III. Natur och civilisation

186 [blank]

187

Äventyret Naturen

Det går en frisk vind genom Henrik Pontoppidans romaner och noveller. Friluftsstämningen över hans sista bok är lika stark som över hans första. Det är påfallande vilken plats landskapet intar i hans memoarer; allt under det han med lätt hand går över händelser och år som inte kan ha varit betydelselösa kan han utbreda sig i naturstämningar och vandrarupplevelser – de upptar inemot en tredjedel av det knappt tillmätta utrymmet.

I grunden är detta en riktig avvägning, också i en retrospektiv livsbetraktelse som i så hög grad såg till det väsentliga som Pontoppidans Undervejs til mig selv. Han var en författare för vilken verkligheten existerade. Förstahandsintrycken var av helt dominerande betydelse, läsefrukterna av tillfällig och sekundär. Bland samtida skrivkonstens dyrkare, av vilka de flesta var boksynta estetiker, var Drachmann här hans närmaste frände. Den farande svennen från den store lyrikerns vers och prosa är också hos hans yngre kollega en viktig ledfigur, perspektivet är i en rad av Pontoppidans smärre verk vandrarens. Han skrev flera småromaner "fra Alfarvej", skönlitterärt stiliserade utflyktsintryck med en novellistisk kärna i vilka naturen är huvudpersonen.

De lyckliga barndomsupplevelserna, så som han själv mindes dem, knyter sig främst till livet i naturen. För hans inriktning betydde det säkert mycket att hemlivet för honom inte spelat tillnärmelsevis samma roll som för syskonen. Han var överlämnad åt sig själv; de vagabondinstinkter som härunder utvecklades följde han genom hela ungdomen och inte heller senare i livet hörde han till de alltför bofasta. "Lad være med at 'slaa Rødder'", skriver han en gång till Lundegård. "Tag for Himlens Skyld ikke nogen fast Stilling; det er den sikre Vej til Undergang." (L, 5.12.92.) Få författare har haft fast boplats på så många ställen i landet som han, hans "evige Omflakken Danmark rundt" (Pol. 9.11.17) har lämnat sina spår överallt i författarskapet; 188 i utsikternas rikedom och variation har det knappast någon motsvarighet. Han hade upptäckarivern i blodet, hans vän Johan Rohde brukade tala om hans "Vandredille". Hemstaden med dess brokiga och pittoreska liv var det första fältet för hans erövring av världen, äventyrets första plattform. Man har intrycket att han effektivt utnyttjat alla möjligheter till kontakt med det som låg utanför prästgårdens område och att hans främlingskänslor i hemmet betytt en del för hans öppna och positivt nyfikna hållning. Här har det nog varit så att det yttre rustat sig mot det inre. Den unge Henrik Pontoppidan ägnade naturen en hängiven dyrkan, till en början icke som kontemplativ svärmare men som sportsman och landsvägstravare. Han genomströvade Randerstrakten, rodde och seglade på Gudenaaen och gjorde sig förtrogen med Jyllands geografi. "Jo ældre jeg bliver, desto stærkere føler jeg, at det er i Randers jeg har mit Udspring og at Minderne derfra er mit bedste Eje. Baade Byen selv med dens Købmandsgaarde og den herlige Omegn erobrede tidligt mit Hjerte. – –" "Jeg er og förbliver et Barn af Randers og Gudenaaen". (Brev till Randers Byråd 27.7.42.)

Hans förutsättningar som natur- och folklivsskildrare går alltså tillbaka till tidig ungdom och åtskilligt av det stoff han senare använde är hämtat från dessa somrars strövtåg, vistelser på prästgårdar, herresäten och rastställen i hans barndomstrakter – låt vara att dessa minnen oftast överlagrats med senare återseendens vemod.

Det hade legat en blandning av saklighet och romantik bakom hans studium av naturen, av astronomin och geografin. Det hade varit resor till främmande världar och främmande tider. Drömmen om äventyret som skulle bli hans arvedel. Den utlängtan som går som en blåst genom hela hans ungdom var han länge i sina böcker bunden vid. Desillusionen i fråga om ingenjörsyrket kom sig ju inte minst av att han föreställt sig sin framtid i frisk kontakt med naturen. Då perspektivet pekade hän mot situationen "en klaprende Regnemaskine paa et Kontor" svalnade hans intresse. Den avgörande vändpunkten var två resor, en som aldrig blev av och en som blev verklighet och genom sina upplevelser kastade honom ur sadeln. Han hade hoppats på att få 189 deltaga i den vetenskapliga expedition som "Kommissionen for Ledelsen af de geografiske og geologiske Undersøgelser i Grønland" utsände till Julianehaab sommaren 1876; valet föll på en av hans kamrater, Andreas Kornerup, vars korta, glansfulla liv för Pontoppidan kom att stå som det heroiska handlingslivets inkarnation. Han kom själv aldrig till Grönland, men efter detta tog naturen ut sin rätt, både hans egen och den som detta land symboliserade i hans ungdomsliv. Isbjørnens Grönlandsnatur är skapad på minnet av en sviken äventyrsdröm; när han åtta år efter den stora motgången skrev den lilla romanen anmälde sig ett idealiserat polarlandskap med visionär styrka. Skildringen innehåller en mängd etnografiska inslag och diktaren har osökt infogat en inte föraktlig kunskap om eskimålivet, men landet liknar ändå i all sin barskhet den paradishägring som rest sig för den civilisationströtte polyteknikerns blickar.1

Som nittonårig fotvandrade Henrik Pontoppidan i Schweiz; det är till denna resa som han knyter sina första bestämmande intryck av världen. "For mig, der levede min Barndom ved det store flade Engdrag omkring Randers havde Eventyrets Land altid været et Bjergland." (Sten. interv. i Hver 8 Dag 10. 9. 05.) Och han mötte verkligen äventyret i Schweiz: här upplevde han ju en romantisk kärlekssaga i Högalperna och stod ansikte mot ansikte med döden en natt på berget Faulhorn, som han trots ortsbefolkningens varningar försökte bestiga. Benägenheten för fysiska kraftprov, djärva och dumdristiga idrottsprestationer, som ju är ett led i Lykke-Pers självhävdelse och "Livsudfoldelse", är hämtad ur en personlig erfarenhet.

I ungdomen sökte Henrik Pontoppidan äventyret, befrielsen ur vardagen, det rika livet och den stora lyckan. Som diktare var han under sin mannaålder sysselsatt med att revidera dessa begrepp, avtvinga dem deras romantik och obarmhärtigt renodla dem i satirisk belysning. De var hans fantasilivs hjärtebarn och smärtebarn, åt dem skänkte han sina bästa krafter och sina bästa verk. På ett ställe i Undervejs har han talat om vikten för varje människa att efter förmåga göra tillvaron till ett äventyr, "fordi det er det eneste, der kan forlige os med den". (Hamskifte, s. 150.) Om detta handlar Lykke-Per.

190 Naturen är bara en av de sfärer som befruktas av hans romantiska livskänsla och dess sökande efter ett bo i verklighetens värld. Men den är kanske den som bäst utlämnar sina hemligheter och den där hans egenart mest överraskande framträder. Den är en brännpunkt för kampen mellan prosa och poesi.

Den själländska landsby han presenterade för en chockerad huvudstadspublik i sina smånoveller från åttiotalet är en naturalistisk kontrast till de Christian-Wintherska träsnittens rosenträdgård, men väl kommen utanför byn tog han skadan igen: hans landskap är fullt av hemligheter, feerier, oupptäckta riken, av gamla slott, riddarborgar och ruiner, här spökar det av förgångna tiders blodiga minnen, gengångare, onda kvinnor, stigmän och nattmän. Det är få böcker där diktaren inte offrar en smula åt detta – i det avseendet hade han barnasinnet kvar.2 Han tyr sig åter och åter till sin barndoms förtrollade Jylland, ja också Själland fick nära hans behov av ett sagans jungfruliga Danmark. Han var uppfödd med denna romantik – i Blichers trakter hade historiska och regionala traditioner den bästa jordmån. Henrik Pontoppidan och hans Randerskamrater hade varit mycket stolta över sin hembygd och hade fördjupat sig i sägnerna från den tid "da Djurslands Indre endnu var næsten dækket af tæt Skov, og da Ulv og Bjørn i maaneklare Nætter indjog Kvinder og Børn Skræk med deres vilde Tuden". (A G, s. 48.) Helt fri från denna fascination blev han aldrig. Han föraktade inte en spännande yttre handling, det var helt i linje med den folkliga tendensen i hans skrivande. Men det är mer än ett pittoreskt inslag. Det var utlopp för den i livet som i dikten allt hårdare trängda romantiken. Ju fastare realismen knäsattes, ju mer den nya tidens industriella framsteg omskapade landskapet, minskade avstånden, decimerade skogarna, utdikade mossarna, torrlade sjöarna och reglerade vattendragen, desto starkare suggestionskraft fick doften från det förgångna. På ett ställe i sitt Jyllandspanorama i Galschiøts Danmark har Pontoppidan en överlägset nykter betraktelse inför det torrlagda Kolindsund, vars betande hjordar tilltalar hans öga mer än åsynen av en stum och död vattenyta. Men jag tror inte att man skall ta denna alltför bokstavligt, snarare se den som rationalistisk ansträngning. 191 I Lykke-Per har han ägnat detta tema en nästan fanatisk dialektik och lägger Fritjof Jensen många starka och kvicka ord i munnen om industrialismens landskapsförstörelse. (Danmark 1, s. 268; L-P 2, s. 37, jfr 4, s. 20.)

Idéerna kan vilseleda men inte stilen och motiven: ordet äventyr och dess sammansättningar har en mäktig frekvens i diktarskapet och används med förkärlek i förbindelse med naturen. Några av Pontoppidans småromaner handlar om unga män som drar ut för att uppleva äventyret naturen. Att det sedan är deras lott att bli besvikna och taga sin tillflykt till prosan eller fantasteriet är inte i detta sammanhang av betydelse. Driften var diktarens naturliga infallsport mot ömtåliga och självupplevda ämnen.

*

Händelserna i Pontoppidans landsby spelar mot en bakgrund av en levande och intensivt förnimbar natur. I hans första arbeten lever den bokstavligt; i humoristisk och stämningsskapande avsikt låter författaren den tänka och tala. Det var ett artisteri som började bli konventionellt (H. C. Andersen, Bjørnson, Kielland) men som han gjorde ett ganska graciöst och osökt bruk av. Det är emellertid ett rent formellt grepp och skall som sådant behandlas i annat sammanhang. Men det kan vara värt att lägga märke till hur hela tiden naturen vävs in som en ironisk kontrast till dessa novellers mörka visdom, överhuvud växlar i hans första böcker eteriska naturscenerier med det plågsamt jordtunga i människornas värld. Naturalismen, som kom de konservativa kritikerna att hålla sig för näsan, verkade ännu mer anstötlig därför att den så pietetslöst interfolierades av naturmålningar i skira pastellfärger, muntra och lätta perspektiv av ljus och rymd och rörelse. Pontoppidan närmar sig ofta landsbyns smuts och fräna dofter från den orörda naturen, han är vandraren som från landskapets förtrollade stigar kastas in i en brutal verklighet. Fågelperspektivets luftiga renhet är begynnelsen, en drömmande värld där byn ligger inbäddad i idyllisk harmoni. Berömda är särskilt En Kjærlighedshistories upptakt och Sandinge Menigheds första sidor där blicken förflyttas med vinden 192 från havet; i luften sjunger lärkorna sin gamla glada visa "vi spinde ikke, vi høste ikke". Hedlandskapets solstillhet, men i fjärran ljudet av hackor odi skövlar i gruset – "og ganske svagt den evige Summen af hundrede trætte Mænd, der gik derude i Støv og Snavs med Solen svidende i Nakken, stredes med tunge Børe og brødes med store Sten". (s. 7.) Detta växelspel som är tydligast i de allra första böckerna skapar en kluven stämning av tungsinne med inslag av glättighet. Det ligger ett verklighetsproblem inlagt i dessa motsatser. Naturen anar man som en lockande undanflykt, en drömlivets symbol och ett snärjande alternativ till livets realiteter.

Redan i detta förebådas den huvudroll naturen kommer att inta i diktarens fortsatta produktion. I själva verket är det fråga om, huruvida något samtida författarskap kan uppvisa en jämförlig fixering vid denna aspekt. Jacobsens få och högt beundrade naturstycken är ett hölje kring livstolkningen och ett ackompanjemang till skeendet, men knappast mer. Drachmann har nog mindre natur än man vanligen föreställer sig. Den är i varje fall hos honom helt underordnad huvudmotivet, kvinnligheten, kvinnan och kärleken, och framför allt är den icke genomlyst av reflexion och konflikt. Inte ens hos nittiotalets lyriker har jag funnit någon egentlig motsvarighet. Hos Pontoppidan är den satt under debatt genom hela författarskapet, upplevd i dubbelhetens tecken. Den har sin plats i diktarens inre meningsutbyte bredvid de religiösa, nationella och etiska frågorna.

Pontoppidan var en religiös natur. Men hans religiositet var på ett sätt hemlös, den kunde inte komma till ro i en positiv gudomsupplevelse, an mindre kanaliseras i en konfessionell religions strömfåra. Så breder den ut sig åt sidorna, inverkar liksom en dold katalysator på hans möte med de andliga livsprocesserna. Också hans naturkänsla är ett uttryck för det irrationellas sabotage mot förnuftstron, för dunkla krafters spel under den dagklara ytan.

Det är vid mitten av åttiotalet som naturen tränger sig fram till en självständig plats. Den omedelbart och naivt levande naturen hade väl varit ett stilgrepp med vars hjälp Pontoppidan trevande försökt uttrycka en djupare upplevelse. Från och med 193 Ung Elskov släpper han greppet i dess vedertagna former. Och samtidigt med detta blir naturen något mer än en kuliss och en miljö, mer också än en symbol. Den blir ett motiv i sig själv, ja ett problem. Människorna han skapar, hur olika de må vara varandra i allt annat, ofta står de i samma ofria förhållande till naturen. De konfronteras med makter som begär ett stycke av deras själ, de repelleras och attraheras omväxlande. Den utåt alltigenom primitive Isbjörnens första Grönlandsår framställs som en gradvis skeende förtrollning; prästen ger sig den i våld med slutna ögon men upplever i eftertankens vakna ögonblick skamkänslor och samvetskval. "Han gled – han gled", heter omkvädet.

Diktaren hade själv blivit märkt av "Isjomfruens Kys" – han bekände det själv långt senare, i En Vinterrejse. Och tidpunkten då detta skedde, "mere end tredive Aar siden", pekar direkt på 1876, året för den drömda Grönlandsresan. (En Vinterrejse utkom 1920 men dess första avsnitt trycktes 1911 i Illustreret Tidende.) "Hvorfor sidder jeg ellers her? Hvorfra denne beskæmmende Fornemmelse af at være bleven berøvet Evnen til Beslutning?" (En Vinterrejse, s. 51.) Ödemarken hade en förlamande och dragande makt över diktaren, samma makt som den hade över Per Sidenius. Det visas tillfullo av dessa tungsinniga dagboksblad från den begynnande ålderdomen som kastar ett blixtljus tillbaka över naturproblemet i hans diktning. De berättar om hur han är på resa norrut, lockad av ett hemlighetsfullt minne, ett förborgat löfte, ett äventyrligt hopp. – Den viljelivets paralysi som hängivelsen åt naturlivet framkallar hos Emanuel Hansted och Lykke-Per hade Pontoppidan själv känt.

När Thorkild Müller, Isbjørnen, efter många år i snöriket längtar tillbaka till hemlandets bokskogar och klöverängar uttrycks detta i bilden av den bergtagne som i drömmen hört sin hembys klockor ringa. Diktaren tyr sig gärna till folksagan för att uttrycka naturens dragande och ängslande makt. Om Emanuel Hansteds vaknande hemlängtan till staden efter det olyckliga lantlivet heter det: "Han følte sig som en, der vaagner af en lang, tung Søvn, . . . som en Bjærgtagen, der efter otte Aars 194 Liv i Troldenes Høj pludselig kender sig selv igen ved at høre sin Hjembys Klokker ringe." (D F L 2, s. 295.) Åtta år varade Henrik Pontoppidans själländska ungdomsliv.3

Ung Elskov

Ungefär samtidigt med Isbjørnens första version, 1884, publicerade Pontoppidan utkastet till Ung Elskov. (Ude og Hjemme, juni-aug.) Här återvänder han från naturalismens Själland till sin barndoms förtrollade Jylland. Det är berättelsen om krogvärdens Martha som skall giftas med Jesper skogshuggare men förälskar sig i en resande student och går i sjön när hennes ideala svärmeri brister sönder. Prologen till dessa händelser är en landskapstavla, avsedd att vara ramen kring den överhettade erotiska stämningen i det följande. Vi förs till ett tungsint, drömsjukt landskap östan om Balderød by. Scenen är en färjekrog vid en sjö som ligger som ett hemlighetsfullt öga i skogen. "Hvor denne Egn ligger? Hr Pontoppidan paastaar i Jylland, men vogter sig for en nøjagtigere topografisk Beskrivelse" – Edvard Brändes fann den i en lätt oroad anmälan vara svår att återfinna på kartan. Men den fanns där. Pontoppidan hade nästan alltid "modeller" för sina landskap liksom för sina människor. Men färgerna förvillade, det var inte dem man väntade av en naturalist. "Nymfesøen" i Ung Elskov är en av skogsjöarna omkring Himmelsbjærget, troligen Juulsø. I Reisebilder aus Dänemark 1890 har Pontoppidan i kapitlet Die Seen von Silkeborg översatt delar av Ung Elskovs romantiska introduktion till tyska! (Reisebilder, s. 61.)4

Detta naturstycke är en egendomlig hybrid. Den som vill läsa det som en graciös satir över den litterära naturromantiken kan oförhindrat göra det. Pontoppidan har hela tiden hållit möjligheten öppen, det förekommer, som Emil Frederiksen anmärkt, till och med en direkt allusion på en Drachmanndikt, "Jeg hører i Natten – fra stille Skove – et Raab som af Hjælp mig – min Gud."5 Temperaturen är avsiktligt stegrad några grader, mystiken misstänkt förtätad. Men det är inte något främmande maner som diktaren anlagt, inte heller ett främmande betraktelsesätt. 195 Pontoppidan behövde bara överdriva sig själv en aning för att nå effekten – han gjorde det gärna. Den lätt förflyktigade doften av ironi i hans åttio- och nittiotalsnoveller uppkommer ofta på detta sätt. Det satiriska inslag som man här och var anar passar inte riktigt in på någon av hans kolleger, varken på Jacobsen, Drachmann eller Christian Winther. Hos dem finns knappast någonstans ett liknande besjälat landskap. Troligen är det sig själv författaren har i blickpunkten. Den ensamma vandraren som i nattens mörker ängslas för månen är han själv. Ung Elskov förebådar nittiotalet, det är den unge Jørgensen före den unge Jørgensen. Kritiken var också desorienterad. En tidning fann boken vara ett betydande framsteg i riktning mot sunt förnuft (Dagens Nyheder 18. 11. 85), en annan skyndade sig att proklamera författarens avfall från den naturalistiska bekännelsen, "der aabenbart altid har været ham mere i Klæderne skaaren end i Kjøet baaren". (Dagbladet 23. 2. 86.) Edvard Brandes som framdeles blev Pontoppidans riddare var något konsternerad. Ehuru erkännsam fann han att författaren "søger til Naturen og dykker sig ned i den for at vinde Styrke, men han føler Trang til at fremstille den hemmelighedsfuldere end den er. Derfor snart Dæmring, snart Skumring i hans Bog, men ikke den klare Dag, der lader et ubarmhjærtigt Lys falde over Mennesker og Ting." (Pol. 20.11.85.)

Ett dygn förrinner i denna skog där allt som händer är ryckt in under mänskliga kategorier. Men det är inte de första verkens muntra ytliv som tingen lever, inte den beräknande naivitet i kraft av vilken naturen levde oberoende av det upplevande mediet. Här är allt förnummet genom ett uppskärrat medvetande. Vandraren känner sig underligt beklämd, nedsänkt i en väldig grav. Sjön är en vilande naken kvinna, skogsblommorna fryser i det våta gräset, dimmorna flyr i ångest för solens brännande blickar. Mot kvällen hörs röster överallt, sagor och folksägner blir åter verklighet, skogsnymferna badar i månskenet.

Här i detta delikata stycke prosalyrik skymtar för första gången hos Pontoppidan den gamla romantiska tanken om naturens demoniska makt över människan. Flyktigt berörs den någon gång hos Jacobsen och Drachmann,6 men för att finna någon 196 egentlig motsvarighet till denna art av naturupplevelse får man gå tillbaka till tiden före genombrottet, till den "siste romantikern" Thomas Lange (De faldende Blade, Aaen og Havet) eller Goldschmidts två Bjergtagen-noveller. Men Pontoppidan levde i den segrande realismens tid och kände kravet att vara verkligheten trogen. Därför gestaltar han inte tanken i stort format, som en genomförd idé. I stället tränger den sig fram vid sidan om huvudmotiven, ofta i något isolerad form och nästan alltid nödtorftigt neutraliserad av ironi. Så i Ung Elskov, där författaren ett ögonblick reserverar sig för den stämning han frambesvärjer och tar skydd bakom traktens "romantiske Gemytter", åberopar prästen som gör vers och ratat sjöns borgerliga namn för det själfullare Nymfesøen eller Nymfernes Badekammer.7 Det blandade intryck som kapitlet gör hör också, tror jag, samman med att Pontoppidan varit oviss om han skulle skjuta in en berättare som stod för det lyriska synsättet eller inte. I tidningsupplagan 1884 hade han låtit en gammal jägare på trakten troskyldigt berätta Marthas historia, i första bokupplagan strök han fiktionen men återgick till den 1906; här skapade han av den ansatsrika men ofullgångna ungdomsnovellen ett av sina små mästerverk, en Blicherpastisch i form av en landbydegns minnen. Efter denna ouvertyr väntar man att Marthas tragedi skulle utspelas under inflytande av naturmakternas demoni. Men tanken utnyttjas inte. Flickan som dåras av studenten dränker sig i den hemlighetsfulla sjön, dit fordom, – så sägs det i inledningen – så många av landsbyns vackra döttrar smugit sig ned "for i dets kjølige Dyb for evigt at tvætte sig efter Herremændenes Kjærtegn". (s. 8.) Någon annan förbindelse mellan upptakt och huvudhandling finns knappast.

Spøgelser

I Spøgelser 1888, historien om de två jagen, det naturliga och det påtvungna, är naturmotivet inflätat på ett mindre åtkomligt sätt än i Ung Elskov. Spökena är Agnetes barndomsvärld och alla de moralföreställningar som hon bär med sig härifrån – ordet har här den innebörd det får i Lykke-Per. Men vid sidan härom 197 förekommer det med en annan applikation som Pontoppidan i fortsättningen använder jämsides med den förstnämnda. Dessa Spøgelser hör naturen till.

Handlingen (se avh. sid. 48) utspelas någonstans i Jylland. Landskapet är heden, myren, mossen och de ljungklädda kullarna utanför slottet Nørrekjær. Sceneriets mittpunkt, Vejrhøj, med sitt generalstabsmärke på backen där Agnete och greven träffas är Hohøj sydöst om Mariager; utsikten härifrån finns tecknad i Kronjyder og Molboer (Danmark 1, s. 254.)8 Dock har diktaren flyttat hit det romantiska myrlandskapet kring Lille Vildmose från andra sidan om Mariager Fjord.

Under Agnetes vandringar här stäms hennes sinne i samklang med de växlande utsikterna och dagrarna, naturen är som alltid en väldig resonansbotten som förstorar rösterna från det inre. De snabba kastningarna mellan ängslan och ro, lycka och beklämdhet är genomgående. Naturen är ett själstillstånd och framkallar ett själstillstånd. Det är en förhäxad atmosfär kring Nørrekjær, dimman och luftspeglingarna trollar fram underliga syner.

"Dybt dernede under hende bredte sig den uhyre Moseørken som et stort, dødt og stivnet Hav. Tavs og tom, uden et Livstegn, laa den mørke Flade udstrakt mellem de nøgne Bakker, der til alle Sider omsluttede den. Kun lige under Vejrhøj og uden at turde vove sig blot et Stenkast ud, svingede et Vibepar uroligt over Lyngtuerne, ligesom for med deres nervøse Skrig at vække det livløse øde.9 Men deres forskræmte Stemmer gjorde blot Stilheden endnu mere dyb, Uhyggen endnu mere levende – som laa en ond Aand og rugede derude over det utilgængelige Morads, paa hvis giftige Dampe Fata Morgana byggede sine Spøgelseslotte." (s. 76 f.)

På ett par viktiga ställen kommer romanens unga kärlekspar som finner varandra i denna natur att samtala om traktens förtrollning. "Hør", säger Agnete, "er det ikke underligt med de mange gale Folk paa denne Egn?" – "Det kommer af Luften her. Det spøger i den", svarar hennes partner. I bokens slutrader, när Agnete och greven befinner sig på bröllopsresa i Spanien, återkommer hon till sin fråga. Han svarar med en motfråga: 198 "'Mærkede du det da aldrig derhjemme?' 'Hvilket?' 'Saa' du aldrig Katten med de røde øjne og Manden med de klaprende Tænder? Hørte du heller aldrig Hunden, der græder som et Menneske, eller Hønerne, der galer hver Sct. Hansnat – altsammen ude fra Mosen?' 'Ja – hvad vil det egentlig sige?' 'Det vil jeg næppe kunne forklare dig, naar du ikke selv har mærket det. Men har du virkelig ikke en Gang hørt Hønerne, der galer? ... Ikke heller nu ... siden du blev min . . .?'"

Detta slut är något dunkelt, men det kan knappast förbises om man vill få klarhet i de motiv som korsas i Spøgelser. Jag föreställer mig att dessa spökerier kan tolkas så: den olycklige grevesonen som från barndomen varit utstött ur familjegemenskapen har länge levat ensam med naturen; han har tytt sig till den för att få ersättning för allt vad han fått umbära av hemliv. Den är som för så många av Pontoppidans gestalter en tillflykt för ett misantropiskt och upproriskt sinne. Men i och med att han givit sig naturen i våld har han kommit under ett bann, glidit in i en dröm- och fantasilivets förlamning, där verkligheten inte längre existerar eller ställs på huvudet, där hunden gråter och hönorna galer. Han har hört till de förtrollade, och han löses ur förtrollningen av Agnete som återför honom till människornas och handlingens värld.

Konflikten är endast antydd, men den låter sig utan svårighet utföras i denna riktning. Det går desto säkrare som problemet naturen så ofta hos Pontoppidan återkommer i liknande former, frånsett naturligtvis Spøgelsers följetongsromantiska inklädnad.

I den lilla misskända romanen, skriven på Havreholm under det kritiska slutskedet av hans äktenskap och lantliv, har Pontoppidan givit Spøgelseproblemet den dubbla illustration det hade i hans liv: de spöken som Agnete har att strida mot är gemenskapslivets, arvets och barndomsintryckens, de som hennes medspelare konfronteras med är naturlivets och ensamhetens.

Vildt

Pontoppidans nästa roman Vildt 1890 (tillsammans med novellen En Bonde under titeln Natur) är helt och hållet ägnad naturen. 199 Redan ämnet var i och för sig anmärkningsvärt. Historien har ofta uppfattats som en drift med köpenhamnarnas natursvärmeri, och den har också en udd i den riktningen, fastän samtiden överlag inte kände den. Pontoppidan hade flera gånger i förbigående siktat åt det hållet i sina tidigare böcker, och under huvudstadsåren fick han nytt material för sin motvilja mot denna företeelse. Men Vildt har samtidigt ett incitament inifrån. Den har en intim anknytning till diktarens ungdomsupplevelser och behandlar – denna gång på ironiskt avstånd – naturens demoniska influens på sinnet.

Vildt framkom första gången som följetong i Kjøbenhavns Børstidende september-oktober 1889. Den är uppenbart också skriven då, kapitlen har tillkommit i samma takt som de influtit; flera upprepningar och otympligheter tyder på att författaren haft kort tid på sig. Och här har den också en mer begränsad innebörd än den senare fick. Inledningen ges i Børstidende i form av ett fingerat svarsbrev till en vän som inbjudit till jakt: Urbanus avslår inviten och skälet lovar han ge i det följande. Han har på sin tid tillställt vännen en rad poetiska lovsånger över jägarlivets fröjder, men i samma trakter där han upplevt dessa har han haft en upplevelse som gör att han nu "blegner ved Lugten af Krudt og kan formelig væmmes ved at være Vidne til en hjemvendende Jægers brutale Appetit". (18.9.89.) I bokupplagan saknas denna motivering, i den tredje från 1899 är den återinsatt i form av en kort inledningsmening, "Kandidaten, der havde nægtet at deltage i Jagten, tog nu Ordet og fortalte følgende:". Ursprungligen var det en berättelse om en jaktentusiast som råkat få vara med om en människojakt och som till sin skam märkt att denna kallat fram dolda mordinstinkter. Urbanus har avslöjat jakten på djur som surrogat för jakten på människor, lusten att döda är det primära. Det är följdriktigt att den som gjort detta experiment i suggestion förlorat lusten att jaga. Det kan räcka, någon annan innebörd behöver det inte ligga bakom följetongen. Urbanus grep ofta tillbaka till autentiska episoder från sitt lantliv när aktualiteterna tröt – möjligen är jakthistorien en sådan.

Tidningsupplagan är ett uppslag som Pontoppidan nästa år 200 byggde ut til dubbla storleken. Och samtidigt med att inledningen bortfallit har gränserna vidgats. Den direkta form vari Urbanus vänt sig till läsaren överges, diktaren skjuter skenbart ifrån sig ämnet för att i verkligheten gå det närmare in på livet. Och en ny illusion har nu trängt sig fram: den som gällde berättaren. Från början hade detta inte varit något problem. Den som där upplevde äventyret hade inga markanta drag. Nu låter författaren det upplevas av en mycket ung man som sökt sig ut i naturen för att vinna läkedom efter en olycklig kärleksupplevelse. Denne berättar i jagform om ett gammalt minne, nu är han i diktarens ålder. Han är en av de unga män vilkas lott det är att bedragas. Ett betecknande drag har tillkommit hos ynglingen: hans behov att nobilisera landskapet. Båten döper han om från Svinet till Ormvråken, lövgrottan som av gammalt kallats "Sørens Hul", blir "Almas Tempel", en ensam hängbjörk kallar han "Jomfrulok", en liten skogssjö för "Almas øje" och så vidare. Man jämföre härmed inledningen till Ung Elskov. Detta extatiska svärmeri är underfundigt skildrat, med djup betagenhet och maliciös drift på en gång. Pontoppidan ger sitt bästa i framställningen av denna besjälade natur, han markerar då och då de ironiska avsikterna men samtidigt sätter han in flera av sina tidigare naturstycken vilka isolerade icke hade någon biton av satir. Ett litet stycke om Urbanus' första möte med ett rådjur från Børstidende den 26 november 1889 var hämtat från Vildts skådeplats. Det anföres här som typiskt för diktarens metod att komponera in sina skiraste naturupplevelser i en satirisk helhet:

"Time efter Time flød jeg stemningsdrukken om uden at kunne formaa mig selv til at vende hjem. Selv da den sidste Farve var blegnet omkring mig, sad jeg som magtstjaalen af denne Naturvælde og stirrede ind i den alt tættere Dis, der skød sig ind ude fra Havet.

Tilsidst gled jeg ind under Kysten paa et Sted, hvor Skoven traadte helt ud i Vandet og ludede sig over det med høje, tunge Kroner. Her blev jeg liggende – halvt skjult i nogle Siv – og lyttede viljeløst til disse aandeagtige Pust, disse ligesom smertelige Nattesuk, der pludselig kan bryde Naturens Stilhed – disse lange 201 Susninger, der med et kan drage gennem Skoven, som om alle dens Blade vender sig i tunge Drømme. Jeg var kun sytten Aar og følte mig underlig betaget, nsesten beklemt. Jeg havde aldrig før saaledes hørt Stilheden tale."

Detta friluftsminne som infördes i Børstidende månaden efter Vildt rymmer kanske romanens frö. Associationen till rådjuret i skogen har nämligen skett via ett uppsprättat rådjur utanför en vilthandlarkällare i Vimmelskaftet. "Billedet af 'Dyret' blev ved at forfølge mig. Hvor havde jeg dog set det før?" Detta är sannolikt jakthistoriens kärna, parallellen med följetongens tendens är i varje fall uppenbar. Det gör det också troligt att romanens grodd är att söka i en anspråkslösare intention än den senare fick.

Man får säga att ynglingen haft lyckan att finna ett ovanligt vilt-romantiskt landskap för att vara bosatt på Själland. Trakten där Vildt tilldrar sig är icke närmare angiven, det vilar en skymningskolorit över den, som på en tavla av Corot. Edvard Brandes anmärkte inte utan rätt om Pontoppidan att han "har større Lyst til at male det ideale danske Landskab end det enkelte stedlige. I Natur vil man forgæves søge om, i hvilken Landsdel de to Noveller foregaar – –" (Pol. 2.12.90.)

Och dock är skådeplatsen för oss inte svår att lokalisera även om den för en rotfast köpenhamnare tedde sig exotisk, östan om sol och västan om måne. Den låg i huvudstadens närhet. Som ung student hade Pontoppidan tillsammans med Johan Rohde ofta besökt pastor Storm Bisted i Kirke-Hyllinge; prästens svägerska, fröken Tornøe, var hans hyresvärd på Admiralgade. Det var här i närheten som Christian Winther, hans ungdoms älsklingsskald, enligt traditionen skrivit Hjortens Flugt; från höjderna omkring kyrkan kunde prästen visa sina gäster de gröna skogarna vid Rygaard och Bramsnæs Vig, där Winther bodde sommaren 1849 i huset Dejligheden.10 Detta äventyrrike kunde Pontoppidan inte slå ur hågen, han tillbragte många feriedagar under studietiden här och återkom också hit efter utflyttningen till Jørlunde. "Under en Gruppe Træer paa Stranden laa – sært ensomt –, en ældgammel Kro, hvor jeg kunde overnatte. Den laa der saa langt fra Alfarvej, fordi den var en Færgekro, hvorfra 202 der tidligere havde været hyppig Overfart til den anden Fjordbred." (A G, s. 10 f.)

Detta är scenen för Vildt. Krogfolket som diktaren blev förtrolig med, naturen, båtfärderna, drömmerierna, allt är med. Vildt har alltså i likhet med de andra småromanerna en utåtriktad satir, byggd på en kärna av självironiskt erinrade händelser. Till och med köpenhamnarens svärmeri för den vackra fiskarhustrun (Vildt, s. 52 f.) kan osökt förbindas med Arv og Gælds skildring av denna tid: "Jeg laa der med Armen över Rorpinden og ønskede bare, at jeg kunde blive ved at lade mig vugge og gladelig drømme videre om den unge, ranke Landsbypige, jeg en Gang havde truffet herovre. Jeg fabulerede om et fremtidigt Liv med hende her ved Fjorden, et muntert Liv som Digter og Fisker, saadan som det var besunget i den gamle Vise: 'Har jeg min Baad, mit Sejl og mit Net, vil jeg med Jarlen ej bytte.'" (A G, s. 37.)

Dessa ungdomsdagars lyckliga ansvarslöshet har nu av den hårt arbetande författaren återkallats i minnet, och med de erfarenheter av lantlivet som han senare kom att få på detta Själland föll det sig naturligt för den nyvordne huvudstadsbon att se en smula raljant på dem. Härigenom lät sig historien dessutom läsas som ett gäckeri med den florerande kulturtröttheten i de högre stånden. Vildts bokupplaga blev i jämförelse med Børstidendes något uttänjd och mångordig. Allt, även de obetydligaste händelser och repliker, är medtaget – den är inte någon av hans bättre noveller. Men omständligheten har sin logiska motivering: det gäller att visa hur den unge mannen tar smått för stort, hur hans naturbetagenhet drar i väg med honom. De nya tilläggen handlar också mest om berättarens besvikelser, han redogör troskyldigt för dem. Naturen i denna trakt är trolsk och storslagen, men befolkningen har inte det ringaste intresse för den. Han väntar sig en rik flora av folkloristik men finner ingenting, och till sist ledsnar han på att söka äventyret här. "Selv Sommernatten tilhyller tilsidst sin Skønhed for den ensomme Sværmer, og bag de kolde Taager raaber Stilhedens Aandestemmer spottende ned til ham: 'Du Daare! Du Drømmer! Hvad søger Du her?...'" (s. 17.)

203 Under jakten på den förrymde tjuven grips han av en besinningslös blodtörst och är nära att skjuta ned flyktingen. De förträngda instinkterna kommer till utbrott, hos den världsfrämmande och stillsamme bubblar det upp något från djupet, nattsidan av hans väsen blottas. Pontoppidan hade ett stort intresse för det omedvetnas psykologi: kommer vi utanför vårt vanliga rörelsemönster kan den dagklara ytan grumlas av bottenslam som virvlas upp. Denna förvandlingsprocess framställer han som konsekvens av sina tvivel på personlighetens konstans, ofta i förbryllande förening med kritiken mot hållningslöshet och vankelmod. Och anmärkningsvärt ofta är det just livet med naturen som bringar dessa osynliga substanser i dagen.

Vildt gestaltar alltså den säreget Pontoppidanska naturkänsla som på en gång är aversion och attraktion. Den visar den verkligt sensibles dilemma, att vara viljelöst underkastad naturens växlingar, lockas av dess himmelsfärger, förföras av dess vildhet och förlamas av dess trolldom. Gossen som går vilse i den stora skogen – den folksagan berättade Pontoppidan gång efter annan i modern symbolvariant. Det är intressant att han genomgående gestaltar denna individuella erfarenhet som generell. Recensenten i Berlingske kunde inte underlåta att korrigera honom på denna punkt: "At Forfatteren her opstiller Undtagelse som Regel behøver vel næppe at tilføjes." (

Berl. Tid.

14.12.90, aftonupplagan.)

Eftersom Vildt med oförnekliga personliga inslag handlar om en sjuttonårings besvikelser och galenskap får satiren om man tänker sig boken som en drift med köpenhamnarnas natursvärmeri en begränsad räckvidd, också i sin sista version. Huvudpersonens öde framställs som följden dels av hans omogenhet, dels av en egenartad suggestibilitet. Det har nog blivit så i och med att två avsikter rivaliserat: Vildt ger såvitt jag kan se ett exempel på hur Pontoppidan, mer eller mindre medvetet, använder ett motiv till att camouflera ett annat. Hånet mot huvudstadsborna är utsidan av den centralare upplevelsen, nämligen den fara som naturhängivenheten inneburit i hans ungdomsliv.11 Naturen är en tvivelaktig tillflykt, den förvänder synen. Handlingslivet sjunker undan i ett avlägset, likgiltigt fjärran. Fantasteriet 204 lurar. Diktaren har illfundigt låtit sin hjälte gå den vägen. Den beska kur han får genomgå befriar honom visserligen från övertron på den vilda naturens företräden, men resultatet blir inte att han nyktrar till, han förlägger bara sina drömmar till trakter där de är oåtkomliga för verklighetens korrektiv: "Og mens Toget bruste frem over skumringsblaa Marker, mellem purpurfarvede Søer og bloddampende Enge, vendte mine Tanker tilbage til deres gamle Drømmeland, til de evige Længslers overjordiske Paradisrige, hvor ingen onde Aander spøge." (s. 148 f.)

Köpenhamnaren

Vildt är den första av Pontoppidans romaner efter inflyttningen till Köpenhamn; åtskilligt av vad han under de följande åren skrev innehåller bokslut med det gångna decenniets lantliv. Hans tillvaro hade ju radikalt förändrats, hemmet i Havreholm var upplöst. (Hustrun och barnen hade dock ej återvänt till släktgården i Østby; förbindelsen med familjen var ej avbruten.) Själv var han bosatt på Pileallé i Frederiksberg. Hans märke är Urbanus, icke längre Rusticus, man skönjer tillbakaslaget efter naturlivets isolering. Utåt har han varken förr eller senare varit så införstådd med den köpenhamnska andan som under dessa första ungkarlsår. Han odlade en överlägsen och mondän ton, uppträdde som paradoxmakare; lusten att chockera det genomsnittsborgerliga förnekar sig inte. Hans artiklar i Ernst Brandes' Børstidende var ett salt i decennieskiftets journalistik. Synbart med lätthet utfördeden tillbakadragne diktaren förvandlingsnumret till den världsvana huvudstadsmänniskan, osökt föll han in i den ton som var gängse i Peter Nansens, Gustav Esmanns och bröderna Brandes' Köpenhamn. Av dessa vittnesmål att döma fann han sig ganska väl tillrätta med stadslivet. Som son av en gammal nationell kultur hade han visserligen blick för dess kulturlöshet, men kritiken gällde inte främst som längre fram livsformens förkonstling utan – snarare tvärtom – den köpenhamnska småskurenheten, provinsstadskaraktären och skvallret. Jämförd med Urbanusartiklarna ter sig onekligen framställningen i Familjeliv av återseendet med huvudstaden som en efterrationaliseting, 205 färgad av hans ålderdomsuppfattning. Synen på Köpenhamn som en förvuxen småstad där alla kände alla och där det var omöjligt att undgå förtal och intrång på privatlivets anonymitet är den förhärskande hos Urbanus. Den var den vanliga hos tidens tongivande författare. Det hörde till den europeiskt inriktade radikalismens attityd att se ned pä den egna huvudstadens efterblivenhet. När Pontoppidan följande år äntligen fick det Anckerska legatet reste han till Berlin för att arbeta. "Men det er dog kun i en stor By at man har Ro – selv nyder jeg denne Fred som en daglig Himmerigsglæde", skriver han till Lundegård. (23.12.90.)

Efter de sista uppslitande äktenskapsåren och det ensamma livet i Nordsjälland, sedan drömmen om en lantlig tillvaro i tjänst hos de folkliga och sociala idealen gått sönder, stod han i flera avseenden vid ett kritiskt vägskäl. Han var långt borta från den tid då naturen lockade med sin ensamhet och sina drömmar, den stämning som han ända upp i ålderdomen mindes från en månskensvandring från Hillerød till Frerslev, en vinternatt i början av 1880-talet: "Aldrig havde Naturen talt saa fortroligt, saa indtrængende til mig som i denne stille Nat. Og ogsaa for mig var det, som om en moderlig Stemme kaldte. Her, min Søn, har du hjemme, – syntes den at sige alvorsfuldt manende. Den Lykke, du forgæves har søgt saa mange Steder, finder du alene hos mig. Her er Hjertets Hjem. Her er Fred og varig Glæde. Den Dag, du helt har lukket Ørene for Lokkesangen fra Forfængelighedens larmende Marked, vil du forstaa det." (A G, s. 25 f.)

Nu var situationen omkastad. Diktaren hade under de gångna åren grundligt inventerat de motiv som låg nära tillhands, men den förnyelse hans skapande behövde stod inte att få – "hver Dag gav mig nye Beviser paa, at Landlivet og Naturglæden ikke længer var i Stand til at vække Tankelivet og anspore Virkelysten hos mig". (F, s. 38.)

Edvard Brandes, den inbitna stadsmänniskan, förehöll honom att han begravde sig i skogarna som en uggla, – "Skovensomheden var kun for Drømmere". Ett brev av den 14 augusti 1888 från Blokhus på västkusten, dit han nu "Hals over Hoved var flygtet for at få Ro og Fred for mine egne Bekymringer", ger 206 hans stämningsläge under denna tid: "Jeg spadserer her ved Stranden som et Slags Vrag og ved ikke, hvornår jeg kan slippe herfra. På Havreholm er tomt og øde; jeg havde haft i Sindet at bede dig komme derud sammen med Edv. Brandes og havde også skrevet til ham derom; men jeg måtte fordinden bort." – – – "Jeg er i temmelig sort Humør; med mine Spøgelser er det vist gået rent ad Helvede til og jeg har ingen rigtig Lyst til at fortsætte – –" (Brev till Lundegård.)

Växelspelet mellan stad och land som i Pontoppidans liv är en stigande och fallande rytm avspeglas i diktarskapets miljöer och debatt; det rörde sig i ett kraftfält mellan naturens och civilisationens poler.12 Han som under åttiotalet med sådan kraft och kvickhet högg in på den romantik som florerade kring det ursprungliga och primitiva, var han samtidigt själv fången i en rousseauism? En illusion som han senare fick göra upp med? Åtminstone tycks han själv ha känt det så. Denna uppgörelse sker för första gången i stor skala i Det forjættede Land.

Kjøbenhavns Børs-Tidende innehöll den 17 augusti 1889 en betraktelse över Leo Tolstojs folkskrift Hvori bestaar Lykke? Urbanus granskade denna etik, där universalläkemedlet naturen erbjöds en lyxförslavad överklass och där bonden tilldelades en frälsarroll för en degenererad stadsbefolkning. Han ironiserade över de välsignelser som greven förutspådde envar som klädde sig i vadmal och körde ett par oxar över en åker. Han korrigerade tesen om att de verkligt sunda var att finna bland de fattiga på landet, att lyckans så kallade utvalda var tandlösa, skalliga och förstörda av vällevnad och könssjukdomar i den ålder då den unge arbetaren först börjar samla krafter. Han gav bilden av den danske jordarbetaren som genomvåt av regn eller svett törnar in i en osund lerhydda, fylld av smuts och ohyra. Han hänvisade sina läsare en söndag till sadelplatsen vid Eremitagen och bad dem betrakta den aristokrati som samlades där: "Om det maaske ikke altid staar saa vel til med Intelligensen, Kroppene lider sjældent af alvorlige Skavanker."

Pontoppidan hade själv använt en god del av sin ungdomsproduktion till att plädera för ett mera realistiskt förhållande stad och land emellan. Legenden om fattigdomsidyllen och lantlivets 207 romantik levde trots allt kvar här och där i åttiotalets kulturtrötta Köpenhamn; bonden hade under Estrupiatet ryckt fram i synfältet och blev för många ett – tämligen teoretiskt –inbegrepp av lagbunden frihet och naturfrisk ursprunglighet. Förbindelsen mellan huvudstadens europeiska radikaler och den kristna bondevänstern höll bara några år, men den sentimentala bilden av allmogen stod sig längre. Den revision av de nationella värdena som började efter 1870 hade ju i stort sett gått förbi bonden – ordet hade för övrigt en rätt dimmig innebörd för många och innefattade både gårdmän, husmän och egendomslösa. Och köpenhamnarnas natursvärmeri var tvivelsutan en stämning som grep omkring sig i och med att skillnaden mellan storstadens och landets livsformer blev verkligt betydande. Det blev modernt att förlägga sommarvistelserna till avsides landsändar; målarnas, författarnas och turisternas intresse för det folkliga skapade en flyktig kontakt mellan stad och land, som inte alltid var ägnad att framkalla någon realistisk syn på folkets breda lager. Pontoppidans ungdomsdiktning hade fixerat esteticismen, posen i denna attityd, cynismen bakom jämlikhetsfraserna. Men han hade också redovisat hur det var fatt med föremålet för denna idealisering. Det materiella, andliga och sedliga tillståndet bland de fattiga hade han framställt med en pinsam närgångenhet, som inte överträffades av den senare, arbetarfödda generationen.

Ensam bland tidens diktare hade han på allvar givit sig lantlivet i våld, hade med sin bondfödda hustru levat i ett husmanshus och hade stått i nära kontakt med bygdens folk. I sina böcker från dessa år återvänder han som tungan till en ond tand till dessa ämnen. Hånet mot de oengagerade, de estetiska betraktarna och de förljugna romantikerna är så starkt att det ibland kan förefalla forcerat, om man inte gör klart för sig hur personligt betingad denna frontinställning var. Det ligger en överkompenserad romantik bakom dessa fräna landsbybilder. Christian Winther hade ju varit hans ungdoms favoritskald – det var en svaghet som han mindes att han halvt skämdes över, därför att den så illa harmonierade med hans framtidsplaner. På ensamma vandringar brukade han lätta upp melankolin med 208 någon av den gamle diktarens strofer. Det är ett lyriskt och naturförsjunket sinnelag som möter oss i Hamskifte och Arv og Gæld. Det är påfallande att de första intrycken av folklivet i Frerslev och Jørlunde skildras som en chockartad upplevelse i bjärt kontrast till den bild Pontoppidan bar med sig från läsningen av Winther och från studieårens ferieumgänge med naturen.13

Det är mot denna bakgrund man har att se hans långa värntjänst hos realismen. I hans åttiotalsverk är det personliga elementet på ett för en ung författare märkligt sätt sublimerat. Det finns där ändå, och främst i den alltid stridsberedda försvarshållningen mot den lättköpta naturf örgudningen och verklighetsförfalskningen. I ljuset av vad han sedan skrev blir detta uppenbart. Romantiska förespeglingar hade spelat in då han bosatte sig på landet. Det forjættede Land blev den stora självanalysen, förstucken visserligen bakom en mäktig samtidsskildrings murar.

I den lilla krönikan om Tolstojs bondedrömmar förebådas romanens satir och problematik. Den nyvordna huvudstadsmänniskan Urbanus anställer med sina egna desillusioner i frisk åminnelse en jämförelse mellan stad och land – den utfaller till den förras förmån: "Hvorfor taler Tolstoj saa foragteligt om dem, 'der kun to Gange i deres Liv har set Solen staa op, og ellers kun omgiver sig med Stoffer, Sten og Træ forarbejdet af Menneskehænder, og overalt kun hører Lyden af Maskiner, Ekvipager, Kanoner og musikalske Instrumenter'. Kan da ikke et Torv fuldt af Mennesker, af Farver og Liv, være et ligesaa ophøjet Skue som en Solnedgang? Og, ærlig talt, jeg hører i Længden hellere Rubinstein spille Klaver end en gammel hæs Krage skræppe." Vi skall sedan höra dessa meningar återklinga så gott som ordagrant hos fröken Ragnhild Tønnesen, Emanuels förföriska motspelerska.

Denna hållning överväger i Urbanus' verksamhet. Men han hade sina återfall. Här ett citat ur en krönika skriven senare på hösten efter ett besök på landet – den visar hur naturen alltid kommer tillbaka, diktaren må driva ut den med hötjuga: "Men det gaar med forhenværende Landboere overfor Marker og 209 Enge, som det gaar med forhenværende Skuespillere overfor Scenen. Ligesom den, der blot en Gang har staaet bag en Rampe, hele Livet længes tilbage til den, selv om han har lidt nok saa mange Kvaler der og er bleven udpebet efter alle Kunstens Regler – saaledes vil ogsaa den, der blot en Gang har følt sig hjemme mellem en Grøft og et Pilehegn, altid hemmeligt drages tilbage til denne Plet, selv om Grøften stank surt, og Pilehegnet var trøsket og fuldt af slimet Kryb." (27.11.89.)14

Och ganska snart tar Pontoppidan åter naturens parti. Hans senare diktning visar hur den på nytt tränger sig fram som botemedlet. Jag har tidigare talat om De Dødes Rige; i denna ålderdomsskapelse är han inte så långt borta från Tolstojs etik.15 De livsformer han själv prövat och i Det forjættede Land gjorde upp med släppte aldrig sitt tag om honom. Den tro han i sin ungdom försökt leva på och som han i sin mannaålder avfärdade som lögn blev åter sanning på hans gamla dagar, när han upplevde vrångbilden av den maskinstyrda civilisationen.

I Urbanus' inlägg mot Tolstoj förekommer en passage som lyder: "Men selv om vi har mere vakte Sanser, hvorfor skal vi da absolut drives ud i Mark og Skov for at nyde Naturen og paavirkes af dens Trylleri?" Den sista vändningen liknar här ett talesätt utan djupare täckning. Man måste veta vad den har för plats i avgörande sammanhang för att taxera den till sitt rätta värde. Den som upplevt naturen till vardags och varit prisgiven åt dess ensamhet och förförelse kunde inte stillatigande se den behandlad i det ytliga stämningsmakeriets form. Och den som på allvar försökt leva mitt ibland folket kunde inte hålla tillgodo med den tillfälliga förbrödring som skapades vid sommarnöjen och fiskelägen.16 Detta var bakgrunden för Pontoppidans många utfall mot målares och skönandars natursvärmeri och jakt efter "motiv"; de åstadkom också irritation på sina håll. Frederik Hendriksen, Ude og Hjemmes ägare, berättar i sin bok Mennesker og Oplevelser att den unge diktarens raljanta bildunderskrift till Krøyers frukostscen från Skagen inte var populär bland konstnärskollegerna.17 Redan i Kirkeskuden och Landsbybilleder hade han rispat två ironiska silhuetter i marginalen – i den första av den romantiske poeten, som sammansmälter sina 210 intryck av naturen och fattigdomen i Søby och Sorvad till tjugu stämningar i guldsnitt som vid jultiden utbjudes åt publiken "og fra den Tid ikke savnedes i nogen af de unge Damers Syskrin" (s. 151), i den senare av den realistiske författaren, som med notisboken i högsta hugg snokar omkring i fiskeläget för att samla material till en folklivsskildring. Det var ju utmanande nidbilder från en ung författare, som själv hade naturen och folklivet till sitt huvudstudium och som skrev ett språk vars grace och stämning erinrade både om Jacobsen och Kielland.

Betraktelsen över Tolstoj slutade med en anekdot om Urbanus' vän naturlyrikern. På den tid krönikören bodde på landet hade han en gång besök av denne, som emellertid dagen lång höll till vid den varma kakelugnen. Några dagar efter vännens återresa anlände ett brev fyllt av högstämda lovprisanden av skogen och de fria vidderna; Urbanus har sedan dess haft anfäktelser var gång han läst om skaldernas naturdyrkan.18 Historien om greve Tolstoj, slutar Urbanus, det är en ny version av den gamla sagan om kung Nebukadnezar som för omväxlings skull steg ned från sin tron för att äta gräs bland de oskäliga.

Men där Pontoppidan lät satiren spela skoningslöst, där var han ofta själv inblandad. Och Tolstojs förkunnelse var ju av en helt annan resning än de spridda vitslag av kulturleda som Pontoppidan tidigare mött. Diktaren medger också att detta naturevangelium predikades i ord "der undertiden slaar os ved deres Originalitet og blænder os ved deres Skønhed". Enligt vad han själv berättar hade han på ett jämförelsevis tidigt stadium –genom sin mentor Hansen-Schaffalitzky – fått uppmärksamheten riktad på de stora moderna ryssarna, deras stil och människoframställning hjälpte honom att komma lös från den suggestion som den inhemska litteraturen utövade.19 Det framgår att han var förtrogen med raden av Tolstojs tidigare rousseauanska skrifter. Jag tror också att den store ryssens lära och liv ofta föresvävat honom då han på sitt själländska livs erfarenheter diktade Det forjættede Land.20

Romanen handlar ju om en idealist som sätter sin kristna socialism i handling, som drar ut på landet för att viga sitt liv åt folkförbrödringen. Emanuel fylls småningom av tron på bondens 211 frälsarmission och kroppsarbetets moraliska överlägsenhet, hans stoia bikttal till den väckta menigheten i Skibberup innehåller koncentratet av Tolstojs folkskrifter. Den berömda tavlan av den bondeklädde Emanuel som för sina oxar och sin plog över Vejlby prästgårdsjordar är det danska skönlitterära avtrycket av den bild som under de åren förbryllade överallt i Europa: greve Tolstoj i vadmal, körande ett oxspann över Jasnaja Poljanas ägor.

Som förut nämnts hade Pontoppidan redan under de första landsbygdsåren gjort upp en plan till Det forjættede Land, en tavla i Fritz Reuters stil. Att han tills vidare fick ställa planen på framtiden kan ha berott på att de år som följde inte gav honom ro och stämning att fullborda ett verk i den ljusa tonart som planerats, samtidigt som han icke hade något bärkraftigt tragiskt alternativ att sätta i stället. Det fredlösa stämningsliv som han själv och flera av hans diktade människor varit underkastade kan hänföras till de ganska ofruktbara åren 1885-89. De verk som utgavs under denna tid, Ung Elskov, Mimoser och Isbjørnen, var helt eller delvis skrivna tidigare. Flera av novellerna i Fra Hytterne skapades också under åttiotalets första år. Spøgelser, som betecknar ett försök till nyorientering i flera avseenden, är det enda större arbetet under denna tid; det blev ett misslyckande, kritiken framställde hypotesen att romanen var ett skämt. Vändpunkten var med viss sannolikhet dottern Karens död i mars 1885; det var ett mycket hårt slag för diktaren, som efter detta drog sig undan från umgänge och på grund härav som det synes förlorade en del av det goda förhållandet till vännerna. I Det forjættede Land inträffar peripetin då Emanuels lille son dör.

Det forjættede Land

Emanuel Hansted, prost Tønnesens nya kaplan till Vejlby och Skibberup, är på väg till sin första förrättning. Det är en månklar vinterafton, från sin släde ser prästen ut över snöklädda marker. Han kommer från storstadens dimma, kolos och slask, för några dagar sedan har han trampat de köpenhamnska gatornas smuts, bedövad av droskornas skrammel, spårvagnarnas ringande 212 och försäljarnas hesa rop. "Og nu sad han her i Provstens store Bjørneskindspels og gled hen gennem et Æventyrland, et luftigt Ferige, hvor Træer og Buske ragede op over Markerne som hvide og blaalige Koraller, mens Slæden for frem i en lydløs Vuggen, som svævede den paa lange, bløde Vinger." (Muld, s. 32.) Över naturen vilar en överjordisk fred, Emanuel upplever stillheten omkring sig som en uppenbarelse i drömmen, som en hälsning och ett löfte: han har äntligen nått sitt förlovade land.

Skildringen av hjältens naturbetagenhet är gjord med stort allvar och stor inlevelse. Diktaren har själv iklätt sig Emanuels kläder, allt är förnummet utifrån hans horisont. Man erinrar sig alla diktarens satiriska diatriber mot natursvärmiska stadsbor och i ljuset av hans förflutna kan man kanske finna en underton av raljeri; stämningen är så stark, prästens upplevelse av landskapet så överväldigande att det inger misstankar. Men man känner också Pontoppidans sätt att framställa en besjälad natur från flera tidigare böcker; också här var stämningen förtätad till bristningsgränsen.

I själva verket möter vi här för första gången Pontoppidans satiriska favoritmotiv i fördjupad gestaltning och i den dubbelbelysning som markerar problemets verkliga läge i hans liv och skapande. Drift och självrannsakan som samverkade växelvis har här till synes upphävt varandra.

Denna scen med sin löftesrika stämning är byggd på minnet av den första tiden i Frerslev, den är motstycket till den förut nämnda månskensvandringen från Hillerød till det nya hemmet hos Morten.

Emanuel Hansted dukar visserligen till slut under för en sinnessjukdom där frälsarfantasier och lidandesföreställningar hör till sjukdomsbilden. Dock är inte den rent kristet-religiösa utvecklingen huvudtemat. Småningom kom tyngdpunkten att förskjutas. Under den långa förberedelsetiden har den "rousseauanska" frågan växt fram till ett huvudinslag. Den hålls ständigt aktuell.

Skådeplatsen för Det forjættede Land är den östliga, mot Roskilde Fjord utskjutande delen av Hornsherred. Det är ännu 213 i dag en ganska avsides trakt, med vida utsikter över gröna fält och vatten; i fjärran skymtar Roskilde domkyrkas torn på andra sidan fjorden. På en höjd med utsikt ned mot en halvt igengrodd vik ligger Selsø gamla gråstenskyrka, mindre naken och utsatt för västanvindarnas hårdhänta lek nu än för sjuttio år sedan, då diktaren beskrev den i novellen Ane-Mette. Men stämningen är i allt annat sig lik från den tid då han vandrade hit för att vara en stund vid Karens grav – färgspelet i solnedgången och sjöfåglarnas skrik som tränger in över stillheten. Kyrkan är mittpunkten i romanen, omkring den rör sig allt som händer. En halvmils väg från den ligger Østby, ett dussin gårdar i en tät klunga, och ytterligare någon kilometer bort ligger Aaskildegaarden, där Pontoppidan hämtade sin hustru i november 1881 – den stora salen där bröllopet firades med Mette Marie står kvar i oförändrat skick, gården äges nu av en sonson till hans svärfar, gårdmannen Hans Nielsen. Aaskildeborna tillhörde en av Hornsherreds mest ansedda bondesläkter – skillnaden mellan fantasibilden och verkligheten illustreras inte minst i den detaljen att Emanuel gifter sig med en fattig småbondes dotter. Problemet är i enlighet med romanens idé satt på sin spets.

Det är en avkrok av Danmark, men i den lever det danska landet i en förtätad uppenbarelse. Nästan varje nytt avsnitt börjar med en ny naturbild där årstidernas och vädrens växlingar anger rytmen. Diktaren älskade att återgiva en och samma utsikt i skiftande belysningar, i storm och solsken, i ljus och mörker, i sommarvärme och vinterköld. "Værket er fuldt af Vejr som intet andet Værk, jeg kender." (Andersen Nexø.)21 Men det är inte kuliss och poetiskt effektmedel; naturen är en huvudagerande som bestämmer öden.

Naturen är Emanuels ständiga tillflykt. Under hans första tid växer alla hans drömmar och förhoppningar fram här. "Ofte havde han i halve Døgn sværmet omkring mellem Bakkerne og langs den øde Strand uden Maal og Med; og i dette fortrolige Samliv med Naturen havde han tilsidst fundet noget af en Erstatning for Savnet af menneskelig Omgang. Herude vedblev alt at være ham saa nyt og forunderligt. Han havde aldrig før tænkt 214 sig, at der kunde være noget saa fængslende ved Synet af f. Eks. en vintergraa Skyhimmels tunge Vandring over Jorden, noget saa betagende ved at lytte til Kragernes vilde Skrig, naar de ved Solfaldstid drog flokkevis hjemad over Markerne." (Muld, s. 108 f.)

Efter sin förlovning med Hansine utser han till sitt framtida hem ett avsides beläget hus på bottnen av en grön dal alldeles vid fjorden, ett litet jordiskt Eden i romantisk ensamhet. För diktaren själv hade idyllen blivit verklighet när han och hans hustru flyttade in i en stuga vid Roskilde fjord några stenkast från svärföräldrarnas hem – efter knappa två år blev han bryskt utdriven ur lustgården; det var en idyll med åtskilliga förhinder och läkaren gav de osunda bostadsförhållandena skulden för hans dotters död.

Men Emanuel kommer aldrig till sitt drömda småbondehem. Han får i stället flytta in i den väldiga prästgården som blivit ledig efter prost Tønnesen. Han vill dela sin tid mellan själasörjandet och de lantliga göromålen, men han förmår inte leva som idealiserad bonde. Han bryts ner av livets prosa. I framställningen av hur Emanuels väsen sprängs sönder, slitet mellan drömmens värld och verklighetens, har Pontoppidan låtit naturen spela in, förledande till flykt och ansvarslöshet. Bilden även man, ensam i ett mäktigt landskap, utlämnad åt syner och röster, prisgiven åt locksånger och hägringar, hur ofta förekommer den inte hos honom?

"Han stirrede ud over den vide, blanke Havflade, ud mod de fjerne, blaalige Skybjærge, der nu og da 1øftede sig over Horisonten og derpaa langsomt sank ned igen. Det var, som om et luftigt Skønhedsrige et Øjeblik steg lokkende frem af Dybet og atter svandt bort. Det var som at se koglende Skikkelser vinke og forsvinde . . . eller som i Drømme ät høre fjerne Stemmer kalde og sagte dø hen. Hvorfor sørge? syntes de at sige. Hvorfor slæbe sig træt paa andres Byrde? Kast din tunge Pilgrimsstav og kom herud, hvor Glæden bor højt over Skyen, og hvor Jammeren skjuler sig i de mørke Dale, saa ingen ser den. Kom herud, hvor Livet er en festlig Hvile omkring sprudlende Kilder og Dans paa grønne Enge ..." (D F L 2, s. 160.)22

215 Fröken Ragnhild Tønnesen företräder Urbanus' ståndpunkt i dessa ämnen, hennes egentliga uppgift i romanen är att vara ett nyktert korrektiv till Emanuel. Hon finns, kan man säga, företecknad i en rad kätterska tankar som Pontoppidan strödde omkring sig i Børstidende. Och så blir dessa meningar en människa av kött och blod – Pontoppidan kunde börja i den ändan.23 För henne är en smakfullt utstyrd budoar mera stämningsväckande än alla de landskap Emanuel prisar, hon finner allt detta med naturens skönhet och höghet vara en fabel som dåliga diktare och målare har satt i gång. Naturen är dålig konst; i solnedgången pekar hon på den skrikande röda horisonten och de spenatgröna ängarna och undrar om inte detta färgspel har den bestämmelsen att vara till glädje, inte för kultiverat folk, men för hottentotter, bönder och djur. Hennes paradoxer påminner här och var om Oscar Wildes The Decay of Lying 1891 med dess teser om naturen som en dålig efterapning av konsten, men samtidigheten torde vara tillfällig. Fröken Tønnesens religion, som tycks vara av samma traditionella snitt som faderns, har inga som helst förbindelser med naturkänslan, det är henne fjärran att se någon gudom uppenbarad i landskapet. För Emanuel är däremot denna naturkänsla motiveringen för tron, kanske dess fundament. I varje fall är den det utåt tydligaste argumentet, jämte den sociala förbrödringstanken. När diktaren skulle teckna en kristen människa inifrån föll det sig naturligt för honom att tillgripa dessa förutsättningar som i hans eget liv spelat en avgörande roll. (D F L 2, s. 183 f.)

Men om fröken Ragnhild i åtskilligt representerar Urbanus-attityden har också hon haft sina illusioner, sin romantik. Från sin jylländska födelsestad har hon en gång med hjärtat fyllt av glada förhoppningar kommit till den lantliga prästgården. "Endnu huskede hun tydeligt, hvorledes hun den Gang i Sommertiden kunde gaa halve Dage ude i Haven, med en tyk Fletning ned ad Ryggen, lyse Halvhandsker og en frisk Mosrose i Brystet. Snart satte hun sig hen for at drømme i Skyggen under et sagte susende Træ, snart steg hun op paa Diget ud mod Markerne, lagde Armen skyggende over Øjnene og stirrede ud over det solflimrende Landskab –" (Muld, s. 103.) Efter åtta år – tidrymden 216 är den samma för henne som för Emanuel och författaren – har romantiken fördunstat och efter sin årliga stadsresa finner hon varje gång vid återkomsten "Naturen omkring hende dobbelt uhyggelig i sin stumme, forstenede Livløshed". (Muld, s. 105.) I de mycket talrika meningsbrytningarna mellan henne och prästen avspeglas Pontoppidans läge. Han är i dem bägge.

I åtminstone ytterligare en av romanens gestalter har denna centrala upplevelse redovisats. I den förkomne och avdankade veterinär Aggerbølles liv har dunkla makter ingripit förödande. Han är en tragikomisk figur, skildrad med överdådig humor och verklig medkänsla, en illustration till talesättet om andens villighet och köttets svaghet. Man skulle inte tro att några allvarliga och personliga frågeställningar vore bundna till en person av hans burleska typ. Men så är det. Pontoppidan varierade med förkärlek de intima motiven, flyttade ned dem på ett lägre plan, så att de tedde sig i ett befriande avståndsperspektiv. Den försupne och kortspelande djurläkaren har en gång för länge sedan lycklig och nygift kommit ut till dessa nejder och med avsikt valt en isolerad stuga för att i ensamhet njuta sin kärlekslycka. Från sina fönster har han en vid utsikt över fjorden och stranden "og mangen stille Foraarsaften og mangen maaneklar Høstnat havde han og hans unge Hustru sværmet her mellem de tavse Bakker, Arm i Arm og Kind mod Kind, mens Hjærterne bankede af Fryd og sommerlyse Haab". (Muld, s. 57.) Nu är idyllen skövlad, Aggerbølle ett vrak och hustrun döende. Den scen där han för den prosaiske köpman Villing biktar sitt livs olycka är en tragisk burlesk, förankrad i realiteter som icke hade något med komik att göra.

"'Men véd De, hvad jeg tror?' sagde han med underlig fremmed Stemme og saa fra den ene til den anden, idet han opløftede sin Haand. 'Der er noget Troldskab i Luften her ude paa Landet. . . noget Djævelskab et eller andet Sted –'"

"'Jeg tror hverken paa Spøgelser eller Nisser eller paa Genfærd med grinende Hoveder under Armen. . . den Slags Tossehistorier overlader jeg til Hængetrynerne at give til Bedste! Men jeg siger, der er noget andet Troldpak i Luften her ude, noget, som stjæler Livskraften fra os, Fru Villing, som malker Sjæl og 217 Blod og Marv ud af Kroppen paa dem, hvis Vugge ikke har staaet her ude under den store Himmel.'" (D F L 2, s. 71.)

När Pontoppidan i februari 1890 anmälde Drachmanns folkloristiska sagosamling Troldtøj var hans huvudsakliga invändning mot den utomordentliga boken att folktrons väsen numera inte hade någon realitet ens för allmogen och att det därför hade sina vanskligheter att sätta dem i spel i modern miljö. (Troldtøjs undertitel var Folkesagn i Nutidsliv.) Pontoppidan var själv återhållsam härvidlag. Undantag finns visserligen; hans förkärlek för det spökromantiska gör sig då och då gällande: i en liten historia (Juleroser 1887) från den mosse där Spøgelser skulle tilldra sig berättas om den unge mannen som gått bort sig och morgonen därpå återfinns, "skrækkelig tilredt, med for-trukne Træk, overbidt Tunge og med den blege Haand krampagtig knyttet – som var han segnet om under en Kamp med Spøgelser". Och han återger sägnen om den vagnslast med bröllopsgäster som en sommarnatt försvunnit i dimmorna och långt senare återfunnits som en samling skelett vid torvskärningen. "Mosekonen" görs av bygdens folk ansvarig för olyckorna. Men i allmänhet är de spöken som driver sitt spel i Pontoppidans natur inte en primitiv folktros frambesvärjelser utan tvärtom reella bara för kulturmänniskan, för den "hvis Vugge har staaet imellem de røde Tage". (D F L 2, s. 293.) Här som i mycket annat presenterade han en omvänd version av tänkesätten.

"Paa et Spørgsmaal om Holger Drachmann som Model for Dyrlæge Aggerbølle i Det forjættede Land svarede han med et lille Smil at det var nok snarere ham selv."24 I brev har Vilhelm Andersen lämnat mig denna uppgift; den bekräftade en hypotes som jag redan hade ställt. Diktarens svar på vännens fråga kan utan svårighet ses under en större synvinkel. Uppfattningen av Pontoppidan som en främst utåtriktad satiriker ger inte rättvisa åt bilden. Det var inte sällan så att det primära i hans människoskildring var en personlig frågeställning, modellen var bara en sekundär objektivering. De som hyser en uppriktig eller affekterad likgiltighet för förhållandet liv-dikt kan möjligen hävda att detta är irrelevant och att hur bakgrunden än må ha 218 varit så framträdde Pontoppidan som den utåtvände epikern. Men inte ens detta har giltighet. Pontoppidan kan för all del läsas så, men den som läser texten så får icke stort mer än författarskapets ena hälft.

Emanuel får också själv till slut bekräfta Aggerbølles erfarenhet: "Ja, Bernhard havde Ret. Der maatte være noget Blændværk i Luften herude; og han havde selv været inde under Fortryllelsen." (D F L 2, s. 295.)

En av de få som tycks ha observerat naturproblemets räckvidd i romanen var Pontoppidans unge före detta kollega vid Børstidende, Johannes Jørgensen. När han anmälde Det forjættede Land, andra delen, skrev han: "Endelig bæres denne Bog af hin ejendommelige Natur-Rædsel, som er Pontoppidan egen. Naturen er det Fremmede, det Fjendtlige, Menneskets Uven." (København 19.12.92.) Jørgensen bör ha haft förutsättningar att förstå detta inslag både genom sina egna erfarenheter och genom samvaron med Pontoppidan under journaliståren. Och för framställningen av fantasteriets och naturhängivelsens faror i Det forjættede Land har väl Jørgensens liv och dikt spelat någon roll. Han var ju under dessa år inte bara naturromantikern framför andra bland de unga diktarna utan också varmt hängiven den Tolstojska "naturläran". Härvidlag är romanens dubbla karaktär av tidskritik och självuppgörelse trolig. Den beska slutlikviden i Dommens Dag med nittiotalsandan innehåller ju också en skarpsinnig och personligt utformad förklaring till den. I järnvägarnas, revolutionernas, telegrafens och varietéernas tidevarv spökar allahanda känslolivets relikter i oss. "I ensomme Timer, i Skumringen ved Kaminen, ved det maanebelyste Hav . . . hvem modstaar da de farlige Drømmes, de luftige Fantasiers, de mørke Rædslers koglende Spil, – –" (D D, s. 257.) Pontoppidan hade själv varit en av den nya romantikens förebådare. Inte minst hans naturkänsla utgör ett komplement till den litterära sekelslutsatmosfären.

Tragedins sista akt utspelas i ett landskap i underliga belysningseffekter, i en åsktung atmosfär. Till och med den nyktra fröken Ragnhild grips för några ögonblick av ängslan. Under en vandring bland Sandinge backar upplever hon en luftspegling 219 och under en tredubbel sol ser hon Emanuel Hansted vandra fram, som omgiven av en gloria. Inför denna syn överger henne förnuftets argument: "'Men hvad er alt dette for Trolddom!' brød Frk. Ragnhild nu ganske ubehersket ud. 'Hvad er det dog for et Sted, De har ført mig hen? . . . Og hvad er det for et stort, sort Kors derhenne?' vedblev hun i stigende Rædsel ved pludselig at faa Øje paa Sømærket deroppe over Højden, hvorfra Emanuel var kommen. 'Det er jo som et Golgatha her!'" (D D, s. 140 f.)

Här griper naturproblemet in i den religiösa sfären. Det är icke ovanligt hos Pontoppidan. En grundupplevelse kan skönjas bakom dessa ofta återkommande scener: att suggestionen från det övernaturliga, som alltid är en latent fara, förstärks under naturhängivelsen. Motståndskraften undergrävs. Hur lätt har vi inte att se tecken i skyn, att se fingervisningar i naturkrafternas spel. Hur gärna uppfattar vi inte det stora skådespelet som ett verk av en skaparhand. Pontoppidans koncentration kring dessa motiv berodde på att han hade ett ovanligt gehör för naturen, ett ovanligt behov av den och en påfallande förmåga att uppleva den som en levande helhet men samtidigt kände tvånget att värja sig mot alla metafysiska förklaringsgrunder. Naturen uppträder ofta hos honom som det stora oförnuftet, skrämmande och lockande.

*

I Krøniker 1890 hade han behandlat ämnet i en liten ironisk anekdot, Havfruens Sang. Ett sällskap herrar och damer är en sommarafton ute på havet för att se solen gå ned. I kapitlet om Västfyn i Galschiøts Danmark, där historien först förekom, är den förlagd till farvattnen utanför Lyø vid Svendborgsund. Man hör från båten en fjärran musik som av harpospel men ingen båt syns i närheten. Stämningen blir först romantisk, så tryckt, så upprörd. Man vill hem omedelbart, ett par av damerna är vettskrämda. På hemvägen avslöjar en av herrarna att sången härrört från hans hattsnöre som han fäst vid masten och låtit vinden spela på. Men olusten vill inte ge med sig, man finner skämtet särdeles malplacerat. Trots förklaringen bevarar man 220 känslan av att ha varit i kontakt med det översinnliga. I Krønikers första upplaga liksom i Vestfyn slutade historien så: "Ja, selv den unge Spøgefugl, der havde været Mester for Forskrækkelsen, havde længe efter slet ingen Lyst til at begive sig ene ud paa Havet om Natten for at mede, hvad han hidtil havde været hengiven til." (Krøniker, s. 40 f.) Denna överraskning utgör ju krönikans egentliga effekt. Men den är avlägsnad i de senare upplagorna! Kanske har det skett i känslan av att den var psykologiskt svårsmält. I stället står det: "Især Damerne tilgav aldrig den unge Spøgefugl, der havde været Mester for Forskrækkelsen; men ogsaa adskillige af Herrerne var senere ikke at formaa til at tage med ud paa Søen, naar Solen var gaaet ned." (Fortællinger 1, s. 253.) Det var ett naturligt slut, men originaliteten är borta. Tanken om suggestionen är i och för sig slätstruken, det slående var att den hade makt över den som själv satt den i scen. Förändringen är ännu ett exempel på den rationalisering som inte sällan vederfors Pontoppidans noveller vid närmare översyn.

Motivet i Havfruens Sang varieras rikligen under nittiotalet. Diktaren demonstrerade med förkärlek hur nära under huden på upplysta nutidsmänniskor naturbarnets fruktan ligger.

Minder

Mitt under den stora uppgörelsen med romantiken utgav Pontoppidan 1893 Minder. Den är liksom de andra småromanerna från Det forjættede Lands lustrum ett vittnesbörd om den fruktbara spänningen under vilken han arbetade. De motsatta ytterpunkterna markeras av Minder och Nattevagt följande år.

Minder är såtillvida nästan unik i författarskapet att den inte innehåller någon polemik. Den är en vandring tillbaka till barndomslandet vid Gudenaaen, ett kort och bitterljuvt möte med hemstaden, under vilket minnena stiger upp och överväldigar besökaren så att han till slut måste riva sig lös med våld för att undgå deras hypnos. Boken är i likhet med Vildt en jagberättelse. I första upplagan är den lagd i munnen på den randersianske 221 skomakarsonen Ludvig Hansen, i de följande har författaren materialiserat sin humoristiske ställföreträdare magister Glob – i den andra upplagan förekommer undertiteln Af Mag. Globs Papirer, som sedan ströks.25 Fiktionen är här emellertid icke av större betydelse, Minder är verkligen "minnen" och den novell som finns invävd är inte det primära.

Bokens historia går som ofta hos Pontoppidan långt tillbaka i tiden, den är uppbyggd av flera avlagringar. Sommaren 1881 hade han under en fotvandring i Jylland också varit i hemstaden. Återseendet hade inte varit enbart lustbetonat; stora huskomplex hade vuxit upp mitt i de gamla kvarteren. Men något år efter, 1882 eller 1883 eller möjligen båda åren, drev minnena honom tillbaka till ett nytt besök, under vilket han stannade en vecka och återfann det förgångna; nuet störde honom inte längre. Vistelsen är i Arv og Gæld bunden till sommaren 1882, då Pontoppidan väntade sitt första barn; han drömde om den dag "da jeg maaske skulde staa her med en lille Drengehaand i min og fortælle om alt det, jeg havde oplevet i denne By og paa Aaen og Fjorden, den Gang jeg selv var Barn". (A G, s. 100.) Någon minnesförskjutning har ägt rum, det Skagenbesök som följde efter Randersbesöket ägde nämligen rum först nästa år. Detta är emellertid oväsentligt, huvudsaken är att två intryck av barndomsstaden har växelverkat.

Ur dessa två stämningar har Randerskapitlet i Kronjyder og Molboer i Galschiøts Danmark framgått – diktaren besökte sedan inte Randers före tillkomsten av detta mästerstycke, 1884 eller 1885. Den nya tidens intåg i medeltidsstaden är utgångspunkten för författarens strövtåg i spåren efter en förlorad idyll. I Danmark i Skildringer og Billeder medverkade eliten av flera generationers författare; Pontoppidans bidrag hör till de allra mest stämningspräglade. Bara några få andra kan jämföras med det i detta avseende – Thomas Langes Västerhavspanorama och Godfred Christiansens "Fra Himmelbjærgegnen" till exempel. Det senare berömde förresten Pontoppidan särskilt när han anmälde verket i Børstidende. (24.8.89.)

I de partier som överflyttades till Minder har tonen icke nämnvärt förändrats. "Novellen" i den lilla romanen utgör en 222 starkt omarbetad version av Den gule Rose från Folkets Almanak 1892, berättelsen om Anna Eleonora Ankersens tragiska kärlekshistoria,26 småstadens idyll och tragik i en oförglömlig inkarnation.

I Minder har Pontoppidan fyndigt sammanknutit dessa två motiv. Besöket i Randers blir en vandring i spåren efter hennes sista öden. Hon är den återvändande provinsstadssonens fylgia, hennes gestalt, som han upplevt på avstånd med en halvvuxen pojkes osjälviska förälskelse, sprider ett skimmer över staden och dess omgivningar. Minnet av henne kommer det prosaiska nuet att sjunka undan; i skymningen lever det gamla Randers från storköpmännens patriarkaliska tid upp igen med sina marknader, trupprevyer och bondeinvasioner, sitt färgstarka liv, sina underliga krumelurer och instängda människoöden. Alldeles osökt infogas det som i Kronjyder og Molboer var naturskildringens höjdpunkt, den segelfärd uppströms på Gudenaaens vatten som var diktarens bästa friluftsminne.

Minder är en bok som är fylld av gäckeri och skälmskhet, och den känslosamma doften är tillsatt med ramare kryddor.27 Vill man se med vilken finess motivet om den småstadsföddes sentimentala resa till hembygden är behandlat skall man jämföra den med andra prestationer i genren – de var icke ovanliga – till exempel Peter Nansens två år yngre Guds Fred, som har många inslag av samma slag som Minders. Men för Nansen finns ingen övergång mellan den modernt blaserade och den ohöljt sentimentala tonen – det är förbehållet en rikare konstnärlig begåvning att göra en legering av dessa attityder.

Man märker detta dubbelbottnade känsloläge också i naturupplevelsen. Det finns här och var antydningar till reservationer. När solnedgången beskrives – "'Dagens Dronning' var sunken ned i sin Purpuralkove" – står ordet inom ironiska citationstecken. Likaså när författaren mäter den tystnad som därefter inträder: "Og ikke en Lyd. End ikke disse Roman-Stilhedens 'fjerne Hundeglam'." (s. 80, 82.) Bilden av det natursvärmande borgerskapet saknas självfallet inte heller här: "– – en Kancelli– eller Justitsraadsfamilje, der vil udsøge sig en Siddeplads under en Bøgegruppe for ved en beskeden Eftermiddagskaffe 223 at nyde Naturen, som det sig anstaar aandeligt udviklede Mennesker ..." (s. 68.)

Men dessa obligatoriska brasklappar förändrar ingenting i det väsentliga: diktaren har knappast skapat en mer högstämd naturbild än denna färd efter Eleonoras skugga, en nattlig segling in i drömmens och minnenas riken, under vilken berättaren återupplever en ungdoms längtan och erotiska fantasier. Det påminner om Pontoppidans tidigare jylländska scenerier från Ung Elskov, men mästerskapet är ett annat. (Och dock ligger skildringarna varandra nära i tiden.) Det är samma dubbla upplevelse av svårmod och lycka, samma snabba skiftningar mellan hemlöshet och hemkänsla i naturen. Johannes Jørgensen, som hade ett finare öra för naturmusiken hos Pontoppidan än andra samtida, anmälde Minder under sin korta tid i Politiken, bland annat med orden: "Det er ikke længer hint underlig skumle Danmark med de hemmelighedsfulde Dale, de navnlese og øde Strande, de mystiske Muldbjærge ved Horisontens Rand – hin sære, menneskefjendske Natur, der er Rammen om saa mange af Pontoppidans Værker fra Sandinge Menighed, til Det forjættede Land." (Pol. 20. 11. 93.) Karakteristiken träffar generellt något mycket centralt, men för Minders del är den inte alldeles riktig; enligt vad jag kan finna är det ingen avgörande scenförändring som ägt rum med förflyttningen till äng- och flodlandskapet, den Pontoppidanska naturromantikens hjärtnerv. Det vindsnabbt skiftande stämningsläget kan avläsas på många ställen: "Intet Sted sover man saa kongeligt som midt i en stor Skovs dybe Ensomhed. Aldrig vaagner man mere forfrisket, aldrig er Faldet fra det luftige Drømmerige til Virkelighedens muddergraa Verden mindre smerteligt, end naar man slaar Øjnene op under susende Trækroner og højt over de højeste Toppe ser det langsomt kredsende Høgepar, der har vækket En med sine Elskovsskrig.

Det er først i det næste Øjeblik, at man ængstelig ser sig omkring med en knugende Fornemmelse af at have trængt sig ind paa Enemærker, hvor Menneskets Aand er bleven landflygtig, og hvor hans Fodspor forfølges af usynlige Væsners Forbandelser." (s. 69 f.)

224 Berättaren är hela tiden tveksam om huruvida han befinner sig på fantasins eller verklighetens domäner, över det hela vilar en sommarnatts halvdunkel. Det är nattmusik med inlagd text, det episka ligger helt och hållet inbäddat i landskapet. Naturmystik och minnesberusning blandas med den erotiska atmosfären, Pontoppidans kyska sensualism.

På ån växer Eleonoras bild fram ur dimman och skymningen. Som en vattennymf sitter hon i båten skyddad av vasskogens labyrint med en krans av vita liljor i håret, i ett ärbart svärmeri med sin älskade, den unge diktaren. "Nu hviler de her i den stille, rødgyldne Solnedgangstime, tavse, betagne, – magtstjaalne af Skovens trolddomsagtige Stilhed, denne Stilhed, der er som vævet af Sivenes hemmelighedsfulde Hvisken og de rindende Strømmes Sirenesange." (s. 84.)

I verkligheten blev det hennes lott att svikas av sin älskade, att tvingas ge efter för den puckelryggige pedanten adjunkt Hammers frieri och till sist bringas i olycka genom den galante ryttmästare v. Mohrhofs närgångna uppvaktning.

Det var ett djupt meningsfullt grepp att väva in detta kvinnoöde i elegin över den döende köpstadsidyllen: Anna Eleonora, den milda vackra borgardottern som var värnlös mot livets brutalitet och tog sitt liv i Gudenaaens vatten är den skövlade barndomslyckan, fångad i en genial sinnebild. Man skall märka att denna barndomsidyll är staden och bygden omkring, aldrig hemmet, som bara flyktigt nämns i samband med de nattliga rymningarna från vindskammaren, ett inslag som återkommer i Lykke-Per. (s. 27, L-P 1, s. 31 f.)28

Sökandet efter hennes spår för till sist magistern till kyrkogården. Ett namn på en vittrad gravsten med födelse- och dödstal och orden "Herre forbarm dig!" är den enda realitet som återstår av hennes glömda saga.

Pontoppidan har i denna bok låtit minnena gripa in med samma makt som naturen vanligen besitter hos honom. Berättaren har sökt upp dem för att vinna hälsobot och vila ut mellan slagen, men de kräver honom helt och odelat. Han har varit nära att komma i deras våld, att glida ut ur livsrytmen och fly in i "Forgangenhedens Genfærdsverden for der at stille sin Kærlighedstrang 225 hos Skyggerne". (s. 159.) Historien handlar både om minnets lyckodröm och minnets marritt. Bakom den tunna fiktionen döljer sig en återfallsromantikers bekännelse.

Redan i Kronjyder og Molboer hade Pontoppidan till besöket i Støvringgaards gamla frökenkloster knutit några eremitstämningar, som omgivits med skälmska kommentarer men vilkas allvar ändå står kvar: "Jeg følte, at her maatte det være godt at kunne krybe i Ly med et Livs brudte Lykke og fejlslagne Forhaabninger. Bag disse høje Løvmure, der stængede den ganske Verden ude, maatte man kunne glemme og forglemmes. I disse snorlige Gange, mellem disse nøjagtigt tilklippede Buksbomhækker, der med deres strenge Regelmæssighed syntes bestemte til at tøjre hver endnu flagrelysten Tanke; i denne Stilhed endelig, kun afbrudt af Lærkernes Himmeltoner og Skovduens fromme Kurren, maatte hver jordisk Længsel dødes, hvert Hjærtets Skrig forstumme." (s. 17 jfr Danmark 1, s. 247.)

Den gamle Adam

Året efter Minder utkom Pontoppidans nästa "Landevejsroman", Den gamle Adam, Skildring fra Alfarvej. I andra delen av Galschiøts magnifika Danmarksbok som bär publiceringsåret 1893 bidrog Pontoppidan med kapitlet om Västfyn; verket hade emellertid utkommit under en lång följd av år och hans eget avsnitt hade förelegat redan 1888; den resa som låg till grund för det ägde förmodligen rum samma sommar. Kapitlet hade liksom det tidigare ett skönlitterärt sving. Den kloke Galschiøt hade givit sina medarbetare fria tyglar inom den angivna ramen – något som givit verket dess säregna charm och bibehållit dess livskraft. Här fanns i Vestfyn bland annat en kvickt ironisk skildring av badgästliv i Middelfart, en betagande utsikt från Vissenbjærgs höjder, en vandring i Brahetrolleborgs slottspark, ett besök hos en fynsk småbonde och en utflykt till ön Helnæs. Alla dessa reseintryck är inlagda i Den gamle Adam; bokens geografi låter sig därför i detalj lokaliseras. En inte oväsentlig del av boken – naturen, stämningen och lokalfärgen – ligger alltså inom åttiotalets gränser, något som förtjänar att anmärkas då Den gamle Adam 226 gärna räknas som en tvättäkta nittiotalsbok. Dess närmaste själsfrände är väl Sophus Claussens samtidiga Unge Bander 1894, åtminstone vad atmosfären beträffar.

Diktaren gjorde en kort sommarresa till Fyn också 1893, och uppfriskade sina intryck; emellertid täcker vyerna från Vestfyn till största delen Den gamle Adam. Boken utarbetades på hösten 1894 och utkom i december. Det är troligt att dess intrig inte tillkommit förrän nu – Pontoppidan publicerade ju nästan alltid för brödets skull brottstycken eller hela avsnitt av kommande verk i periodiska blad och tidningar, men av denna, som senare skall behandlas i annat sammanhang, finns inga spår, om man undantar det korta sommarminnet Pigen med Klumpfoden, ett av Urbanus' dagboksblad i Børstidende den 20 augusti 1889.

Den gamle Adam är Pontoppidans gladaste och kvickaste bok. Trots att den på intet sätt är harmlös eller känslosam vilar det en oförliknelig idyllstämning över den. Den doftar alltigenom av dansk sommar. Huvudmotivet, som framgår av titeln, är invävt i en natur som i sin överdådiga frodighet och fruktsamhet erbjuder ett perfekt sceneri för ferieförälskelser och erotiska bocksprång. Pan vandrar omkring i dessa trolska marker, spelar på sin syrinx och väcker den gamle Adam som slumrat under vinterns vardagsmödcr i storstaden. Tanken om naturen som förföraren är här underförstådd på ett humoristiskt sätt.29>

Dock skall man märka att också denna gemytliga odyssé slutar med hemlängtan till storstaden och naturskräck – huvudpersonens slutreflexioner formar sig till en snusförnuftig parallell till Emanuels och Lykke-Pers. Det heter nämligen här: "Egentlig er her frygteligt herude paa Landet: især om Aftenen. O, disse saa lovsungne Sommerafteners ubrydelige Stilhed, – hvor er den egentlig utaalelig! Hvor er den nærgaaende og paatrængende!" – – "Selv Blikket krænkes i sin Blufærdighed. Skovene i Horisonten, de lange Pilehegn og de smaa Krat, der kigger op over Bakkerne, Altsammen staar det og ligesom lokker, – vinker os ud til sig med tavse Lader ligesom Skøgerne." (s. 158 f.)

Men Pontoppidan har annars hållit den demoniska aspekten på armslängds avstånd. Den ferieledige biblioteksassistentens strövtåg 227 i Västfyn är en resa i landet Idyllien; man inser vilken gagnelig person denne godmodige bokmal är för författaren. Med hans hjälp kunde han tillåta sig att uppleva livet i Danmark från solsidan, fritagen från förpliktelsen att hålla räkenskap och dom. Denne semesterresenär, som får hänge sig åt sirligt rokokoaktiga landskapsmålningar, som får vederkvicka sin själ i en avkrok av den vänliga ön, "uberørt af den sidste Menneskealders hæseblæsende Fremskridt, Fordærvelse og Kultur" (s. 107), han är i dubbel mening en semesterfirande Pontoppidan. Men det måste tilläggas att diktaren utan alla mellanhänder redan i Vestfyn meddelat flera av de partier som läsaren av Den gamle Adam är mest benägen att skriva enkom på biblioteksassistentens konto. Redan där kunde han beskriva solnedgången över Helnæs så här: "Den kongelige Sol er i Færd med at tage Afsked. Himlen har slaaet sine gyldne Skyporte op i Horisonten, og langsomt trækker Majestæten sig tilbage til sine Purpurgemakker, sendende i sidste Øjeblik ligesom et naadigt Smil helt rundt over den underdanig rødmende Jord." (Danmark 2, s. 84.) Maneret, som är lätt pastischartat och obestämt parodierande, förekommer ömsevis med Pontoppidans allvarligt menade naturprosa; övergångarna är ofta flytande.

Inför anblicken av prästgården i Vissenbjærg grips magister Glob – ty han är det också här, även om han inte presenterar sig – av ett stilla tvivel: kanske borde han hellre läst till präst. De följande sidorna kommer oss att förstå hans anfäktelser. I bilden av den stora trädgården är all prästgårdslivets poesi samlad. Här är Emanuel Hansteds dröm förverkligad, här är den idyll bortom tidens jäkt som till och med Lykke-Per skulle dragas till. Med lätta förändringar är den ett avtryck från Vestfyn där diktaren levererat en underfundig kärleksförklaring. Den börjar:

"Det er mange Aars og mange Slægters kærlighedsfulde Pleje og ømme Omsorg, der har opelsket og værnet om disse Idyller, til hvilke saa manges bedste og lykkeligste Minder knytter sig. Hver Træ her har sin hemmelige Historie, ved hver Busk hænger kære, lyse eller vemodige Erindringer; og naar man en stille Maanenat, efter at alt levende er gaaet til Hvile omkring en, 228 sætter sig herud under Træerne og lytter til Løvets stille Susen over ens Hoved, da er det, som om dette spøgelseagtig hviskede til en om disse mange Præsteslægter, der kom og gik, der drømte her og virkede og døde, som Lindene løves og falme." (Danmark 2, s. 73.)30

Pontoppidan hade många goda minnen från prästgårdar i Randerstrakten, mest kanske från Hald, där hans släkting pastor Niels Landmark var sognepräst, och från Torning och Lysgaard, hos pastor H. N. Holten. Till sådana reservat sökte sig den store prästsatiriker med förkärlek. Längre fram, i Det ideale Hjem, har Pontoppidan på ett säkerligen personligt sätt sammanställt denna oresonliga dragning med antiklerikalismen. Adam Malling, en annan av hans många naturvandrare, kommer en dag till en jylländsk prästgård. Adam är ingen vän av präster; alldeles bortsett från att han avskyr kristendomen finner han något vanhedrande i själva yrket betraktat som födkrok. Vid prästgårdsgrinden avfyras så den kanske mest oförbehållsamma kritik som författaren härvidlag levererat – den samlar på två sidor de flesta av de anklagelsepunkter som finns spridda i hans böcker. "Af alle disse Grunde gik Adam paa sine Fodvandringer helst udenom Præstegaardene. Kun naar han stødte paa en af de faa mosbegroede Idylle, der endnu er levnet fra gamle Dage, holdt han af at standse lidt udenfor Haven og lytte til de hundredaarige Lindes Susen og mærke Duften af Jasminlysthusene og Rosenbedene derinde, hvor Frugternes og Blomsternes Overflø-dighed fortalte om de lykkelige Tider, da man endnu gav sig Stunder til at 'opelske' noget her i Verden og havde Tanke ogsaa for den kommende Slægt." (Det ideale Hjem, s. 79 f.)

Sådana eremitiska idylldrömmar förekommer ofta i småromanerna och de saknades heller inte i de direkta reseintrycken. Liksom i Støvringgaards frökenkloster är det i Vissenbjærg drömmen om det oroliga hjärtats frid i skydd av en vänlig natur. I Den gamle Adam bekänner magistern sin svaghet för den odlade naturen, parken och trädgården, han föredrar den framför skogen, vidderna och stranden, allt detta som "indgyder os noget af Nattens og Mørkets Angst, af Mareridtets knugende Rædsel". (s. 150.) Han är emellertid inte heller i detta kapitel 229 någon de fasta åsikternas man – han får gång på gång revidera sin syn på ting och människor, inte bara därför att hans skarpblick sviker honom utan mest därför att han liksom författaren besinnat att var sak kan ses från två sidor. Ett gemensamt drag för nästan alla Pontoppidans småromaner är ju att de varierar denna visdom.

De två naturtyperna

För inte så länge sedan har magistern ångrat sin resa till denna småvackra bakvattensidyll, han borde hellre ha rest till "fjerne og ensomme Steder med fremmed og storladen Natur, til Blaavandshuk eller Bulbjerg". (s. 94.) Det hela kan förefalla oväsentligt men är det i själva verket inte. På en rad ställen i sina romaner kontrasterade Pontoppidan dessa två naturtyper, inte sällan under temperamentsfull argumentering. Det är inte det minst talande exemplet på hans benägenhet att uppleva omvärlden dialektiskt. När han diktade ordnade sig också miljön och landskapet till rivaliserande motsatser. Dessa hade ju sin inre motsvarighet härvidlag. Pontoppidan erkände existensen av två livsmöjligheter, och han grupperade dem kring två återkommande naturtyper: ödemark och idyll, "Vildt" och "Tæmmet", bergland och slättland, hav och insjö.

Dessa landskap förekommer som symboler eller konkreta faktorer i den nationella karakteristikens tjänst. Ty Pontoppidan, arbetade med nationella karaktärsegenskaper och han band gärna dessa till landets fysionomi. I Næstved Tidende för den 23 oktober 1891 har jag funnit en artikel om Havet og Klitten där detta betraktelsesätt renodlats. Danmark är "et Barn af Havet, et Foster af Bølgen, af hvis Skød det i Tidernes Morgen langsomt opdukkede". Och detta hav har också format danskarnas sinne: "Menneskenes havblaa Øjne, deres blege Hud og lyse Haar, ja selv deres Sinds sælsomme Koldblodighed, denne ejendommelige Forening af blød Eftergivenhed og sej Styrke – alt synes en Arv fra dette Hav, som Landet skylder sin Tilblivelse."31 Denna härledning finner man på många ställen i romanerna; i Lykke-Per skymtar sagan om Agnete och Havmannen ett par gånger, och när Inger Blomberg tänker på sin friare Per 230 och hans "underlige Havmandsøjne" påminns hon om en scen ur operan om den flygande holländaren: sjömannen, jagad av hemlöshetens förbannelse, som stiger in i kustbondens stuga där dottern sitter ensam vid spinnrocken. (8, s. 72, 80.) Vanligare är emellertid en annan bestämning: danskarna är ett jordbundet, klenmodigt låglandsfolk, mullens söner. (Se ovan s. 131.)

Med förkärlek framställde Pontoppidan människor som avviker eller strävar att avvika från detta mönster, bergsbestigare och eremiter. De inplaceras i mäktiga landskap och har här sina avgörande erfarenheter; deras idealitet binds samman med miljöns struktur. Dessa historier gestaltar drömmen om livet som ett storlinjigt äventyr, som dåd och handling. De uttrycker reaktionen mot den lilla lyckan, den smånätta idyllen som ofta får rangen av en nationell skötesynd. Så är det i Isbjørnen, Vildt, Lykke-Per, Højsang, Hans Kvast og Melusine och Et Kærlighedseventyr. l den muntra skildringen av apotekare Bybergs dockhemsliv bland blommorna i Mimoser gjorde Pontoppidan sin första satir mot denna livshållning.32 Men det blir inte frågan om något konsekvent eller reservationsfritt angrepp på idyllen. Tvärtom framställs dessa revolterande andar ofta som förljugna romantiker, poserande skådespelartyper eller skadskjutna misantroper och deras heroiska attityd som "över evne". De tål inte vid att ses mot bakgrunden av den storslagna natur som de dras till. Pontoppidan var född satiriker, han diktar om lidelsen med adress till det danska klenmodet, men han kan inte undgå att granska den motsatta ytterlighetens äkthet. Och i detta satiriskt-moraliska arbete deltar naturen som ett självständigt element.

Det var icke bara det att han bar en oförlöst idylliker inom sig. Lika viktigt var kanske att han kände en förpliktelse att vara på sin vakt mot det som han fann ha tidens vind i seglen, särskilt naturligtvis när han misstänkte att det saknade djupare täckning. I svärmeriet för den jungfruliga naturen, det gigantiska och kolossala, såg han ett symptom på romantikens svampbildning, de "store Følelsers" suggestion på spetsborgerliga sinnen, spåren efter tidens stora och små profeter. Drachmanns sjömans-, havs- och viltromantik, hans bohem- och fribytartendenser 231 hade han ett gott öga till. (Men det är ingalunda någon ensidig fördömelse.) Zarathustras imitatörer och Nietzsches efterhärmare har kanske också haft sin avskräckande verkan. Men framför allt koncentrerades denna reaktion till de stora norrmännen. Bjørnson får ju ofta kläda skott som representant för en slags norsk-patriotisk gigantomani. Pontoppidan gjorde till slut upp räkningen med hans eftermäle i en besk betraktelse i En Vinterrejse. Förhållandet dem emellan var kyligt och opersonligt alltifrån sedlighetsfejden. Det var två alltigenom väsensskilda temperament. Vid ett av de stora grundtvigska mötena i Det forjættede Land uppträder en stor norsk diktare med yvigt skådespelarhår, örnansikte, glasögon och vit slips och harangerar en beundrande lyssnarskara: "Ja, her er vakkert" – – – "Her er Grøde hernede hos Jer – det fornemmer jeg i Dag! Men I er den gamle Jordbund for Nordens Aandsliv, giv Agt paa det! Vi er unge Nybyggere oppe hos os. Og vi har saa meget Fjæld,. . . aa, saa meget Fjæld!" (D F L 2, s. 298.) (I andra upplagan har porträttlikheten strukits och Bjørnson har förskonats från flosklerna.)

Med Ibsens diktning har Pontoppidans djupgående överensstämmelser. Ändå omtalade han gärna den store norrmannen i raljanta ordalag och tog särskilt fasta på den gåtfulla eremitattityden; ett par recensioner i Børstidende från Ibsenföreställningar i Berlin är karakteristiska. (Hedda Gabler, 15. 2. 91, En Folkefjende, 17.2.91.) Sällsamt nog synes han ha blivit besviken över att Bjernson "ikke blev den Lysbringer for Norden, som han syntes skabt til at blive og at det blev Ibsen, der af den Grund – og til vor Skade – kom til at sætte sin ensomme og verdensflyende Ånds Præg på vor Udvikling." (L, 28.11.20, En Vinterrejse, s. 77.)

Man kan med en viss rätt tala om Brandnaturen i nordisk diktning. Det isiga fjällandskap som är skådeplatsen för en själskamp hinsides alla kompromisser gjorde sitt till för att prägla de kommande decenniernas litterära miljöer. Men också från den undangömda fjordstaden där mästarens senare dramer spelar spreds ett skimmer av avlägsen och allvarlig storhet. Pontoppidans kamp mot det norska inflytandet är ett av de konsekventaste 232 inslagen i hans kritiska författarskap, en motkampanj förd under sextio år från Sandinge Menighed till den sista minnesboken. Bakom den låg, för att citera honom själv i ett brev till Lundegård, "min Lede ved den Fornorskning, vi nu på anden Menneskealder har ladet os udsætte for her i Landet, og det både hvad Sind og Sprog angår." (L, 28.11.20.) Det var icke bara att Danmark litterärt hade blivit en norsk provins, också för reselivets och naturkänslans del förhöll det sig så, menade Pontoppidan. Den norska naturen hypnotiserade poeter, målare och spetsborgerliga turister som för det gigantiska glömde hemlandets naturvärden. De få gånger Pontoppidan talade om sitt land i oförställt positiva tonfall var just då han uppträdde mot den norska hegemonin. Doktor Malling i Det ideale Hjem har bland sina anteckningar en hyllning till det jylländska fjordlandskapet; han menar att det kräver ett mera finstämt instrument för att kunna uppfattas rätt än fjällen. Den svettige vildtysken som gör Skandinavien på tio dagar känner sig lurad på pengarna i Danmark och far i sporrsträck till Norge. "Der er en Natur for Mængden. Overfor saadanne Stenkolosser som Jotunfjeldene bliver selv det største Fæ slaaet af sin egen Lidenhed." (s. 1.) Adam Malling har här också en annan central reflexion, intressant inte minst därför att den med positiva förtecken omtalar nationella egenskaper som annars gärna var föremål för Pontoppidans kritik: "Det er denne det danske Landskabs (og det danske Menneskesinds) yppige Omskiftelighed, denne overdaadige Frugtbarhed paa Stemninger, som fattigere, eenstrengede Naturer kalder Karakterløshed." Hans tankar om dessa ämnen uttryckte Pontoppidan senare direkt i resedagboken från Norge. Den innehåller en utförlig uppgörelse med själva landskapet, präglad av samma tvesyn som romanerna brukade anlägga. Attityden är det kärlekshat som man förnimmer bakom diktarens kritik av människor och förhållanden. Danmarks och Norges natur sätts här emot varandra och frågan ställs typiskt nog som ett antingen-eller, där författaren till sist blir rådlös om svaret. Jämsides med de beska diatriberna mot det norsk-norska biktar han sin medskyldighet i den nationella suggestionen. Ordalagen är betecknande – det är frågan om en förtrollning: "Fjeldet har 233 hævnet. Huldren har spillet for os allesammen, har trolddomsagtigt besnæret vort Slettebo-Sind med sin Langelek og forledt os til Troløshed baade mod vor Natur og vort danske Sprog." (En Vinterrejse, s. 32.)

I Lykke-Per får hjälten jämte allt annat han skall bära på också detta parvenyaktiga förhållande till naturen. Det ligger en tydlig författarironi nedlagd i Pers brev till sin fästmö Jakobe, skrivet från Alperna: "Du har engang sagt, ät jeg manglede Sans for Skønheden i Naturen; men jeg troer, du har Uret. Disse snebedækkede Stenkolosser har i hvert Fald i høj Grad vakt min Beundring." (4, s. 91.) Hans Kvast og Melusine innehåller ju ett överdådigt satiriskt parti med anknytning till detta ämne, komponisten Hugo Martens lyxkryssning till midnattssolens land. Det är en helt stillsam skildring av ett kosmopolitiskt turistsällskaps upplevelse av fjällen, fjordarna och isbergen, byggd på en av diktarens egna nordlandsresor, och på samma gång en drift med vardagsmänniskors och konstnärers hänryckning inför det viltkolossala.

Højsang

I den av de små romanerna som följde på Den gamle Adam, Højsang, Skildring fra Alfarvej33 arbetar Pontoppidan alltigenom med dessa kontraster. Historien, som är ett brottstycke ur magister Globs ungdomsminnen, behandlar ett tema som vi sett Pontoppidan återvända till med både satir och betagenhet, lidelsen och drömmen om livet som äventyr. I detta sammanhang skall den senare behandlas, här blott några ord om sceneriet som har en avgörande betydelse. Tjugutvååringen som just inlemmats i samhällets trampkvarn och håller på att falla till ro i en småborgerlig lycka, uppsäger en dag sina skoltimmar, tar farväl av sin fästmö och far till Västjylland. Han har plötsligt upptäckt hur regelrätt och småskuret livet levs under huvudstadens tak. I en vild och storslagen natur vill han söka de stora upplevelserna som hittills förmenats honom. "Jeg stirrede op imod den mørke Stormhimmel, mellem hvis forbiilende Skyer en Stjerne nu og da et flygtigt Øjeblik kom til Syne som et Glimt af Evigheden. Lig et Aandernes Kor, en Sfærernes Jubel-Hymne bruste 234 Stormen henover mit Hoved . . . stærkere og stærkere grebes jeg af den sikre Forudfølelse af, at jeg virkelig her traadte min ven-tede Lykke i Møde ..." (s. 95 f.)

Højsang är i flera avseenden en nyanserad replik till Vildt. De desillusioner som möter berättaren är i bägge fallen knutna till erotiken och naturen, de båda motiven är sinnrikt sammanflätade. Naturskildringen i Højsang ansluter sig helt till den dubbelbottnade tonen i novellen. Dess bilder från havet, heden och klitterna är i stil med nittiotalets landskapsmålning, men hos Pontoppidan tillkommer avsikter som gör läsarupplevelsen komplicerad. Diktaren parodierar en ungdomligt romantisk Byronattityd. Som ofta sker det genom att chargera stämningen en aning. Boken är med säkerhet också en självironisk omskrivning av natur lyriska ungdomsstämningar som ännu gjorde sig påminta när boken skrevs.34

Havet var ju en omtyckt symbol också för de nordiska genombrottsförfattarna, både för den politiska radikalismens frihet och den personliga (Fruen fra Havet); fru Lindemark och hennes unge kavaljer berättaren poetiserar sitt revolutionära patos med naturmakternas bistånd. Boken synes visa hur denna förhärligade ödenatur verkar nedbrytande på de människor som förvisats hit på livstid; detta land är icke så romantiskt som det verkar för turistögat. Bokens tre huvudpersoner har i ett eller annat avseende blivit släckta av detta ödemarksliv; proprietär Lindemark är tungsint, hans hustru hysterisk, klittassistenten ett vrak.

Men Højsang lånar sig inte odelat till denna tolkning; härom längre fram. Här skall blott omtalas den mest berömda av dess lyriska dikter, som illustrerar det rörliga stämningsläge som måste förutsättas bakom boken. Det är skalden Liebmanns "Sang til Danmark", första avsnittet av hans stora "Drapa ved Kongeaaen". Magister Globs ungdomsminne bör vara samtidigt med Drachmanns första nationella manifestation, den sönderjylländska resan och Derovre fra Grænsen. Ty Liebmann är uttytt Drachmann, den diktare som Pontoppidan en gång kallat sin ungdoms mästare. När Glob vill kasta loss från vardagen styrker han sig med Liebmanns lyriska utmaningar mot den danska spetsborgarandan, och när han nått fram till "Fruerburen" och sitter 235 i fru Lindemarks rum på tu man hand deklamerar den lidelsefulla damen, en Emma Bovary vid Västerhavet, till improviserad pianomusik "alle otte Vers af Liebmanns Indledningsdigt fra hans 'Drapa ved Kongeaaen'":

"En Kæmpegrav ved Havet,
en Slette skybegravet,
en skumomkranset Maagestrand, –
saa blev din Lod, mit Fædreland!

Saa mangen priser din Skt. Hans,
naar til en stakket Sommerdans, du
kiltrer op din Taagedragt
med Sydens laante Pragt.

Nej, heller synger jeg din Pris
naar Nordenvindens Tugtens-Ris
gaar over Høj og Dal med Brag
en sortblaa Vinterdag.

Og heller lover jeg dit Navn
en høstlig Kvæld i Skibets Stavn
naar Lyset dør, og Havets Flod
bli'er rød af Solens Blod.

Luft op, du stærke Vesterhav,
ombrus den danske Kæmpegrav
og væk endnu en Gang af Muld
et daadstærkt Kæmpekuld!" (Højsang, s. 126 f.)

Om dikten skrivits direkt för Højsang är inte bekant, men det är troligt, även om det hos en annan författare än Pontoppidan skulle förefalla egendomligt. Det är en dikt som Drachmann kunde ha skrivit, men bara i sina inspirerade ögonblick. Här finns den Drachmannska vind- och havsmusiken, och i slutstrofen också det patriotiska sving som var vanligt i hans naturdikter. Det är drömmen om ett starkare och djärvare släkte som skall växa i Danmark, den tillhör i oförklädd gestalt egentligen Pontoppidans 236 sista tid mer än hans medelålder. Vid tiden för Højsang ligger den ännu latent bakom den "negativa" Danmarksbilden. Dikten uttrycker en ren och oblandad känsla, ändå sätter diktaren in den i ett sammanhang där läsaren är inkopplad på satirens våglängd och således benägen att invertera dess stämning. Det är ett tämligen suveränt konstnärssinne som obekymrat om omvärlden gör ett sådant bruk av sina bästa skapelser. Dikten lovsjunger ju de "norska" aspekterna på Danmarks natur; de finner sina dyrkare hos den svärmiske ynglingen och den överspända provinsfrun, som föraktar sin östjylländska födelsebygds tama idyller och älskar havet och stormen.35 Senare gav Pontoppidan dikten en mera rättvis inramning. Den står som introduktion till en senare upplaga av hans förstlingsverk Kirkeskuden, nu med titeln Danmark.

Lykke-Per på Kærsholm

Sedd ur det perspektiv som här anlagts är Lykke-Per ett omvänt motstycke till Det forjættede Land. I Pontoppidans första huvudverk avslöjades lyckodrömmen om livet med naturen som fantasteri. Per börjar i motsatt ända. Allt det som den unge prästen i sitt bottal till bondemenigheten stämplar som bedrägeri, illusion och skenliv är för Lykke-Per de enda realiteterna att lita till. Han går ut i världen utan tro på andra lyckobringande makter än sådana som kan få ett stålhjul att snurra, som prototypen för det tjugonde århundradets världsstadsmänniska. I sin programskrift gör han ett häftigt utfall mot danskarnas hysteriska tillbedjan av naturen. (3, s. 36.) Denna livstros hållbarhet är väl i och för sig inte det avgörande, även om det ofta uppfattats så. Det centrala är att hjälten i sitt förhållande till den avslöjas som en romantiker likaväl som Emanuel i sina lantlivsideal. Det forjættede Land utgår härvidlag från diktarens stora ungdomskris, då han kastade en färdig ingenjörsexamen överbord och flydde till landet, och den skrevs omedelbart sedan intrycken av detta själländska liv hunnit klarna. Lykke-Per utgår från hans barndomssituation, dess storstadslängtan och teknikerplaner; romanen skapades under det förnyade lantliv som 237 följde efter Köpenhamnsåren. Lantlivet bryter ned Emanuel och påskyndar sinnessjukdomen, för Per blir det inledningen till nya andliga genombrott. Ensamheten i Alperna besegrar hans trotsiga ateism, i brev till Jakobe besinnar han att en av de präster sorn talat vid faderns kista kallat stillheten i naturen för Guds stämma. (4, s. 92.) Återbördad till barndomslandskapet går han sin omvändelse till mötes under några månaders intensiv naturförsjunkenhet.

Den sjätte delen handlar om detta. Till Randers' uppland, ängarna vid Gudenaaen, har Per kommit tillbaka, driven av en obestämd oro efter att återfinna sin själ. Dessa sidor innehåller essensen av den naturkänsla som speglats i alla de tidigare verken.

Här finns natur-civilisationsproblemet teoretiskt diskuterat i Pers samtal med den spirituelle optimisten Blomberg. Pastorn är idyllernas och naturens riddare; Per däremot hävdar en osentimental utilism som han innerst inne övergivit. Han talar teknikens sak i namn av den "utveckling" om vilken han redan börjat misströsta. Samtalet varierar de talrika meningsutbytena i Det forjættede Land – Pontoppidan hade förutsättningarna att prestera ett alldeles oavgjort replikskifte i dessa stycken. Pers yttre aplomb och inre osäkerhet känner man igen från författarens studietid och hudömsningsprocess. I pastor Blombergs lovsång till vandrarlivets poesi och de gamla stilla tiderna då dagen mättes med solur och inte med sekundvisare ligger fröet till en konservativ kulturkritik som snart formuleras allt tydligare (7, s. 42 f.)

Samtalet omramas av två scener som i kontraster framställer hjältens och diktarens natursensibilitet. Den första är en kväll utanför Kærsholm, "en af disse meget lyse og meget stille Sommeraftener, der med al deres Fred kan være saa uhjemlige; da den skyggeløse Jord strækker sig saa tavs og saa øde henunder en ligesom udslukt Himmel uden Sol og uden Stjerner". (7, s. 38 f.) Per står vid skogsbrynet och ser skymningen falla. Nattens spökaktiga liv vaknar, grodorna börjar sin konsert i vattenhålen, fåglarna drar hemåt och dimman lägger sig över flodbädden. – "Som en rygende Brænding, et Spøgelsehav, væltede 238 den blege Damp sig mellem Bakkerne." Det är ett av dessa Pontoppidanska landskap som lever men ändå inte lever, där ingenting står fast och där allting driver gäck med de fem sinnena. Kærsholms trehundra kor vänder tillbaka från betet med hojtande herdar, ett hav av horniga huvuden och ångande näsborrar. För Pers ögon liknar de ett par kentaurer i kamp med en flock sjöodjur.

Per är inte längre uppkomling i sitt förhållande till naturen. Hans mottaglighet är tvärtom så högt uppdriven att alla landskapets skiftningar direkt fortplantar sig till hans medvetande. Men han upplever det under en plågsam dissonans därför att det låter honom förnimma sin särställning, ja själva sin mänsklighet och kroppslighet, som en vånda. Naturen har ofta hos Pontoppidan makten att göra det omedvetna medvetet, att öppna sinnet för en värld som ligger utanför förnuftets räckvidd. Detta är ingalunda alltid en befrielse. Pontoppidans naturkänsla är icke regelrätt panteistisk.

Här upplever Per för första gången sin hemlöshet. "Der sneg sig herunder en modløs Forladthedsfølelse ind over ham. Han tænkte paa Bibelens Ord: Rævene have Huler og Fuglene Reder –. Selv vidste han ikke den Plet, hvortil han følte sig knyttet ved et godt eller stærkt Minde." (7, s. 40.) Han är människan, utestängd från allivets gemenskap, avskuren från de primära livskällorna. Med en av de ironiska kontraster som framkallar den kraftfulla rytmen hos Pontoppidan följs denna gudsövergivna stämning av pastor Blombergs utläggning av sin naturreligion, en gemytlig panteism, där prästen aningslöst innesluter sin följeslagare.

Den andra scenen, några dagar senare, framställer hjältens vegetativa dagdrömmarliv under båtfärderna på ån. Per ligger vid relingen och iakttar vattenväxterna på bottnen, "en indslumret Verden, et tryllebundet Liv, der syntes plaget af urolige Drømme". (7, s. 57.) Men denna gång känner han sig innesluten i den stora gemenskapen, mystiskt själsförbunden med allt levande. "Naar han saadan sad ganske stille paa sin Baadtofte og stirrede ud paa det røde Fiskeflaad med en Fornemmelse af Legemsløshed, helt fortabt i Nuet, kunde han endog begynde 239 at fatte Meningen med Ord som 'Himmerig' eller 'Salighed'. Han kunde føle sig som udløst af det jordiske, optaget i en højere og renere Tilværelse, uforkrænkelig, helt Sjæl.

Hvor tog i saadanne Øjeblikke alle rent menneskelige Formaal og Bestræbelser sig smaa og fattige ud! Hvor syntes alt tomt og ligegyldigt i Sammenligning med denne Følelse af at opgaa i Alskabningens moderlige Favn! Det hele jordbundne Liv – dette hæsblæsende Jag efter "Lykken" – blev saa mærkelig betydningsløst, og desuden saa besynderlig uvirkeligt, saa spøgelseagtigt, – et blot og bart Skyggespil."

Pers insikt liknar den som är utgångspunkten för Emanuel Hansted och sluterfarenheten för Torben Dihmer, – man erinrar sig den sistnämndes ord om livet som "en Kehraus for stumt Orkester", en overklig dödsdans. För diktarens största gestalter blir naturen det stora radikalmedlet, befrielsen från livets maskspel. Självfallet får man inte bortse från den glidning naturbegreppet undergått från Emanuels rousseauanska tragedi över Lykke-Pers efterlämnade hymner till naturen och fram till Torbens mystiskt präglade naturfilosofi. Det är en förskjutning i riktning inåt och samtidigt en utvidgning av begreppets giltighet. I alla tre romanerna ingriper naturen till en början som en synlig realitet, senare som en spegling av en osynlig. Naturen blir härigenom delaktig i diktarskapets etiska hållning liksom den är en hemvist för Pontoppidans religiositet.

En direkt förbindelse kan här beläggas. På Kærsholm minns Per den ruelse som kommit över honom den natt han följde moderns kista över havet, och han anar nu ett dolt sammanhang "mellem hans nuværende, andagtsfulde Naturhengivelse og hin Angerfølelse, der ved samme Lejlighed for første Gang havde rørt sig i ham, og hvori der jo ogsaa havde været et Gran af sjælelig Vellyst". (7, s. 59.)

Om den sista scenförändringen i romanen – från Djurslands frodighet till Aggertangens ödslighet – har tidigare talats. För förståelsen av det kan det vara av intresse att anknyta till en händelse ur en av Pontoppidans Norgeresor från tiden strax efter romanens publicering. I En Vinterrejse berättar han om hur han av ett par köpenhamnska föräldrar betrotts med uppgiften att 240 söka efter deras son, en ung student "som Norges Natur har forkoglet". Han finner honom i en fjällstuga vid Jotunheimen och igenkänner i honom en av tidens många vilt sorgmodiga som dör av inre förfrysning. Ynglingen vill inte återvända. "Jeg tænker paa hans Forældre, hvem jeg skal bringe en saa nedslaaende Efterretning. Vil de stadig intet forstaa? Rimeligvis har de aldrig selv kendt det Tungsind, der kan indspinde et Menneske i vore hyggelige Dagligstuer, den syge Længsel efter Ensomhed og Frihed, der selv under de lykkeligste Familjeforhold kan blive saa stærk, at den blotte Berøring af en kærlig Haand vækker Lede og rejser Vildmands-Aanden." (En Vinterrejse, s. 82.) Man skall märka att också denne eremit ur det levande livet inger diktaren stridiga känslor, löje och gripenhet. (s. 81.)

Utmärkande för många av Pontoppidans människor är alltså att de prisges en natur som svarar till deras öde och själstillstånd. Och denna natur är ett verktyg både i människoskildringens och i satirens tjänst. I Højsang var heden, stormen och havet miljön för en ironisk studie i den demoniska attityden, men inte ens ironin var här odelad. (Se nedan s. 285.)

Den kongelige Gæst. Et Kærlighedseventyr

Befriat från varje uns av ironi är detta samspel i Den kongelige Gæst (1902, i bokform 1908). Den unge läkaren Arnold Højer och hans hustru har etablerat en idyll i sin lantliga tillvaro i Sydjylland. En storm går över deras äktenskap; efter den kungliga gästens besök är deras trygga lycka raserad. Men i utbyte mot allt vad de gått miste om får de en djupare livsinsikt. Och till detta hör för Arnolds del betecknande nog ett annat förhållande till naturen. Det öde landskapet drar honom nu med en makt som han aldrig tidigare känt. Hans paradis har sjunkit i jorden, men i dess ställe ligger ett stycke avklädd verklighet på den vindöppna slätten, "saa inderlig trist og forkomment, men ogsaa saa højtideligt stort i sin vilde Nøgenhed". (Noveller og Skitser 2, s. 450.) Han är åter lycklig, men på ett annat sätt, "med sin fredløse Kærlighed. Med sin sørgmodige Lykke. Taknemlig ogsaa for sine ensomme Timer, der havde givet ham Naturen 241 tilbage som Fortrolig og aabnet ham Uendelighedens Drømmedyb bag Nathimlens evighedsforjættende Stjerner. – –" (s. 459 f.) Boken handlar åter om verklighetsproblemet; både för kärlekens och naturens del skildrar den uppvaknandet ur idylldrömmen, men denna gång består kontrahenterna provet. Den uttrycker i mildare tongångar än Lykke-Per Pontoppidans insikt att den förkrympta lyckan inte är mycket värd, att den som vill livets fullhet också måste säga ja till dess lidande och sorg. Vid gestaltningen av dessa hans senare diktnings kärntankar glöms naturen aldrig bort.

Över dessa motsatser spänner också Et Kærlighedseventyr 1918. Möjligen kan man läsa den som en reservation mot tidigare stämningslägen; i varje fall tonar den ut i idyll. Novellen spelar dels i Schweizalperna, dels på Själland. Den handlar om hur filosofen Gabriel Vadum förlöses ur sin misantropi genom kärleken till en dansk prästhustru som för hans skull offrar allt. Vadum, vars människoförakt uppenbart är diktarens eget, har för vana att söka sig upp till den ödsliga Rödstensglaciären, "ti tusinde Fod over Menneskeskraalet". Fru Ingrid är orolig för honom, "– – – hun kunde ikke komme bort fra Forestillingen om noget ondt, der lurede oppe i det store Stenøde, fordi Gabriel paa sine urolige Dage stadig søgte derop, naar han vilde være ene med sine mange triste Tanker". (s. 21.) Boken är en hymn till kärleken och kvinnligheten, som framställs i segerrik kamp mot det manliga sinnets förfrysning och eremitism. Den verkar som en grönskande fläck, kvarlämnad i den stora nedisningen i diktarens ålderdomsverk. Den slutar lyckligt i ett vänligt hörn av Nordsjälland. Doktor Vadum överger sin Schopenhauer och förfriskar sin själ med Christian Winther. Han läser dessa halvt glömda strofer med återseendets lycka. En tid i hans ungdom, står det, hade den gamle romantikern varit honom den käraste av alla danska poeter, "men først nu forstod han ret disse sødt vemodige Strofer, der saa vidunderligt udsang hans egen Hjemglæde". (s. 130.) Det var fyrtio år sedan diktaren i dessa själländska marker reagerat mot sin förälskelse i den Wintherska musan och reviderat Träsnittens allmogebilder. 242 Nu omsider kunde han återvända till dessa dikter som en gång betytt så mycket för honom.

Men Pontoppidan var tragiker. Han kunde icke stå för detta slut. Kanske kunde en man bli lycklig genom en serie av ödets eller slumpens ingripanden, så som det skett med Gabriel Vadum. Men som livsbild måtte historien ha synts författaren ovederhäftig, utan giltighet. Tolv år senare utkom en ny version av denna bok, som med sina nio upplagor varit hans största försäljningsframgång. Den är en tragedi, upprörande inte minst för dem som läst den första avfattningen. Samma trakter som var skådeplatsen för doktor Vadums och fru Ingrids lycka är här scenen för ett likfölje. Pontoppidan ansåg att han låtit fel person dö i idyllen Et Kærlighedseventyr. Landsbyprästen med vilken fru Ingrid varit bunden i ett olyckligt äktenskap hade här genom sin död öppnat vägen till de älskandes förening. I den upplaga som sanktionerades som den slutliga handlar den sista sidan om prästhustruns begravning. Den inramas här av en natur i bortdöende, årstiden är skiftad från sommar till senhöst.

Det store Spøgelse

Som slutvinjett till denna översiktliga behandling av naturproblemet hos Pontoppidan anförs här i sin helhet inledningen till landsbyhistorien Det store Spøgelse. Den innehåller, samlade i en brännpunkt, alla de särdrag som ovan behandlats och som tillsammans skapar egenarten i diktarens naturupplevelse. Vi möter ett temperament som hinner skifta från tungsinne till sorglöshet och tillbaka igen inom loppet av en svalas lov över ängen, just dessa kastningar som bildar den plågsamma rytmen i Lykke-Pers liv. Här är förtrollningen, vanmaktskänslan, stämningarnas marritt och dödsdriften. Särskilt märkligt är det samband mellan samvetets yttringar och naturförsjunkenheten som också Per upplever på Kærsholm – landskapen liknar varandra och de två styckena har tillkommit ungefär samtidigt, omkring 1902. Också det nationella perspektivet finns med i slutet, basilisken under Nordens himmel är Lykke-Pers "Spøgelser". Man minns Adam Mallings tankar om den danska naturens och det 243 danska människosinnets fruktbarhet på stämningar. Denna lyhördhet är en av den Pontoppidanska diktens förutsättningar.

"Man har en smuk Sommeraften paa en Spaseretur sat sig til Hvile oppe paa en Bakkeskraaning og hører herfra en fjern Kirke ringe Solen ned. Stilheden i Naturen, de hjemvandrende Kvægflokke, Himmelrandens gyldne Fata Morgana og denne akkurat hørlige Klokkelyd, der engang imellem bliver helt borte, fremlokker en særegen Sørgmodighed, en sværmerisk Ensomhedsfølelse, hvori der dølger sig en ubestemt Fornemmelse af Skyld. Det kommer En tilsidst for, at man virkelig har noget alvorligt at bebrejde sig. Man begynder for fuld Alvor at ransage sin Samvittighed, at efterspore en eller anden skjult eller glemt eller overset Brøde. Alle Dagens smaa Overtrædelser, hvert ubetænksomt Ord, der er undsluppen En, hver lille Forsømmelse eller Forurettelse svulmer her i Skumrings-Ensomheden fantastisk op og gør Hjertet bespændt og uroligt.

Men saa bortvendes Opmærksomheden af en Svale, der flyver forbi. Tankerne falder til Hvile, og man sidder en Stund og morer sig over de dristige Ottetal, som den lille Fugl beskriver i Luften under sin nervøse Flugt. Men saasnart den er ude af Syne, synker man uhjælpelig tilbage i den modfaldne Stemning, og allehaande uhyggelige Skyldfornemmelser rares op af Sjælens Dyb.

Indtil der atter viser sig noget, der vækker Sanserne og udfrier Eftertanken af Stemningens Mareridt. Det er dennegang en lille Vogterdreng, der et Sted i Nærheden med Hujen driver en Flok Køer henover Markerne. Og paany sidder man og smiler hen for sig – men med et tungt, et bittert Smil. En Uro, en dyster Afmagtsfølelse er bleven tilbage i Sindet. Man griber sig i med Misundelse at følge den lille barbenede Purk, som gaar der saa sorgløs og knalder med sin Pisk, – og det, skønt man maaske selv for ikke en halv Time siden gik muntert nynnende hen ad Vejen og mejede Grøftekantens Blomster med sin Stok.

Og Solrøden derude falmer, og Natten kommer listende. En efter en dukker Stjernerne frem som himmelske Spejdere. Graa og øde ligger Jorden og damper svagt i Aftenkulden. Selv begynder 244 man at fryse og kan alligevel ikke overvinde sig til at staa op og gaa hjem. Man er i sin Stemnings Vold. Man er under Afmagtens Fortryllelse. Aftenstjernen, som dirrer paa den grønblege Himmel, synes at vinke saa fortroligt deroppe fra Evigheden. 'Kommer hid, alle I, som ere besværede!' synes den at trøste. 'Heroppe er Hvile og Fred!'

Mens Mørket stiger, sidder man der modstandsløs med en Følelse af ulægelig Melankoli og lader sig besnakke af Døden. Hvem veed? Maaske gaar man tilsidst virkelig hjem og hænger sig.

– – Der ligger her under Nordens blege Himmel en Basilisk og lurer paa vor Eftertankes svage Øjeblikke. Allerbedst som vi sidder i vore lykkeligste Drømme, sniger Uhyret sig over os og lammer os med sin Giftbrod. Først mærker vi maaske kun en lille Kuldegysning i Sjælen, en øjeblikkelig Tunghed i Tanken. Men snart lægger Mørket sig omkring os, og før vi ved det, vugger vi i Dødens Skyggearme. –"

 
[1] I Hamskifte, s. 67, nämner HP "Rinks berømte Værk om ´Grønland og dets Beboere´", som eldade hans fantasi under tiden före Grönlandsexpeditionen. Denna bok, Grønland, geographisk og statistisk beskrevet, har HP möjligen också använt då Isbjørnen skrevs; i varje fall överensstämmer lokalfärgen med Rinks framställning. tilbage
[2] Exempel på denna skräckromantik finns i Mimoser, s. 20 f., Spøgelser, s. 52, Danmark i Skildringer og Billeder, I, s. 208, Lille Rødhætte, B-uppl. (To Portræter 1909), s. 98, L-P A 7, s. 6 f., Arv og Gæld, s. 48 f., Familjeliv, s. 76 f. tilbage
[3] Uttrycket återvänder i H, s. 103 f.: "Jeg følte mig i samme Situation som hin Bjergtagne, om hvem et Eventyr fortæller, at han allerede hørte Klippevæggen lukke sig bag ham med Bulder og Brag, da han i sidste Øjeblik reddede sig bort ved en hovedkulds Flugt." På denna känsla var Hjemve skapad. tilbage
[4] Översättningen är tämligen fri men att trakten är densamma är otvivelaktigt: "Geschützt gegen alle Winde, wie halb im Schlummer, ruhen sie drunten in ungestörter Seligkeit. Der Kranz von Wäldern um sie herum ragt mit langen, durstigen Zweigen über die Wasser hinaus und senkt seine tiefen, grünlichen Schatten in ihren Schoss." . . "Das Herz klopft uns in diesen unendlichen Waldwogen, die empor zum blauen Himmel rollen und uns nach allen Seiten abschliessen." tilbage
[5] Emil Frederiksen, Johannes Jørgensens Ungdom, s. 167. tilbage
[6] Hos Jacobsen möter vi denna naturkänsla tydligast i hans dikter, framför allt i Gurresange och Arabesk. Hos Drachmann i Vandenes Datter; romanens idé är emellertid knappast naturmytisk, dock förenas Drachmanns kärleksreligion och naturkänsla i bilden av den drömda "Pigen fra Søen". tilbage
[7] Av prästen som gör vers skapade HP i andra uppl. 1906 det magnifika porträttet av prosten Hjort, en gestalt som han nog stod närmare än han ville erkänna i Kirken og dens Mænd, s. 14. Hjort har enligt Carl Dumreicher drag av pastor Ole Christian Kahrs i Hem, en av faderns vänner. Den yngre Slægt Pontoppidan, s. 283. tilbage
[8] Danmark i Skildringer og Billeder 1, s. 254. tilbage
[9] I skissen "Mosekonen" i Juleroser 1887 finns en intressant variation med en djärv bild: "Nogle Vibepar svingede uroligt over Lyngtuerne, som for med deres nervøse Skrig at vække dette livløse øde. Men deres forskræmte Stemmer gjorde blot Stilheden endnu mere dyb, Uhyggen endnu mere levende . som lå en ond Samvittighed endnu her og rugede over det Mord, her nys var begået." [Spärrat av mig.]. tilbage
[10] Se härom Nicolaj Bøgh, Christian Winther III, s. 129 f. tilbage
[11] Tidningsupplagan slutade tämligen nyktert: "Jeg vendte om og gik hjem, pakkede min Kuffert og rejste. Senere blev min Bøsse, som man havde fundet i Skoven, sendt efter mig. Jeg lod den bringe op paa Loftet – og har ikke villet se den siden." (Kjøb. Børst. 3.10.89.) tilbage
[12] "Om nogen Dragning til Storstaden har der aldrig i min Fars Liv været Tale – han priste til sin Død det Miljø hvorfra min Mor var udgaaet" – fru Johanne Krause, f. Pontoppidan, hade det intrycket att hennes far förblev landet trogen. (Brev till mig 2.10.55.) Tydligen var det en konflikt mellan den förnyelse HP behövde som diktare och människoskildrare och den ensamhet han alltid drogs till. Breven till Lundegård vittnar om detta. tilbage
[13] D, s. 199, A G, s. 8 ff., 18. tilbage
[14] I brev till Lundegård våren 1891 heter det i ett brev från Berlin:

"I København bryder jeg mig kun om at se min Familie – og kun derfor lægger jeg Vejen derom ad. Den By bliver mig mere og mere imod. Jeg ved egentlig ikke hvorfor; men hver Gang jeg tænker på den, ser jeg et Billede for mig af Tåge, Søle, Ufred, Smålighed, Selvmord, Vrøvl og endnu meget mere, som gør mig ganske melankolsk."

Jämför härmed L-P A 8, s. 5 ff. tilbage
[15] Muld, s. 170 ff., Favsingholm, s. 77 ff., F, s. 43 f. tilbage
[16] HP applåderade i Kjøb. Børst. 5.9.89 Gustav Esmanns satiriska reportage "Ved et Kjøbenhavnsk Badested" i Af Dagens Krønike aug. 1889, s. 206. tilbage
[17] Henriksen, Mennesker og Oplevelser, s. 191 f., anser att "En Fiskerrede" var direkt riktad mot Drachmann. I Reisebilder, s. 28 f., har HP fört in en skildring av strandningar på Skagen som är i samma anda som "En Fiskerrede", men han har också försett denna med ett komplement där Lars Kruses män hyllades. tilbage
[18] Denne poet skulle gott kunna vara Ola Hansson. Denne som under sin första Köpenhamnstid frekventerat Herman Bangs våning besökte vintern 1883-84 HP i Jørlunde. Enligt vad han berättade för Johanne Hans-Larsson i ett brev av den 21 mars 1884 hade han av Pontoppidan fått rådet att gå ut i markerna i stället för att "sitta bland växterna i Herman Bangs våning". I brevet beskrev Hansson HP som den lyckligaste och friaste människa och menade att det gjorde gott ända in i själen att se en så frisk människa. HP:s hustru och familjeliv hade gjort ett starkt intryck på Hansson, som sade sig ha mottagit viktiga impulser från mötet med HP. Brevet har icke varit mig tillgängligt, men dess innehåll har delgivits mig av fil. lic. Ingvar Holm, Lund. Om Ola Hansson, Herman Bang och Pontoppidan, se Erik Ekelund, Ola Hanssons Ungdomsdiktning, s. 27 f, 29, 105 ff., samt Ola Hansson, Ur Minnet och Dagboken, s. 58 ff. samt 67 f. Om Bangs syn på den unge HP, se en recension i Nat. Tid. 29.12.83 av HP:s Landsbybilleder. I sin recension av HP:s Nattevagt (Dänische Nachtwache, Die Nation 14.7.94) har Hansson skildrat sitt besök i Jørlunde:

Ich kam zu einem kleinen Dorf in einer hügeligen, baumleeren Landschaft von dunkler Farbe; da lagen die Bauernhochschule, die sein Bruder leitete, und das Haus, wo er selbst wohnte. Pastorensohn aus einer der ältesten und berühmtesten Pastorenfamilien Dänemarks, hatte er sich als echter Sohn dieser ersten Tage des neuen Volksthums ein Bauermädchen aus des Bruders Hochschule zur Frau genommen. Er stand noch fest mitten in einer erlebten Ueberzeugung, die fur ein ganzes Menschenleben dauern sollte; er hatte seine Kinder, und er hatte seine Bücher, und damit hatte er genug; und er rieth mir, die parfümirten Salons Hermann Bang's zu verlassen, um, wie er, nach meiner eigenen ländlichen Heimath in Schonen zu gehen und Hasen und Enten zu schiessen.

tilbage
[19] H, s. 122 f., A G, s. 43 f., U, s. 132 f. tilbage
[20] HP har i D F L på ett egenartat sätt föregripit händelserna kring Tolstojs död. När Emanuel ger sig hemifrån i sista akten av dramat sedan offertanken och broderskapskänslan slagit ut i sinnessjukdom, påminner det ju om hur den gamle greven lämnade Jasnaja Poljana för att dö i fattigdom. tilbage
[21] Arbejderbladet 24.7.37, omtryckt i Taler og Artikler 3, s. 153. tilbage
[22] Jämför härmed B-upplagans version. Här är det i stället Emanuels frälsarprogram och lidandestanke som tar form under vandringen. HP har här skjutit fram den religiösa problematiken i förgrunden i stället för den tanke om naturens förförelsemakt som personligen stod honom närmare. tilbage
[23] Utkastet "Ungdom", publicerat i tidskriften Husvennen 30.3.90 och följande nummer, visade en fröken Ragnhild som inte hade mycket gemensamt med den kyliga och aristokratiska dam som HP sedan tecknade. Hon var här en alltför rundlagd flicka på den överblivna kartan, som prästen försöker gifta bort. Hon är här helt uppfylld av romaneska föreställningar. (s. 218.) tilbage
[24] Meddelat mig av Vilhelm Andersen i brev 4.10.52. tilbage
[25] Minders andra upplaga, 1902, är utformad som en serie samtidigt med händelserna gjorda dagboksanteckningar; texten är här något sammandragen och stämningen förtunnad. tilbage
[26] "Den gule Rose" var en humoristisk och munter historia som slutade med bröllop, i stil med "En lille By". Adjunkt Hammer var här ingen grotesk figur utan en tämligen tilltalande skolfux, utrustad med en överdriven självkritik. Historien skrevs sedan om från grunden till en tragedi, säkerligen för att den skulle harmoniera med Minders grundton. tilbage
[27] Det parti i Johannes Jørgensens Hjemvee, 1894, som skildrar Globs återkomst till hemstaden och hans sökande efter barndomsbruden framställer en människa "besat af sine Minder", alldeles som HP:s bok. En påverkning från Minder är icke otänkbar; Jørgensen var starkt fängslad av denna bok. (Jørgensen, Udvalgte Værker 1, s. 328 f.) tilbage
[28] Historien om Anna Eleonora och adjunkt Hammer kan mycket väl gå tillbaka på en upplevd verklighet. År 1870 inträffade i Randers en händelse som väckte stor förstämning i de ungdomskretsar där latinskolans elever rörde sig. Härom skriver Knud Pontoppidan till sin vän Karl Povlsen:

Kjære Karl!

Fraværende Slægt og Venner bringes herved det Sorgens Budskab, at Jenny Caroline Henriette Hoff, 16 ¾ Aar gammel, i disse Dage er bleven forlovet med en Proprietær Bang fra Aalborgegnen. 3 Børn modtage hende his(se)t. (Det er: Manden siges at være Enkemand med 3 Børn.) Dette Sorgens Budskab meddeles af

Hendes Efterladte i Randers.

I de följande breven återkommer brevskrivaren till den firade skönhetens öde, över vilket man spekulerade livligt. I ett av dessa heter det:

Angaaende Jenny Hoffs Forlovelse er det en almindelig Mening her i Byen, at det ene og alene er et Pengeparti og at det er Faderens Værk. Og det er næsten utroligt andet. Han er et grimt Fløs. Hendes Veninder (og de kan nok bedømme det) mene, at hun slet ikke bryder sig om ham; de overrasker hende med forgrædte Øjne og dsl. Man er ogsaa nu meget virksom med at opfriske gamle Historier om hvorledes hun i Sommer daglig sejlede med Niels Jakobsen (alene) – – –.

Man minns från Minder Eleonoras båtfärder med den unge studenten. Vid den tid då detta inträffade var HP omkring tretton år. Minders berättare är i samma ålder då Eleonoras tragedi inträffar. tilbage
[29] Naturskräcken bryter dock fram på åtminstone ett ställe i Den gamle Adam. Det är en av de många solnedgångsstämningar som HP målat, men motivet är här använt för att framställa naturens skönhet som ett bedrägligt sken, ett bländverk utan verklighet.

Vi Mennesker vil bedrages. Sandheden i sin Nøgenhed er os altfor afskrækkende; kun Løgnen finder vi ophøjet og skøn. Derfor skælver min Sjæl i denne sene, graa Skumringstime, Forvandlingens Time, da vor gamle, trætte Moder Jord avstryger sig Dagens Maske og Solens Flitterguld og fremviser sit sande, mørke og furede Aasyn, forstenet i navnløs Rædsel. (s. 131 f.)

tilbage
[30] Ett första frö till prästgårdsskildringen i D F L finns i Danmark II, s. 74, där vi skymtar den unga prästdottern som väntar på sin friare. Här är verkligen den idyll som sedan kom av sig; man minns att HP först tänkt sig en bred och ljus landbybild:

Da aabnes lydløst Laagen inde fra Kirkegaarden, og Haand i Haand indtræder under Maanelyset hint unge, nygifte Præstepar – nu forlængst døde og glemte, – der kom hertil en dejlig Julidag med Lærkesang og Duft af Sommerhø. Stille skrider de frem i Gangen, hendes gullokkede Hoved hviler mod hans Skulder, hendes blaa Øjne i hans, mens han bøjer sig over hende. Stille sætter de sig derhenne paa Bænken ud mod Dalen og Kirken, hvor de sad saa mangen stille Sommeraften, mens Solen sank derude bag Højene, og andagsfuldt lyttede til Kirkeklokkens Toner, som var det en Klang af Herrens egen Stemme. Men henne bag Lindebækken hvisker og tisker Løvet om den unge Student, der var her sidste Høst, og om Præstens egen Ragnhild, der mødtes med ham her, naar de gamle sov Middagssøvn; om Bogen, han læste i, om Kyssene, han tog – hys! – tys! og om Ringen, som han satte paa hendes Finger.

Jämför Den gamle Adam, s. 124 f.; här heter prästens dotter inte som i D F L Ragnhild utan Betty. tilbage
[31] Næstved Tidende 24., 25. och 26.10.91. I kapitlet "Ursprung Danmarks" i Reisebilder aus Dänemark, s. 10, fanns denna betraktelse tryckt som en nationell karakteristik till bruk för besökande turister. tilbage
[32] Mimoser, s. 5 ff. tilbage
[33] Højsangs undertitel nämnde icke Glob som berättare, först år 1922 figurerar denne på titelbladet. Här förekommer ännu en liten mystifikation: Glob gömmer sig under täcknamnet Hr. Petersen och framträder först i en efterskrift där han presenterar sig. tilbage
[34] Sagospelet Kong Dag og Dronning Nat, vars första akt refereras i Højsang (s. 143-157), är en parodi på allmoge- och naturromantiken men har som helhet en ganska obestämd syftning. Oehlenschlägers Sanct Hans-Aftens-Spil, Heibergs romantiska komedier, Drachmanns sagospel och nittiotalets romantik är alla implicerade. Dramat föregives vara skrivet av Povl Berger, den författare som i Lykke-Per har Johannes Jørgensens drag. I romanen återfinner vi troligen samma skådespel omnämnt: då Per sitter på källaren Gryden kommer en skara konstnärer in efter att ha bevistat en succépremiär. "Et nyt, saakaldt Æventyrspil med megen Musik og dyb Mystik og Ballet og en Masse Maaneskin var gaaet over Brædderne i en Udstyrelse, hvorom Bladene i flere Dage havde underholdt deres Læsere." (L-P A 2, s. 40.) tilbage
[35] I bilden av godsägare Lindemarks klittplanteringsarbete som syftar till att omskapa ödemarken till idyll har HP koncentrerat den motsättning mellan två landskapstyper som han gång på gång framställde. tilbage