontoppidan Vildt, ett flertal av sina Krøniker, ett första preludium till Det forjættede Land, åtskilliga reseminnen, aktuella inlägg i kulturdebatten och sist men inte minst en rad recensioner som så gott som alla var förevändningar för principiella uttalanden om litteratur. Tillsammans med de artiklar som han under 1887 och 1888 skrev i Politiken ger Urbanusdagboken en rik provkarta på skiftande meningar.

Situationen vid decennieskiftet har ju vissa likheter med den i Sverige. En väsentlig skillnad var emellertid att Danmark hade en kvalitativt och kvantitativt långt starkare realistisk tradition. Sedan det år, 1871, då Georg Brandes talat om den litteratur, "som ikke er vor, for vi har ingen, men vore Fædres", hade läget ändrats. Folklivsskildringen, den psykologiska romanen och den skönlitterära idédebatten hade avsatt aktningsvärda resultat. 365 I denna blomstring hade Brandes betydande andel; Pontoppidan var själv medveten härom, flera yttranden av honom bestyrker det; han har en gång kallat Brandes "vor Litteraturs måske allermærkeligste Mand".49 Men dessa två årtiondens – sjuttio- och åttiotalens – dominerande författare, Brandes, J. P. Jacobsen, Drachmann, Pontoppidan och Bang, har alla förberett klimatskiftet kring 1890. Nittiotalets romantik bygger i mycket på den stil och den livskänsla som dessa uttryckt, även om sedan impulserna utifrån var starka.

Brandes själv hade ju brutit staven över den diktning han bidragit att framkalla. När han i Nietzscheföreläsningarna pekade på dess stagnation – "visse Arvelighedsteorier, lidt Darwinisme, lidt Kvinde-Emancipation, lidt Lykkemoral, lidt Kultus af Folket" – hade Henrik Pontoppidan själv känt snärten i orden. Och detta trots att han knappast på någon av dessa fem punkter hade anledning att taga åt sig. (Familieliv, s. 80.)

Den unge Valdemar Vedel hade i tidskriften Ny Jord från andra utgångspunkter kommit till liknande resultat. I artikeln "Moderne Digtning" hävdade han att de sista femton åren visade bilden av en stor poetisk strömning som plötsligt rest sig men sedan sakta men ohjälpligt flutit ut i sanden. Han framställde författarna som offer för den nyktra verklighetsskildringens illusion, pekade på den stoffets avmagring som gick jämsides med en överdriven omsorg om formen och manade till mindre ödmjukhet inför den "yttre verklighet" som man mödosamt och med impressionistisk blygsamhet gick och samlade upp skärvor av. "Hvorfor giver de dem ikke kækt og frit deres egne Stemninger i Vold, skriver ud af deres fulde Hjerte, hvad de selv har følt og tænkt og villet, og tegner modig en Verden, som deres Drømme har bygget sig den op, og som deres vexlende Stemninger farve den." (Ny Jord 1888, II, s. 155 f., 160.) Vedel efterlyste den tid då konstens katekes inte föreskrev ärlighet och sanning som de främsta budorden utan då huvudmålet var "alene at gøre Virkning". (s. 163.) Hans appell om starkare subjektivitet och intensivare stämning besvarades ju rikligen av hans generationskamrater, ja, han blev nog över hövan bönhörd och var icke odelat imponerad av nittiotalets romantik. I själva verket 366 begärde väl Vedel i ungdomligt reformnit för mycket på en gång: ett rikare stoff, starkare känsla, mindre tvivelsjuk analys, större insikt i "vor Tids udviklede og sammensatte Sjæleliv" och ett närmare förhållande till tidens andliga brytningar. (s. 163.)

När Pontoppidan med Det forjættede Land skapade ett verk som i flera avseenden uppfyllde Vedels krav och lovade något nytt: ett verk som icke tyranniserades av ambition att "skrive godt for sig" – Vedels uttryck i Nyt Tidsskrift, febr. 1893 – som grep sig an med ett stort ämne och som verkligen stod i levande kontakt med tidens andliga brytningar, då använde Vedel snarast dessa drag till material för en negativ karakteristik.50 Meningsutbytet dessa år visar liksom alla andra principiella diskussioner hur vanskligt det är att skriva programskrifter för dikten. De låter sig inte användas ens av sina egna författare som praktiska likare.

Emellertid har Pontoppidan hyst liknande tankar som Vedel. Några månader senare skrev han i Politiken en recension av Amalie Skrams roman Lucie. Den bekräftar Jørgensens minnesbild och pekar klart på att en förskjutning i hans förhållande till realismen försiggått. Lucie var icke någon upplyftande bok och är en av författarinnans svagare. Pontoppidans dom över den må ha ett visst berättigande, men hans anmälan är knappast som helhet rättvis då den generellt gäller fru Skrams hela diktarskap. Uppenbart har han inte varit bekant med det stora verk, Hellemyrsfolket, som Amalie Skram då redan inlett; på annat sätt låter sig hans snäva dom knappast förklaras. Artikelns tillspetsning har naturligtvis att göra med Pontoppidans ömtålighet inför den norska hegemonin; upptakten är en nationell jämförelse: "Den norske Digterjargon er bleven de nordiske Guders sande Tungemaal, og som en fattig Per Eriksen frister vort eget gamle, kongelige Sprog en kummerlig Landflygtighed, udvist af Parnassets Enemærker."

Artikeln är i två avseenden överraskande. Den kräver både fantasi och subjektivitet, på bekostnad av de makter författaren tidigare hyllat. Vad nu först fantasin beträffar, har jag i det föregående sökt visa att Pontoppidans tidigare praktik inte släppt kontakten med den. Ändå chockerar artikeln genom sina 367 skarpa och kategoriska formuleringar. Pontoppidan förklarar sig hänförd av fru Skrams nyktra, rättframma och sanningsenliga relation. Men detta är inte nog. "Man begynder at spørge sig selv, om ikke dette at skrive sandt og nogenlunde anskueligt ikke skulde være noget, vi nu snart allesammen har lært, og som saa at sige enhver af os nu kan gøre, naar vi vilde umage os dermed. Denne Fabrikeren af Virkelighedsbilleder minder en om de Tider for en Snes Aar tilbage, da saa at sige enhver dannet Mand kunde skrive Vers, nette, velklingende Vers." – Och man börjar förstå, att "alt dette med Sandhed og Virkelighedstrohed og Anskuelighed og 'sligt noget' til syvende og sidst ingenting hjælper. Det er Begreber, som i og for sig ingen Betydning har for Kunsten, Skuemønt, som ingenting gælder. En kraftig Løgn, præget med Geniets Stempel, er for Kunsten tusind Gange mere værd end selv den dybsindigste Sandhed, der ikke har faaet Form og Lød. – Det gælder for en Skildring i alle Fald ikke om at være, men blot om at synes sand – –."

Och detta subjektivismens manifest är kanske ännu mer ägnat att överraska från en författare som knappast tillåtit publiken någon insyn: "Der meddeles os meget om Lucies Liv – men vi gennemlever det ikke med hende; vi erfarer meget om hendes ulykkelige Skæbne – men vi føler ikke hendes Sorger, Glæder og Skuffelser, som var det vore egne." – – "Det kommer af, at Fru Skram ikke har villet aabne sit eget Hjærte for os. Hun har denne Gang udelukkende været Iagttager og ikke villet at Billedet skulde farves ved at sees igennem hende." – – "Det er dog til syvende og allersidst Digterens eget Billede, man søger bag enhver Digtning; man vil, at man skal kunne lægge Fingren paa i det mindste et Sted i hans Bog og føle hans Hjærte slaa derunder."

Artikeln uppkallade Erik Skram till protest. I Tilskueren 1889 (s. 182 f.) behandlas Pontoppidans och Vedels nya giv i ett sammanhang och som samma andas barn. Pontoppidans klagan jämföres med den gamla konservatismens verop över nutidens konst, att den är kall, tröstlös och själlös. Skram undrar med rätta om inte Pontoppidan själv varit föremål för sådana uttalanden med anledning av sina tidigare arbeten.

368 Situationen var på det hela taget komplicerad för Pontoppidans del; gamla antipatier och gammal solidaritet spelade in vid hans ställningstaganden. Han fick värja sig åt två håll samtidigt och kunde icke använda samma argument. I samma veva som Lucie-recensionen skrev Pontoppidan om Schandorphs svaga roman Birgittes Skæbne, också detta en generell meningsyttring. Här förutspåddes Schandorph en varaktigare berömmelse än Jacobsen och Drachmann. "Ikke fordi hans Talent var størst, men fordi det er saa solidt, og fordi hans Digtning, foruden dens digteriske Værd, tillige har den paalidelige Historieskrivnings." (Politiken 3.12.88.)

Men den uppseendeväckande Lucie-artikeln var inte någon enastående företeelse. De tillfällen då Pontoppidan antydde sin leda vid den dogmatiska naturalismen inträffade påfallande ofta i förbindelse med makarna Skram. Ytterligare kan nämnas en parodierande recension av Peter Nansens nystartade tidskrift Af Dagens Krønike, skriven ett år senare i Børs-Tidende:

"Det begynder med to Billeder af Hr. Erik og Fru Amalie Skram, der som en værdig Fader og Moder til Danmarks unge Digterkuld indleder en Portræt-Serie af dette." – – – "Dernæst følger et Fragment af Amalie Skram. Det er – som alt fra denne Pen – dygtigt, solidt og energisk, udført med beundringsværdig Virkelighedstroskab. Men alligevel, alligevel!" – – – "Dernæst: 'Alfen' af Holger Drachmann. Den lille Fortællings Indhold er ikke videre betydeligt, Formen – som ikke sjældent hos denne Forfatter – temmelig løs. Men alligevel, alligevel!" (10.12.89.)

Fantasins rätt hävdas också med stor emfas i en revy över de litterära amatörerna. (Kjøb. Børst. 19.10.89.) Till dessa räknar krönikören Rist, Boganis, Woldemar och Erik Skram – den siste togs förmodligen med av rent okynne. (Skram var visserligen riksdagsstenograf i det civila med torde nog ha räknat sig till de professionella.)

Artikeln är typisk för Pontoppidans sätt att gardera sig åt båda hållen. Den börjar som ett angrepp på de professionella litteraterna som ingenting upplever, uppmanar dem att stiga ned från Parnassen och gripa fatt på vardagens gärning. "De maa foruden at være Digtere tillige blive Handelsfolk, Embedsmænd, 369 Søfolk, Agerdyrkere, Spækhøkere, Ølbryggere." Som dessas motsats skildras amatörerna. Det är folk som inte nött bort sitt liv vid skrivbordet, som åtminstone någon gång upplevt något unikt. Har de sedan någon förmåga att skriva kan de komma långt med enbart minnet och iakttagelsen. Därför har också amatörerna starkt gjort sig gällande i de senaste årens litteratur. Men – härav bör man inte låta sig narra. Den skrivande lekmannen förmår "kun at gengive, hvad han i det virkelige Liv selv har gennemlevet, fordi han mangler den egentlige digteriske Ævne, der bestaar i at kunne krybe ind i andres Ham, føle med andres Nerver, gætte sig til andres Tanker og med et eneste lille Virkelighedsgran ved Hjælp af sin Fantasi opbygge en hel Verden."

Urbanus använder alltså amatören till att gendriva yrkesförfattaren och yrkesförfattaren för att avslöja amatören.

Att konstens moral icke tar diktat av livets hävdade Pontoppidan flera gånger under detta år. I slutet av 1889 anmälde han vännen Axel Lundegårds Röde prinsen. Här hade Lundegård uppsagt åttiotalsmoralismen och naturalismen tro och lydnad. Det märkliga är att Pontoppidan bemöter dess teser utifrån bokens egna förutsättningar, icke med någon hänvisning till verkligheten; denna synes han uppfatta ganska relativt. Pontoppidan stod under denna period icke oberörd av de starka formella tendenserna, även om dessa knappast kan sägas slå igenom i hans egen produktion.

I sin anmälan ägnar Urbanus några minnesord åt Ernst Ahlgren.51 Hon var "ingen overlegen Aand", men satt inne med mycken bitter erfarenhet, hade outtröttlig energi och sinne för det hantverksmässiga i konsten. "Hun var en oprigtig Demokrat og prækede en jævn, borgerlig Lykkemoral" – man har liksom i Lucie-recensionen intrycket att detta är ett passerat stadium för Urbanus' del.

Lundegård framställs med fin instinkt som hennes motsats: han saknar förmågan att ge skarpa, precisa bilder. Hans talang är av lyrisk art, han tecknar i stämningar. Och den moral hans bok predikar är ej demokratisk. "Det er den om moderne Aristokratisme, som jo ogsaa er bleven indvarslet her i Landet. Denne Lære kan for Litteraturen være præcis lige saa god som enhver 370 anden. Det kommer jo kun an paa, med hvilken Overbevisning og i hvilken kunstnerisk Form, den forkyndes." (3.11.89.)

Och att romanens förkunnelse inte övertygar beror helt och hållet på att huvudpersonen är för litet imponerande. Lundegårds hån mot tidens bonde- och arbetardyrkan gör inget intryck. Sanningskriteriet är här helt av konstnärligt slag – låt vara att Urbanus sedan bifogar en varm plaidoyer för Jeppe, som efter ett kort besök i baronens säng nu åter kastats ut på dynghögen. (Pontoppidan hade åren innan varit invecklad i polemik med den romantiska bondeskildringens anhängare som tagit anstöt av hans landsbynoveller!)

Till och med en Gustav Esmanns frivola pikanterier kan Urbanus sentera. Ett kvickt och inte alls harmlöst flanörreportage från köpenhamnska badorter renderade Esmann ett hedersomnämnande – han kallas "en af vore fornøjeligste – og betydeligste – Forfattere", som blott alltför sällan låter höra av sig. "Moralen er let og holder sikkert ikke Stik i Livet", heter det vidare. "Men i Kunsten er den lige saa god som enhver anden, ja for Tiden maaske endog bedre, nemlig som en Modvægt til det seminaristisk-profetiske Alvor, hvori vor Literatur er i Færd med at drukne." (5.9.89.)

Den linje som här följts kulminerar glansfullt i den lilla betraktelsen Nattergalene följande sommar. (Kjøb. Børst. 20.7.90.) Det är en sinnrik parabel som handlar om naturalismens skadeverkningar. Densamme Urbanus som tagit tidens romantiker och glädjeförkunnare under så omild behandling drabbas här av eftertankens blekhet. Densamme Pontoppidan som predikat och praktiserat den obarmhärtiga verklighetsdiktens nödvändighet frågar sig här – så bör väl Nattergalene tolkas – om man inte i namn av detta sanningskrav förfalskat verkligheten. De gamla romantikerna gjorde det genom att försköna den, samtiden har gjort det genom att förfula den.

Urbanus har läst om näktergalen i Christian Winthers och Oehlenschlägers romanser. Så ser han den för första gången vid en själländsk Kro. "Min Gud! – Det er jo en Stær!" – – "De gamle Romantikere har nu til Dags Ord for at have været nogle slemme Løgnhalse, der uden at blinke gav en Graaspurv ud for 371 en Guldfugl. I deres Beskrivelser af Jordens og Himlens Underfuldhed brugte de Farver og anvendte de Toner som forarger os Nutidsmennesker paa Grund af deres sværmeriske Falskhed." Men näktergalarna är ju desamma nu som då. Kanske är det med oss som förändringen skett. Kanske är det vårt öra som blivit så bedövat av fabriksvisslor, vagnars buller, hurrarop och folktalare att vi till slut har "mistet Evnen til at opfange Naturlydenes fineste Toner og sarteste Klang". "I vor Litteratur er Nattergalene forstummede. Vi hører kun Løvernes hungrige Ørkenbrøl, Lamaernes Kvækken og Faarenes fromme Brægen. Og denne Brølen, Kvækken og fromme Brægen har efterhaanden gjort os saa tunghøre, at skulde det en Dag virkelig hænde, at en lille graa Fugl satte sig i Foraarsløvet og med elskovssyg Røst begyndte at lovprise Jordens og Himlens Dejlighed, vilde vi mulig slet ikke længer være i Stand til at goutere den, men blot trække paa Skuldrene og sige: 'Herre Gud! En sølle Stær!'"

2. Solidaritet med åttiotalstraditionen

Det finns andra uttalanden som faller på denna sida om frontlinjen. De här nämnda är emellertid de viktigaste. Men för vart och ett av dessa kan man hämta fram ett komplementärt inlägg, som åtminstone för ett schematiskt betraktelsesätt förvirrar bilden åtskilligt. Hur Pontoppidan tog ställning berodde ofta på det tillfälliga incitament som tryckt honom pennan i handen – ett sådant fanns nämligen nästan alltid för denna poeta militans. Inför den kompakta naturalismens förfäktare kunde han drivas längre över åt den motsatta sidan än vad han kanske egentligen önskade. Men å andra sidan utgjorde ju de rent realistiska novellerna (Fra Hytterne, Skyer) ännu det bästa han skrivit; från enstaka håll hade det antytts att hans kurva efter debuten inte stegrats nämnvärt, och mestadels inrangerades han bland de solida naturalisterna. De tendenser i motsatt riktning som fanns i hans senare åttiotalsböcker hade inte fått något fullgiltigt konstnärligt uttryck. Men inte minst därför att dessa arbeten 372 representerade något som ännu inte fått sin förlösning hävdar Pontoppidan deras konstnärliga moral teoretiskt, framför allt den om fantasins primat.

Denna fråga som då engagerade flertalet författare var otvivelaktigt ett akut problem för Pontoppidan. Inför de växande kraven på fantasi och förnyelse reagerar han dubbelt: än biter han ifrån sig, än antyder han att den naturalistiska litteraturen håller på att stelna till maner och att själva synsättet behöver förnyas.

Men klyftan är inte oöverbrygglig. Pontoppidan gav redan i diskussionens begynnelseskede en gemensam nämnare. Han gjorde det inte under eget namn men under märket Anton, i en dubbelartikel i Politiken den 26 och 31 december 1888 som hämtats fram ur glömskan av hans bibliograf Poul Carit Andersen. Den hette "To Digterhjem" och var skriven i en halvt skönlitterär form som han gärna tillgrep – säkerligen för att han inte kunde ge sina meningar den nyansering han önskade om han framställde dem i naken form.

Pontoppidan har här valt fiktionen med en köpenhamnsk reportagejournalist. Denne Anton har fått sig anförtrott att göra ett besök hos tidens store folkskribent. Uppgiften återkallar i minnet ett annat diktarbesök under hans romantiska ungdom. Som artonårig fick han en gång sin hetaste önskan uppfylld: att se dåtidens store folkskald vid skrivbordet. Han fick nöja sig med en hastig blick in i arbetsrummet – andakten må inte störas. Där sitter den gamle professorn med silverlockar, drömmande över ett halvskrivet ark. Över hans bord står en blommande araucaria, vars doft är så berusande, "mens man som bekendt af deres Frø indvinder et af vore almindeligste Brækmidler".

Anton kan inte höra den nu hädansovne nämnas utan att minnet står livslevande för honom: scenen med skalden vid skrivbordet i Frederiksberg, under araucarian som han alltid måste ha över sig för att kunna dikta. "Og – besynderligt nok! – hver Gang jeg nu begynder at læse et af hans Digte paakommer der mig straks en kvalmende Fornemmelse, og jeg maa bortfjærne mig for at vomere."

Denna första hälft av diptyken är lömsk. Här används med 373 skenbar oskuldsfullhet ett associationspsykologiskt fall som täckmantel för ett utfall mot den litterära tidsanda som författaren en gång gjort uppror mot. Tydningen ligger ju nära till hands: den gamla efterromantiken, typ Christian Winther, var kvalmig av blomsterdoft och idyll. Träsnittens rosenträdgård blev en gång för Pontoppidan ett "Brækmiddel" efter vad han upplevt i Frerslev och Jørlunde. Kanske har scenen mer än en symbolisk förankring i verkligheten. Vore det inte för Frederiksberg kunde det gott vara frågan om en flyktig kontakt med det Wintherska hemmet i Studiestræde någon gång under åren 1873-75. Pontoppidan passerade förbi dessa stråk dagligen.52

I den andra delen är satiren burdus och rakt på sak, en uppsluppen karikatyr av tidens nya idol naturalisten. Denne tar emot i bläckig morgonrock, med en penna bakom örat och en annan i munnen. Han är jovial men mån om reklamen, alldeles oberoende av sådana gammalmodigheter som inspiration och arbetar oförtrutet i kretsen av sin stojande barnskara, beklagande att han inte som den bekante herr Weihe på Dyrehavsbakken kan skriva både med händer och fötter. Visserligen skrev han "Skarnkistens" femtiosju kapitel på tre månader, men "Tænk, om man samtidig kunde skrive en Novelle med Haanden og et Drama eller en Avisartikel under Bordet med Foden!"

Satiren kan knappast lokaliseras till Danmark, där typen helt enkelt inte existerade; den verkar uppbyggd på element utifrån, en kombinerad Balzac- och Zolakarikatyr. Möjligen är det en framtidsvision, en skräckprojektion av den industrielle litteraten.

Men det väsentliga som kan utläsas ur To Digterhjem är författarens ovilja att sortera under någondera etiketten. Misstänksamheten mot program, paroller och skolor slår igenom i nästan alla de inlägg som nedan skall nämnas. Att dessa samtidigt ofta formar sig till solidaritetsförklaringar med den verklighetsskildring och sociala konst som Pontoppidan själv varit med om att skapa var naturligt.

Tanken att diktaren icke skall låta sig bäras av strömmen men gå mot den förblir alltid den bestående, den förekommer i både hans proromantiska och hans antiromantiska uttalanden. Att 374 den formuleras så energiskt har naturligtvis att göra med det nya romantiska genombrott som här och var förutspåddes. Pontoppidan reagerade väl inte därför att han stod sådana tendenser fjärran, utan därför att han tvingades ifrågasätta äktheten och den inre nödvändigheten i dessa offentligt deklarerade avfall och omvändelser. Härvidlag är hans inställning oupplösligt förbunden med den religiösa som ovan beskrivits. Den av de unga som han stod närmast var Stuckenberg, som förblev många av sina ungdomsideal trogen. En av de paradoxer som man möter hos Pontoppidan var att han samtidigt med sina utpräglat folkliga ambitioner alltid var på sin vakt mot publiken, dess krav och värdesättningar. I en Enetale har han en gång skrivit: "– Den, der ikke vil se sit Talent forsumpe, maa selv sørge for at undergrave sin Avtoritet, maa stadig forskærtse sit gode Navn hos Publikum, ødelægge sin vundne Position, ubarmhjærtigt afryste Venner og Beundrere, maa ligesom hvert Øjeblik paany begynde paa bar Bund for igen ved egen Kraft at vinde frem til fornyet Sejr for sig selv og sin Sag." (Politiken 23.3.97.)

Den enkla satsen att diktaren som varje annan människa skall vara trogen mot sig själv blev under åren kring 1890 en kritisk huvudlinje för Pontoppidan. Han hade redan under Børs-Tidende-åren ett rikhaltigt studiematerial, och det utökades med tiden.

Ett av småstyckena i Krøniker heter "Digterliv". Den stod ursprungligen under Urbanus' signatur i Børs-Tidende den 8 oktober 1889. Den handlade om diktaren som alltid kommer en modeströmning för sent.

Diktaren är mycket ung och skriver lyrik till månen, "Alfeblomster" och "Nattesuk". Han uppmuntras som begåvad men avvisas på grund av det otidsenliga ämnet. På förläggarens råd studerar han förlagets senaste succé "Skarnkisten", går så hem och berättar om sitt eget livs bittra nöd, kamp och brustna förhoppningar. Men hos förläggaren avfärdas hans opus "I Armods Arme" med hänvisning till tidens nya krav – "at De ikke har givet Agt paa Publikums tydeligt udtalte Trang til atter at høre Livets Lyst og Glæde besunget. . ." (s. 64.) Han skyndar hem till sin kalla vindskammare för att förkunna livsglädjens evangelium, men då han återkommer står det en Kristusfigur på den 375 store förläggarens bord. Den unge diktaren, som nu blivit gammal, avspisas som frivol och ombedes återkomma med psalmer eller "en liden Postille".

"Saa vandrede han hjem til sit tomme Tagkammer og hængte sig." (s. 68.)

Den sorglustiga historien är självfallet främst adresserad till de ärade samtida som visade en överdriven följsamhet gentemot det litterära modets krav. Men man skall märka att den stackars diktaren har valet mellan detta och svälten. Ytterst drabbar krönikan själva det synsätt som ständigt avkrävde författaren förnyelser och utveckling. Pontoppidan hade redan fått höra att han inte var up to date. Och han fick snart ett vittnesbörd om krönikans sanning: när han några månader senare inlämnade Krøniker till Gyldendal befanns ett par av styckena vara blasfemiska. Han ombads, om inte att återkomma med psalmer så dock att låta de betänkliga numren utgå. Han övergick då till Philipsens förlag.53

Direkt har krönikan troligtvis att göra med Heidenstams glädjeförkunnelse i Vallfart och vandringsår och Från Col di Tenda till Blocksberg. Och "Digterliv" fick ännu en bekräftelse med snabbast möjliga postgång: ett par dagar efter det den publicerats låg Heidenstams Renässans på bokhandelsdiskarna. Här förkunnas det glädjeevangelium som krönikans utsvultne författare på kommando drömmer om. Otänkbart är det inte att Urbanus skrivit sin moralitet med ett recensionsexemplar av Renässans för ögonen.

Pontoppidan hade emellertid tidigare på hösten ställt sig avgjort positiv till Heidenstams första arbeten. Mot slutet av sommaren 1889 hade han med tillfredsställelse hälsat den utfästelse som Peter Nansen gjort i sin nystartade tidskrift Af Dagens Krønike, att knyta an till Sverige. Pontoppidan betraktade Tilskueren som ett norskt filial organ i Köpenhamn. "Det er næppe længer af den norske Litteratur, der tør ventes nogen Forløsning. Det er i Stedet den svenske Digterskole, repræsenteret ved Navne som Strindberg og Verner v. Heidenstam, vi i det næste Tiaar vil lytte til og maaske drage Belæring af." (Kjøb. Børst. 30.7.89.) Man får kanske inte överskatta detta erkännande; 376 Pontoppidan försummade inte något tillfälle att komma åt norrmännen plus Erik Skram.54 Han har här spelat ut svenskarna mot dessa sina arvfiender. Men hans reaktion kan mycket väl tolkas i full samklang med hans här skisserade grundinställning. Som praktiskt-poetiska manifest kan han odelat ha uppskattat Vallfart-dikterna, reseboken och Endymion – han hade en god kontaktman i Lundegård och kände dem säkert väl. Men inför den nakna programskriften har han dragit öronen åt sig.

När Urbanus så den 15 november anknyter direkt till Renässans är tonen vassare. Det är särskilt ropet om att tiden törstar efter glädje som föranleder sarkastiska kommentarer. Artikeln är alltigenom en direkt omskrivning av "Digterliv". "Men om Tiden tørster efter Glæde eller ej – hvad kommer det egenligt Forfatterne ved?" Har diktaren behov av att fördjupa sig i livets sorg och besvikelser, i samhällets orättvisor och armodets elände så gör han det utan att fråga Per och Pål om lov. Naturligtvis – vill han bli modeskribent skall han först göra sin uppvaktning hos dessa två herrar och förhöra sig om vad de för ögonblicket törstar efter. "Men de gode Forfattere spørger ikke Tiden om, hvad den ønsker. De følger alene deres eget Hjærtes Stemme – og den plejer just ikke at harmonere med Samtidens." Pontoppidan kan för resten inte finna nutidens konst så svart. Se på Oehlenschläger! Ingen förebrådde honom att han inte gjorde lustspel av sina tragedier, ingen kallade honom pessimist trots de hekatomber av kval och bedrövelse som han hopade i sina verk.

Jämförelsen var fullt allvarlig även om den haltar något. Pontoppidan, som här för sin egen sak och pläderar för den sociala realismen, upplevde tiden som löftesrik och hoppfull, dess konst som livsbejakande. (Man kan hänvisa till den personliga deklaration om sin gärning som han långt senare gjorde i förordet till andra upplagan av Fra Hytterne, här i samband med ett hugg mot Vilhelm Andersens ungdomsinsats.55)

Men den glädjetörst som nu proklameras är anmälaren för lättköpt. "Den er en Tørst, der svarer til den, som den forhærdede Drukkenbolt føler Morgenen efter en Rus. Han taaler ikke at være nøgtern." – – "Han maa bedøve sig, finde Glemsel. En 377 Snaps! En Snaps!" Låt alltså tiden törsta, säger Urbanus. "Tørsten – siger et gammelt Ord, driver Rusen ud. Der er derfor ingen Grund til at række den nogen Læskedrik. Tværtimod. Giv den mere Salt!" (Kjøb. Børst. 15.11.89.)

Orden lade diktaren sedan i munnen på sin tragiske hjälte Jørgen Hallager i Nattevagt. Det visar hur nära han stod denne naturalismens Don Quixote.

Flera av de artiklar som Pontoppidan skrev i denna sak kan betraktas som förstudier till denna politiska konstnärsroman. Helt i Jørgen Hallagers anda uppträdde Urbanus också i en filippik'1 av den 17 oktober. Här ironiserades det med uppsluppet humör över den danska litteraturens avtacklade tillstånd. Det var ingalunda bara Heidenstams Renässans som kommit honom att klä sig i rustning. "Visse Kritikere har ligefrem gjort sig det til Næringsvej at falde i Afmagt ved Synet af Patientens Afmagring og som Kilde til Foryngelse henvist til vore Nabolandes blomstrende og fuldblodige Digtekunst, medens andre har tilraadet, snart et asketisk Kølningspulver, snart et romantisk Grød-Omslag, der kunde trække al den ved Naturalismen indpodede Usundhed og Forraadnelse ud af Kroppen." Det första var en släng åt Erik Skram, som ju gärna använde norrmännen som tillhygge mot sina danska kolleger, det andra torde sikta till Vedel. Pontoppidan var vid denna tid själv inte erkänd som någon ledande författare, hans många småromaner och novellsamlingar hade sällan åberopats som bevis på den inhemska litteraturens växtkraft – snarare tvärtom.

I fortsättningen går Pontoppidan uteslutande tillrätta med romantiken, både den nya, som egentligen ditintills avsatt obetydliga märken, och den gamla. Urbanus har bevittnat skaldeidealets återkomst och de yngstas lust att drapera sig i den gamla romantikens riddarrustning. Kritiken, "alle de litterære Pyntekoner", slår händerna samman och ropar förtjust i korus: "Ak, hvor Herren nu er dejlig! Vidste man det ikke bedre, skulde man tro, det var en ægte Oehlenschläger." Allt detta befinns vara barnsligt, en maskerad där de agerande mindre tänker på konstens tarv än på att deras egna personer kan få lysa, "hvor man ved alle mulige Slags Hokuspokus – pludselige Omslag, 378 Undsigelse af gamle Venner og Forbundsfæller, Skrig og Skraal, forstilt Ophidselse eller løjet Livsglæde – søger at tiltrække sig et højstæret Publikums Opmærksomhed, ja, hvor man end ikke undser sig for at omskabe sin Person til en afstikkende Klovn for at samle Øjne paa sig."

I förbindelse med detta sätter Urbanus den andtrutna produktiviteten som utmärker tiden: författarna har "saa at sige allesammen Durkløb", de sänder ut sina osmälta produkter en gros, bakom ligger "en Dødsens Frygt for at blive glemt. For et Øjebliks Opsigt, for at tilfredsstille Døgnets Mode eller deres egen Magelighed, ofrer de letsindigt deres litterære Renommé – i Steden for at dyrke Kunsten som Bonden dyrker Jorden: taalmodigt, selvfornægtende, med Tanken paa den kommende Slægt."

Artikeln fullföljdes två dagar senare med en lika skarp betraktelse över samtidens konstnärsproletariat. Den förbereder inte bara Nattevagt utan också Pontoppidans andra konstnärsroman Hans Kvast og Melusine, 1907.

En av dem som torde varit i skottlinjen för Urbanus' pilar var Gjellerup. Det framgår också av en recension som samtidigt ägnades Min Kjærligheds Bog. Den är helt och hållet förstående och aktningsfull och ger egentligen diktsamlingen – som ju språkligt var ytterst knagglig – mer än vad den förtjänade. Gjellerups talang karakteriseras som "en inderlig, dyb Betagethed med et kvindeligt Hang til Afguderi". Skalden, som i begynnelsen uppträdde som den vildaste jakobin, är i verkligheten genomträngd av pietet, "ja, netop i at give denne Følelse digterisk Udtryk har han fundet sin Specialitet". Denna metamorfos ger Urbanus anledning ta upp Gjellerups förflutna och hans förhållande till Brandesfalangen. Gjellerup passade illa "i den stolte literære Garde fra Halvfjerdserne, der slog paa Skjoldene, saa selv døve maatte høre. Han indsaa i hvert Fald snart selv, at han kun gjorde en kummerlig Figur i Himmelstormernes tunge og glimrende Rustning." Det är att märka att Gjellerups avfall inte alls stämplas som konjunkturpolitik, tvärtom, hans lyriska genombrott skriver sig från den tid då han skilde sig från sina forna vänner, först då blev han trogen mot sig själv.

379 "Men dobbelt mærkelig, ja rent ud barnagtig var i sin Tid den Harme, hvormed han pludselig opdagede sin Fejltagelse. Naar man ved egen Skyld er kommen i et forkert Tog, plejer man at liste ud med saa lidt Rabalder som muligt; og det er ikke pænt bag efter at beklage sig over et Selskab, som man ubuden har trængt sig ind i." (Kjøb. Børst. 11.10.89.)

Ren spekulation är det däremot enligt Urbanus frågan om i Otto Borchsenius' fall. Denne sin ungdoms impressario ägnade han en artikel som i häftighet övergår allt vad han skrivit om samtida. Artikeln visar åter hans solidaritet trots allt med det moderna genombrottet och dess män. Den nuvarande Borchsenius, "det forhærdede Spøgelse, som nu i Aaringer har gjort sit Bedste for at bringe de gamle Fortjenester i Forglemmelse", trädde fram på den tid då upplösningen började i de förut rätt kompakta litterära lederna. "De store Førere, de fødte Høvdinger havde sluppet Skudens Ror dels trætte af Kampen, dels vel fordi de efterhaanden indsaa, at Lønnen for dem ikke var Kampen værd." Rodret var ledigt för den som ville gripa in. Det gjorde Borchsenius, äregirig intill otillräknelighet. "Den literære Ærgerrighed gaar i vore Dage oftest ud paa at danne Skole, stifte Parti. Man vil hellere være General uden Hær end menig Soldat selv i de sejrrige Rækker." (20.11.89.)56

Pontoppidan som själv på ålderdomen kallat sig en menig soldat i ledet var mycket känslig för det slags hybris som han här misstänkte. Och dessutom kunde han inte acceptera Borchsenius' kompromisslinje mellan kristendom och fritänkeri, mellan europeism och grundtvigsk danskhet. Här står han odelat på "européernas" sida.

Han markerade flera gånger sin respekt för det gamla gardets få kvarvarande. De två artiklarna om Schandorph har redan nämnts, likaså den om Edvard Brandes, där det bland annat heter: "Thi Fjenderne kan sige om ham som om den anden berømte literære Bærer af Navnet Brandes, hvad ondt de vil. Et maa de dog alle lade dem – Snobber er de ikke. Aldrig har de bøjet Nakken." – – – "Og den politiske Strid, der i de sidste Aar har været ført herhjemme, har ikke saa meget været en Kamp mellem Fremskridt og Reaktion, mellem Aristokrati og Demokrati, 380 som det har været en Krig mellem Landets Snobber og dets fribaarne Mænd." (25.10.89.)

Ytterligare poster kan uppföras på denna sida i diktarens räkenskap. Zolahyllningen den 18 augusti 1889 förtjänar ett ord också i detta sammanhang; den gav honom tillfälle till ett tack för sist åt Erik Bøgh, som "besynderligt lever af – først at udskælde de moderne fremmede Forfattere for der paa at bearbejde dem". Bøgh hade arrangerat L'Assommoir för Kasinoteatern, "med store Svømmebukser paa". En betraktelse över modets växlingar är här naturligtvis inflikad. Urbanus erinrar om den tid "da Zola's Navn var Litteraturens røde Klud, der straks fik alt dens hornede Kvæg til at brøle i Kor". Nu är det annorlunda. "Alle har tilsidst maattet bøje sig for det mægtige Geni, og baade gamle Stude og unge Kalve slikker nu Mesterens Haand." Till och med Erik Bøgh, som alltid varit en driven modeskräddare, "der nøje har tilegnet sig Modens Fordringer og præcis har vidst, hvor lange eller korte baade Herrernes Benklæder og Damers Skørter turde være". Det sista var betalning med sex års ränta för den gamla Sandinge Menighed-recensionen som just ironiserat över den unge naturalistiske modeskribenten Pontoppidan.

Möjligen innehåller stycket om Zola en understucken självbekännelse: det heter om mästaren att hans trots nu kulminerat efter La Terre och att Drömmen betecknar en – tillfällig? – vila. Men – "Den, der i tyve Aar udelukkende har fordybet sig i Samfundets Pesthuler, maa nok kunne trænge til den Vederkvægelse, der kan ligge i en Stund at lytte til Koraler under ærværdige Kirkehvælvinger." Pontoppidan hade i mindre skala utfört ett sådant dagsverke. (18.8.89.)

Till sist ett resebrev från Berlinåren 1890-91, där den tyska litteraturens efterblivenhet föranleder något så ovanligt som ett oförbehållsamt erkännande åt hemlandet. Pontoppidan var alltid en god patriot när han befann sig utanför gränserna. Den naturalistiska diktningen har uträttat ett väldigt arbete, det märker Urbanus här i Berlin, där denna litteratur nu, tjugu år senare, håller på att bryta igenom under våldsamt motstånd från publik och kritik. Många av tidningskritikerna verkar ordagrant 381 översatta "efter de kendte Mønstre i salig Fædrelandet og Dit og Dat". Artikeln är en indirekt hyllning åt Georg Brandes' verk.

Nattevagt

Syntesen av de två ovan framställda åskådningarna låter sig inte lätt ges; diktaren själv var icke den som mäklade mellan dem. Han var mera lagd för att föra dem till strid utan försoning. Det skedde i konstnärsromanen Nattevagt, juni 1894. Den är också en politisk och social bok – Pontoppidan menade ju att den riktiga litteraturen alltid borde ha en liten svedd bismak av politikens eld.57 Dessa aspekter står i intimt förhållande till den konstnärliga; det är frågan om konstens innehåll och existensberättigande.

Boken är full av eld och lidelse. Den utkom under Forligets år. För författaren av Skyer och Fra Hytterne var det magra utbytet av så många års kamp och frihetsfraser inte överraskande. Nattevagts slutscener tilldrar sig i Köpenhamn under guldbröllopsfestligheterna 1892. Från ett källarfönster betraktar Jørgen Hallager undersåtarnas stormande hyllningar för den gamle monarken som var Estrups ryggstöd och diktaturens garanti. Pontoppidan var icke någon vän av kungligheter.

När Vilhelm Andersen gjorde sitt bokslut över det årets litteratur noterade han att Nattevagt, "hvori den rødeste Radikalisme tegner sig med en udsøgt kunstnerisk Farvevirkning imod den hvideste Guldbryllups-Lojalitet, vitterligt er bleven læst af Folk af begge Kulører med hjertelig Tilslutning og Opbyggelse".58

Detta torde i varje fall inte ha varit författarens mening. Vad den politiska frihetskampen beträffade gjorde Pontoppidan knappast något bruk av tvesynen. Den tragiske anarkisten, ensam i lojalitetens kungliga Köpenhamn, talar med diktarens röst. Pontoppidan befann sig på ett sätt utmärkt väl i provisorietidens atmosfär, han längtade tillbaka till den. Han ville hellre striden än den ljumma freden.59

Desto mera har tvesynen kommit att prägla den konstnärliga diskussion som bär upp boken.

382 Nattevagt tilldrar sig i Rom. Hit kom Pontoppidan på sin bröllopsresa 1892, lockad av vännen Johan Rohde.60 Han bodde här uppemot ett halvår. Det var hans önskan att vara borta så länge och så långt från Danmark som möjligt. Den främmande miljön är rätt ovanlig i hans produktion; denne store resenär var trogen mot sitt land och sitt folk. När han reste ut var det för att dikta om Danmark och för att kunna komma tillbaka och se "med lidt friske Øjne paa de hjemlige Forhold". (L, 30. 9. 92.)61

Den klassiska världen tycks inte ha gjort något starkare intryck på honom, inte heller det stora måleriet från högrenässansen. Han fann Rafael "temmelig kedelig" och Italiaromantiken i dikt och konst väckte hans sociala samvete, " – – kun de gamle Freskobilleder rundt om i Kirkerne har jeg noget rigtigt Udbytte af. (I Siena var der de vidunderlige Guldgrundsbilleder fra Begyndelsen af det fjortende Aarhundrede.)" (L, 5. 12. 92.) De var för honom en vederkvickande motsättning till samtidens "Rutineflotheds-Kunst".62

Det stämmer ju med Jørgen Hallagers hädiska tankar om "de dansende Gudinder og badende Nymfer og kokette Madonnaer og nøgne Alphonser (kaldet Diskoskastere eller saadan noget), og al den anden Bordel- og Pæderastkunst, som fra Arilds Tid har været Genstand for vor hysteriske Tilbedelse". (Nattevagt, s. 63.) Bara hos några av de allra äldsta kristna målarna kan man finna "en virkelig Indignation over Sandhedens og Retfærdighedens Tiggergang her paa Jorden", skriver Jørgen i sitt gnistrande resebrev hem. I en Enetale (Politiken 18.4.97) hade Pontoppidan använt beteckningen naturalism om detta måleri, som tydligen gjort ett överväldigande intryck på honom. Och för Jørgen framstår dessa konstnärer som de verkliga föregångarna till nutidens sociala konst. Denna tolkning torde vara helt och hållet personlig.

Också enligt Familjeliv var Nattevagts problematik levande under denna Romtid. Ju mer Pontoppidan fick inblick i landets förhållanden, desto mer upprördes han över "det falske Billede af Italien og dets Folkeliv, som de ældre danske Malere gennemgaaende havde givet i de Billeder, de sendte hjem herfra 383 og høstede saa megen Ros for". Och nu var en ny romantik i framväxt; av Johan Rohde fick diktaren höra att Krøyer var förlegad. Men efter allt vad han sett kom han att älska tavlan med de italienska hattmakarna ännu mera. Intrycket av denna målning, som brutit så modigt med de vanliga motiven "Læsende Abbate i en Klosterhave", "Albergo med vindrikkende Bønder", "Markedsscene med Taranteldansere", blev länge bestående. (Familieliv, s. 70.) Ännu på gamla dagar talade Pontoppidan spydigt om de modeväxlingar som gjort Krøyer passé.

Hans umgänge härnere med målarna Rohde och Verkade, båda naturalismens antipoder, har säkert varit en av grundvalarna för rivaliteterna i Nattevagt. Rohde stod under de åren under påverkan av symbolismen; jämför hans tavla av Henrik Pontoppidan mot bakgrunden av ett skymmande Gudenaalandskap med nattblommor på ängen, målad året efter det Nattevagt utkommit. Om konst hade barndomsvännerna högst avvikande meningar. "Under Opholdet her i Rom, hvor vi stadig gjorde lange Udflugter sammen, kom det ofte til vidtløftige Debatter derom." (Familieliv, s. 70.) Samma var förhållandet med Jan Verkade, katolik och romantiker. Dessa båda hörde till de människor som Pontoppidan skattade högst. De finns med i Nattevagt, icke som porträtt, ty Pontoppidan använde aldrig sina få nära vänner som modeller, men som de dolda kontrastmakter som framtvungit lidelsen i boken. I grunden är de nog ett viktigare aktivum än de maskerade samtida som Jørgen Hallager rasar mot.

Nattevagt är en bok om troheten, om den tragiska och absurda solidariteten mot en idé som håller på att föråldras. Pontoppidan drogs till detta ämne. Han diktade om det, på det religiösa planet när han skapade pastor Petersen i Det forjættede Land, på det politiska i den gripande historien om Peder Brusgaard i Tro til Døden (Skyer), som en tragedi om landsbyns Kung Lear i novellen En Bonde (Natur). I Nattevagt, där det gällde konsten, var ämnet mera intrikat men väl lämpat för hans dubbelsidiga metod.

Förutsättningen är naturligtvis i hög grad de frontförändringar, bragelöften och omslag som under en följd av år markerade den – aldrig särskilt enhetliga – naturalistiska och radikala fröntens 384 sönderfall. Att författaren valt att förlägga kampen till målarkonsten hör inte bara samman med Romtidens umgänge; det har säkert också berott på att han ville ha ämnet på lämpligt avstånd.

Drachmann, Gjellerup, Oscar Madsen, Alfred Ipsen, Otto Borchsenius, Garborg, Strindberg, Jørgensen, Lundegård, Vedel och Heidenstam har alla givit honom åskådningsmaterial. Avfällingarna omkring Jørgen är tämligen lätt igenkänneliga: diktaren Sahlmann, som med full musik gått över till Højre och nu skriver i Dagbladet, apostroferad som "en lyrisk Vindsæk", ett tre alnar långt dibarn trots alla sina Byronska bravader, är en av de många Drachmannska karikatyrer som Pontoppidan satte in i sina böcker, nästan ett stående inventarium i hans satiriska Danmarksbild. Poeten Folehave med sina "vindskibeligt forarbejdede Uddrag af Kofods Verdenshistorie" ("Ahasverus", "Richard Løvehjærte", "Robespierre") är Gjellerup (Brynhild, St. Just, Kong Hjarne Skjald). Vidare skymtar Adonis Petersen – Peter Nansen? – samt den store norrmannen, bildhuggaren Karl Kristian Honorius Krack, "der tre Gange har knust mig med sit Dovrefjeldsblik og aabent udtalt, at jeg vanhelligede Rom ved min Nærværelse". (s. 67.) Det är Bjørnson, förmyndarmänniskan.

Var det något tillfälle då den balanserade världsmannen Urbanus råkade i affekt var det när han vädrade litterär konjunkturpolitik. Här står Nattevagts hjälte författaren mycket nära. Men också på denna punkt ser romanen djupare och dömer rättvisare än Urbanus gjort. Nattevagt visar åter att Pontoppidan skall sökas mera i de diktade verken än i direkta uttalanden. Hans ovilja att kommentera vad han skrivit var icke bara förestavad av viljan till anonymitet; han torde i själva verket ingenting väsentligt haft att tillägga som tolkning och förklaring.

Nattevagt handlar om konstens moral. Kampen mot esteticismen hade gamla anor i Pontoppidans verk. Från Kirkeskuden minns man poeten som gör romantisk vers om fattigdomen, skönandarnas sorg över det gamla pittoreska svinhusets förgängelse ("aa, det var skjændigt! al Poesi gik ud af Verden!"), 385 från En Fiskerrede fiskarna vid Skagens kust som halar in nät för målaren, från Sandinge Menighed svärmeriet för allmogen som också affekterat konsten – i fru Gyllings salong diskuterar man animerat Charlottenborgsutställningens senaste ackvisition "En ung Pige der nyser. Motiv fra Lolland".

I slutet av denna bok målade den unge författaren en annan tavla från allmogelivet: den lemlästade Lavs, krossad under grusmassorna i sandtaget. I Nattevagt är detta motivet för Jørgen Hallagers utmanande genombrottstavla "En Martyr".63

Jørgen Hallager är själv en naturalismens martyr. I honom har diktaren inkarnerat radikalismen i dess mest dogmatiska och heroiska konsekvens. Han är borgerskapets skräck, varg i veum i sitt hemland, ledaren för en liten grupp trogna, konstens revolutionärer som överflyglats av den stigande reaktionen.64 En konstnär av hans typ är alltid ensam. Han gifter sig in i en högborgerlig familj, hans hustru söker följa honom på hans vägar men dukar under för klimatförändringen. Denna konsekvensens tragedi har skuld i bokens svaga punkt, den melodramatiska peripetin. Den älskliga Ursula dör av ett slaganfall efter en häftig scen med mannen. Hon är prinsessan som älskar trollmannen men inte kan leva i berget.

Ensam står Jørgen kvar vid de gamla idealen, en osminkad agitatorisk verklighetsskildring i samhällsförbättringens tjänst. Jag har nämnt de drag han kan ha lånat från Krøyer. En närmare släkting i samtiden hade han i Christian Krohg, en ungdomsvän som Pontoppidan skildes från efter ett våldsamt meningsutbyte på Skagens strand men som han alltid bevarade stor respekt för. (A G, s. 108 f.) Krohg var, som han själv sade, född och uppvuxen som religiös naturalist och förblev denna konstriktning trogen trots den förkättring den blev utsatt för.65 Både hans bok om Albertine som Pontoppidan läst och hans stora målningar, "Sypiken", "Albertine", "Kampen for Tilværelsen", illustrerade hans kungstanke om konsten som socialt samvete. Han var liksom Nattevagts hjälte fiende till den konst som var sitt eget ändamål. "Det maa være Samtidens Blod, som er strømmet ud fra Samtidens Hjerte, som er gaat igjennem Kunstnerens Værk, har git det Liv, og saa vender tilbage igjen."66 Och denna sociala 386 konst var icke till för ett fåtal finsmakare, den måste också kunna tala till massorna. En kritiker som 1895 stannade inför den ideella grundvalen för Krohgs skapande konstaterade att man nu stod långt borta från dessa synpunkter, att konsten slagit in på andra vägar och satt sig andra mål före.67

Detta är Jørgen Hallagers situation. Han är ensam kvar på skansen. Publiken har börjat tröttna på hans bilder, som evigt upprepar detsamma.

Ett tredje namn kan nämnas, Torvald Bindesbølls. Jørgen Hallagers yttre habitus och typ tror jag att Pontoppidan lånat härifrån. Det bryska och ociviliserade ingick i Bindesbølls bohemattityd men hörde också i hög grad till hans natur. I Johannes Jørgensens minnesbok Taarnet, som i sin helhet troget bekräftar Nattevagt, heter det om Bindesbøll: "Han kaldte alle ved Fornavn, førte et usødet Sprog, havde meget radikale Anskuelser og fortalte gerne, hvorledes han havde 'overbevist' Joakim [Skovgaard] om, at Begrebet 'kristelig Kunst' var noget Sludder. Ofte var han Lederen af natlige Expeditioner, som efter en Middag hos Venner satte sig i Bevægelse for at hjemsøge intetanende Kendinge og hos dem fortsætte Symposiet." Det var Pontoppidan som förmedlat bekantskapen mellan Jørgensen och Bindesbøll. (Mit Livs Legende I, s. 114 och 137 f.) Xylografen Hendriksen har givit en liknande bild av den oslipade arkitekten; han skildrar honom som "stærkt polemisk og skaanselsløs i sin Kritik særlig af Akademiforhold" och påpekar hans "farlige Evne til at føre Mennesker i Konflikt og Urede". (Mennesker og Oplevelser, s. 107.)

Jørgen är sina egna meningars karikatyr. Han är naturalist i konsten, anarkist i politiken, grobian i umgänget. I första upplagan är han grövre än vad den tragiska helheten tål vid. Pontoppidan har sett detta och har 1905 konsekvent retuscherat bilden till större mjukhet.68

 

Boken är också själv äkta naturalistisk i ett avseende: dess huvudpersoner förkroppsligar motsatta åskådningar.

Mot Jørgen står den unge målaren Thorkild Drehling. Han är godsägarson och har brutit med sin konservativa familj den 387 gången han slöt upp som väpnare i den sociala naturalismens tjänst. Riktigt renlärig lyckas han aldrig bli trots god vilja. Ett symboliskt-romantiskt ornament smyger sig in i hans arbeten. Och efter en olycklig kärleksupplevelse förlorar hela denna inspirationsvärld sin verklighet för honom. Och han, som tidigare utmanat löjet med sina slaviska kopior av mästarens målningar, gör plötsligt succé med en rad stämningsstarka, rikt kolorerade dukar, en urskog med fabeldjur, en smaragdgrön insjö med lekande faun och nymf, Agnete og Havmanden.

Drehling är således överlöpare, men han är framställd med inlevelse och förståelse. Han värjer sig också någorlunda mot Jørgens grovheter. Han torde ha en viss förbindelse med Pontoppidans brevvän Axel Lundegård, som också varit naturalismens väpnare, i sammanbiten revolt mot sitt traditionella ursprung. Drehling blir sann mot sig själv först när han troget följer sin ingivelse. Det menade också Pontoppidan om vännen: "Du er en Trubadur, der endelig har fundet sin Luth efter længe at have spillet paa Basfiol", står det i ett brev från december 1892. Liksom Drehling hade ju Lundegård sagt upp kontraktet, först i Röde prinsen 1889, sedan i konstnärsromanerna Titania och Prometheus, 1892 och 1893. Den sistnämnda innehåller en uppgörelse som i all sin valhänthet är en slags pendang till Nattevagts stora ordduell. Stillastående är konstens död, säger bildhuggaren Gabriel till sin förre mästare, den Georg Brandeske Søren Vigeland. När de nya idéerna bröt fram och fordrade sanning och frihet och verklighet så var detta just vad tiden suckade efter, fortsätter Lundegårds alter ego. Nu är motståndet slut, nu måste vi uppåt igen mot det så länge förkättrade sköna. Hittills har vi imiterat, nu måste vi börja skapa.69

Pontoppidan delade inte Lundegårds begejstring för den idé, varur Prometheus framgått, men han uttalade sin respekt för hans bevekelsegrunder: "Du er en Idealist; men du er det ikke fordi det er blevet Mode nu. Den skønne Svaghed er du født med, og det er den, der er bleven din Styrke. Held dig! – Selv ser jeg sortere og sortere for hvert Aar, der gaar." (L, 28.11.93.)

Men med all sin teori var ju Lundegård inte stark i praktiken. 388 Och här blev förhållandet det omvända. Pontoppidan, alltid ytterst taktfull men ganska uppriktig, kunde inte undanhålla en och annan reflexion över fantasilösheten i vännens historieromaner. "Man ønsker undertiden under Læsningen, at du vilde kilre din Pegasus lidt med Guldsporen, få den til at danse, stejle, – ja snuble, om galt skal være." (L, 6.12.98.) Och han tyckte med all rätt att vännen "gerne kunde have ofret noget af den 'historiske' Sandhed, (der imorgen måske ikke længer er Sandhed men en Vildfarelse) og givet din Fantasi friere Albuerum". (L, 17.6.00.)

 

Ramen kring Nattevagt kunde utvidgas hur mycket som helst; boken är en förtätad ögonblicksrapport till eftervärlden om de litterära brytningarna kring decennieskiftet. (Dock är tidsbilden som vanligt inte enhetlig, här finns inslag från åttiotalets mitt. Pontoppidan laborerade fritt med kronologin för att uppnå koncentrerad sprängverkan.)70

Här har bara den "aktiva" bakgrunden antytts. I cirkelns periferi finner vi det som kallas tidsfärg och miljö, faktorer som ibland övervärderas. I cirkelns centrum finner vi diktaren själv. Han är i Jørgen Hallager och i Thorkild Drehling.

Hallager är författaren i hans revolutionära stunder, då han tillät sig själv att vara enögd för att icke se dubbelt, att vara ensidig för att hålla gallan flytande. Jørgen är bärare av den anarkiska upprorsanda som finns överallt i Pontoppidans dikt, icke som en genomförd politisk eller social eller estetisk hållning, men som ett salt, ett desperat alternativ till den nationella idyllens stillestånd. Man minns Schaff-Hansen, som både repellerade och attraherade den unge polyteknikern. I Hallager har diktaren renodlat en inställning som han tidvis hade behov att yppa, och som oförsonad fanns tillsammans med motsatta tendenser. Idyll, stämningsförsjunkenhet, längtan. Det trohetens dilemma som är bokens ämne hade Pontoppidan själv upplevt under de vanskliga Havreholmåren, och av de ovan behandlade artiklarna framgår det hur han fruktat denna indignationslitteraturens självupprepning.

Och Thorkild Drehling, som inte längre kan skapa konst i 389 den dogmatiska naturalismens hägn och som i desperation slagit upp dörrarna till det okända, till drömmens och minnets land, han är diktarens själsfrände lika väl som Jørgen. Han är i släkt med författaren till Minder, det danska nittiotalets kanske stämningsstarkaste miniatyr. Vill man ha det bekräftat kan man närmare studera replikerna i uppgörelsen mellan de två. Jørgen har både första och sista ordet, men Thorkild är inte svarslös.

"Du har virkelig været lærenem . . . ligefrem sahlmannsk i Vendingen", säger Jørgen. Som äkta söner av vårt lilla väderkvarnsland vänder ni er med vinden; det är det ni kallar att vara en lyrisk natur. "Der er i vore Dage Ingenting saa godt som at have en retskaffen Fortid at bede om Forladelse for. Hatten i Haanden og saadan et Par undskyldende Ord paa Læben . . . det er akkurat, hvad der skal til for at gøre Karriere i disse Tider." (s. 140.) Så säger Jørgen och så skrev Pontoppidan den 30 oktober i Børs-Tidende, i en vass artikel om de danska radikalerna, som aldrig i längden kan undvara onkel Povls beröm, som alltid förr eller senare faller tillbaka i faster Malles armar.

Man skiftar åskådning som man byter skjorta, fortsätter Jørgen; har man gjort lycka i en förklädnad försöker man sig i en ny. "En Digter, en Kunstner er en Gøgler, en Charlatan, en Badutspringer, der vender Vrangen ud paa sig selv til et højst æret Publikums Forlystelse"; i fortsättningen citerar hjälten, om inte ordagrant så till andemeningen, Urbanus' bitska inlägg om romantikens varslade återkomst. (17.10.89, Nattevagt, s. 142 f.) "Er det de mageløse Kunstprinciper du for Øjeblikket tilbeder?"

På detta svarar Thorkild, att det här inte är frågan om principer och åskådningar. "I vore Dage, da enhver Søren Nielsen fra Smørumovre har en fiks og færdig Mening, en grundmuret Anskuelse om alle Ting mellem Himmel og Jord, kan vi Andre vistnok tillade os den Visdom Ingenting at mene."

Folk med fasta meningar och en solid livsåskådning blev ämnet för en frän Enetale den 18 mars 1897. Pontoppidan har här gjort den upptäckten att varje stympare i hans omgivning har en livsåskådning, hökaren, sopgubben som just kommit från tukthuset, tvättgumman som stjäl hans skjortor, ockraren som tar 390 sextio procent. "Jeg tror alligevel, at jeg vil forsøge paa endnu en Stund at undvære denne 'Naadegave'." Och i det underfundiga förordet till Højsang erkänner berättaren ironiskt att ingenting i våra dagar är så efterfrågat som solida livsåskådningar. "– – og jeg tilstaar særligt", säger magister Glob, "at jeg ogsaa i dette Punkt længe har overset Læseverdenens berettigede Krav paa fuld Oprigtighed." (s. 7.) På den religiösa fronten utsändes samtidigt med detta pastor Petersen med en liknande förklaring: "Enhver, der ikke vil anses for en Dosmer, maa have sin private Mening om alle Ting mellem Himmel og Jord – –" (Dommens Dag, s. 135.) I tre fiktionsverk, 1894, 1895 och 1896, bereds plats för den tanke som författaren 1897 direkt bekräftar som sin egen.

Och i Thorkilds ögon är det just Sahlmanns ovanskliga förtjänst att han sagt sig fri från allt principrytteri och vägrat att låta binda sin Pegasus som dragdjur för tidens sociala, politiska eller moraliska omnibuss. Här är en liten utvikning från Nattevagt på sin plats. Man kan inte undgå att sammanställa dessa rader med en passage ur Lykke-Per om den store marinmålaren Fritjof Jensen. Jag tror nämligen att de ger en slags psykologisk förklaring till det egendomliga kärlekshat varmed Pontoppidan närmade sig Drachmann, denna motvilliga fascination, ja släktkänsla, trots allt som skilde dem. Fritjof är på det hela taget sedd med vass blick, särskilt under hjältens ungdom, då Per är tvärsäker positivist. Men allteftersom Per upptäcker att världen inte är så flat som han trott, allteftersom han dunkelt kommer till insikt om sin egen naturs vankelmod dras han på ett gåtfullt sätt mot Fritjofs sällskap. "Mindst af alt tænkte han paa, at det netop var det holdningsløse, kamælæonagtigt omskiftelige hos Fritjof, der havde faaet en egen Tiltrækning for ham som Modsætning til Jakobes og den hele salomonske Familjes upaavirkelige Ensidighed og Sneverhed i Livsopfattelsen." (A 5, s. 173.) B-upplagan har en läsart vars varianter låter blicka djupt: Fritjofs väsen är här icke så negativt bestämt, när det här talas om hans "Holdingsløshed" står ordet inom citationstecken! (B 2, s. 33.) Och här står det icke: "Mindst af alt tænkte han paa – –", utan: "Uklart fornam han dog – –".

391 Fritjof är mannen som för var dag förfäktar en ny åskådning med oförminskad lidelse. Han intresserar Per "netop som det viljeløst omtumlede Stemningsmenneske, der allerede et Par Gange havde omsejlet Tilværelsen, set Livet fra alle Sider og fundet det lige godt og slet, lige stort og smaat, lige rigt og kummerligt fra dem alle" – (A 5, s. 174). B-upplagan fortsätter: "og lidt Skibbrud baade paa dens Dag- og Natside for sluttelig at finde Lykken i selve sin Hvileløshed."

Kanske rör dessa rader vid den djupaste nerven i Pontoppidans förhållande till Drachmann. Som fenomen intresserade honom den store lyrikern mer än någon annan av tidens människor, han var fixerad vid hans uppenbarelse. Kanske såg han själv liksom Per (blott i B) den dolda förbindelsen mellan sin egen tvesyn och Drachmanns "hållningslöshet". Den paradoxale Urbanus var ju också medveten om att var sak kunde ses från två sidor, han var ju också mannen att vända på fjärdingen. I Lykke-Per blir hjälten förvånad och underligt berörd när man tar honom för en yngre bror till Fritjof.

Men jag återknyter till Nattevagt. På Thorkilds replik svarar Jørgen med samma hånfulla diatrib som Pontoppidan avfyrat mot Heidenstams Renässans. (Nattevagt, s. 144 f., Kjøb. Børst. 15.11.89.)

Och detta bemöter Thorkild i sin tur med att föra in samtalet på ett centralt område. Vad är angelägnast för konsten, kroppens eller själens behov? Han tror att Jørgen överskattat fattigdomens börda, han känner själv den lycka för vilken han med glädje skulle ge bort sitt dagliga bröd. Och dessa hans ord är ingenting annat än en parafras på det parti ur Spøgelser, om vilket jag tidigare förmodat att det markerade en vändpunkt i författarskapet: grevesonens förtäckta självbekännelse som handlar om den fattiges lycka och den rikes sorg, uppbrottet från den sociala naturalismen.

Men när Jørgen i sitt genmäle härtill talar om konstens förnedring och förräderi så har han nästan ord för ord den gamle diktarens stöd; Familjelivs framställning av hans känslor under Romtiden – ovan citerade – kommer nära Hallagers slutreplik. Jørgen Hallager säger: "... i en Tid, da et gammelt Aartusinde 392 med Tordenbrag gaar i Graven og et nyt fødes. . . hvor er saa Kunstnerne? Hvad beskæftiger Malerne, Digterne, Billedhuggerne? Gaa op paa vore Udstillinger! Slaa op i Katalogerne! En ung Pige, der lugter til en Rose. En gammel Kone ved en Spinderok. Maaneskin i en Have. En Nymfe i en Skov. Hvad mener du?" (s. 149.)

Samtalet mellan de två kan sägas vara mönstret för Henrik Pontoppidans inre debatt. Vad som tvingade fram hans verk var både lusten att tukta och behovet av självrannsakan. Dessa drivkrafter var icke synkroniserade. Det var friktionen mellan dem som alstrade hettan i hans böcker. Man vaggas lätt till ro av den klara och mestadels kyliga formen. Ty först när det personliga luttrats och avgivit sin essens av allmängiltigt och nationellt öde blev det förlänat poetiskt liv. Den själsliga anspänning som låg bakom denna gestaltningsprocess är därför också lätt att förbise. Pontoppidan antyder den inre tvedräkten i ett brev till Lundegård, författaren av Prometheus, vid tiden för Nattevagts tillkomst:

"Du lykkelige Nygifte, send en Gang imellem en venlig Tanke herned til en melankolsk Eneboer, der også er en Slags Prometheus forsåvidt, at han altid befinder sig i Selskab med en umættelig Grib, der ransager ham Hjerte og Lever." (Lundegård, 28.11.93.)

Den stora epiken

"Den Bog, De her i Hænde faar
har ikke Moden fra i Aar;
den er i god og slet Forstand
en gammeldags Pontoppidan."
(I ett dedikationsexemplar.)

Efter tio års arbete i det mindre formatet griper sig Pontoppidan an med det större. Skissen och novellen var en åttiotalets favoritgenre, ett resultat av den nya realismens anspråkslöshet. Hellre en studie i det lilla än en opålitlig fantasi i stort. Man föredrog små scener "ur livet" framför en syntetisk framställning vars äkthet man inte kunde garantera. Det impressionistiska 393 betraktelsesättet verkade här återhållande: vi kan inte överblicka tillvaron eller yttra oss om dess orsakskedjor, låt oss nöja oss med ett utsnitt ur livet, det som synes vara.

De små böckerna favoriserades också genom bokmarknadens läge. En författare som inte var helt erkänd av publiken kunde inte vara för vidlyftig. Förläggarna var restriktiva och läsekretsen begränsad. Pontoppidan, som dock gjort sina läroår, fick känning av detta när han skulle utge Det forjættede Land. Också hans stora verk utkom ju följetongsvis. Det hade sin grund i hänsyn till både förläggarens och författarens ekonomi. Själv var Pontoppidan tidvis ganska besvärad av detta. Mest för Lykke-Pers del, "over hvis Langstrakthed jeg føler mig mere og mere skamfuld". (L, 28. 5. 02.) Boken blev ingalunda någon omedelbar succé, publiken föll ifrån successivt.71 Trots att författaren för varje ny del resumerade händelserna i de föregående lät sig böckerna inte gärna läsas separat. Flera recensenter irriterades, uppsköt omdömet från del till del och förklarade sig inte ha en aning om varthän det skulle bära i fortsättningen. I den mån tidningskritik spelade någon roll för spridningen var Pontoppidan härigenom avsevärt handikappad. Han fruktade ett tag att Lykke-Per skulle svälla ut "til at blive en af den Slags Bøger, der skubber alle andre ud af Reolen, men også får Lov til at samle Støv fra År til År, fordi Ingen har Mod til at binde an med en sådan Tyksak. Den bliver en Litteraturens Beck-Olsen, der slår den nationale Record med Hensyn til Sideantal og får Bogskabene til at synke i Knæ." (L, 28. 11. 01.)

Goldschmidts Hjemløs ligger ju ett gott stycke framför, men Lykke-Per hävdade länge sin ställning som skedets största episka prestation. Pontoppidan hade alltsedan sina första författarår umgåtts med planer på stora samtidsromaner, men svårigheterna var länge övermäktiga. När han 1889 anmälde Einar Christiansens Joppe, konstaterade han att författaren misslyckats men tröstade honom med att det inte var någon skam att inte kunna skriva en roman. "Charles Dickens fraraadede bestandig unge Forfattere at give sig i Kast med store Bøger. Dertil skal der ti Aars øvelse." (Kjøb. Børst. 7.11.89.)

394 I småromanerna var spänningen mellan romantik och realism märkbar inte bara i innehållet; stoffet har i betydande grad attaherat stilen. I de stora romanerna är detta inte fallet. Här har Pontoppidan format en diktion som egentligen inte liknar någon av de i tiden gängse. Han kunde knappast finna några hållpunkter, om han nu sökt efter sådana innanför gränserna. Det fanns inte någon stor nationell epik och därmed ingen berätarform som kunde appliceras på en sådan. Det fanns en impressionistisk eller halvimpressionistisk stil som vuxit fram under behandlingen av kortare dramatiska skeenden. Drachmanns Forskrevet från 1890 är typen på en sådan rapsodisk framställning utspunnen till det stora romanformatet. Med all sin oförlikneliga poesi och rikedom faller ju boken sönder som komposition.

Det första verket i Pontoppidans trilogi på tretusenfemhundra sidor har ännu kvar många impressionistiska och naturalistiska drag. Det forjættede Land är avslutningen på hans ungdoms folklivsbilder och inledningen till personlighetsromanerna, och även vad formen beträffar är det ett övergångsverk. Den har fler stämningsbilder, dröjer mera i scener och har större rum för dialog och inre monolog än den följande. Miljön är enhetligare men i gengäld utförligare framställd. Här är en jämn fördelning mellan författartal och inlevande framställning, mellan bakgrundsmålning och personskildring. Diktaren ger sig god tid och avbryter gärna berättelsen för att teckna ett landskap, en bondstugas inre, eller en folkförsamling. Verket överflödar av konkreta bilder och för dess beskrivande och stämningsskapande partier spelar adjektivet även en dominerande roll. Meningarna kan inte sällan växa ut till avsevärd längd, ibland tröskas det långhalm. Vid omarbetningen har en viss förenkling skett.

Men Pontoppidan räknade själv inte ens Det forjættede Land som naturalistiskt. Till Lundegård, som i det danska förordet till Prometheus gjort ett programuttalande skrev han: "Jeg har ikke set Bogen men et Referat i en Avis, og efter dette skulde du have været rent morderisk mod den naturalistiske Digtning. Jeg synes ikke det er Umagen værd at slaa en død ihjæl." (L, 13.10.94.)

395 Detta skrevs alltså när Pontoppidan arbetade med Dommens Dag. Och på det hela taget har han redan här börjat lösgöra sig från de gängse stilsträvandena. 1893 kunde en kritiker av Det forjættede Land, andra delen, konstatera att Pontoppidans bok "märkligt nog" snarare uppfyllde de fordringar som man för en halv människoålder sedan ställde på god konst än nutidens krav. (Einar Christiansen, Ill. Tid. nr 20, 1893.) Omdömet varieras sedan av andra under återstoden av Pontoppidans liv.

I sin helhet är trilogin knappast mer naturalistisk än varje stort romanbygge måste vara det. Den innehåller inte någon tidsbetonad halvfilosofisk doktrin, ingen naturvetenskapligt motiverad estetik, den är icke positivistisk. Den framställer visserligen människors öden i ljuset av arv och miljö, men betraktelsesättet är snarare mystiskt-fatalistiskt än materialistiskt-biologiskt.

*

I sina minnen har Pontoppidan nämnt den ryska litteraturens stormästare som sina viktigaste formella inspiratörer. Det var åter Hansen-Schaffalitzky som satte honom på spåret, av Hamskifte att döma redan under sjuttiotalet, då ingenting av denna litteratur fanns översatt – bortsett naturligtvis från Turgenev som nog inte varit utan inflytande på hans ungdomsprosa. (H, s. 122.) Varken Tolstoj eller Dostojevskij hade introducerats. Det skedde först 1884, och på tyska, det enda utomnordiska språk som Pontoppidan någorlunda kan ha behärskat, var förhållandet likartat.

En närmare bekantskap med dessa två har diktaren antagligen stiftat just under tiden före nittiotalets ingång. Märkligt nog är det särskilt Dostojevskij som han nämner som sin lärare. Det var hans "okonstlade språk" som visade att det inte var stilistiska finesser och språklig akrobatik som skapade det lödiga konstverket. Det må vara. Dostojevskijs stil är lika litet som Pontoppidans raffinerad. Men olikheterna är större än likheterna. Pontoppidan skrev en avvägd och strängt organiserad prosa, hans romaner är systematiskt komponerade, med en jämn, böljande rytm, alldeles olik ryssens måttlöshet.

396 Då är släktskapen med Tolstoj vida större, både vad ämnena och stilen beträffar. Det finns också från tiden omkring 1890 vittnesbörd om Pontoppidans beläsenhet härvidlag. Vad som främst kan sägas vara gemensamt för dansken och ryssarna är de stora linjerna och det starka författargreppet. Ingendera söker uppnå effekt genom detaljerna utan genom helhetsbildens sanning. Pontoppidan hade iakttagit hur dessa ryssar "gjorde endogsaa ret ubekymret Tilegnelsen af deres Værker ganske vanskelig for Læserne, skaanede dem ikke for ret meget af den Møje, hvormed de selv havde tilkæmpet sig Sejren over et genstridigt Stof". (A G, s. 43 f.) Formuleringen användes ursprungligen om Hans Kinck (Flensborg Avis 7. 12. 30) men fick alltså senare en annan användning.

Hos Pontoppidan märker man icke mycket av dessa mödor. Man har tvärtom förebrått honom som stilist att han gjort det för lätt för sig.

*

Det som mest faller i ögonen när man betraktar de stora romanernas arkitektur är enkelheten och öppenheten. Det gäller dem alla, i stigande grad. Diktaren närmade sig på ålderdomen avsiktligt den isländska stilen; i De Dødes Rige menade han sig ha kommit i närheten av det oupphinneliga mönstret "Der var en Gang en Mand, der hed Søren". Det har han också gjort just i avsnittet om Søren Smed och hans ätt. Här och i memoarerna nådde han fram till ett språk som jämförts med den gamle Goethes.72

Men Pontoppidans enkelhet var annars inte lakonikerns, den var aldrig hans styrka. I de stora romanverken håller han avståndet både till lapidarstilen och den blomstersmyckade. Hans ideal kom alltmer att likna det som föresvävade Brandes i ungdomsessän om Goldschmidt: "Thi den sande Stil er ikke andet end den ærlige Stil, det oprigtige uskrømtede Udtryk for, hvad Forfatteren har følt og tænkt, saaledes som han har tænkt og følt det." (SS II, s. 447.) De Dødes Rige har klarast realiserat denna strävan efter en genomskinlig stil. Särskilt slutversionen; 397 den ursprungliga hade med all sin kärva strikthet en arkaisk eller klassisk färgning, ett tungsint patos som tyr till stort utförda liknelser i biblisk ton. Det hette på första sidan i Torben og Jytte: "Som det skamskudte Vildt bryder ud af Flokken, naar det mærker Døden komme, og vakler ind i Tykningen for at forbløde i Ensomhed, saadan havde han søgt herop til sin forladte, østjyske Fædrenegaard med den Beslutning at dø uden Vidner."

När boken nyskrevs ratade Pontoppidan denna och många andra sådana utsmyckningar – alltid på vakt mot lyriken. Han gjorde verket nyktrare men icke större som konstverk.

Närmast normalprosan ligger Lykke-Pers språk. Luften är här tunnare och kyligare än i Det forjættede Land, men stilen har inte den koncentration och kraft som i ålderdomsverket. Här lägger Pontoppidan främst an på fullständighet och noggrann avvägning. Lykke-Pers prosa generaliserar inte, den är full av reservationer. Särskilt påfallande är mängden av försiktighetens småord som avgränsar varje utsägas giltighet. Språket är i regel opatetiskt. Sällan offrar det åt effekter. Det som söks är uttryckets exakthet, icke dess kolorit. Här är inte längre någon inflation på adjektiv, överhuvud inte den trängsel av synonymer och nästan-synonymer som man tidigare kunde finna i hans böcker. Men ordförrådet är stort, få danska författare har använt ett större.73 Och meningarna är laddade med ett övermått av stoff, de slutar ofta fjärran från begynnelsen.

Dock händer det oftare här än i De Dødes Rige att författaren lämnar arbetsprosan och faller in i retorik. Det sker särskilt i de talrika bilder som åstadkommer överraskande avbrott i det lugna föredraget. Pontoppidan hade alltifrån början en stor förkärlek för metaforer. Dessa var länge främst målande. Ofta var de utpräglat naturalistiska. Exempel: "Den tredje var en lille, gnavent udseende Tyksak med et rødsprængt Ansigt, i hvis Fedt to store, udvæltede Øjne laa og svømmede som et Par Spejlæg." (Muld, s. 141.) Småningom blir i stället en annan metafor mer karakteristisk. Det är den som översätter abstrakt till konkret. I Lykke-Per blir det ålderdomligt universella i bildupplevelsen tydligt.

398 Exempel: "Hun fandt et Øjebliks Beroligelse ved at lukke sine Tanker ind i det Erindringens hellige Mausoleum, hvor hendes døde Kærlighedshaab hvilede." (A 3, s. 77 f.)

"Men medens den Kærlighedens Paradishave, han ved den brave Fransiscas Side havde faaet et lille Indblik i, var en lille hyggelig Urtegaard med Reseda og Levkøj og velpassede Køkkenbede, stirrede han nu – næsten forskrækket – ind i en susende Palmelund, stor og højtidelig som et Tempel." (A 3, s. 134.)

Om dialogens styvhet har det ofta talats. Den är tydligast i Lykke-Per, den bok som mest liknar den förnaturalistiska romanen. Här skall endast tilläggas att Pontoppidan ofta använder denna stelhet som ett karakteriserande medel. Han hade en förkärlek för personer som uttrycker sig omständligt och preciöst. Eberhard Sidenius talar så här:

"Hvad jeg vilde sige, . . . jeg havde, forinden jeg rejste hjemmefra, en længere, fortrolig Samtale med Lægen; og jeg fik ved den bestyrket, hvad jeg iøvrigt selv straks, da jeg saa' Fa'er, havde et bestemt Indtryk af, . . . nemlig, at hans Tilstand giver Anledning til de alvorligste Bekymringer. Jeg troer, kort sagt, vi maa være forberedte paa, at Fa'er inden ret lang Tid gaar bort." (A 1, s. 179.)

Överhuvudtaget är repliken starkt avdramatiserad i Lykke-Per. Den är icke ett bärande element utan en del av berättelsen. Och vid de samtal som förekommer lämnar parterna varandra god tid att utveckla sina meningar. Varje replik innehåller i slutet det stickord som motparten hakar fast vid. I De Dødes Rige är dialogen naknare och självständigare.

Pontoppidan undgår inte heller den vanliga, nötta eller till och med lätt bedagade frasen. Typen "Med brændende Kinder og bølgende Bryst havde Jakobe læst disse Linjer" (A 4, s. 26) eller "Erindringen om hans store Læbers fugtige Varme havde til Tider kunnet gøre hende ganske vild af Længsel" (A 6, s. 159) förekommer rikligt. På det hela taget faller det icke författaren in att rygga tillbaka för ett uttryck därför att det blivit commune bonum. Förutsättningen synes vara: diktaren har intet ansvar för det slitage som orden åsamkats under tidernas lopp, han kan 399 icke ta hänsyn till att de så ofta använts i sammanhang där deras friskhet gått förlorad, ergo använder han dem som om det vore första gången. Pontoppidan tog till nåder en mängd av språkets vändningar som förkättrats i konstprosan och som hans kolleger inte ville röra vid av fruktan för det banala. Det verkar ibland störande – Pontoppidan märkte det själv flerstädes vid omskrivningen – men det gav honom en mindre begränsad repertoar och lät honom mera förbehållslöst använda språkets alla hjälpmedel.

Det fanns säkert en folklig tendens i detta: han ville ta upp kampen med skollärarförfattarna och underhållningslitteraturen. "Jeg vil ikke sige, at Carit Etlar er mit Ideal; men min Lyst og Trang går i Retning af at skrive for de brede Lag, og trods den – maaske forklarlige – Uvilje man nærer mod mig i Højskolekrese og i Præstegaardene har jeg mine bedste og trofasteste Læsere paa Landet." (Politiken 19.12.05.) Uttalandet gjordes just i anslutning till Lykke-Per. Genom att Pontoppidan inte främst eftersträvade stilens originalitet uppnådde han att hans framställningssätt vid ett historiskt betraktande framstår med en väl så stark personlighetsprägel som många av skedets stilarter. Han råkade icke som Jacobsen, Bang och Johannes V. Jensen ut för att imiteras, bilda skola och se sin egenart flyta ut i ett litterärt tidsmod.

Det är nämligen uppenbart att denna hans stil är uttrycket för en stram reaktion. Författaren hade själv varit delaktig i den konstform han nu desavouerar. Den diktare som satte in det grymma porträttet av den store Enevoldsen – han som använder en eftermiddag för att få sex rader att hänga samman – skapade medvetet och envetet Lykke-Per som denna stils konträra motsats. På sitt eget sätt tillmötesgick Pontoppidan tidens rop på en personlig stil: genom att icke söka det personliga.

Även om hans romanprosa icke direkt fick efterföljare verkade den uppenbart förlösande på flera av de diktare som brukar räknas till "det store Slægtled fra Århundredeskiftet", Aakjær, Nexø och Jacob Knudsen. Man styrktes i modet att skriva rättframt och för stoffets skull. Pontoppidan hade visat 400 att det gick för sig att vara diktare utan att ha uppfunnit ett nytt språk. Modersmålet lät sig användas på rimliga villkor. Sven Møller Kristensen har säkert rätt i att påverkningen främst ligger i det exempel som givits. Någon större likhet mellan Pontoppidans cch den något yngre generationens stil finns knappast. (Impressionismen i dansk prosa, s. 190 f.)

Det har rått mycket delade meningar om denna jämnt glidande stil, "der snor sig som en Gudenaa mellem Kornmarker, Landsbyer og Købstæder, med smaa Sidefloder, som med større eller mindre Mellemrum vender tilbage til Ophavets brede Strøm, Værkets Hovedlinje". (Henri Nathansen, Politiken 20.9.27.) Alltefter bedömarnas stilbegrepp har den ansetts som den fullkomligt adekvata episka stilen eller som ett non plus ultra av fattigdom och gråhet. Pontoppidan fick ofta höra att hans danska saknade sensuell doft och charm, och man tillerkände honom ibland motvilligt diktarnamnet, trots språkets torka och hantverksmässighet. Det har sagts att ingen ägt ett större medvetet herravälde över modersmålet, men också att han icke var någon benådad stilist. Han har jämförts med Goldschmidt, men parallellen har lika ofta använts till hans förklenande som till hans beröm, både för att understryka hans stils oro som för att illustrera dess lugn.74 Diktaren fick förvisso bekräftad den erfarenhet han diktat över, att en sak kan te sig helt olika betraktad från olika håll.

Grundvalen för sitt språk ansåg Pontoppidan själv vara den "Købstadsjysk" som han hörde omkring sig i barndomens Randers. Men han ansåg också, att det långa samlivet med själländska bönder påverkat honom avsevärt. "Ja, der var en Tid, da der ligesom var to Stemmer i mig, der ikke vilde forliges, hvad der skabte mig Vanskeligheder af literær Art ved Udformningen." Orden som skrevs i ett brev till Johannes Brøndum-Nielsen, antyder att denna "tvåspråkighet" kanske bidragit till att Pontoppidan orienterade sig alltmer mot ett centraliserat skriftspråk. Han nämner i sammanhanget också Martensens namn; den gamle biskopens "formfuldendte, for enhver Provinsialisme rensede Sætning" är verkligen heller inte så olik Pontoppidans.75

Ty Pontoppidans språk har en gammaldags, akademisk organisation. 401 Också denna tendens kulminerar i Lykke-Per. Det är en epik som förklarar, blottlägger motiv, upplyser om dolda sammanhang. Den nöjer sig inte med den förenklade grammatik som blev gängse under decennierna fram mot sekelskiftet och även skrevs framgent. Lykke-Per går såtillvida mot strömmen att den använder hela den gamla satsbyggnadens logik. Dessa perioder är gärna sammankedjade med alla de sam- och underordnade bindeord som står till buds, sådana som författarna vanligtvis instinktivt skydde som oviga, illusionsförstörande. "Idet", "hvorfra", "hvorigennem", "paa Grund af", "om end", "endskønt" förekommer i stort antal. Men också med de mera diskreta bindeorden arbetar Pontoppidan flitigt. Det föreligger här en avsevärd skillnad mellan Lykke-Pers upplagor. Här två exempel som icke är någon ytterlighet men ungefär representerar genomsnittet. A (3, s. 62) har följande passus om Jakobes lätt Nietzscheanskt färgade framtidsdrömmar:

"Hun bevægede sig nemlig med Forkærlighed i Yderligheder, drømte den ene Dag om et nyt Aristokrati, et genfødt Adelskab, der i Aand og Skønhed skulde fulbyrde Menneskehedens Frigørelse, og sank den næste Dag ned i træt, altopgivende Haabløshed, hvori hun ikke saae anden Udvej end en grufuld Sprængning af det hele skinhellige Samfund, en Hævnens Dommedag, der vilde rense Verden ved Blod og Ild."

I B (1, s. 217 f.) är samma tankar uttryckta så här:

"Hun havde paa alle Omraader en Forkærlighed for de yderliggaaende Standpunkter." – – – "Hun havde drømt om et genfødt Aristokrati, et Aandens Adelskab, der skulde fuldbyrde Menneskehedens Frigørelse ved Retfærdighed og Skønhed." – – – "Maaske var der ingen anden Udvej end en grufuld Sprængning af det forbryderisk skinhellige Samfund, en Hævnens Dommedag, der rensede Verden ved Blod og Ild."

Den böljande perioden är sönderstyckad och dess rester utspridda över sidorna. Och Pontoppidan har ansträngt sig att göra både tanken och uttrycket nyktrare. Detta är inte förestavat av någon ändring i psykologin hos den talande (Jakobe), ty denna typ av ändringar återfinns hos alla de uppträdande. Pontoppidans omedelbara ingivelse drev honom i riktning mot det 402 lyriska, men när han sedan läste vad han skrivit godtog han inte denna stämning. I Lykke-Pers och De Dødes Riges förstaupplagor rör sig människorna i en högre sfär än i de senare. Ett närmare studium av upplagornas inbördes förhållanden ger nästan genomgående stöd för uppfattningen att förnuftet i efterhand har censurerat känslans verk. Vad Lykke-Per beträffar kan man ha olika mening om vilken version som är bäst. Den nya upplagan av Det forjættede Land, som skrevs samtidigt med att Lykke-Per tillkom, medförde förändringar på gott och ont. Tendensen är densamma som i de andra, större nykterhet och starkare koncentration. Pontoppidan har närmat Det forjættede Land till prosan i Lykke-Per. Naturalismens mångordighet, det lyriska vingslaget och den impressionistiska fraseringen har korrigerats. En jämförelse visar hur diktarens ideal förskjutits. Upptakten till romanen om Emanuel kan studeras i fyrfaldig upplaga. Efter det första utkastet (Kjøb. Børst. 6.11.89.) skriver Pontoppidan det starkt lyriska fragmentet "Ungdom" (Husvennen 30.3.90), sedan offras åtskilligt av den första ingivelsens livfullhet i Muld och i slutversionen slopas så ytterligare barlast. Dessa omarbetningar har starkt gått ut över miljön och naturen.

I De Dødes Rige är denna koncentration olycklig därför att redan den ursprungliga versionen var starkt komprimerad. Pontoppidan har här strukit en mängd träffande enskildheter. Människorna har tagit svår skada på ett par punkter – framför allt Enslev som vanställts avsevärt.

Det ligger nära tillhands att se detta oupphörliga behov att revidera som en fatal fixering vid "det uendeligt Smaa", den kraftladdade primfaktor som tidens författare nedlade en sådan möda på. Pontoppidan raljerade ju flerstädes över den estetiska formalismen, men porträttet av den store Enevoldsen som "nylig var død under Udarbejdelsen af en Eftersætning" tecknades, som Frederik Schyberg framhållit, av en författare som ständigt granskade sin pennas verk och aldrig var tillfredsställd.76 Man kan frestas att reducera skillnaden därhän att den hårt utsatte Jacobsen visligen läste korrektur på sina böcker innan de publicerades, under det att Pontoppidan gjorde det efteråt. Men 403 det skulle till sist vara en förenkling. Pontoppidan skrev sina verk med snabb och lätt hand och på kort tid, utifrån en fullständig planritning. Han var framför allt mån om att snabbt kunna överskåda helheten och gav sig icke tid att dröja vid formella överväganden. När så verkets alla delar förelåg skrev han en ny bok med den gamla för ögonen. För Lykke-Pers och De Dødes Riges del skedde detta omedelbart efter fullbordandet. Redan i åttonde delen av Lykke-Per upplyses läsaren om att en ny version är under utarbetande. Författaren vädjar samtidigt om att denna nya upplaga läggs till grund för en eventuell bedömning av det samlade verket. Jag gissar emellertid att han inte själv funnit skillnaderna i kvalitet så stora som han från början räknat med att de skulle bli. I Politiken 19.12.05 yttrade han:

"Den ældre Udgave forholder sig til denne nye omtrent som en Malers Naturstudier til det færdige Maleri. Hvilken man vil foretrække er jo en Smagssag. Skitsen besidder jo gerne en Farvefriskhed, som ikke let bevares under en omhyggeligere Udarbejdelse: men til Gengæld er saa det færdige Maleri lettere tilgængeligt, mere anskueligt og dertil stærkere præget af Frembringerens Grundstemning."

Det sista torde vara tvivel underkastat.

 

I böcker som åtminstone för samtiden tedde sig som väldiga berättade Pontoppidan om en mans liv från tidig ungdom till döden och gav samtidigt en nationell rundmålning med kritiska aspekter på en mängd förhållanden. Det följer nästan av sig själv att han inte kunde hålla till godo med en impressionistisk stil. De uppgifter han ställt sig fordrade en överblick som inte kunde nås från åskådarplats. Han hade från början haft stor lust att "tala med" i berättelsen och hans tidiga böcker hade kompromissat en del i det avseendet. I de stora romanerna tar han helt och hållet kommandot över händelserna.

Under den tid då han på dagarna slet med journalistik och på nätterna skrev Det forjættede Land gjorde han apropos Edvard Brandes' En Politiker ett uttalande i denna sak. Det visar om inte annat att han inte arbetade i ett traditionalistiskt oskyldighetstillstånd, 404 utan i medveten opposition mot impressionismen.

Egentlig hviler den nu brugelige Fortællemaade paa lutter Taskenspilleri og Forstillelse. Mens Idealet dog skulde være, at Forfatter og Læser paa ethvert Punkt var som eet, er Forholdet nu det, at Forfatteren hele Tiden maa gaa rundt med Maske paa, maa lade, som om han ikke ved mere end Læseren, maa forholde denne Oplysninger, ja undertiden ligefrem lede hans Opfattelse paa Vildspor – alt under Paaskud af at genfremstille Livet. (Kjøb. Børst. 23.10.89.)

Det är klara ord, och de rör vid svagheten i tidens inhemska romankonst: en viss instängdhet, ett visst klenmod när det gällde de stora ämnena, allt på grund av något som skulle kunna kallas illusionen om illusionen.

Men inte minst intressant är det att Pontoppidan i sin argumentation mot dessa objektivitetskrav utgår från alldeles samma skäl som impressionisterna själva föreburit för sitt synsätts giltighet. Det är "taabeligt", säger han, att pretendera på att framställa livet. Vi kan inte återge annat än de två, tre toner i tillvarons symfoni, varmed vårt hjärta är stämt till samklang. Pontoppidan begagnar denna insikt om alla berättarkneps tillkortakommande inför livets mångfald till att helt och hållet avskriva objektivitetskravet. In på scenen träder diktaren själv, honom som Pontoppidan efterlyste i den överraskande artikeln om Amalie Skram 1888. (Se ovan, s. 366.) I brev till Lundegård har han uttryckt det så här:

Det er dog til syvende og sidst det, der gør Digteren til et kronet Hoved og giver ham den mægtige, majestætiske Selvfølelse, man kalder Inspiration, at han har Hals- og Håndsret over sine Skikkelser, er en Gud for den lille Verden, han skaber i sin Digtning. (L, 17.6.00.)

Denna rätt har Pontoppidan utövat med största myndighet i Lykke-Per. Boken är det klaraste uttrycket för Pontoppidans uppfattning att diktaren skall vara "en Mand, der ved mere end vi; der føler dybere og tænker klarere". (Kjøb. Børst. 7.11.89, i anmälan av Christiansens Joppe.)

I Det forjættede Land låter författaren ännu händelserna ha sin gång och människorna sina tankar utan att korrigera dem 405 så ofta. Man märker här en viss spänning mellan diktarens auktoritära krav och de diktade personernas behov av rörelsefrihet. Pontoppidan gör flerstädes bruk av impressionistiska stilgrepp för att mildra övergångarna, men något större bekymmer har problemet inte vållat honom. Upptakten till andra delen visar oss bilden av bondeprästen plöjande på sina marker. Utsikten från Vejlby prästgård öppnar sig naturligt, man har intrycket att mannen vid plogen betraktar naturen. Man överraskas därför något av det följande stycket:

"Emanuel var imidlertid alt for optaget af sine Tanker til at give Agt paa denne urolige Skiften af Landskabets Udseende." (D F L 2, s. 5.)

Här verkar det snarast som ett ofrivilligt dilemma. Lykke-Per visade att det inte är någon nödfallsutväg. I själva verket är det detta grepp som ger romanen dess berättartekniska särprägel. Det är icke längre någon spänning mellan två konstnärliga arbetsmetoder. Pontoppidan begagnar tvärtom den ena till att samspela med den andra. Ett nyckelord är "virkelig" och dess sammansättningar. Formeln "i Virkeligheden" är ytterst vanlig, med den avbryts den löpande berättelsen, författaren träder in och visar vad som sker i det som synes ske. Det sker enligt mönstret: "I Virkeligheden var han nu ikke den, han saaledes gav sig ud for at være." (A 5, s. 27.)

Författaren är inte rädd att lyfta på slöjan till framtiden. Han avhänder sig utan saknad den fördel han har framför läsaren. Jag har nämnt det avslöjande som görs redan på de första sidorna, om hur minnet av en förorätt som hjälten lider i barndomen kommer att bestämma hela hans framtida förhållande till släkten och traditionerna. (A 1, s. 21.) Andra exempel överflödar: "Den Nat blev bestemmende for hendes Forhold til Per." – – – "Fra dette øjeblik var han hendes Herre." – – –"Fra denne Nat fortabte hun sig i sin Ulykke, saaledes som man synker hen i det uafvendelige." (A 3, s. 111.) "Det var netop en saadan Musikaften, at Per første Gang fik Øje paa en ung Pige, der for en Tid skulde komme til at spille en Rolle i hans Liv." (A 2, s. 8; förutsägelsen slopad i B 1, s. 111.)

Inga dörrar är stängda för oss, inga tankar hemliga. Vi är tillsammans 406 med Per Sidenius i familjen Salomons hem på Bredgade:

"Gud véd, hvad Hr. Sidenius egentlig tænker paa, naar han sidder saadan og stirrer rundt paa os allesammen uden at sige noget.

Han tænkte paa sit eget Barndomshjem." (A 1, s. 147 f.)

Vi får omgående svaret på den nyfikna Nanny Salomons fråga. Med en ofinkänslighet som torde ha bidragit till den skepsis Pontoppidans berättarkonst framkallade hos många har diktaren eftersträvat att "Fortæller og Læser paa ethvert Punkt var som eet." Jag väljer ett av de fall då författaren använt sig av den impressionistiska "synvinkeln" men gjort det på ett föga renlärigt sätt. Den aftonen på Skovbakken då Per vinner Jakobe går hennes syster Nanny och lyssnar utanför dörren. "Men alt var stille; der hørtes ikke en Lyd derinde fra, . . . og hun listede videre ind til sig selv.

Dersom hun havde kigget gennem Nøglehullet, vilde hun have set, at der hellerikke var Lys inde i Søsterens Værelse. Og dog var Jakobe endnu oppe." (A 3, s. 102. B 1, s. 241, har blott: "Jakobe var dog endnu oppe.")

Karakteristiskt för Lykke-Per är att dess handling skjuts fram på mycket bred front med stor samtidighet. För att uppnå detta måste ofta snabba positionsförändringar tillgripas. I Det forjættede Land, där miljön och personuppsättningen har större enhetlighet, var dessa mindre nödvändiga. I De Dødes Rige är berättelsekretsarna avgränsade från varandra och motiven trängs icke om utrymmet. Här är författarens grepp om handlingen fastare men på samma gång lugnare. Han försvinner här inte ut i kulissen och behöver alltså inte komma tillbaka så ofta. Därför märker vi icke hans närvaro så påtagligt som i Lykke-Per, vilken bok därför har blivit den där författarpersonligheten framstår som mest dominant. Den handlar om illusioner, om hur litet människor vet om sig själva och varandra. Här några exempel på dessa snabba korrektioner (vi invigs i Jakobes stridiga känslor inför Per):

"Det var med Skamfuldhed, hun nu tænkte paa, hvorledes hun under Samværet med ham saa ganske havde givet sig sine 407 Sanser i Vold, og naar hun et Par Gange havde ladet hans Breve ligge uaabnede, var det af Frygt for at finde blot den mindste Hentydning til de fortrolige Øjeblikke, som hun ikke længer taalte at mindes. Det vil sige: saaledes forklarede hun sig selv sin Handlemaade." (A 4, s. 24. Jfr B 1, s. 248.)

Och när författaren en gång tagit steget ut och läser tankar och känslor går han vidare och avslöjar det önsketänkande som spelar in. Om Pers reaktion inför faderns död heter det:

"Han havde ikke selv nogen helt klar Forestilling om, hvad der i disse Øjeblikke foregik i ham. Han vidste nok, at naar han nu rejste hjem, var det af Frygt for engang at skulle komme til at fortryde, at han ikke havde sagt sin Fader Farvel. Derimod gjorde han sig det ikke klart, at naar denne Frygt netop nu fik ham til at handle, var der atter her lidt Overtro med i Spillet, – – –" (A 4, s. 35.)

Den entusiastiske Ivan Salomon håller föredrag. Lyssnarna gäspar.

"Dette undgik dog Ivans Opmærksomhed; men selv om han havde set det, vilde han ikke have kunnet overvinde sig til at af korte sin Tale." (A 5, s. 31; saknas i B 1, s. 351.)

Den unge Per Sidenius blir föremål för den världserfarne Neergaards utsökta hövlighet.

"Per optog ogsaa dette som en halvt ufrivillig Hyldest, endskønt der gennem Neergaards Tale tydeligt klang en Bitone af Medlidenhed, hvad Per imidlertid ikke havde Øre for." (A 1, s. 123, motsv. i B 1, s. 75.)

B-upplagan markerar som helhet ett återtåg från den oinskränkta auktoriteten. Rätt många ändringar har just satts in på de punkter där författaren ingriper med alltför tydligt pekfinger. Denna senare version ligger närmare den osökta och naturliga berättarmyndighet som vi finner i De Dødes Rige. En rent reell tendens som också spelat in kan nämnas: ursprungligen hade författaren alltför tydligt betonat Pers naivitet och bristande skarpblick. Hjälten saknar den värdighet som han behöver för att göra anspråk på intresset. Pontoppidan märkte detta – kritiken hade också uppmärksammat det – och den viktigaste förändringen vid omarbetningen skedde med huvudpersonen. 408 Per är icke mer sympatisk än förut, men han är mer komplicerad och utlämnas icke i så hög grad åt löjet. Det blir nu icke nödvändigt att korrigera hans tankar och utsagor så ofta.

Någon radkalt ny gestalt har boken emellertid inte fått, vare sig formellt eller innehållsmässigt. Vi förnimmer ständigt berättarens närvaro.

*

I inledningen till denna bok hävdades att diktaren, så som han meddelat sig till oss i sina verk, är en undflyende och svåråtkomlig realitet. Det kan tyckas strida mot vad som här sagts om berättarets roll i de stora romanerna. Men djupare sett föreligger ingen motsägelse. Ty denne indiskrete berättare är icke liktydig med författarpersonligheten och framför allt är begreppet inte uttömt härmed. Pontoppidan uppträder inte bara som en överordnad instans; starkare och mer enträget talar han utifrån sin romanvärlds människor. Många av dessa hade tillräckligt stor del i honom själv för att han skulle kunna försvinna bakom dem. Åtminstone så länge de har ordet; säregen för Pontoppidans behandling av sina diktfigurer var den snabbhet med vilken han överflyttade sin inlevelse från människa till människa. Det är fråga om en partiell identifiering, helt restlöst kunde han aldrig gå upp i en romangestalt. Därtill var han för litet självutlämnande, för mycket reserverad. Därför har han ingenstans skapat något självporträtt men i gengäld på en förvånande mängd ställen utlämnat sidor av sig själv, också i bipersoner.

Det hårda och myndiga författargreppet har nog delvis att göra med diktarens behov att hålla sina gestalter från livet. Det verkar ibland som om han med våld skjuter dem ifrån sig när de vill blanda sitt blod med hans. Denna berättarens högre visdom och svala ironi står i en egendomlig kontrast till den hetta som slår ut från mötena mellan hans människor. Kanske döljer sig häri en konfliktsituation: den tillbakadragne Pontoppidan tar med andra handen tillbaka vad han givit med den ena.

409 Men berättaren må komma in i handlingen och markera sitt avstånd hur ofta som helst, han har icke någon obegränsad makt över de själar som diktaren en gång givit liv av sitt eget liv. Ofta har deras upplevelsevärld en starkare realitet än de korrigerande kommentarer som serveras ovanifrån. I replikskiftet, som till sist var den enda form som helt kunde uttrycka Pontoppidans livssyn, har han givit essensen av sitt väsen. Med replikskiftet avses inte bara dialogen i inskränkt mening utan hela det jämviktsspel mellan livshållningar som ger hans diktning dess spänning. Denna spänning är moralisk: läsaren adderar posterna i en räkenskap över personlighetens konsekvens och redlighet. Hur slutsummans debet och kredit förhåller sig till varandra är diktaren emellertid ovillig att precisera. Han hade i rikt mått harmens och den dömande lidelsens gåva, men en annan av hans djupaste erfarenheter tvingade honom till en paradoxal förståelse och en beredvillig inlevelse. Utan tvivel förelåg det här en verklig konflikt mellan två intentioner som var jämnstarka. Av denna konflikt skapade Pontoppidan dikt. Ett närmare studium av hans stora kritiska livsverk måste alltid räkna med dessa motsättningar. Jag har i det föregående velat belysa hur denna tvesyn verkar på några viktiga områden. Men mycket återstår; forskningen om Pontoppidan ligger ännu i sin linda.

 
[1] Efterretninger om Randers lærde Skole for Skoleaaret 1871-73, s. 32. HP:s lärare i naturämnena, Rudolph Hauschultz, var gift med en systerdotter till Hans Brøchner, Georg Brandes' lärare. tilbage
[2] Den frihetsälskande gossen Ove i Kirkeskuden är inte prästens riktiga barn; måhända har HP här lagt in en symboliskt-självbiografisk innebörd. – Dines Pontoppidan kunde använda det omnämnda citatet ur Romarbrevet i brev till Morten: "... Ja, min kjære, kjære, tre Gange kjære Morten! nødigst af Alt vil jeg lægge Baand, en trykkende Trældoms Aand med Frygt paa Dig och krænke den sønlige Udkaarelsens Aand, i hvilken Din Moder og jeg fryde os ved at høre Dig raabe Abba Fader." (28.1.78. Se P. G. Lindhardt, Morten Pontoppidan I, s. 64.) tilbage
[3] D, s. 174 f. tilbage
[4] Se härom Brita Tigerschiöld, J. P. Jacobsen och hans roman Niels Lyhne, s. 92 ff. tilbage
[5] Stadgar för gymnasieföreningen Valhal, Randers Centralbibl. Delvis tryckta i Carl Dumreicher, Fra Henrik Pontoppidans Skoletid, Tilsk. 1932: I, s. 122 f. HP var tydligen speciellt teaterintresserad; i skolan kreerade han den gamle Oles roll i fru Heibergs Abekatten, som polytekniker medverkade han under "Det gamle Hofteaters" sista tid, 1878, som Henrik i Holbergs Diderich von Menschen-Schreck, året därpå som Farver Salling i Molt Wengels En Tale. Se härom H. O. G. Ellingers artikel Fra det gamle Hofteaters sidste Dage, Berl. Tid:s söndagsnummer 1.3.31. tilbage
[6] S. Schandorph, Uden Midtpunkt, 2. uppl. 1897, s. 12 f. tilbage
[7] H. Bang, Det graa Hus, 1. uppl. 1901, s. 61. tilbage
[8] Indbydelsesskrift til de offentlige Aarsprøver i Randers lærde Skole, Juni og Juli 1874. I alla de ämnen där Hauschultz undervisade hade HP goda betyg, i övriga slätstrukna. Hans danska stil, bedömd med g+, handlade om Alperna. tilbage
[9] Adgangsprøver til Den Polytekniske Læreanstalt 1874. I Den Polytekniske Læreanstalts arkiv. tilbage
[10] Om detta – "Spøgelsefrygten i en Forfatters Liv, Frygten for Udkommet" (L, 25.1.01) – ger breven till Lundegård mångfaldiga vittnesbörd. tilbage
[11] "Han stod paa sit høje bjerg og viste fristeren fra sig. Det talte vi tidt om. Anden grund var der ikke. Men den var god!" Brev till mig från Carl Dumreicher, 19.10.50. tilbage
[12] Ejnar Thomsen, I Følge med Henrik Pontoppidan, en Citatmosaik. Ingår i Henrik Pontoppidan til Minde. tilbage
[13] HP har icke direkt angett att det är frågan om Brandes, men ingen annan kan avses med yttrandet: "Det vil ogsaa være forgæves at søge efter andre Portræter i Bogen. Paa en enkelt Undtagelse nær, – som er meget tydelig betegnet, og som Bogens Plan krævede – findes der ingen." Politiken 19.12.05. Vilhelm Andersens syn på detta porträtt, att det är "klogt beundrende", är väl inte helt korrekt, dock är den närmare sanningen an Woels uppfattning att det är "næsten paa Randen af det perfide". (Henrik Pontoppidan, I, s. 198.) Brandes var inte nöjd med Dr. Nathan, men detta är ju heller inte att begära. Se härom brev till S. Schandorph 30.12.99, G. o. E. Brandes' Brevveksling, III, s. 255, samt till Helmi Kroohn 17. 3. 10, i Fredrik Böök, Victoria Benedictsson och Georg Brandes, s. 297. tilbage
[14] Tilsk. 1906, Familjen Salomon i Henrik Pontoppidans Lykke-Per, s. 290. tilbage
[15] Då Per av sin blivande svärfar pastor Blomberg tillfrågas om inte Nathan betytt en del för hans ställning till kyrkan, medger Per detta, "idet han dog holdt fast ved, at Nathans Skrifter kun havde befæstet og historisk begrundet det Livssyn, han allerede havde tilegnet sig under Opvæksten i Hjemmet". (L-P A 7, s. 80.) tilbage
[16] Med sin karakteristiska självkänsla skriver Georg Brandes härom i Levned, III, s. 67: "I Januar 1884 gjorde Henrik Pontoppidan og Fru Edgren mit personlige Bekendtskab. Den førre hilste mig paa en og samme Dag tilfældigt to Gange paa Gaden saa jeg studsede og spurgte, hvem jeg havde for mig, hvorpaa et mangeaarigt, aldrig forstyrret venskabeligt Forhold fulgte." HP förlägger själv i A G, s. 98, den första bekantskapen till en gemensam båtresa i Peder Paars farvatten 1882. Denna resa torde ägt rum senare, förmodligen 1886. Brandes' uppgift bestyrks av ett brev från HP till Frederik Hegel från början av 1884: "Mærkeligt nok havde jeg samme Dag mit første Møde med Georg Brandes, som jeg var meget glad ved at tale med." Frederik Hegel, et Mindeskrift, 1, s. 359. tilbage
[17] Illustreret dansk Literaturhistorie, IV, s. 377. tilbage
[18] Se not 49, kap. II. tilbage
[19] Breven, cirka åttio stycken, till Georg och cirka femtio till Edvard Brandes, förvaras i Brandesarkivet i Det Kongelige Bibliotek, Köpenhamn. tilbage
[20] Dramat påbörjades ju enligt H, s. 109, redan 1876, och historien om den litterära verksamhet som underhöll hoppet om författarmöjligheten handlar egentligen om denna enda skapelse. tilbage
[21] Politiken 9.10.06, "Hilsen til Holger Drachmann". tilbage
[22] Nat. Tid. 23.7.17, Fra Henrik Pontoppidans Ungdom. "Det var i de Aar Alexander Kielland havde taget Ophold i Kabenhavn, og i hans gæstfri og muntre Hjem paa Østerbro samledes hver Lørdag Aften Husets Venner med J.P. Jacobsen i Spidsen og bl. a. Holger Drachmann, Sophus Schandorph, Herman Schwanenflügel, Fr. Hendriksen og lignende Kendinger som hyppige Gæster. Jeg husker endnu tydelig, hvorledes Kielland den Septemberlørdag – Ude og Hjemme udkom Lørdag Aften – tog imod mig med Bladet svingende i sin Haand og lykønskede til den nye Bidragyder." tilbage
[23] Vid umgänget med detta stilbegrepp har jag hållit mig till Sven Møller Kristensens framställning i Impressionismen i dansk Prosa 1870-1900. Man behöver inte kräva de knivskarpa avgränsningar som Lundevall i sin polemik mot Kristensen efterlyser för att kunna betrakta impressionismen som en levande realitet i stilutvecklingen. Självfallet är det överflödigt att som Lundevall gör i Från åttital till nittital, s. 242, fordra uttalanden av diktarna själva som bekräftar eller förnekar en impressionistisk grundsyn. Den dokumentation och definiering som Lundevall anser ytterst bristfällig ges ju fortlöpande genom hela boken; man kan icke närma sig stilistiska tendenser med så absoluta och rationella krav på passform som dem Lundevall här anlägger. tilbage
[24] Edvard Brandes' uttryck i ett brev till Kielland 15.2.79. G. o. E. Brandes' Brevveksling, V, s. 52. tilbage
[25] St V, s. 95, Landsbybilleder, s. 110. tilbage
[26] Erik Skram kritiserade Efter Ballet för det bristande sammanhanget i huvudpersonernas karaktär och fann den moraliska frågeställningen konstlad. Den unge studenten Karsten Lund som nött bort sin tid i huvudstaden vill lämna det försumpade liv han lever och fara bort. Av sin vän fullmäktigen får han rådet att bränna sina skepp – jämför Schaffs råd till den unge HP. (H, s. 139.) Men Karsten sitter i hopplös skuld och förlovar sig med den vackra och koketta Klara Hedemann, vars 30 000 han är i trängande behov av. Skram undrade vad det egentligen var för en synd Karsten begick då han valde fröken Hedemann. Frågan var utan tvivel berättigad från läsarnas sida, men i ljuset av vad som torde legat till grund för novellens kärnproblem har vi lättare att uppfatta hjältens utväg som ett nederlag. – Borchsenius önskade i sin anmälan av Landsbybilleder, Ude og Hjemme 20.1.84, "større Klarhed, motiverede Overgange, kort sagt ren Besked i Stedet for nok saa talentfuldt udførte Antydninger". tilbage
[27] H, s.38. tilbage
[28] HP:s senare animositet mot den norska hegemonien bör naturligtvis ses i sammanhang med den starka påverkan han själv rönt i sin ungdom. tilbage
[29] I förordet till den andra upplagan 1897 skriver HP om Kirkeskuden: "Jeg er ingenlunde blind for dens mange og store Mangler; og omend jeg i denne Udgave har søgt at bøde en Smule paa dem, har jeg hverken kunnet eller villet udviske det Præg, der kendetegner Fortællingen som en Toogtyveaarings første Penneprøve." Orden antyder att novellen verkligen varit ett av hans allra första arbeten och att den tillkommit vintern 1879-80. tilbage
[30] En antydan om det självupplevda i en historia som Ilum Galgebakke har vi i den version som ingick i Kjøb. Børst. 5.12.89. Den berömda passage, där "Mandslingen" i revolutionens namn kräver att barnen lämnas vind för våg, inleddes där med följande replikskifte: "'Sig mig – ikke sandt? De har en Søn?' – 'Hans!' – 'Hans, Kristian, Peter – det er lige meget. Hvor gammel er han, den Hans?' – 'Tre Aar.'" Det var Hans Broby Pontoppidan, diktarens søn, som då historien skrevs just var tre år. I Skyer, s. 28 f., är namnet ändrat till Alf. tilbage
[31] Zakarias Nielsen har i sina Minder, II, s. 198, ifrågasatt om inte Bjørnson "i Virkeligheden var denne betydningsfulde Literaturs Fader". tilbage
[32] Se härom Niels Jeppesen, Samtaler med Henrik Pontoppidan, s. 28. Det i not 12, kapitel I, citerade yttrandet av HP torde även ha polemisk syftning. tilbage
[33] "Skjønt utvivlsomt Demokrat i sin hele Tankegång, er han aabenbart for meget Satiriker til at give sin Tro paa og Kjærlighed til Landbefolkningen et alt for positivt Udtryk." O. Borchsenius i Ude og Hjemme 20. 1. 84 om Landsbybilleder. tilbage
[34] "Og henne over Skoven steg en enlig, jublende Trille som et Halleluja op imod den rosenrøde Himmel, som den synkende Sol havde farvet." Landsbybilleder, s. 175. tilbage
[35] Politiken 24.11.87, Norske Profeter og Zola'ske Bønder. tilbage
[36] Motsvarigheter till HP:s sociala landsbygdshistorier finns hos Drachmann i novellerna Byron i Vadmel och Naar Mørket falder paa, båda i Vildt og tæmmet 1881, den senare först publicerad i Det nittonde Aarhundrede 1877. Båda uttrycker de självförebråelser med vilka tidens diktare närmade sig den ömtåliga frågan. Av Schandorphs historier från landet kan nämnas En exileret Students Hændelser ur Fra Provinsen 1876; här låter författaren en akademiker i förskingringen komma till en förfallen bondgård och avge rapporter därifrån. Folkets sätt att tänka och uttrycka sig är ingående studerat, och materialismen, dryckenskapen och orenligheten tar Schandorph med förkärlek fasta på. Men novellen tonar ändå ut i en rousseauansk slutklang; studenten gifter sig med bondens dotter och överger böckerna för att gräva i jorden. Lantlivet förblir här önskedrömmen för tröttkörda stadsbor. I Schandorphs Fem Fortællinger 1879 finns en mer renodlad landsbybild, Hvordan han fik hende. Här är motsatsen gårdman-husman utformad, men de sociala och mänskliga perspektiv som öppnar sig hos HP finns inte med. Det blir i Schandorphs version en roande anekdot om hur den fattige drängen överlistar sin rike svåger. I Schandorphs självbiografiska roman Thomas Fries's Historie tilldrar sig första delen på landet, och de stående Schandorphska typerna, prästen, degnen och bonden, finner vi också här. De liknar HP:s motsvarande figurer, men så som karikatyren liknar porträttet. I Novelletter 1882 finns ett par landsbyberättelser som präglas av större balans; Stine bliver Gaardmandskone är väl den som ligger HP:s noveller närmast. tilbage
[37] För en närmare bestämning av den impressionistiska meningsbyggnaden hänvisas till Møller Kristensens Impressionismen i dansk Prosa 1870-1900, kapitlet Opløsning af den logiske Sætningsbygning. tilbage
[38] Man jämföre härmed J. P. Jacobsens skildring av Edele Lyhne i Lønborggaards trädgård, den verkar som en direkt förlaga för HP:s parodi. J.P. Jacobsen, SS 1906 II, s. 42 f. tilbage
[39] Vilhelm Andersen, Henrik Pontoppidan, s. 150. tilbage
[40] Signaturen W i anmälan av Mimoser, Dagens Nyheder 29.12.86. tilbage
[41] I brev till Niels Jeppesen skrev HP 18. 2. 20 om Isbjørnen: "De spørger mig om Navnet på den Præst, der har været min Model, da jeg skrev 'Isbjørnen'. Mandens Navn husker jeg ikke længer – husk på, det er snart 40 Ar, siden jeg skrev den lille Fortælling, der første Gäng offentliggjordes i et eller andet Blad – men han var Præst i Østjylland, da jeg var Dreng. Han er sikkert død for mange År siden. Han var nemlig omtrent på Alder med min Far (fra hvem jeg har Historien om hans Attestats), og min Far blev født 1814." Jämför i övrigt not 32, kapitel I. tilbage
[42] Se härom Paul V. Rubow, Saga og Pastiche, s. 269 ff. tilbage
[43] Johannes Jørgensen uppfattade småromanernas jag-form i samma anda som han själv använt den, den direkta bekännelsens. I sin anmälan av Minder, Politiken 20.11.93, skriver han: "

Der er om denne Form sagt meget ondt og nedsættende – som om den ikke var Menneskets oprindeligste Maade at udtrykke sig paa. Det er rimeligere at tale i eget Navn end at tillægge Andre sine Følelser og Tanker, og al Lyrik er direkte Jeg-Lyd. Ordet jeg etablerer straks en nær og inderlig Forbindelse mellem den Skrivende og Læseren.

" tilbage
[44] I en Edda-uppsats om Striden mellem gammelt og nyt i dansk literatur 1870-1900 har Georg Christensen betraktat HP:s jagromaner som antiromantiska pamfletter: "

I alt det romantikken digtede paa, barnet, mindet, længslen, fantasien, ser han svaghed, fejhed, forvrøvlethed. Han bliver næsten lyrisk, naar det gælder at stemple denne tro paa stemningens værdi, og har en rigdom af udtryk derfor: taaresnue, hjertesukskolik, lyrisk forraadnelsesfeber o. 1.

" Här identifieras HP utan vidare med Jørgen Hallager. Så enkelt var förhållandet icke. (Edda 1916 I, s. 380.) tilbage
[45] Jämför härmed L-P A 2, s. 40, om Poul Bergers sagodrama. tilbage
[46] Se härom Johannes Jørgensens Mit Livs Legende, 1, s. 112 ff., samt Emil Frederiksen, Omkring Johannes Jørgensen, Edda 1936, s. 15. tilbage
[47] Citerat efter Georg Brandes, Levned, III, tilbage
[48] Om HP:s år vid Børs-Tidende, se Familieliv, s. 39 ff. tilbage
[49] Citerat efter Poul Carit Andersen, Henrik Pontoppidan, s. 43. tilbage
[50] Vedels bedömning av Det forjættede Land, andra delen, var ytterst kallsinnig. HP hörde icke till dem som "frembringer værdier i tiden", därtill var, menade Vedel, "hans livssyn endvidere for lige ud af landevejen, hans kunstneriske stræben slaar sig fornemt til ro ved nære maal. Hans talent er ægte nok, men personligheden er hverken stor eller rigtig vederhæftig". Literært Liv i Danmark, Nyt Tidskrift, febr. 1893, s. 313 ff. Förhållandet mellan de två var kyligt; härtill torde också ha bidragit att Vedel med rätt eller orätt kände sig träffad av det elaka porträttet av kandidat Balling i L-P, "det lange Litteraturværk", mannen med den enorma längden och den intressanta magkatarrsblekheten. Balling framställs som en av Dr. Nathans eftersägare, sedermera omvänd till de kristna och nationella idealen, en av "Verdensborgeraandens nioghalvfemsindstyve Frafaldne". (A 8, s. 179.) Vedel var visserligen en utpräglad "homme de lettre" och hade bekämpat naturalismen som varit hans egen utgångspunkt (Stavnsbaand), han hade en tid uppträtt i reformatoriska ärenden och hade senare, omkring sekelskiftet, bekant sig till en vag religiositet och försvarat de nationella värdena (Nikodemus' Skriftermaal, Konservative Værdier). Men han var ingen konjunkturryttare som kandidat Balling, han var en självständig ande, vars tänkande präglades av en tvesyn icke olik HP:s. Diktaren kan icke ha syftat på typen Vedel när han skildrade Balling; möjligen har den personliga antipatin skuld till en eller annan detaljlikhet. tilbage
[51] Om Ernst Ahlgren skrev HP 10.9.28 i brev till Lundegård:

Det er egentlig først nu rigtig gået op for mig, hvilket betydeligt og egenartet Menneske Fru Benedictsson var. Havde hun fået Lov til at leve, vilde hun sikkert også havde udviklet sig til en meget fremragende Skribent.

tilbage
[52] Om Winthers adresser, se Nikolaj Bøgh, Christian Winther, III, s. 414. tilbage
[53] Om HP:s förhållande till bokförlagen, se Poul Carit Andersen, Digteren og Mennesket, s. 21 ff. tilbage
[54] Se härom K.-E. Lundevall, Frän åttital till nittital, s. 288 ff. tilbage
[55] I förordet, som är daterat mars 1905, anger HP som en av orsakerna till att han omtryckt "disse halvgamle Sager" att "man fra en vis Side ynder at fremstille den Literaturperiode, hvortil den hører, som en sørgelig kold og graa Vintertid, hvor Fantasi og Følelse laa i Dvale og kun en tør og trist Forstandighed raadede". – – "At det for kuldskære Folk som Dr. Vilh. Andersen, der klogt og forsigtigt holdt sig under Dynen, indtil det var bleven virkelig Sommer, ja som først blev rigtigt virksom, da Frugterne begyndte at modnes og det tegnede til en god Høst, – at et stormfuldt Foraar for saadanne Folk kan falde sammen med Vinteren, er ikke saa forunderligt og bør ikke forvirre Begreberne om Aarstiderne og deres Bestemmelse." Vilhelm Andersen svarade på detta i Politiken 15.4.05: att naturalismen verkade grå och trist sedd mot bakgrunden av den poetiskt-musikaliska stämningsbild som han själv tecknat i Bacchustoget i Norden var lika naturligt som att den tedde sig som en kall och klar och frisk vårdag sedd från andra sidan. "At jeg holdt mig under Dynen saa længe jeg endnu laa i Vuggen var ganske rigtigt meget 'klogt og forsigtigt' gjort af mig. Der laa jeg nemlig (aandeligt talt) da Henrik Pontoppidan begyndte. Iøvrigt takker jeg for en saa skrap Salut af en saa agtet Haand. Den gør godt mellem alt det søde." tilbage
[56] Samtidigt med denna artikel skrev HP en moralitet om äregirigheten, krönikan Den stærke Skrædder, också med adress till Borchsenius. Kjøb. Børst. 1.11.89. tilbage
[57] C. E. Jensen, Vore Dages Digtere, s. 43. tilbage
[58] En Aargang i dansk Litteratur (1894). Först tryckt i Nyt (norsk) Tidsskrift 1895, sedermera i essäsamlingen Kritik. Sprog og Litteratur, s. 214. tilbage
[59] Härom vittnar bl. a. två artiklar (Enetale) i Politiken 15. och 16.4.97. 15.14: "Den Provisorietid var dog i Grunden en herlig Tid, en frugtbar Tid; en Fornyelsestid; den var vor politiske Renæssance – –". 16.4: "Ak ja, de første Provisorieaar! . . . Jeg har igen i Dag levet i Erindringen om hin Guldalder, hin lykkelige og frugtbare Tid, da ogsaa jeg fik min Daab i den demokratiske Tro, den jeg – med Guds og Højres Hjælp – ingensinde skal afsværge." tilbage
[60] Enligt brev till Lundegård 30. 9. 92. tilbage
[61] Utländska miljöer finner man i övrigt i L-P:s fjärde och femte delar, i Torben og Jytte samt Et Kærlighedseventyr. Nattevagt är om man bortser från Isbjørnen den enda bok som har tyngdpunkten förlagd utanför hemlandets gränser. tilbage
[62] Intresset för dessa målare kan ha förmedlats genom Johan Rohde; denne vistades vid den tiden i närheten av Siena och kopierade fresker. tilbage
[63] Likheten mellan motiven förut iakttagen av Vilhelm Andersen, Henrik Pontoppidan, s. 101. tilbage
[64] I L-P A 1, s. 71, återfinner vi Jørgen Hallager i en hastig glimt frän hans yngre dagar. Men i denna roman finns det inte plats för Nattevagts fribytare. Det heter här ironiskt: "Der sad den unge Figurmaler Jørgen Hallager med Bulbideransigtet, – Oprøreren, Anarkisten, der vilde omstyrte Samfundet, reformere Kunsten, afskaffe Akademiet og have Professorerne hængt, men som iøvrigt ernærede sig skikkeligt som Retoucheur hos en Fotograf." tilbage
[65] Jämför en artikel av Pola Gauguin om Christian Krohg i katalogen över minnesutställningen i Stockholm 23. 10.-28. 11. 1954. tilbage
[66] Det ene Fornødne i Kunsten, Tryckt i Kampen for Tilværelsen, I, s. 20 ff. Citatet, s. 24. tilbage
[67] Georg Nordensvan i Nordisk Tidskrift 1895, s. 500 ff. Krohg hade emellertid icke någon trång naturalistisk uppfattning och gav en rymlig innebörd åt begreppet tidsmedveten konst. 1894 uttalade han åsikten att också symbolismen var i pakt med tidsandan. Symbolisme i Tidens bildende Kunst. I: Kampen for Tilværelsen, I, s. 26. tilbage
[68] Jämför t. ex. teckningen av Jørgen i A, s. 3, med B (uppl. av 1912), s. 5, A, s. 10-11, med B, s. 12-13, A, s. 14, med B s. 15. Jørgen är genomgående mer godmodig, mindre fanatisk i B. De värsta förlöpningarna mot hustrun har utgått här. Så t. ex.: "Er du saa forkvaklet. . . saa rent forgiftet, at du . . . For alle Djævle! Skal du da strax overstinke Alting med den forbandede – –" (A, s. 161.) tilbage
[69] Axel Lundegård, Prometheus, 2 uppl. 1901, I, s. 197 ff. tilbage
[70] För övriga tänkbara allusioner, se Cai Woel, Henrik Pontoppidan, 1, s. 125. – I sin betydelsefulla anmälan av Nattevagt i Die Nation 14.7.94 ger Ola Hansson en rapport om hur den Pontoppidanska tvesynen verkat på kritiken: "Die dänische Presse ist augenblicklich voll von diesem Buche. Alle Parteien reklamieren den Mann für sich; hier wird noch alles, wenn einigermassen möglich, für 'die Rechte" oder 'die Linke' ausgelegt. Die Radikalen, die in diesem Falle sicherlich am schlimmsten daran sind, haben mit bitter-süssem Lächeln im neuesten Fall Pontoppidan die bekannte 'grossc Mystifikation' entdeckt. Ein bischen deutlicher in seinem Sym- und Anti-pathien könnte der Dichter ja gewesen sein; man wird doch schliesslich nicht dadurch der grosse Dichter, dass man die eigene Meinung unter den Tisch steckt." (s. 617.) tilbage
[71] Upplagan beräknades för del 1 till 2 500 ex. men minskades med del 5 till 2 300 ex., med del 6 till 2 200 ex. och med del 7 till 2 000 ex. För sista delen finns inga upplagesiffror angivna. tilbage
[72] Frederik Schyberg i Politiken 22.8.43, Paul V. Rubow, Betragtninger, s. 108. tilbage
[73] Jämför Johannes Brøndum-Nielsens artikel i Aarhus Stiftstidende 24.10.43, där HP:s stora glosrikedom framhålles. tilbage
[74] "Det virker i sin dæmpede Tone som en behagelig, rolig Stemme paa Øret, i Slægt med Goldschmidts – svagt glidende, svagt rislende, svagt glitrende i rolig Rytme fra Udspringet til Havet." Henri Nathansen i Politiken 20.9.27 om HP:s språk. "– – – og han har derfor i sit Sprog søgt tilbage til en dansk Prosa, der for os ældre Unge virker som forældet, uden de Gamles Patina, i Slægt med den lige saa urolige Meir Aron Goldschmidts Stil, langt ældre end Herman Bangs, ja ærligt talt langt ældre end H. C. Andersens." Tom Kristensen i Henrik Pontoppidan og Ungdommen, Politiken 25.7.32. HP själv har så ofta nämnt Goldschmidts stil att man misstänker att han inte varit opåverkad. Han räknade Goldschmidt till de lidelsefria: "Den, der ikke selv vil give sig hen, formaar vanskeligt at rive andre med sig. Han maa i hvert Fald saa – som Goldschmidt – raade over en Form, saa blædende, at alene denne fortryller;" (HP i Kjøb. Børst. 25.10.89 i en anmälan av Edvard Brandes' En Politiker.) tilbage
[75] Johannes Brøndum-Nielsen om HP:s stil, Aarhus Stiftstidende 24.7.43. tilbage
[76] Frederik Schyberg, Henrik Pontoppidan. 1: Digteren, Elskeren og den Afsindige, s. 91. tilbage
['1] filippik: gr. en voldsom eller satirisk tale; efter den græske filosof Demostenes taler mod Filip af Makedonien. [FBs note] tilbage