II. Arv och öde

94 [blank]

95

Introduktion

Lykke-Per (1-8, 1898-1904, omarbetad uppl. 1-3, 1905, 3:e och följ. uppl. 1-2 = 2:a uppl.'1) har en vidare ram än Det forjættede Land. Den är också fastare förankrad vid diktarens biografi, men samtidigt är fantasibilden starkare utpräglad i förhållande till tidsbilden. I Det forjættede Land accepterades kristendomen som något givet och utifrån denna förutsättning granskades dess olika uppenbarelseformer i tidens Danmark; romanen rör sig inom en kristen ram, där uppträder inga fritänkare, författaren hämtar alltigenom sina argument från kyrkans domäner. I Lykke-Per möter vi en religiositet som länge inte vet om den hör hemma innanför eller utanför kristendomens råmärken. Den är ett fullgiltigare uttryck för författarens religiösa problematik, hans på en gång fria och bundna situation.

Historien om Per Sidenius har ofta inrangerats i raden av danska fantastromaner. Detta var icke diktarens mening; han avsåg inte att framställa sin hjälte som en dagdrömmare, det var icke något missförhållande mellan hans viljekraft och hans stora planer, menade Pontoppidan. Men Per måste i alla livets skiften kämpa med en skugga, det Sideniuska arvet, som förlamar hans kraft.1 Detta är bokens stora och bärande idé. Pontoppidan har tillspetsat en situation som varit hans egen, han har givit den en nationell och allmängiltig räckvidd. Det markeras ofta uttryckligen att Per är en av de många, att han i detta avseende är en normaldansk, och det torde nog vara så att hjältens dilemma framställts som mer generellt än det kan anses ha varit.2 Men greppet om ämnet är inte minst i detta stycke överlägset, en i litteraturen nästan unik legering av behärskad objektivitet, satiriskt avstånd och sorgfälligt camouflerad självuppgörelse. I detta förhållande till stoffet ligger mycket av diktarens genialitet; den konstnärliga segern var betingad av en intellektuell och etisk: han genomskådade sin egen ställning, både bundenheten 96 och revolten, och denna medvetenhet frigjorde honom i själva verket i betydande grad i förhållandet till det som band honom. Det gav honom möjligheten att uppträda som en utanförstående saklig betraktare av det som stått honom nära, det gav honom friheten att inordna sin egen verklighet under diktens, inte bara med de lätta och mekaniska omstuvningar som så ofta präglar maskerade självbiografier, utan också så att en själ/ständig fiktionsvärld växer fram.

*

I en dödsruna över skollärarförfattaren Anton Nielsen (Politiken 9.3.97); som helhet en äreräddning för en förbisedd pionjärgärning, beklagar Pontoppidan den iver varmed den bortgångne i sin senare produktion låter kyrkklockorna ringa. Förklaringen till att Anton Nielsen inte infriade sin ungdoms löften har han redo: "at den snigende Sot som tidligt eller silde undergraver os alle i dette kære lille Samfund af Præste- och Degnesønner, ogsaa stækkede hans Aands Kraft, før den ret fik sig udfoldet, – –"3

Detta är Lykke-Per-problematiken, de stäckta vingarnas tragedi. Den hör nära samman med den religiösa och kristna debatten.

Henrik Ibsen skapade sina Gengangere och gav ordet en särskild innebörd för det nordiska åttiotalet. Det var ett av de få diktverk som fått en direkt inverkan på själva tidsatmosfären. Dess undergångsstämning och skickligt poetiserade ärftlighetsteorier suggererade fram en stämning där mången gång posen och modekänslan inte låg långt borta. Henrik Pontoppidan, som verkligen hade "Undergangens Angst"4 i blodet och som konfronterats med släktens och arvets makter, upplevde sina "Spøgelser" i skuggan av den stora Gengangerdebatten. Ordet har hos honom en påfallande frekvens genom hela författarskapet, alltifrån romanen med samma namn 1888. Han menade med det något som var besläktat med Ibsens gengångare. Den kristna aspekten fanns ju med i Gengangerbegreppet: en av dramats huvuddialoger handlar om den halvdöda kristendomen som ligger i själen som ett giftigt residuum och spökar. Hos Pontoppidan, 97 som i sin ungdom dyrkat den norska Parnassen med större utbyte än den inhemska (U, s. 184), har ordet en ännu tydligare religiös syftning: nedärvda trosformer, skuldkänsla och syndamedvetande.

I en intervju som diktaren gav då Lykke-Per utkom i omarbetad form 1905 kom det bland annat fram att romanen sysselsatt hans tankar under tjugu års tid. (Politiken 19.12.05.) Det var ingen överdrift. Så tidigt som från 1879 på vintern finns ett dokument som visar att flera av de psykologiska komponenter varöver Lykke-Pergestalten är uppbyggd redan fixerats innan Pontoppidan anträdde författarbanan. Trots aningen av melodramatik är dikten Syndebukken betydande genom sin objektivitet; ändå var den en förklädd självbekännelse. Den handlade om en myndig och ansedd provinsmatador som vid sin död efterlämnade en duktig och strävsam barnskara, som gör sin hemstad heder. Men en son är en splittrad och rolös människa.

"Han blev en ensom, – fremmed for sig selv,
en Livets Vagabond paa øde Veje.
Sin Dom han hørte rundt i Byens Gader:
'Han slægter daarligt paa sin ædle Fader.'

Fra Aar til Aar han grunded' paa sig selv
mens blindt han stredes med sin Faders Skygge,
med vilde Drifter, der af ham blev bundet
og af hans Vilje sejrrigt overvundet." (H, s. 147.)

I Lykke-Per följde han hjälten till en ensam död i en öde trakt av Västjylland; här utmålas hans alter egos hemska slut:

"Saa døde han en Dag paa Fattiggaarden
og fik sit Gravsted nær ved Affaldsdyngen.
Han stønned' halvkvalt i sin sidste Skælven:
'Hvorfor blev jeg den sorte Ært i Bælgen?'"

Den intressantaste parallellen med Lykke-Per är kanske inte den mest iögonfallande, faderskomplexet, utan de grubblerier över sig själv som diktens olycklige hemsöks av.

98 Detta Lykke-Pers problem reducerar slutligen alla hans andra till frivoliteter. Per Sidenius lyckas till slut klarlägga sitt läge och sitt komplex, det ger honom äntligen den frihet han förgäves sökt i brutal revolt. Under denna kamp adlas hans personlighet på ett sätt som flera läsare fann osannolikt. Förvandlingen från streber till stoiker utgjorde kritikens allvarligaste invändning mot personlighetsromanen Lykke-Per.5 Förklaringen till den delvis berättigade anmärkningen torde vara den att Pontoppidans identifikation med hjälten, som i bokens långa mittparti lossnat avsevärt, åter växer mot slutet allteftersom just identitetsproblemet trängde sig på och krävde att bli gestaltat. Det spelade en större roll för författaren än man nog i allmänhet menat. En människas självkännedom var ett mått med vilket han mätte hennes personlighet; det gällde både de människor han mötte i livet och dem han framställde i sina romaner. Han skriver karakteristiskt om sin vän Erik Henrichsen: "Denne fortjenstfulde Mand, der ved sit Skrivebord og i Samtale kunde udfolde saa glimrende Evner og stor Viden, havde mærkeligt nok slet ingen Forstaaelse af, at det er vigtigere for en Mand at kende sig selv, end at vide Besked om Verdenshistoriens største Personligheder" (F, s. 101).

1897, året innan den stora romanen började utkomma, höll Pontoppidan i Politiken en Enetale som handlade om detta. Det var ett fragment av en livsfilosofi; så nära in på livet brukade han inte låta läsarna komma sig. När man är ung, heter det, har man så oresonliga fordringar på tillvarons styrande makter. Man vill att de skall uppenbara sig för en. När man blir äldre låter man världsgåtorna ligga som en nöt man inte kan knäcka. Man vänder sig mot livet självt, söker en mening med människans kamp och lidande, man ger sig till att reformera och revolutionera för att liksom en gud omskapa människorna efter sin egen bild, ". . . indtil man en Dag standses af en Stemme fra Dybet af sit Indre, en Stemme, der spørger: Men hvem er Du selv? Fra den Dag kender man intet andet Spørgsmaal end netop dette ene. Fra hint Øjeblik er ens eget sande Jeg blevet den store Sfinks, hvis Gaade man forgæves stræber at løse."

Orden antyder tre stadier på livets väg: ungdomsårens rationellt 99 utåtriktade och framstegsoptimistiska tid ("man forlanger intet mindre end at kontrollere og korrigere det store Verdensmaskineri, af hvilket man betragter sig selv som et betydningsfuldt Led"), de första mannaårens social-humanitära period och slutligen den då det inre rustar sig mot det yttre. Om den oerhörda livshunger, som kommer Lykke-Per att sälja sin själ, och om de pockande krav med vilka hjälten kastar sig ut på fåfängans marknad berättar också dessa stillsamma rader av författaren själv.

Hela denna betraktelse överlät diktaren på romanens sista sidor åt Per Sidenius, den ingår i dennes efterlämnade anteckningar från de ensamma åren. över epilogen till Lykke-Per ligger en ren luft. "Det var først fra dens sidste Blade, at den Himmel voksede op, som saa hvælvede sig over hele Værket." (Helge Rode.)6 Ändå kunde en kritiker av Niels Møllers format, och många med honom, uppfatta denna högstämda skildring av hjältens slutliga lycka som en svidande ironi, en satir över självfixeringens vällust och navelbeskådande förlamning. (Exemplet har sitt generella intresse. Det är just bland de bästa läsarna som oöverensstämmelserna varit störst.) Detta var ju en brännpunkt för Pontoppidans etiska kritik; Niels Møller kunde hänvisa till pastor Petersens blodiga drift med sin självbespeglande samtid. (Nord. Tidskr. 1906.) Men här var kritikern troligen offer för en synvilla. Han förbisåg en linje som drevs med lika stor lidelse som satiren över jagförgudelsen: kravet på personlighetens självuppfostran genom självkännedom. Här var diktaren obeveklig. Där han saknade denna kritiska introspektion skärptes driften: de narraktigas kompani, en manstark skara i hans persongalleri, är till stor del sådana naiva som aldrig konfronterats med sitt eget jag. Det har den sjuke Per Sidenius gjort. När han äntligen funnit skatten, den högsta mänskliga lyckan, "at blive sig sit eget Selv fuldt og klart bevidst", står diktaren bakom honom. Om inte öppnar sig en avgrund av ironi.

Men Niels Møllers tolkning var naturlig. Han räknade med satiren som en genomgående hållning verket igenom. Med den läsningen blir Pers utveckling mer kontinuerlig, och det blir då inte frågan om någon verklig metamorfos, bara ett nytt bedragligt 100 stadium på den vankelmodiges väg. Men den tydningen torde knappast vara den avsedda. Pontoppidans attityd till huvudpersonen är här lika litet som annars enhetlig.

Detta är bara det allbekantaste exemplet på hans suveräna förhållande till den så kallade poetiska rättfärdigheten. Historien om Emanuel Hansted, som genom tre böcker förbereder oss på idealitetens tragedi, tillhandahåller i sista akten en annan tolkning: att hela hjältens liv ingenting annat varit än en serie komiska scener. (D D, s. 255.) Historien om Per Sidenius handlar om en människa som genom sex böcker ådagalägger sitt krassa förhållande till idealen. Men denne nye Adam Homo frälses av sin diktare, och till sist på bättre grunder än den gamle. Pers död är ett upphöjt skådespel.

Det finns överallt i Pontoppidans stora och små böcker sådana överraskningar, som tycks bryta udden av konstverkets helgjutenhet. En förklaring, en moral står till förfogande, men ofta är en reservation, ett alternativ på ett snärjande sätt vidfogade. I detta avseende sammanfaller det mesta av vad han skrivit inte med den gängse estetikens konventioner. Hans böcker är inte av det slutna, utan av det öppna slaget. Vilje- och pliktlivets frågor framställde sig för honom i en mycket tillspetsad form och krävde sitt utrymme vid skrivbordet. Därför är kritiken av idéer och handlingar och livsformer tydligt det primära, karaktärerna och psykologin byggs upp och modifieras på denna grundval. I detta som i mycket annat påminner han om Ibsen: kampen mellan idealen var hans diktnings livsluft. Han var dock icke en så utpräglad teoretiker som norrmannen, och luften är aldrig så förtunnad hos honom.

Det är av denna orsak han är moralisten – ordet som ofta missbrukas får inte ges för trång innebörd. Han var det inte genom entydiga lösningar av etikens problem utan genom sin oavlåtliga brottning med dem. Vid dessa obarmhärtiga experiment med moralen tycks det inte sällan som om människorna kommer i kläm mellan idealens kvarnstenar och går sönder under diktarens händer. Men Pontoppidan räknade inte med personlighetens enhet som ett postulat. Sina stora gestalter tycks han tvärtom ha skapat utifrån den motsatta förutsättningen: att 101 människan aldrig är densamma i dag som i går, att hon är en lök som består av hundra skal. Diktaren söker kärnan i denna växt, härav tragiken. När pastor Petersen i Dommens Dag diskuterar fallet Emanuel Hansted säger han: "Det er vel ogsaa derfor, at vi Nutidsmennesker er saadanne besynderlige Dobbeltvæsner med en Dag-Side og en Nat-Side, der ikke vil forliges." (D D, s. 258.)

Vad diktaren, utan förklädnad, har att säga i denna sak, stod att läsa i fortsättningen av den omnämnda Enetalen. Den som vill bedöma och förstå hans verk kan inte gärna undvara den:

"Mit sande Jeg? . . . Den Mand, der i Morges i det tætte Snefald gik op og ned ad en og samme Gade, op og ned, op og ned, forstemt, bitter, saa uendelig led ved Livet og dets Besvær . . ., var det mit sande Jeg? Eller den, der i Skumringen sad med Børnene omkring sig og lo og fortalte Historier og morede sig selv med at lade Haner gale og Svin snøfte og de smaa Mus pibe ynkeligen under Kattens Klo . .., var det mit sande, mit egenlige Jeg? Eller den, der nu sidder her alene ved Lampen i den sene Aftentime, hverken glad eller bedrøvet, hverken gammel eller ung, med den stille, ophøjede Fred i sit Indre, som kun Natten og Ensomheden skænker... er det mig, mig selv, saadan som jeg udgik fra Naturens Haand, uforvansket, ubesmittet: Eller er det altsammen lige meget mig selv? Det vi kalder vor Sjæl, er det bare noget forbigaaende, et Resultat af vor Nattesøvn og vor Avislæsning, afhængig af Barometerstanden og Smørpriserne? Eller er Forklaringen den, at vi har lige saa mange Sjæle i os, som der er Brikker i en Gnavpose. Hver Gang Posen rystes, kommer en ny til Syne; en Nar, en Hugaf, en Natugle ..."

Hit, men inte längre räcker Per Sidenius' anteckningar. Resten är diktarens egen Enetale: "Jeg spørger! Jeg spørger! Jeg har intet Haab om ät finde Svar og kan dog ikke lade være at søge. Jeg ved at jeg igen i Morgen og i Overmorgen og indtil mine Dages Ende vil sidde saaledes ensom under Lampen og føre Enetale med mig selv, tage alle den forløbne Dags Begivenheder for mig én efter én, alle mine Indtryk fra Naturen, Mennesker, Bøger, alle mine Tanker, alt hvad jeg har følt og fundet. . . 102 for ud af det altsammen at forsøge at danne mig et Billede af eller blot en Art Forestilling om mig selv og derigennem om de andre Mennesker og om Historien og om de usynlige Ting. Jeg ved, der findes intet mere vanvittigt. For hver Dag der gaar, bliver jeg mig selv mere fremmed. Og dog kan jeg ikke lade være at haabe. Og dog bliver jeg ved at søge." (Politiken 12.3.97.)

Inklämda mellan ölannonser, väderprognoser, riksdagsdebatter och brottmålsreferat gör dessa ord ett underligt, overkligt intryck. Här på en flyktig dagstidnings spalter begravde Pontoppidan dem, de kan ingen annanstans läsas än här. Det är tänkbart att Enetalen i sin helhet varit avsedd för romanen, men det gör den knappast till ett mindre talande dokument. Som kommentar till diktarskapets introspektiva dimension är det unikt i sin nakenhet och upprördhet. För Pontoppidan var insikten om själens mosaikartade splittring en tragisk insikt. I varje fall gestaltar han det så i sina verk – med några få undantag. Han söker en hel människa, en odelad personlighet, men han finner henne nästan aldrig. Han söker den själ som inte skiftar form efter nattsömnen, barometerståndet eller torgpriserna, som icke är kroppens kameleontiske undersåte. Han låter Lykke-Per häpnande känna igen sin egen situation i Sokrates' ord om kroppen som själens fängelse, den tunga och klibbiga deg där anden snärjes. Åt Per Sidenius och Torben Dihmer lämnar han till slut bara eremitens ensamhet och askesens plågor kvar. Och när dessa hjältar i hans största verk väljer denna utväg gör de det för att bevisa själens existens och enhet. Pontoppidan är personlighetskravets störste tragiker i nordisk litteratur. Han är det därför att han icke upphör att ställa kravet: var dig själv, men sedan alltid måste fråga: men vem är du själv? Om sinnets labilitet och kastningar handlar Lykke-Per; den som ger sig till att räkna de gånger hjälten går över stag och vänder, åtrår sig och skiftar stämning, han skall få lön för mödan. Så är det också med Pers Jakobe – hon har en gång "brugt det Udtryk om sit Sind, at det var hvileløst som Havet" (A 7, s. 24.) – och med Torbens Jytte, den livsskrämda med sitt sjuka tvivel. "Hun havde nogle Gange selv forsøgt at trænge ind til Bunden af sit Væsens Urskovs-Dyb 103 men var altid hurtigt flygtet – grebet af en Slags panisk Skræk. Der var hverken Vej eller Sti derinde men fuldt af Spøgelser og vandrende Skygger, og vilde Rovdyrøjne havde gledet hende imøde inde fra Mørket." (Torben og Jytte, s. 161.) I Jytte Abildgaard har Pontoppidan studerat detta dilemma som ett patologiskt fall.

Lykke-Pers barndom

Att den anda som rådde i Henrik Pontoppidans barndomshem vid Randers' Brødregade verksamt bidragit till att prägla författarskapets inriktning, härom är man i stort sett enig. Men frågan rymmer ändå en rad dunkla punkter. Det är föga troligt att det existerar något samtidigt material av avgörande betydelse härvidlag. Den mycket lästa romanens skildring av den revolterande prästsonens reaktion har naturligt nog på sina håll kommit att betraktas som identisk med diktarens egen. Syskonen tog illa upp: Morten läste bara början, uppfattade den som en karikatyr av föräldrarna – "og det var de visselig for gode til" – systrarna, med vilka Henriks förbindelser var mycket sporadiska, var upprörda, den yngsta, professorskan Elisabeth Ostenfeld, betraktade brodern som en rätt och slätt litterär fotograf.7 Frederik Poulsen, som berättat om Lykke-Pers betydelse för den generation som var ung vid sekelskiftet, minns att hans eget släktleds begejstring inte gav eko i de konservativa hem där han hade sin gång, "og særlig i Randers' borgerlige Kredse var der stor Forbitrelse over Bogen, idet man læste den som Nøgleroman og uden videre satte Navnet Pontoppidan i Stedet for Sidenius og fandt Karakteristiken af den ansete Præsteslægt baade nærgaaende og uretfærdig." (Politiken 24.7.32.)

Det kan därför vara skäl att i korthet konfrontera Lykke-Per med de fragment av verkligheten som ännu återstår.

Romanen ger oss bilden av en våldsamt häftig revolt mot föräldrahemmet och enkannerligen fadern, en revolt som föregåtts av en psykisk chock med livslånga verkningar. Dess första avsnitt – som det här främst gäller – handlar om en prästfamilj i 104 en av de östjylländska småköpståderna, "gemt mellem granne Banker i Bunden af en tilgroet Fjord". (B 1, s. 7.) Händelserna lokaliseras tydligt till Randers; del säregna landskapet saknas vid de andra städerna vid Jyllands östkust, (A-upplagan är här mindre precis.) Prästen, Johannes Sidenius, en from och sträng man, bär Dines Pontoppidans drag ända till de mörkblå glasögonen som han har för sina svaga ögons skull. Hans förhållande till stadsbefolkningen, särskilt den uppåtsträvande handelsbourgeoisien, präglas av ömsesidig kyla; man betraktar honom som "en besværlig Fremmed, hvis Særegenheder man afvekslende trak paa Skuldren af og forargedes over" (B 1, s. 7), och prästen å sin sida dömer dem for deras världsliga leverne och iakttar en högdragen avskildhet. Allt detta har sin motsvarighet. Dines Pontoppidan var föga benägen för fraternisering med församlingsborna på bekostnad av sin övertygelse och drog sig ganska mycket tillbaka från världen under sina senare år.8 När Johannes Sidenius' stamtavla nämns används nästan samma ordalydelse som när Pontoppidan trettio år senare talade om sin egen släkt. (A 1, s. 7, B 1, s. 10, D, s. 144.)

I detta hem växer en talrik barnskara upp, fem bleka, ljushåriga pojkar och sex flickor. (Dines Pontoppidan hade, utom de barn som dog i späd ålder, sju söner och sex döttrar.) Dessa barn är välsläktade Sideniusar, plikttrogna, allvarliga och läraktiga. Men en av sönerna, han som är Lykke-Per, är inte lik syskonen. "Naar han saa sig i Spejlet, fandt han, at han var mørkere end sine Søskende, havde rødere Kinder og hvide, stærke Tænder" (A 1, s. 22) – till det yttre var Henrik mörkare än bröderna. Per är också till lynnet sina syskons motsats: oregerlig i skolan, uppstudsig mot föräldrarna, oppositionell mot familjen. Hur det förhåller sig med bakgrunden till denna skildring av bristande gemenskap och tragisk isolering kommer väl knappast att bli fullt klarlagt. Så mycket är känt att diktarens äldre bröder, som av fadern omfattades med ett större intresse och för vilkas studier han gjorde stora ansträngningar, kom att ställa sig långt mer solidariska med hemmet än han själv. De var skolljus, under det att han själv hade ganska slätstrukna betyg och ofta fick strafftimmar för försummad läxläsning. 105 Erik, Morten och Knud blev alla studenter, var framgångsrika i sina universitetsstudier och lät snabbt tala om sig, under det att han själv hade långt mer problematiska framtidsplaner – fadern ansåg sig inte ha råd att draga honom fram till studenten.9 Hans väg fram till det riskabla författaryrket gick via de rätt ringaktade ingenjörsstudierna. Om de tvivel och självförebråelser som under hans uppväxt alternerat med självhävdelsen berättar den förut nämnda Syndebukken. En utanförstående liksom diktens "sorte Ært i Bælgen" är Peter Andreas också. Sina glada stunder upplever han utanför hemmets väggar, på rövartåg, upptäcktsfärder och olovliga eskapader i den gamla handelsstadens stora köpmansgårdar. Han stiftar bekantskap med gårdskarlar, krambodsvenner och forbönder och underbygger så sin oppositionella inställning mot hemmet. I diktarens egna barndomsminnen spelar äventyren och glädjeämnena ute i Randers en dominerande roll – de framhävs tydligt på det egentliga hemlivets bekostnad. Den sjuka, ständigt sängliggande modern i Lykke-Per svarar mot Birgitte Marie, född Oxenbøll, Dines Pontoppidans tappra, av sexton barnsängar utmattade hustru som från det Henrik var i tolvårsåldern blev tvingad intaga sjuksängen under långa perioder i sträck. De sparsamma glimtar av ömhet och tillgivenhet som i romanen låter Peter Andreas' trotsiga isolering framstå i än starkare relief har diktaren lagt in i förhållandet mellan mor och son. I Drengeaar är det på samma sätt moderns gestalt som ägnas de varmaste tonfallen. Henrik Pontoppidan minns att "for os gik der en Sky for Solen, naar vi ved Hjemkomsten fra Skolen fandt Mors Stol i Dagligstuen tom og maatte søge hende inde i det mørke Sovekammer" (D, s. 104).10

Förhållandet mellan Peter Andreas och hans familj blir allt sämre och befrielsens timme slår för honom då han sextonårig får faderns tillåtelse att utbilda sig till ingenjör. Hans förkärlek för detta yrke är inte minst betingad av att han därigenom demonstrativt kan bryta med släktens förhärligade traditioner – detta var också den unge Henrik Pontoppidans bevekelsegrunder. Den gamle matematikläraren som genom sina rekommendationer förmår pastor Sidenius att låta sonen studera spelade i livet samma roll, och de nedsättande tonfall med vilka fadern i 106 Lykke-Per talar om folks glädje över tidens stora tekniska framsteg kan Dines Pontoppidan väl ha använt; han gav slutligen efter trots att ingenjörsyrket var ett fack "han aldeles ikke havde Interesse for eller Tiltro til". (D, s. 102, 193.) I likhet med många av dåtidens akademiker ansåg han realämnena som kunskapssurrogat för dåliga huvuden.11

Så lämnar Peter Andreas en höstdag fädernehemmet och far med båten till Köpenhamn för att börja de polytekniska studierna. Detsamma hade Henrik Pontoppidan gjort på hösten 1873. Han var då, liksom romanens hjälte, sexton år.

*

Bilden av detta hem är tecknad i mycket mörka färger, och det är här inte betraktat utifrån något annat medvetande än författarens. Hur var det med dess motsvarighet på Randers' Brødregade ?

Poul Georg Lindhardt har under de djupgående forskningar som han ägnat åt denna prästfamilj, varifrån så många rikt begåvade söner utgått, naturligt konfronterats med Lykke-Pers värde som vittnesbörd om stämningen i Dines och Marie Pontoppidans hem. Han finner att romanens källvärde är mycket begränsat, mest beroende på att "erindringsstoffet i 1898 får sin lovbestemte plads i en strengt kunstnerisk komponeret roman, hvor det må tjene forfatterens fast formulerede formål og det alene". (Lindhardt, Præsten Dines Pontoppidan, s. 82.) Detta är säkert en riktig gränsdragning mellan dikt och sanning. Några reflexioner kan ändå knytas till Lindhardts vidare resonemang. Han pekar på raden av positiva vittnesmål – alla av senare datum – och hänvisar också till de ljusare färgerna i diktarens minnesböcker. De kan icke tillskrivas den åldrandes blidhet, "ingen", säger han, "der kender Henrik Pontoppidans erindringer vil påstå, at bidskheden og evnen til at forarge er gået af ham". (Lindhardt, a. a., s. 82.) Ja, det är sant att Pontoppidan inte blev blidare med åren, men bilden blir skev om man inte tar hänsyn till skiftningarna i hans opposition. Hans animositet var ju i väsentliga stycken vänd mot andra håll än tidigare. Det var den moderna tidsandan och i mångt själva radikalismen som fick 107 brorslotten av hans kritik, och ju mer främmande han kände sig inför de kulturformer det nya seklet etablerade, dess tydligare avtäcktes en moralism som inte var alldeles olik den kristna kulturkritiken. Hans huvudangrepp, som tidigare gällt det auktoriserade åsiktsförtrycket, de sociala orättvisorna, den andliga rigorismen och den politiska ofriheten, riktade sig alltmer mot det förvekligade, förslappade och vulgariserade som han fann i tiden, ett missriktat övermått av humanitet som han ansåg vara en fara för folkets livsnerv. Hans ålderdomssyn har inte så få beröringspunkter med den moral som han en gång gjort uppror mot, den som var Dines Pontoppidans egen.

Den Henrik Pontoppidan som skrev Lykke-Per var inte helt densamme som skrev Undervejs til mig selv. En jämförelse mellan dagsjournalistiken från åttio- och nittiotalen och hans senare produktion säger tillräckligt om den väg han tillryggalagt. I ett brev till Lundegård 1928 skriver han:

"Du spørger mig om Edvard Brandes ikke bor her i Nærheden, men det gør han ikke, og selv om han gjorde det, vilde vi næppe omgås. Vi er alt for forskellige nu. Han er vist noget nær densamme, han altid har været, men det er i mine Øjne ingen stor Fortjeneste at være bleven 81 Aar og have oplevet, hvad han har oplevet uden Skygge af Forandring i Væsen og Livsopfattelse" (L, 29.12.18, skall vara: 28.).

Att tonen och stämningen i åldringens hågkomster om barndomen och hemmet är några nyanser ljusare än i den roman han skrev trettiosex år tidigare är i sig inget kriterium på att den mörka bilden i Lykke-Per beror på rent konstnärliga avsikter.

Också Drengeaar talar ju sitt tydliga språk om de svårigheter Henrik Pontoppidan hade att finna sig tillrätta inom familjegemenskapen. Den ger oss en rad antydningar som låter ana att den tunga och dova stämningen i det Sideniuska prästhemmet åtminstone tidvis varit en upplevd verklighet för honom själv.

Han minns att han som liten sökte kamratskap och förståelse utanför prästgården – när han blivit osams med någon av syskonen "eller – hvad ikke sjelden hændte – med dem alle, –". Upplevelsen av sin vän vedhuggaren då denne satt i kretsen av sin familj glömde han aldrig: "Trods disse fremmede Børns 108 lappede Klæder og Stuens hele Fattigdom var jeg ikke langt fra at misunde dem dette Hjem og navnlig denne Fader, der kunde le og lege med dem paa en Maade, som absolut ikke laa for min egen Fader." (D, s. 20, U, s. 14 f.) (Morten har i troget minne bevarat den enda gång Dines Pontoppidan lekte med sina barn – det var under Fredericiatiden, då Henrik ännu var för liten att vara med [M O, s. 149.].)

Ensamheten och den ursprungligen i viss mån påtvingade isoleringen har kommit Henrik att känna sig utstött och skapat föreställningen att vara "den sorte Ært i Bælgen". Drömmerierna och skrythistorierna, som memoarerna vidgår, har varit hans medel att kompensera sig. I Lykke-Per tar sig dessa ett uttryck som ju hos barn är ett inte ovanligt flyktmedel undan en besvärande verklighet: Peter Andreas är besatt av tanken att han inte är sina föräldrars barn, den fixa idén ger honom en tillfredsställande förklaring på hans särställning. Han hänger sig åt tanken att vara ett barn av någon kringströvande zigenarhövding. Från sin första tid i skolan minns Henrik hur han fick lida för sitt namn, "dette Pop-pi-topi-popdan", och att kamraterna intog en kylig hållning mot honom. Anledningen gick först senare upp för honom: att han som son av den osällskaplige och högdragne prästen inte var persona gråta bland borgerskapets söner. (D, s. 30.) I romanen tar sig hjältens skamkänsla ett långt våldsammare uttryck, men orsaken är densamma.12 Oviljan mot "det gyselige Navn Pontoppidan" har diktaren behållit livet ut, i romanen har den sin motsvarighet i Pers strävan att förtiga Sideniusnamnet.

En anvisning om att andan i barndomshemmet skilde sig avsevärt från livsstilen utanför ger berättelsen om åttaåringens besök hos morfadern i Vordingborg: han blir överväldigad och förskräckt över den gamles världsmannamässiga maner, och åsynen av den ordensbehängde och handskprydde byfogden som omgiven av en doft av parfym stiger upp i sin landa gör honom direkt ängslig: "Var det ikke et saadant Liv, min Far altid saa strengt fordømte baade hjemme og i Kirken og kaldte for den brede Vej til Helvede?" (D, s. 50.) Hans sommarvistelser på några av traktens herrgårdar förryckte hans redan förut skeva förhållande 109 till hemmet, men då föräldrarna i stället ordnar så att han får tillbringa ferierna hos en prästkollega till fadern, pastor H. N. Holten, medför detta också en ny erfarenhet: han blir för varje dag alltmer förvånad över det fria och glättiga livet i denna prästgård.13

*

Lindhardt har gjort ett väsentligt påpekande då han säger att Henriks barndomsminnen inte är kommensurabla med Mortens. När den senare mottog sina bestående intryck var familjen yngre och friskare, och man levde i den hoppfulla tiden efter treårskriget med allt vad detta innebar av livsmod och framtidsplaner. Men då Henrik var i den ömtåligaste åldern var barnskaran stor, fadern halvblind, modern sängliggande. Och kriget med Preussen var just överståndet; prästgården hade fått uthärda en lång och besvärande inkvartering och under denna tid dog tre av barnen, däribland den åttaåriga Johanne, Henriks bästa lekkamrat bland syskonen.

Men detta är inte tillräckligt som förklaring: också den yngsta systern Johanne Elisabeth, född 1868, har anslutit sig till den demonstrativt ljusa bild Morten givit i Minder og Oplevelser. Den "austeritas" som Bjørn Kornerup talat om och som Lindhardt betvivlat har säkert haft en ganska relativ verkningsgrad.14 Man måste fråga sig å ena sidan hur hemmet framstod i välvilligt inställda medkristnas ögon, å den andra hur den verklighet var beskaffad som den unge Henrik Pontoppidan med sin speciella läggning och mottaglighet konfronterades med. Förhållandet till fadern är säkert frågans kärnpunkt.

Alfred Povlsen, som hade intrycket att Dines Pontoppidans "skarpe Blik og kritiske Sans i Forbindelse med et til Tider irritabelt Temperament kunde lægge ham Ord i Munden som føltes haardt af den, de ramte", skriver vidare: "Men lige saa ubehageligt Dines Pontoppidan kunde virke paa visse Mennesker som Følge af sin resolute og uforbeholdne Paatale af det, som vakte hans Mishag, ligesaa mærkelig mild og indtagende kunde han være naar han mødte det hos Mennesker, som tiltalte ham." (Den yngre Slægt Pontoppidan, s. 199.)

110 Om iakttagelsen är riktig är den i hög grad ägnad att förklara de motsättningar, som föreligger mellan Henriks och hans syskons upplevelser av hemmet och fadern. Med sin auktoritativa läggning har Dines Pontoppidan uppenbart haft vissa svårigheter att acceptera dem som inte delade hans synsätt, och hans föga koncilianta natur trädde då klart i dagen.

Morten, som skildrar sin far som "lys af Aand og ejegod af Hjerte", kunde med största trygghet ge sin ljusa bild de nödvändiga avskuggningarna (M O, s. 7.) Han kunde tala om faderns skenbara stränghet och svårtillgänglighet i den lugna vetskapen att ha nått innanför detta "ydre Væsen" och funnit vägen till hans hjärta. Breven från Dines Pontoppidan till hans son studenten Morten visar två samstämda sinnen, här finns det inte några spår av kärv fadersmyndighet, i stället det ömmaste intresse och den gladaste förhoppningsfullhet.

Henrik å sin sida nådde aldrig fram till något närmare förhållande till sin far. Han mindes honom som en åldring, och när han följde honom på hans ämbetsresor var det uteslutande för att leda den blinde prästens steg. Samförståndet hade icke varit gott: med stridiga känslor stod den unge Henrik vid sin fars dödsbädd, en djupt ingripande händelse i hans ungdomsutveckling. Av dessa minnen skapade han en av de stora scenerna i Lykke-Per: pastor Sidenius' död och begravning, som den hemvändande sonen upplever under motvillig men stigande gripenhet och vars händelser förbereder den religiösa kris som snart därefter bryter ut. En kris där syndamedvetandet och skuldkänslorna gentemot fadern och hemmet är de drivande krafterna.

En av de fåtaliga samtida interiörerna från prästgården finns i ett obeaktat brev från Henriks närmast äldre bror Knud till Karl Povlsen – bröderna Karl och Alfred Povlsen, senare förgrundsfigurer i det grundtvigska arbetet, hörde till Dines Pontoppidans få konfirmander och umgicks intimt med Morten och Knud:

"Siden jeg er kommen til maaske temmelig vidtløftig at indlade mig paa private Familiehistorier, er det ligesaagodt jeg fortsætter og fortæller dig Lidt fra St. Mortens Præstegaard, saa meget mere som du har været saa venlig at sende en Hilsen til den, for hvilken der bringes dig de kjærligste Gjenhilsner. Jeg 111 vil gjennemgaa alle Familjens Lemmer, begyndende fra oven. Om de to 'store Drenge' kunde jeg trænge til at faae Underretning af dig. Marie er bleven mere huslig og beflitter sig aabenbart paa at blive en god Kone. Knud er den gamle + 2 Tommer. Margrethe gaar ikke mere i Skole, men gi'er nu den Satte hjemme; hun viser en moderlig Ømhed mod sine smaa Sødskende og skænker en superb Kaffe om Morgenen. Henrik vedbliver at være en slemme Dreng og udmærker sig som Skolens værste Spilopmager med tg i Opførsel og Anmærkning for at være kaad og forstyrrende. Degener! (hvis du har glemt din Latin underrettes du om at degener betyder Vanslægtet, hvorfor jeg nødig vil hedde Degner.) Mathilde gaaer paa Dandseskole for at lære et kvindeligt Væsen. Hans Peter gaaer i Jacobsens Skole, han er bleven Svogers Kjæledægge. Holger og Valdemar 'voxe og forfremmes i Alder og Viisdom'. – –"

Ytterligare ett par citat från samma tid som illustrerar hur olika två syskon kan uppleva ett och samma hem. Den sextonårige Knud Pontoppidan skriver till sin vän i huvudstaden:

"Jeg kan saa godt sætte mig ind i hvor kedeligt det maa være for dig aldeles at savne Familjeliv og hvad du kalder kvindelig Omgang. Det første nyder jeg og kan glæde mig ved maaske mere end de fleste, og det er derfor let for mig at forstaa, hvor haardt det maa være at savne det. Jeg føler mig for ung, for umoden til at leve selvstændig og alene; jeg holder endnu mest af at tumle mig mellem Forældre og Sødskende, Venner og Bekjendte i den lille By fremfor at staa paa mine egne Ben i den store By."

Och ett annat: "Du veed at Fader ikke er Aftensmand; naar de Gamle ere gaaede til Ro og de Smaa ikke mere gjøre Rabalder (ialtfald kun i deres Senge) trække vi (Kampmann, Marie, Margrethe og jeg) os ind i Spisestuen og tilbringe en glad Aften til kl 11-12 med at spille {rettet fra: spilde} Kort, ryge Cigar, læse højt eller passiare; det skeer da ikke sjelden at der gaaer Bud til Conditoren eller Æblekælderen." (8. 10. 69.)

Denna korrespondens innehåller en myckenhet av roande och gemytliga småstadsinteriörer; den ger vid handen att både Morten och Knud roade sig tappert, synbarligen utan att föräldrårna 112 på minsta sätt kommit med restriktioner. För de "store Drenges" del bekräftar de glansfullt Lindhardts åsikt om andan i hemmet.

När Morten Pontoppidan i anslutning till Henrik Pontoppidans sjuttioårsdag ombads berätta några gemensamma barndomsminnen var han hänvisad till att "finde nogle smaa Pølsepinde at koge en Suppe paa"; någon helhetsbild lät sig inte tecknas, därtill har åldersskillnaden varit för stor och gemenskapen under hemmaåren för liten. Det hela stannar vid några fristående men ganska karakteriserande episoder som mynnar ut i att Henrik tidigt visat tendens att göra "hvad pæne og artige Folk ikke maa". (Gads danske Magasin 1927, s. 337 f.) Det finns en aning av vänskapsfullt raljeri i dessa spridda hågkomster. Det är möjligt att Morten med avsikt underlåtit att teckna ett barndomsporträtt som ur hans synpunkt inte kunde bli till alla delar fördelaktigt. Ty brödernas inbördes förhållande – i det stora hela grundat på ömsesidig respekt – rörde här vid en ömtålig punkt, och den genomgående ljusa bild som Morten givit av sin barndom är föga känd i jämförelse med det dystra monument som Henrik rest med sin Lykke-Per. Intressanta är Mortens ord om broderns olyckliga ställning som mellanbarn i en talrik familj: "Jeg er tilbøjelig at tro at dette Misforhold har haft en ugunstig Indflydelse paa min Broder Henriks indvortes Vurdering af Barndomshjemmet." Orden torde ha adress till romanen – i dess första version har diktaren själv givit denna motivering för det från början ogynnsamma förhållandet mellan far och son. Per är en ovälkommen, han har kommit till världen vid en tidpunkt i pastor Sidenius' liv, då denne "med sit graanende Haar troede sig sikret mod yderligere Forøgelse af sin den Gang allerede ret talrige Familie, og paa den anden Side før han endnu var naaet til den fromme Hengivelse i Guds Vilje, hvormed han senere havde taget imod ogsaa den sidste Halvdel af sin Børneflok. Uden at han selv vidste end mindre vilde det, var noget af den Uvilje, hvormed Pastor Sidenius havde ventet dette Barn, vedbleven at følge Drengen under Opvæksten" (A 1, s. 13.).

I B-upplagan har författaren nöjt sig med att peka på faderns ökade ämbetsåligganden och moderns omsorger om småsyskonen, 113 och sedermera hennes sjukdom. Det är icke troligt att diktaren, som det ansetts,15 eventuellt påverkad av syskonens reaktion, strök det citerade partiet för att boken skulle i mindre grad verka som nyckelroman. Med största sannolikhet har Henrik Pontoppidan icke låtit sig påverka utifrån vare sig när han skrev eller när han omskrev sina romaner. Dessutom frågar man sig varför just detta inslag strukits då en så överväldigande mängd andra mer genomskinliga drag bevarats. Möjligen har anledningen varit en annan: stycket kastar onekligen en skymt av löje över pastor Sidenius, och diktaren kan ha funnit det störande för helhetsbilden och oförenligt med den respektingivande gestalt som både pastor Sidenius och pastor Pontoppidan ändå var. I den andra upplagan har synen på huvudpersonen fördjupats – Per är strängare behandlad, större rättvisa är skipad i konflikten mellan honom och hans föräldrar. Det är här fullt konsekvent att Per inte har den ursäkt som han i A haft genom den aprioriska oviljan från faderns sida. Denne har i B-upplagan vuxit åtskilligt. En av de många retuscheringarna, vilka har till syfte att avlägsna ett komiskt skimmer från hans gestalt, har gjorts i skildringen av familjens tidiga aftonbön. (Pastor Sidenius är kvällstidig, se Knud Pontoppidans brev!) Det heter här om fadern – struket i B – att han "havde stillet sig hen bag den store Lænestol, paa hvis Ryg han hvilede sine foldede Hænder; og i denne Stilling istemte han nu Salmen med den lille, uskønne Sangstemme, som fra hans allerførste Gudstjeneste der i Byen havde vakt Menighedens udulgte Munterhed og forskaffet ham Øgenavnet 'Frøen'." (Dines Pontoppidan hade icke någon sångröst.) (A 1, s. 28.)

Samma tendens gör sig gällande på ett annat ställe. Romanens prästson upplever i elvaårsåldern en händelse som för hans kommande liv får avgörande följder. Han ertappas med att snatta äpplen i en av borgarnas trädgård; när han kommer hem följer en straffpredikan inför alla syskonen. Här är läsarterna rätt skiljaktiga. Skillnaderna är inte bara den att tonen skärpts i B-upplagan, så som uppgivits. Också originalupplagan innehöll några mycket skarpa ord som mildrats i B. Det viktiga är att i B-upplagan framträder inte den sårande föräldramyndigheten såsom 114 i A, där skildringen är utförd med grällare färger och grövre effekter. Diktaren balkade in på den gamla prästsatiren, faderns förmaningstal är ginska salvelsefullt och tydligt anlagt på att avslöja den prästeriga fariseismen.16 I B har pojkens förseelse i enlighet med romanens stora idé gjorts till ett brott mot en gudomlig makt, mot det sjunde budet. Här är pastor Sidenius sedd med inlevelse. Hans tal gör ett värdigare intryck. Genom den objektivitet som diktaren tillägnat sig under arbetets gång har faderns porträtt blivit långt mer psykologiskt nyanserat. Det är en av de punkter där B-upplagans överlägsenhet framträder tydligast. Vilket av talen som bör ha stämt bäst överens med Dines Pontoppidans naturell är det väl inget tvivel om. Jämsides med de rent konstnärliga motiven till omarbetningen tycker man sig skönja en annan hänsyn: troheten mot förebilden för pastor Sidenius, en större rättvisa mot pastor Pontoppidan. Diktaren hade nu en gång gett sig in på porträttmålning, nu fick han taga konsekvenserna. Med den nära anslutning till de biografiska realiteterna som han valt i bokens början är det klart att fantasibilden inte har kunnat behålla sin integritet, författaren måste på samma gång ha konfronterats med ett sanningsproblem, och i och med att han en gång börjat att binda sina människor vid verkligheten lät det sig inte utan vidare avvisas. Och detta porträtt är ingen karikatyr – hade Morten läst boken till slut skulle han ha insett det. (Jag tror förresten att han förr eller senare gjorde det.) Dines Pontoppidan, den danske provinsstadsprästen, har här fått ett varaktigt minnesmärke. Henrik, den förlorade sonen som aldrig återvände, skapade med sin fars bild för ögonen ett prästporträtt som inte är insmickrande men som ändå är ett korrektiv till genombrottslitteraturens ofta stereotypt utmålade prelattyper.

I B-upplagan är bokens ledmotiv tydligare accentuerat redan från början. Faderns ord om den onde brodern, att han skall vara "fredløs og flygtig" överallt på jorden, förföljer Per genom livet. Utan hemlighetsmakeri anteciperar författaren i gammal romanstil den kommande utvecklingen: "Mindet om denne Middagstime skulde i det hele faa en skæbnesvanger Betydning ikke alene for Drengens Forhold til det religiøse. Der nedlagdes i 115 disse Øjeblikke i hans hidtil sorgløse Sind Spiren til et uforsonligt Slægtshad, en trodsig, stridbar Ensomhedsfølelse, der blev Sjælen og Drivkraften i hans fremtidige Liv." (L P 1905, 1, s. 21, motsv. i A 1, s. 21, B 1, s. 16.)17

I diktarens barndomsliv finns en händelse som intar en central plats i Drengeaar. Tillsammans med en kamrat gjorde Henrik i hemlighet några besök hos stadens vittbereste katolske präst. De aktualiserade hans sjömansplaner men äventyret fick en snöplig avslutning; det kom till faderns öron. "Det blev til et alvorligt Forhør med det Resultat, at en Gentagelse blev mig strengt forbudt, min Omgång i det hele kraftigere kontrolleret i Fremtiden." (U, s. 37, D, s. 88: "– – et stort Forhør i Fars Stue med ubekvemme Følger for mig.") Att han i grämelsen planerade att rymma hemifrån är knappast det viktigaste, mer betecknande för hur allvarlig händelsen var är att den tycks ha bidragit till att isolera honom från hans vänner och umgänge i deras familjer. Är kronologin riktig har dess efterverkningar sträckt sig över en tidrymd av tre år. Man visste i staden besked om förhöret på faderns rum "og at han havde truet med at tage mig ud af Skolen og sætte mig i Handelslære eller til et Haandværk, saasnart jeg var bleven konfirmeret. Kun et tilfældigt Gademøde med vor Matematiklærer havde faaet ham til foreløbig at slaa Sagen hen" (D, s. 101 f.).

Lykke-Pers författare saknade inte heller för detta dystra inslag möjligheter att inventera sina barndomsminnen – händelsen med den katolske prästen efterlämnade "en Brod i mit Sind, der forgiftede det og formørkede det". Ännu när han var tillräckligt gammal att anställa symboliska betraktelser över sin ensamhet levde den kvar i friskt minne. Det brukade sitta en ensam fågel på Randers' kyrkspira: "En Skarv. En Strandrøver, som man fra alle Fiskepladser førte en forbitret Udryddelseskamp imod. Fredløs og hjemløs altsaa – som jeg selv." (D, s. 198 f.)

*

Romanens bild av Per Sidenius' desperata utbrytning ur den religiösa miljön speglar nog en plågsamt upplevd verklighet. På samma gång är hjältens våldsamma självhävdelse betraktad med 116 den vassaste ironi, vilken nog till inte ringa grad torde ha varit självironi.

Det bör ha varit en ganska alvarlig disproportion mellan den unge Henriks drömmar om livet och de realiteter han fick underkasta sig. Andra normer gällde för prästens son än för kamraterna i skolan. Man kan hänvisa till Drengeaars skildring av konfirmationsdagen som förlöpte helt olika för hans jämnåriga. Själv upplevde han den som sin längsta och tristaste dag dittills (D, s. 105 f).

De intressen han hade var i mycket betingade av hans vilja att vara något annat, att bryta mot traditionerna. Hans drömmar om sjömanslivet var den barnsliga formen för hans revoltlust, de avlöstes i ynglingaåren av svärmeriet för ingenjörsyrket, av föresatsen att bli "det tyvende Aarhundredes Mand". Också teknikerplanerna rann ut i sanden och själva tidpunkten då detta skedde är av särskild betydelse: vid pingsttiden 1879 dog Dines Pontoppidan och några månader senare fattade sonen det avgörande beslutet att för alltid lämna studierna. Det var ju fadern som yttrat sig nedsättande om detta yrke, med ovillig likgiltighet hade han betraktat sonens experiment i prästgårdskällaren; med seg ihärdighet hade Henrik hävdat sin vilja. Tvivel kunde anfäkta honom – betecknande är episoden från sommarresan till Møn, då han inför åsynen av de många kyrkorna på slätten blev modlös ansikte mot ansikte med släktens arvrike. Men han genomdrev sina önskningar.

Att Dines Pontoppidan inte ansåg sig kunna låta Henrik ta studenten som de äldre bröderna torde ha ökat behovet för honom att ta revansch på detta sätt – för de polytekniska studierna krävdes inte studentexamen. Diktaren lär enligt vad som meddelats mig av hans vän Carl Dumreicher ha tagit ganska djupt vid sig av den behandling han rönt. Det var drömmen att en gång vinna återupprättelse inför fadern som till stor del drev honom fram, detta synes mig ganska klart. När detta incitament bortföll var en av de viktiga lockelserna att fortsätta borta. I romanen drivs hjälten framåt i sitt arbete på den väldiga fjordregleringsplanen av motivet att visa fadern, vad han, den misskände sonen, duger till. När han hör att pastor Sidenius 117 ligger allvarligt sjuk behärskas han mest av oro över att inte hinna föra ut sin tanke i världen innan fadern dör. När detta så händer mister Per snart intresse för det projekt han satsat så mycket på. Drömmen om detta tekniska storverk tillhörde inte bara romanen: Knud Pontoppidan, med vilken Henrik under den första Köpenhamnstiden sammanbodde, hade enligt Hamskifte åtskillig förnöjelse av sin yngre brors "storagtige Indbildninger om en Gang at skulle imponere Verden med en epokegørende Opfindelse" (s. 7). Annars låter sig Pers drömda storverk också tolkas symboliskt, som en bild av den unge Pontoppidans författarplaner, och när Per sedan klagar över det förströdda intresse huvudstaden ägnar hans kanalprojekt som kommer landet, inte Köpenhamn till godo, kan det vara Pontoppidans första litterära storverk, landsbybilderna, som ligger bakom – de fick av konservativa auktoriteter genomgå samma elddop som Pers projekt. Men detta är självfallet bara en hypotes.18

*

De ljusare inslagen i Drengeaars skildring av tiden mellan konfirmationen 1870 och resan till huvudstaden tre år senare får naturligtvis inte negligeras. Från de tidiga tonåren minns diktaren med glädje kamratlivet i skolan, småstadsbalerna på klubben och sommarvandringarna i Jylland. Han var gymnasieföreningen Valhalls stiftare och dess ordförande under sina sista skolår. Han höll föredrag i naturvetenskapliga ämnen och karakteriseras av sin grundtvigianske vän Frederik Jacobsen i sammanträdesprotokollet som "en rigtig trofast Fyr, ej udygtig til alvorlig Daad".19 Att han också själv trivdes i kamratlivet har han omvittnat: för Carl Dumreicher har han berättat att han till och med under ferierna kunde gripas av längtan efter att börja terminen igen bara för att få vara tillsammans med klasskamraterna. I de baler och sällskapsaftnar som avhölls på borgarklubben Harmonien och i hemmen deltog han med liv och lust; han betecknar sig själv som en danslysten balkavaljer och man får det intrycket, att han rört sig med betydande säkerhet i hemstadens balsalonger: ett brev till skolkamraten Christian Jessen, också han prästson, bär syn för sägen, och gymnasisten Henrik Pontoppidan 118 framstår här som en öppen och inte så litet nöjeslysten ung man: breven avhandlar ingående och med stor sakkunskap vad som hänt på de senaste balerna och skildrar det sorgliga slutet på en av kamraternas svärmerier. (D, s. 178 f.) Det verkar knappast som om hans frihet under denna tid varit nämnvärt beskuren. Men å andra sidan iakttar Henrik en talande tystnad om hemmet och dess umgängesliv; när han sedan i huvudstaden grips av längtan till Randers är det inte familjelivet han saknar utan staden själv, livet vid hamnen och roddturerna på Gudenaan, och framför allt kamraterna. (H, s. 8.) Den resa som han gjorde till hemmet den första julen under studietiden går igen både i minnena och romanen. Den blev en svår besvikelse, det är tydligt; han återvände i nedslagen stämning från julbesöket i hemmet. Såtillvida överensstämmer de båda skildringarna, som på ett mycket påtagligt sätt berättar om spända förväntningars upplösning i intet. I Hamskifte är det främst främlingskapet inför de gamla vännerna och hela barndomsmiljön, som orsakar desillusionen. Men han tillägger, liksom parentetiskt: "Da saa tilmed Julen hjemme i Præstegaarden var usædvanlig stille og ufestlig, fordi min Mor var syg og hele Tiden laa tilsengs, rejste jeg straks efter Nytaar tilbage til København" (s. 23). I romanen är hela tyngdpunkten lagd på det kyliga mottagande sonen röner hemma i familjen. Det berättas visserligen, att återseendet med kamraterna gör Peter Andreas besviken, men detta är en bisak. I hemmet känner han sig ovälkommen, systern antyder att man ogillat hans dyrbara hemresa, fadern bjuder honom med en viss självövervinnelse välkommen och inför juldagarnas kyrkogång och psalmsång står han fullkomligt kall. "Straks efter Nytaar vendte han saa tilbage til København" slutar denna episod, som förekommer i båda versionerna av Lykke-Per, inte bara, som det uppgetts,20 i den andra upplagan. Genom sin dubbla förekomst i romanen och självbiografien är den enligt min mening av ett betydande psykologiskt intresse. Det är inte omöjligt att vi här har att göra med ett av de parallellställen, där fiktionen har en större autenticitet än de publicerade minnena. Lykke-Pers skildring ger på ett helt annat sätt än Hamskiftes en djupgående och tillfredsställande motivering till den 119 starka besvikelsen efter detta julbesök. När man läser minnena med romanversionen i färsk hågkomst får man ofrivilligt intrycket att diskretionen inverkat på memoarernas lydelse.

*

Om således den aktiva strängheten i hemmet troligen överdrivits är det emellertid knappast möjligt att utan vidare frankänna romanen källvärde härvidlag. Hela frågekomplexet visar med nästan schematisk tydlighet hur subjektivt bestämd en realitet som atmosfären i ett hem kan vara. Det sedda beror av ögonen som ser, denna impressionismens trossats besannas här. Det är troligt att Lykke-Per säger något väsentligt om Henrik Pontoppidans upplevelse av sin barndom. Han var icke som de andra. Det starkt stegrade frihetsbehovet tvingade honom in på egna vägar. Vilken den ursprungliga "brottanvisningen" var kan nu ingen veta. Den kan ha varit obetydlig och den må ha uppkommit av hans ställning som mellanbarn, av medfödda dispositioner eller genom tillfälligheter; när sprickan en gång finns där brukar den kunna växa av sig själv. Diktaren var som barn tydligt utlämnad åt sig själv, och denna ensamhet har varit särskilt markerad bland en så talrik syskonskara. Hans särställning ledde till positiva och negativa manifestationer av självhävdelse, och föräldrarna som till dagligdags inte hade tillfälle att ägna honom några omsorger kan ha föranletts till åtgärder som ökat hans trotsinställning. Det har sedan åstadkommit att den föräldramyndighet han mötte verkligen var en annan än den hans syskon lärde känna. I sin strävan att rättfärdiga sin revolt skapar sig den revolterande omedvetet en mörkare bakgrund.

Grundtonen i romanens första del behöver således inte vara resultatet enbart av konstnärliga hänsyn. Men omöjligt är det ändå inte, och att mycket förmörkats är alldeles uppenbart: utan denna olyckliga barndom blir hjältens uppslitande historia omotiverad. Och detta fortsatta förlopp är ju i sina avgörande faser fritt fabulerat. Det kan visserligen till en början förefalla psykologiskt svårförklarligt att en författare i så utomordentligt hög grad som här skett inventerat sina egna barndomsminnen för att samtidigt kasta ett annat ljus än det upplevdas över dem. Men 120 Pontoppidan torde mer än de flesta varit mäktig ett sådant illusionsnummer. Jag skall i fortsättningen peka på flera liknande fall.

Det bör noteras att diktaren ingenstans i memoarerna vidrört romanens förhållande till hans biografi och att han i Drengeaar gav en barndomshistoria som inte i minsta mån bestämdes av behovet att vare sig bekräfta eller dementera Lykke-Per. Han var inte okunnig om det intresse och den irritation som på sin tid häftat vid frågan, men han utgick som något självklart från att den var ovidkommande. Naturligtvis har han tidvis känt något av den frusenhet i hemmet, den brist på värme, vänlighet och livslust som kommer att bestämma hela Peter Andreas Sidenius' liv och strävan, annars hade han inte kunnat gestalta ett skeende som bokens. I Undervejs til mig selv säger han tydligare ifrån än i den oförkortade versionen: "Forholdet til Familjen var overhovedet for mit Vedkommende ret køligt" (s. 14).

Han undanbad sig visserligen en gång att få Lykke-Per betraktad som en förklädd självbiografi, men "en anden Ting er at man ikke kan skildre, hvad man ikke har gennemlevet. Forstaaet saaledes har jeg naturligvis oplevet det altsammen, baade Bryllup og Begravelse." (Politiken 19.12.05.)

Lykke-Pers lycka

Utifrån denna förutsättning skall romanens arvsproblem här betraktas. Det är fixerat med en häftig, ja plågsam intensitet, och det är det personliga elementet framför andra. Men på ett sinnrikt sätt, som visar hur ett objektivt korrektiv träder i funktion när diktaren kommer nära det brännbara, inordnas det under en nationell och allmänmänsklig synvinkel. Det är en själs historia, men det är också berättelsen om hur det gick i Danmark när prästens son Adam gifte sig med degnens dotter Eva och gav upphov till två millioner Sideniusar. Det är hjärtpunkten i en allsidig, bred tidsskildring där inte många aspekter på landets och folkets liv försummats. Men problemet är också på ett annat sätt objektiverat. Det är den gamla sagan om bondpojken som drar ut i världen för att vinna prinsessan och halva 121 kungariket; alltifrån början anslås äventyrets ton. Men den sagan hade slutat i det ögonblick den började bli intressant. Skulle den ha berättats till slut skulle vi fått höra hur svinaherden i purpur och silke längtade tillbaka till sin mjölkerska och sin dynggrep. Så säger självmördaren Neergaard till den unge Per Sidenius under ett nattligt samtal där äventyrets idé och fortsatta förlopp anteciperas. I denna scen, som kritiserats av flera, bland annat av Georg Brändes,21 har det stora verkets sagoton och symbolik överröstat realismen – annars är det en märklig jämvikt i detta avseende. Neergaard, den en gång lysande diplomaten som lovade så mycket men vars bana på ett gåtfullt sätt stäckts genom frivillig abdikation, testamenterar inte bara sin fattiga kvarlåtenskap till Per, utan också sitt öde. Här är romanens nationella tanke först inlagd. Föreställningen om en spöklik kraftförlust som drabbade de bästa och starkaste viljorna i Danmark behärskade Pontoppidan och antog mystiska proportioner. Den har att göra med de realiteter som möter upp i scenen mellan Per och Neergaard och som Lykke-Pers författare aldrig upphörde att grubbla över: arvet, samvetet och ödet, lyckan och olyckan, glädjen och sorgen.

Titeln Lykke-Per bär både en ironisk och tragisk innebörd. När Per kommer för att erövra huvudstaden har han en tro på lyckan som är av halvt religiös karaktär. Redan hjälten i diktarens kanske tidigaste ungdomsnovell Efter Ballet – ett första utkast till Lykke-Pergestalten – hade ett drag av mystisk, plötsligt uppdykande äventyrsprins.22 I romanen har detta växt ut till ett huvudinslag i Pers psykologi. Han hälsas från alla håll som en Aladdin, och tanken biter sig fast i honom och blir till en fix idé som tyranniserar honom. I kraft av den ironi som behärskar synsättet blir själva frihetsdrömmen en black om foten på honom.

I sin gröna ungdom liknar Per en smula den förste danske Aladdin, Oehlenschlägers; han är också en "melkeblods Natur, hvis store Fattigdom paa Tanker har alle Kræfter spart til Kiød og Blod". Tidvis känner han sig som lampans ägare, en livsbejakare utan skrupler och hämningar. Pontoppidan sade en gång att han lika gärna kunde ha kallat sin bok Klods-Hans eller något 122 annat, huvudsaken var att äventyrsstämningen frambesvärjdes. Men det var ett svar på en intervjufråga, och där skall man inte vänta sig att få hela sanningen.23 Titeln är inte vald på slump. Lykke-Per är diktarens version av den gamla sagan om lyckan som flyr ur våra händer i det ögonblick vi skall gripa den. Den hade en personlig förankring som knappast observerats. Denna fatalistiska tro på ett favoritskap hos slumpens gudinna delade Pontoppidan själv i ungdomen, och han drogs med sviterna av den genom hela livet. Barndomsårens ärelystnad och stora förväntningar, accentuerade av uppväxttidens restriktioner, frammanade väl en slags försynstro: att han hade något tillgodo hos ödet. I lättare stunder fick den träda i stället för den Gud han avsatt. I ett tal från gamla dagar har han berättat om sin ungdoms "store og vidtsvævende Forhaabninger om hvad Livet vilde bringe mig".24 I minnena återkommer han flera gånger till föreställningen om hur han tyckt sig stå i "et virkelig sønligt Forhold til Fru Fortuna; – en Tro, jeg ikke uden Grund har bevaret Livet igennem". (A G, s. 35.) Den gamles böjelse för att lägga sitt framfarna liv in under försynens och den givmilda slumpens styrelse är påfallande. Exempel: "Men atter en Gang hændte det mig, at Fru Fortuna hjalp mig ud af en pinagtig Forlegenhed og spillede mig en uventet Lykke i Hænde." (F, s. 85.) – "Heldet fulgte mig alligevel ogsaa her." (F, s. 90.) "Men ogsaa her, hvor Medpatienter hver Dag blev baaret bort som Lig, havde jeg altsaa haft Lykken med mig." (F, s. 113.)25

I stort som smått kommer den blinda gudinnan in i bilden, vare sig det gäller liv och död eller diktaren fått en passande lägenhet. "De sagde en Gang paa Bornholm, at De plejede at have Lykken med Dem", säger polarforskaren Knud Steenstrup till den nittonårige polyteknikern som drömmer om det stora äventyret på Grönland. (H, s. 69.) Det finns också yttranden som visar att han kunde gripas av tvivel på sin utkorelse: "Men en Aladdinnatur, der i en Slumpelykke kunde se Forsynets Finger og et lykkeligt Fremtidsvarsel, var jeg nu en Gang ikke." (A G, s. 35.) Under de tunga åren kring 1927 kallade han en gång vänskapen med Axel Lundegård "en af de – ikke overvættes mange – Aladdinsappelsiner, der er faldet i min Turban". 123 (4. 1. 27.) Det väsentliga är emellertid att han arbetade med ett lyckobegrepp som iklädde sig gudomlig skepnad. Låt vara att han ibland använder det i halvt eller helt skämtsam form, det är uppenbart att han haft behov av överordnade makter att rätta sitt liv efter.

Det tycks onekligen vara ett brett svalg befäst mellan Per Sidenius' utvändiga förhållande till denna världens goda och diktens eget. Men skillnaden är inte oöverkomlig, endast att han i romanen återger en förgrovad version av sina drömmar om livet. I Lykke-Per är alla konflikter ställda på sin spets, smärtsamt påträngande. I den första fasen är det en långt krassare attityd, i den senare en långt radikalare asketism. Men förbindelsen med författarens verklighet finns där i bägge fallen. Diktandet var inte minst däri en befrielsehandling för Pontoppidan, att han här kunde renodla vad som inte lät sig renodlas i livet: helhetskravet kunde föras ut till sina yttersta konsekvenser. Som frestelse, möjlighet och tankeexperiment har sagan om Lykke-Pers lycka sin egentliga självbiografiska innebörd.

Ørneflugt og Morgendug

Motivet om lyckan som vi inte har kraft att fånga då den infinner sig, därför att en osynlig hand håller oss tillbaka, har Pontoppidan satt upp i ett par mindre äventyr. Det mest bekanta av dessa, Ørneflugt, 1894, – i litteraturhistoriska kompendier använt som genvägen till hela författarskapet – kan osökt bära också en annan symbolik än den vedertagna. Den inverterade Andersenska sagan med sin sens moral "for det hjælper alligevel ikke, at man har ligget i et Ørneæg, naar man er vokset op i Andegaarden" innehåller ju Lykke-Pers utgångspunkt, barndomsmiljöns ödesbestämmande och personlighetsdanande makt. Men vem är örnhonan som lockar den tämjda örnen allt högre och högre, allt längre och längre bort, tills han äntligen, gripen av skräck och hemlängtan efter andgården, vänder tillbaka och skjuts ner av gårdskarlen? Hon är väl inte bara friheten, men också den stora lyckan, den som Neergaard talar med Per om. Den står vi inte ut med, den ger oss anfäktelser och 124 samvetskval. Vi längtar alltid hem till den lilla, kakelugnslyckan (A 1, s. 126, Fortællinger 1903 I, s. 216.).

Tanken finns troligen också i en annan krönika, Svend Morgendug 1888, sedan i Krøniker 1890. Här är lyckans gudinna klädd i en landsbyflickas dräkt. En tidig sommarmorgon far två unga män ut från en gästgivargård. De skall till källmarknaden men vägen är läng och luften kylig, de rastar ofta för att styrka sig. Den ene, en sprakfåle och kvinnokarl, dröjer sig kvar i samtal med en traktens dotter, en älsklig, skygg varelse som så många av Pontoppidans unga kvinnor. Ynglingen vill övertala henne att fara med till marknaden, han blir allt livligare och mer pockande, men kamraten är otålig, känner sin väns svagheter och förstår att han måste göra slut på kurtisen. Det är också hög tid, både pojken och flickan är redan under förtrollningen. Vagnen sätter igång och i sista ögonblicket river han sig lös. Men vännerna har ingen glädje av festen och på hemvägen sitter de tysta och förstämda. När de far förbi det ensamma huset blir ungersvennen orolig på nytt. "'Sig mig', sagde han, 'kender du äventyret om Svend Morgendug, der rejste sin Lykke forbi uden at kende den?' – 'Jeg ved ikke ... Er der et saadant Æventyr?' – 'Nej, – det er der vist ikke. Det er vel bare noget Sludder, jeg har drømt en Gang . . . Aa, giv mig en Cigar . . . Og skal vi saa ikke have en rigtig gemytlig Opsang?'" (Krøniker, s. 109.)

Historien, som är en av Pontoppidans underfundigaste, bör läsas i den första upplagan. I den andra och de följande har han rationaliserat den och tillagt ett post-scriptum som förtar varje tvekan om meningen och blåser bort den fina dimman. Men för motivets historia har den intresse. Här, i Morgendug som den nu heter, låter han de två bli gamla, något som redan det är betänkligt, de skulle ju vara äventyrets och det unga livets inkarnationer. Den ene är etatsråd, den andre präst. De sitter och talar om sin ungdom och den gången de reste till kallmarknad. Etatsrådet har i hög grad favoriserats av livet, han är också lycklig och ännu förälskad make. Ändå kan han aldrig "slippe Forestillingen om, at hans sande Lykke hin dugbesprængte Sommermorgen havde krydset hans Vej". (Fortællinger 1903, 1, s. 236.) Härmed är sagan lyft ned i verklighetens 125 värld där den inte trivs så bra. Författaren har som ofta haft känslan av att inte vara tydlig nog; möjligen har han funnit att de sista raderna som suveränt viftar bort den ängsliga aningen bröt udden av krönikans mening. Man märker att diktarens nittiotal är förbi.26 Men de sista raderna stod där som vittnesbörd om hans egen vacklan mellan romantiska och rationella förklaringsgrunder – när han betraktade sitt liv inställde sig här och många gånger annars båda. Historien är nämligen direkt anknuten till hans eget ungdomsliv. I brev har Vilhelm Andersen meddelat mig att Pontoppidan själv bekräftat att Svend Morgendug skrivits under intrycket av minnet av kärleksäventyret i Schweizalperna.27 Hur pass allvarligt detta var ger Hamskifte och Undervejs ingen riktig föreställning om, men i en Enetale den 25 mars 1897 har Pontoppidan ur sitt eget liv berättat historien om Svend Morgendug som reste sin lycka förbi. Till och med krönikans unge, överdådige lyckosökare är ett självporträtt, så som Pontoppidan gärna framställde sin första ungdoms jag. I Enetalen betraktar han från årens avstånd "en attenaarig, rødkindet Knøs med en Voksdugsransel paa Ryggen og en jysk Knortestav i Haanden – altid syngende, sorgløs og fri". Förälskelsen i den blonda Susann på Heimvehfluh (!) i Berner Oberland, vävardottern i det hem där han bodde under de sista veckorna, efterlämnade ett bitterljuvt minne. Enetalen är karakteristisk för hur Pontoppidans fantasi arbetade: den sysselsatte sig ständigt med hypotetiska och irreala fall – hur hans liv kunde ha utvecklats om han vid ett givet tillfälle handlat annorlunda än han gjorde. Han suckar resignerat inför den lott som blev hans, men kan inte underlåta att fråga sig hur det hade gått om han den gången varit ett par år äldre eller hade lärt ett hantverk – det hade ju som nämnts verkligen varit aktuellt ett tag: kanske hade han då suttit som borgare i Unterseen eller Bingen. Också den unge Henrik Pontoppidan gick bevekande sin lycka inpå livet. Han talade med Susann om sina planer men hon "rystede blot stille paa Hovedet og bad mig rejse". Kanske hade hon rätt. "Lykkelige var vi vel næppe blevne. Og dog! Om Vorherre havde undt mig Taarer saa havde jeg sikkert grædt den Dag, da jeg drog bort, og jeg saa 126 hende staa deroppe bagved Rækværket – – –" Lykke-Per, som också är en människa utan tårar upplever en liknande historia i en bergsby i Alperna – romanen saknar dock alldeles det eteriska skimmer i vilket diktaren mindes sin egen upplevelse. (A 4, s. 96.) Enetalen ger märkligt nog också samma blandade slutstämning som fanns i den första versionen av krönikan Svend Morgendug. Medan diktaren var ung har han mången gång haft hjärtligt roligt åt "dette sentimentale Barneeventyr", men nu när han börjar bli gammal kommer minnet av avskedet från Susann åter och åter. "Jeg har i Nat i min Drøm set Susann vinke. Derfor ved jeg nu at Foraaret snart vil komme."

Detta motiv om den flyende lyckan går i själva verket tillbaka ända till Hamskifte-tiden; redan då hade kärleksupplevelsen utkristalliserats i dikt. Omedelbart efter hemkomsten skrev han – efter en kväll på teatern – ett stort nu förlorat kärleksdrama, byggt på minnet av Susann: det handlade om en resande student som gift sig med en av berglandets döttrar men en dag hör diligensens posthorn skälla mellan klipporna och grips av en oemotståndlig hemlängtan och river sig lös.28 Det stora verkets preexistens i diktarsjälen kan alltså även här följas tillbaka till nittonåringens förstlingsarbete: tragedin förebådade i ett viktigt avseende Lykke-Pers idé. Neergaards, den mystiske dödes profetia går i uppfyllelse: "Der klæber en uimodstaaelig Trolddom ved de Brosten, man har slidt som Barn, – –" (A 1, s. 127.)

*

Per har lyckan med sig i allt vad han företar sig men han förmår inte gripa den och hålla den fast. Han är inte tillräckligt fördomsfri, utan bunden av moraliska skrupler och kedjad vid sina barndomsminnen. Det kommer stunder då han upplever sin jakt efter lyckan som en skam. Lykke-Per är boken om att ingen Aladdin växer upp ur den danska jorden. Den fortsatta utvecklingen framställer en människa som förgäves söker spränga sitt väsens gränser. Ingen förnekar ostraffat sin fader och moder, ej heller Per. Hans lycka är den han ljuger sig till: att vara utan härstamning, utan föräldrar, utan en tyngande 127 traditions boja. Han uppträder som hittebarnet; det är inte bara ett utslag av lusten att mystifiera sin omgivning. I sin barndom har han alltför ofta lekt den farliga leken att han är son av en kringströvande zigenarhövding.

Någon bakgrund har Pontoppidan troligen haft för detta fint anbringade drag. Romantiken kring hedarnas folk florerade naturligt nog i hans barndomsmiljö. Om den haft något starkare grepp om hans fantasi är ovisst; från sin vistelse i Thorning, Blichers församling, vände han emellertid hem "med Hovedet fuldt af Drømme om Ntmandsliv paa Heden og evig Omstrejfen under aaben Himmel". (D, s. 73.)29 Mera som ett kuriosum kan man anteckna att hans eljest solitt prästerliga stamtavla rymde en dunkel punkt: hans morfar byfogden Morten Oxenbøll i Vordingborg var barnbarnsbarn av en främmande sjöman som strandat med ett genuesiskt skepp på Jyllands västkust. Ännu så sent som då han skrev Drengeaar 1933 visste Pontoppidan ingenting bestämt om detta, bara att det en gång troligen "har forvildet sig nogle Draaber sydländsk Blod ind i hans Slægt. Noget afgørende derom vides dog ikke." (D, s. 49.) Han har således då Lykke-Per tillkom kunnat hålla frågan öppen – och just under de åren fick han höra en del skvaller om "at vi Pontoppidan'er fra Randers var af fremmed Afstamning og vistnok havde jødisk Blod i Aarerne". (F, s. 94.)

I kapitlet om Søren smed och hans ätt i De Dødes Rige har Pontoppidan för sista gången berättat historien om de stäckta vingarna. I skildringen av landsbysmeden, den store Enslevs far, har diktaren gjort bruk av några av de ungdomserfarenheter, som varit hans egna och som Lykke-Pergestalten formats av. Sørens far är mörk i huden som en tattare och man vet "at der engang havde forvildet sig nogle Draaber Natmandsblod ind i hans Slægt". (Storeholt, s. 10.) Han har tidigt haft äventyrliga tankar om sig själv, han är en fribytarnatur, varken föräldrar eller lärare rår på honom. Han behärskas av drömmen att vinna återupprättelse inför föräldrarna, vill resa ut i världen – "til de store Fabriksbyer" – för att kunna vända tillbaka till barndomshemmet "som en Æventyrprins". Det härtåg till Amerika som den starke smeden ger sig ut på slutar i Aalborgs 128 arresthus, och Søren återbördas till hemmet, hustrun och barnen som en bruten man. Han lockas ut på äventyr av den Mefistofeles, med vilken diktaren själv haft så många hemliga samtal, och till sina dagars ände anfäktas han av ruelse över att han brutit pakten med "den bette Mand". I stark förkortning, men med alldeles samma komponenter återberättas i detta kapitel (Storeholt, s. 2-53) icke bara Lykke-Pers resa till Amerika, den som aldrig blev av men ironiskt fått ge titeln åt romanens sjunde del, men hela historien om hans färd mot skyarna och hans fall mot marken med brutna vingar. Också Sørens uppror har en religiös innebörd: han revolterar mot sina fäders Gud men får till slut erkänna att Vår Herre är den starkare. Skamsen tänker han på hur han varit nära att "give Hjem og Børn til Pris og sin Sjæls Salighed i Lidkøb for at tiltuske sig Lykken af 'den bette Mands' Haand" (s. 35).

Trollhamnen

I Lykke-Per har Pontoppidan åskådliggjort hjältens situation med en anspelning på de gamla förvandlingssagorna. Lykke-Pers olycka är ulvprinsens i en djupsinnig omskrivning. När Peter Andreas med båten glider ut ur provinsstadens hamn och hör de förhatliga kyrkklockornas klang förtona i fjärran heter det: "Han var fri. Troldehammen var afkastet." (A 1, s. 46.)

Han tror sin ursprungliga natur vara vänd mot lyckan och glädjen. Det gäller bara att glömma det förgångna som en ond dröm. Jämför Hamskiftes ord om den unge Henrik Pontoppidan: "Min hele Fortid, som jeg troede mig færdig med og i Grunden helst vilde glemme" (s. 9). Pers mål är en barnslig livshängivelse, ett fritt kringströvande liv, rikt på äventyr och njutningar. Här är det också frågan om en förvriden spegelbild av Pontoppidans romantiskt färgade livstro: tanken att livet, om det skulle vara något värt, borde forma sig till ett äventyr går igen på många ställen i hans dikt, direkt bekräftas den i Hamskifte (s. 150.).

Per har mycket på sin sida. Självständighet, hänsynslöshet, flit, ett stänk av genialitet. I sin torftigt inredda kvistkammare 129 i Nyboder lever han till vardags den fattige landsortsstudentens tillvaro, sparar och svälter för att obekymrat kunna slå sig lös i den fina och halvfina världen. I yttre detaljer är detta parti en ganska trogen bild av diktarens första Köpenhamnstid hos ett gammalt par av Holmens fasta stock, skönlitterärt finns det omskrivet i Karsten Lund-gestalten i Efter Ballet.30 Redan här var det suveränt ironiska betraktelsesättet anslaget. Per för en hopplös kamp mot förstockade auktoriteter för sitt väldiga fjordregleringsprojekt. Detta storverk är inte att betrakta som någon fantasteriets symbol – där det kommer på tal står diktaren nästan genomgående solidariskt bakom hjälten. Men den stora desillusionen, Pers på verkligheten direkt kalkerade upplevelse av ingenjörsstudiernas prosaiska vardag, ger faderssidan dess första trumf på handen. Från och med nu börjar kampen med faderns skugga.

På källaren Gryden möter Per dagens konstnärer och författare; under ett nattligt samtal avslöjar sig den store marinmålaren Fritjof Jensen (Holger Drachmann) som en andlig släkting till fadern och modern. Hans bakrustal om räkenskapens dag kommer Per att förstå att också hos de till synes frigjorda konstnärerna döljer sig resterna av ett annat jag; förgäves söker de överrösta stämman i sitt inre. Per tror sig vara ett undantag.31 Här som i mycket annat anknyter Lykke-Per till Det forjættede Lands slutparti med pastor Petersens dom över Emanuel Hansted och hans ord om vårt väsens nattsida. Det ligger bara tre år mellan de två romanerna. I Lykke-Per valde Pontoppidan att teckna den blide romantikern Emanuels absoluta kontrast, men endast för att visa att denna variant av den nationella typen är lika värnlös mot det som spökar under den dagklara ytan.

Per vinner en äventyrlig demimondes bevågenhet – scenen fanns redan skisserad i Tête à Tête i Stækkede Vinger – men flyr i det ögonblick han skall skörda frukterna av sin erövring. I de moraliska skrupler som anfäktar honom igenkänner han för första gången "Sideniusarvets" förlamande hand över sitt liv. Med obönhörlig konsekvens är detta drag häftat vid alla hjältens upplevelser; också den betagande kärlekshistorien med 130 |borgardottern Fransisca slutar så att han får anledning besinna sitt beroende av samvetet, "dette ubestemmelige noget, der pludselig satte En et Troldspejl for Øjnene". (A 1, s. 25.) Per ger ända från början noga akt på sig själv, genom hela boken förlöper hans självanalys, ibland bryskt avbruten av författarens sarkastiska korrigeringar. Han får insteg i en judisk storfinansfamilj, med några drag från både det Hegelska hemmet och det Hirschsprungska – den osjälviske genijägaren Ivan Salomon har drag av Aage Hirschsprung, det Schubotheska förlagets chef och ägare, son till cigarrfabrikanten Heinrich Hirschsprung32 – men också byggd på minnena från den första Köpenhamnstidens umgänge i ett judiskt grosshandlarhem, "en indtil Overmod frigjort Slægt". (H, s. 61.) Här andas Per en annan atmosfär än hemmets gravluft, han tror sig ha funnit "Palmeøen uden Degnesjæle og uden Kirkeklokker". (A 2, s. 149.) Han är i denna världen parvenyen. Genom att han givit avkall på förankringen i hemlandets tradition står han utan fäste och är utlämnad åt immoralismen och cynismen. Jämsides med den splittring som Per blir allt mer medveten om går en annan som mindre anfäktar hjälten själv än läsaren: Per är både ond och god, ytlig och djupsinnig, han laborerar med de lägsta och lumpnaste bevekelsegrunder, men hans liv står ändå i pakt med idealen. Diktaren har inte givit sig in på någon direkt motivering av denna moraliska anomali – den förutsattes med en, man frestas säga upprörande självklarhet, som konsekvensen av författarens skepsis mot det gängse personlighetsbegreppet. Till en god del är det nog frågan om ett medvetet betraktelsesätt. Men något har det säkert att göra med de betungande och svårförenliga uppgifter som Per betrotts med. Han är måltavla för en obarmhärtig satir mot nationella skötesynder, men i hans öde och genom hans mun talar diktaren själv. Han är ett adekvat uttryck både för splittringen i Henrik Pontoppidans sinne och medskyldigheten i folkets och tidens liv.

Per är framställd som bastardmänniskan. Den kloka Jakobe, Philip Salomons styvdotter, som sedan kommer att älska honom, ser det från början. Han bär sin dubbelhet inskriven i 131 ansiktet, de mörka färgerna i håret och huden, frihetsdraget, och de underligt ljusa, vattniga ögonen, Sideniusfolkets, prästsönernas märke. För Jakobe berättar han en gång historien om backtrollen, de underjordiska, som kryper fram ur en mullvadshög för att leva bland världens barn men inte tål vid solens ljus och ständigt tyr tillbaka till sina jordhål. (A 6, s. 157.) Alltifrån början arbetar diktaren med bilden av familjen som "en Slags Underjordiske, blinde for Lysets Glans, fulde af Gru for Livet og dets Herlighed". (A 1, s. 37.) I Det forjættede Land använde han ett liknande bildkomplex på tal om Emanuel Hansteds folkliga förbrödringsdrömmar. Emanuel har en gång önskat att han måtte finna trollformeln som kunde få mullhögarna att öppna sig för honom, men han har fått upp ögonen för "det dybe, uoverstigelige Svælg, der skilte ham fra disse Jordens Hyttebeboere, som levede her i deres halvt underjordiske Boliger og gravede og puslede i den mørke Muld – et Slags Troldfolk, hvis Væsen var en Gaade, hvis Sprog man næppe nok forstod, hvis Tanker, Drømme, Sorger og Forhaabninger ingen kendte". Hans Brix har uppmärksammat hur denna bild under romanens lopp skiftar syftning, på ett meningsfullt och troligen oavsiktligt sätt. Emanuel drömmer till en början om att finna den trollformel, "der kunde faa Højene til at løfte sig paa Ildsøjler og bringe Muldfolket frem i Dagens Lys og Luft" (Muld, s. 85), men när han firar sitt bröllop med en dotter av detta folk minns han i kraft av en innebördsrik minnesförskjutning "hvorledes han en Gäng havde drømt om at finde det Trylleord, der kunde bringe Muldhøjene til at aabne sig for ham..." (Muld, s. 378, Gudernes Tungemaal, s. 162.) Han kör med sin bondebrud själv in i berget och kommer under förtrollningens makt. Det är folkförbrödringsdrömmens tragedi, som diktaren spelat med i.

Här gäller symbolen bönderna. I Lykke-Per vidgas den till att omfatta den stora Sideniussläkten i Danmark. Dess giltighet är inte begränsad till prästens barn. Det är alla de livsrädda, kuvade och förkrympta. Men symboliken har en särskild anknytning till dem som är under kristendomens förtrollning, "Bakketrolden", som i skymningen sätter sig på sin lilla jordkula 132 för att med fromt klockspel locka frän syner i aftonskyn över de ångande fälten, till tröst för det beträngda sinnet.

*

Liksom hjälten ändrat sitt förnamn Peter Andreas med dess klerikala klang till Per drömmer han också om att bortkasta efternamnet som förråder ursprunget, "Troldesvansen", som han själv kallar det. (A 3, s. 129.) Här som alltid var Pontoppidan påfallande ogenerad i sitt förhållande till verkligheten. Sideniusnamnet, det förhatliga med dess "Lugt af Degnelatin", är ju inte en fri uppfinning. Det var en latinisering av Sidenån i Jämtland, där namnets förste bärare, fader till prosten Isac Sidenius på Nordfalster,33 var pälshandlare i början av 1700-talet. Den stora släkten var nära lierad med Pontoppidanerna. Henriks farfarsmor bar namnet och hans farbror som han som barn hade en mycket stark upplevelse av, storköpmannen från Helsingör, kallade sig Isaak Sidenius Pontoppidan. I romanen har det ett växlande klangvärde, och inte bara i Pers mun utan också i diktarens egen. Släkten representerar inte blott kyrkans män utan växer ut till en sinnebild för hela folket, blir inbegreppet av en normaldansk, en liten man i ett litet land, på längre eller närmare håll befryndad med den evige provinsstad- eller landsbyprästen, bestämd till sitt väsen och sin moraluppfattning av traditioner och ärvda föreställningar, bunden i tänkande och handlande av de kristna normerna men samtidigt uppfylld av högdragen självkänsla. Typen förekommer mest renodlad i Pers äldre broder, departementstjänstemannen Eberhard Sidenius, den plikttrogne, allvarlige och prudentlige statstjänaren med sin kristligt fariseiska attityd. I förhållandet mellan bröderna har Pontoppidan – tror jag – använt flera drag ur sin tidiga ungdoms förbindelse med sin äldste bror, den kände läkaren, dermatologen, sedermera professor Erik Jansen Pontoppidan, med vilken han hade svårt att umgås under den första Köpenhamnstiden. Det är emellertid inte frågan om något porträtt. De drag hos brodern som kan spåras i Eberhard är en viss kylig formalism, metodiskheten och samvetsgrannheten. Men Erik kom senare att bli den av bröderna som Henrik kom att stå närmast 133 och ett av deras viktigaste föreningsband var den gemensamma inställningen till de religiösa ämnena – Erik var, som Morten uttrycker det, "ganske ukirkelig af Anskuelser og af Naturen sky overfor alt, der var noget enthusiastisk ved". (M O, s. 41.) I romanen förekommer Sideniustypen också i ett par andra variationer: den äldsta systern Signe, med någon flyktig anknytning till fröken Inger Pontoppidan, äldst av systrarna Pontoppidan, en varmt kristen natur som var nära bunden till Morten och dennes arbete, samt prästen Thomas Sidenius, med några drag av Morten Pontoppidan från hans ungdoms grundtvigianska kampår. (A 4, s. 69 f.)34

Det är denna nationella typ som skymtar bakom Urbanus' ställvis blodiga nationellt-religiösa inlägg – Sideniustypen är här fullt utformad, ehuru ej namngiven. I Borgmester Hoeck og Hustru, 1905, nämns den gamla justitierådinnan, en torr och självgod dam "af en bekendt Præsteslægt", en född Sidenius, "den fremfor alle benaadede Slægt, der af Forsynet havde faaet tildelt en hellig Mission her i Landet" (s. 43.).

Men diktaren låter inte släkten stå ensidigt betraktad; allteftersom bilden av Per fördjupas och han blir medveten om sin smärtsamma belägenhet växer tvesynen fram också här. I två av de centrala scenerna, faderns död och moderns begravningsfärd, möter vi Sideniusmänniskans storhet förkroppsligad. Pastor Sidenius begravs som en andens furste, vid hans jordafärd uppfylls på ett oanat sätt Pers barndomsdröm om att vara ett bortbytt kungabarn, och då han ledsagar sin mors kista på båten till hemstaden konfronteras han med en makt "mod hvilken selv en Cæsars kongelige Vælde nu syntes ham ringe, en Kraft og Storhed i Lidelsen, i Forsagelse, i Opofrelsen". (A 6, s. 168.)

De två scenerna, som utlöser avgörande religiösa kriser hos Per, är utformade i viss anslutning till verkligheten. Få har som denne store kompromissfiende varit genomträngda av upplevelsen att allting kan ses från två sidor; hela hans diktning tål vid att ses som en illustration till denna enkla sats. Som gammal kunde han med full solidaritet tala om sin samhörighet med Sideniussläkten.35

134 I den riktningen tvingas också Per. Hans utveckling är plågsam, full av vacklan och kastningar och inte utan narraktiga inslag. Men navelsträngen mellan honom och hans skapare är aldrig helt avklippt. Härav det paradoxala resultatet att vi på samma gång kan förnimma hans öde som gripande, tragiskt.

Spökene

Jämsides med trollsymboliken går "spøgelse"-symboliken. Dessa spöken som likt erinnyer jagar Per, det är samvetet, syndamedvetandet som förlamar handlingskraften. Det är föreställningen att världen är en jämmerdal och livet en luttringstid. Per är till övermått på vakt mot samvetets tillskyndelser. Det talar till honom med faderns stämma, och han identifierar det med hemmets kristendom. Det blir därför en livssak för honom att bringa det till tystnad, men han har redan från början sina föraningar om stridens utgång; författaren delger oss dem gång på gång. Per känner ingen medelväg. Antingen den hämningslösa livshängivelsen eller förkrosseisen under den kristne guden. Också sin naturliga rättskänsla och anständighet förväxlar han med dessa livsforhärjande makter – han är förföljelsemanisk härvidlag. I det Salomonska hemmet vaknar hans självrannsakan på allvar – ställd ansikte mot ansikte med denna frigjorda värld känner han sitt främlingskap. Han har ännu trasor kvar av trollhamnen, han förstår att han varit "et 'Mørkets Barn', en Skifting, – en Sidenius". (A 2, s. 151.) På söndagen går han fredlös och hemlös omkring; kyrkklockorna som för honom är vad solen är för trollen eller hanegället för spökena, berättar om alltings ödmjuka underkastelse under "Spøgelsefrygtens Trælleaag", själv drömmer han om rastlösa framtidsstäder där inga kyrkklockor "ringede Spøgelsefrygt ind i Sindene". (A 3, s. 37.) Han kommer i ytlig kontakt med kretsarna omkring doktor Nathan (Georg Brandes), imponeras av den berömmelse som omstrålar denne men tror inte på en revolution av detta slag. Det går inte, menar han, att bygga en ny värld på ruinerna av "Præsteskabets Spøgelseverden". (A 4, s. 7.) Pers föraktfulla attityd till sin samtids skönandar i det 135 estetiserande Törnrosariket Danmark är en underfundig karikatyr av diktarens egen, inte bara sådan den var under ungdomsårens tekniska kolartrotid utan också senare, efter desillusionen, då han själv tagit plats bland yrkesförfattarna.

För Philip Salomons pengar far Per ut i världen för att fullborda sin utbildning. Men faderns skugga följer honom – han får ett varsel om att denne håller på att dö, och reser hem. Han känner behovet att försona gudarna med ett offer innan han börjar den avgörande kampen. Det är "lidt Overtro med i Spillet" står det i första upplagan (A 4, s. 35), i den andra är det förtydligat till "en lille Rest af uovervunden Spøgelsefrygt". (B 1, s. 282.) Han hinner bevittna den sista akten av skådespelet och lämnar hemmet skakad och bragt ur jämvikten. Den tjugutvåårige Henrik var vid Dines Pontoppidans begravning "indtil Fortvivlelse kommen i Vildrede med mig selv". (H, s. 129.) På natten börjar Per ett brev till sin fästmö Jakobe där gripenheten bryter igenom hans pansar av förhärdelse, men han river sönder det och skriver ett nytt där alla känslor undertrycks. I B-upplagan, där Pers revolt genomgående är oförsonligare, har tonen skärpts i brevet, med en hånfull slutvändning om detta faderns liv som varit en oavbruten förberedelse för att dö. Den kris som Per efter detta genomgår i en liten alpby har beröringspunkter med författarens biografi. 1876 reste Henrik Pontoppidan för ett blygsamt arv efter morfadern till Schweiz. Det var hans hamnskiftes år: denna sommar tycks på allvar ha raserat hans framtidsplaner. Troligtvis var de liksom Pers underminerade redan då. Insikten om den föga romantiska verklighet som trots de stora förändringarna i samhällsstrukturen var beskärd teknikern i det lilla jordbrukslandet Danmark har väl varit den första besvikelsen. Men den avgörande vändpunkten inträdde med den uteblivna Grönlandsfärden och den som var en ersättning för den, resan till Alperna. Det fantasiliv han så länge hade hängett sig åt lät sig inte inspärras bakom "Logarithmetabellens Gitterværk af Tal". (H, s. 72.) I verkligheten liksom i dikten kom fadern med i bilden: Henrik hade anträtt resan till Schweiz mycket mot föräldrarnas vilja, något som inte klart framgår i hans memoarer 136 men som han medgivit i en berättelse av upplevelsen på Faulhorn, publicerad i Børs-Tidende (25., 28. o. 29. 8. 89). Artikeln var ett apropos till en serie försök av tyska läkare: de ville bevisa att dödsångesten hos människan var betydligt sällsyntare än man menat. Henrik Pontoppidan kunde utifrån sin erfarenhet bekräfta detta. Under en fotvandring gick han en gång vilse i högalperna. Under natten på det kala berget väntade han på att dödsfruktan skulle inställa sig. "Jeg kunde jo ikke tro andet end at den maatte komme. Dertil var jeg altfor ofte – lige fra Barn – bleven skræmmet med Dødstimens 'Angst og Vaande'." Men den kom aldrig över honom och detta trots att "jeg følte mig overbevist om, at jeg om en Time eller højst to skulde stedes for Guds Ansigt og kræves til Regnskab for mit Liv – som ingenlunde, det vidste jeg, havde været dadelfrit". Låt vara att formuleringen kan ha en skämtsam biton; den är ändå ett unikt vittnesbörd, inte utan vidare förenligt med vad Pontoppidan både samtidigt och senare yttrat om sin barndoms och tidiga ungdoms förhållande till fädernetron. Jag väljer som kontrast ett citat ur de minnesanteckningar, Fra Drengeårene, som på våren och hösten 1932 publicerades i Flensborg Avis och som utgör första utkastet till Drengeaar. Det uteslöts sedan vid bokens slutliga avfattning. Det heter här om konfirmationen: "For at ikke forarge havde jeg hele Dagen båret en vis Højtidelighed til Skue, men nogen religiøs Betydning havde Dagen ikke haft for mig. Trods Tonen i Hjemmet, dens gennemførte Kirkelighed, var mit Forhold til Religionen mere end køligt og Konfirmationsforberedelsen havde heller ikke formået at påvirke mig. Det var gået en af mine ældre Brødre på samme Måde. Han var den dygtigste og mest pligtopfyldende af hele Søskendeflokken, og han blev senere gift med en stærkt kirkelig interesseret Dame, som han var meget lykkelig med. Alligevel vedblev han indtil sin Død i høj Alder at være ganske uimodtagelig for religiøs Påvirkning." Här åsyftas Erik Pontoppidan. (8.9.32.)

Men uttalandena är inte i djupare mening oförenliga. Nittonåringen har väl inte utan ansträngningar och återfall kämpat sig fri från kristendomen; han har också, liksom Per, haft sina 137 "Spøgelser" att slåss med. Den vacklan när det gällde att vidgå arv och gäld som kännetecknar diktarens uttalanden när de läggs bredvid varandra illustrerar kanske bäst av allt bakgrunden för historien om Pers kamp mot det förflutna. Hade Henrik Pontoppidan som ung mött kristendomen i den tvetydigt jovialiska och halvljumma uppenbarelse som vi finner den i huvudparten av den nordiska genombrottslitteraturen hade nog hans frigörelse varit mera smärtfri och mindre intressant. Men det gjorde han inte. Han mötte den i en imponerande form, som en stor, sträng och fordrande makt, genomsyrande vardagen. Det fanns ingen klyfta mellan Dines Pontoppidans liv och lära, och hans omsorg om det timliga var inte större än att han gång efter annan inlät sig på polemiker med dem av sina överordnade, som kunde öva inflytande på hans fortsatta befordran. Genomgående är det drag av lidelsefullt allvar och nitälskan som han lägger i dagen genom heia sin gärning. Det sanningskrav som han anlägger på den kristna människan, på kyrkan som institution och inte minst på prästen är påfallande – hans i utomordentligt skarp ton hållna Kirkelige Taler til Præster og Lægfolk 1849 bringar då och då i tankarna Søren Kierkegaards några år senare inledda kampanj mot statskyrkan.36 Att sonen inte bara revolterat utan också imponerats av hemmets livsformer vågar man nog anta. Den luft han inandats dagligen har icke kunnat undgå att gå honom i blodet. Och Henrik Pontoppidan har säkerligen redan som yngling varit mäktig den syn med båda ögonen som blev en av hans starkaste sidor som diktare. Under sådana omständigheter är det naturligt att frigörelsen kostat honom samvetskval och kanske återfall, att den inneburit mycket stora psykiska påfrestningar.

I artikeln om äventyret på Faulhorn berättar Urbanus vidare att den fruktan och bävan han känt ändå inte var att jämföra med den han erfarit när rektor väntades i klassen för att genomgå anmärkningsböckerna. Vad som höll honom uppe under skräcknatten på fjället var rädslan för förödmjukelsen att hans far skulle få rätt: resan hade nämligen haft karaktären av en halv rymning, "og endnu ved Lybeckerskibets Afgang fra Toldboden havde min Fader indfundet sig ved Bolværket og søgt at holde 138 mig tilbage ved at forestille mig det taabelige i saaledes i min Alder at farte ud i Verden med en Taske paa Ryggen som en anden Vagabond. Nu ydmygede det mig derfor, at han alligevel skulde faa Ret."

Riktigheten av uppgiften om faderns mellankomst i sista stund kan såtillvida bekräftas som Dines Pontoppidan vid den tidpunkten – i juni 1876 – verkligen befann sig i huvudstaden för att ordna med formaliteterna kring Mortens utnämning till präst i Helsingör.37 För fadern hade sonen, då det gällde att få ut det blygsamma arvet, uppgivit att det rörde sig om en studieresa till ett par av Europas stora industricentra. (H, s. 74.) Så framställer också Lykke-Per den resa han företar, i skydd av Philip Salomons millioner, men den blir mera en resa till det inre. Per värjer sig av all kraft mot anfäktelserna, "hele dette Slæng af pibekravede Aner" som spökar i hans blod. (A 4, s. 123.) Själv hade Pontoppidan på Faulhorn måst freda sig mot "skræmmende Tanker og overjordiske Forestillinger, der vilde trænge sig ind paa mig fra den fuldkommen lydløse Stilhed rundt om". (H, s. 99.)

Under beträngdhetens veckor i Dresack påkommer det Per för första gången ett starkt intresse för läsning. Hans arrogans gentemot det skrivna ordet ger med sig inför tvånget att nå fram till "en grundigere befæstet i Livsanskuelse". (A 4, s. 106.) Här, i driften med den självlärdes kolartro på böckerna och Pers nattliga grubblerier över filosofiska och teologiska skrifter, har diktaren åter hållit upp trollspegeln över sitt ungdomsliv. Skildringen refererar inte så mycket till händelserna 1876 som till den första tiden i Frerslev och Jørlunde. På det hela taget bevarade Pontoppidan livet igenom ett ganska förstrött förhållande till det skrivna ordet. Men ett par perioder av påfallande läslust kan urskiljas. På gavelrummet i Jørlunde fick han ro och tid till läsning. Liksom Per känner han ett växande behov att "faa mit eget Livssyn solidt underbygget" (A G, s. 41); han hade ditintills ofta skämts över sin bristfälliga litteraturkännedom. Han gjorde täta biblioteksresor till Köpenhamn. I Det Kongelige Biblioteks lånejournaler och Universitetsbibliotekets finns under dessa år under namnet H. Pontoppidan 139 antecknade till utlåning: 1880: Meyer, Matteus Evang. 2 Aufl, Meyer, 1 Corintherbrief, 2 Aufl., Rydberg, Bibelns lära om Kristus, 3. uppl., Sibbern, Udaf Gabrielis Breve til og fra Hjemmet, Rousseau, Bekjendelser, 4 B-d., Renan, Leben Jesu, Snoilsky, Dikter. Listan är synnerligen mager, om också till innehållet överraskande. Det bör ha varit något av de kommunala eller privata biblioteken som Henrik Pontoppidan frekventerat mest och där han hämtat den långa raden av "Kierkegaards, Høffdings och mange andre tungt fordøjelige Forfatteres Skrifter". (A G, s. 41.) Det är heller inte säkert att den blivande diktaren döljer sig under namnet H. Pontoppidan, namnet var ju inte ovanligt – kanske är det rentav Henriks yngre bror, prästkandidaten Hans Peter, född 1860.

Alltnog, denna första läsperiod sammanfaller i dikten som i verkligheten med en akut kris. Både likheten och skillnaderna mellan Lykke-Pers och minnenas formulering är talande:

A G, s. 45: "– – ogsaa mit indre Menneske var kommen ud af Ligevægt. I Stedet for den tilstræbte større Klarhed over mig selv og mit Forhold til Livet og Døden havde den megen forskelligartede Læsning forvirret mig, skabt et Kaos, hvori jeg famlede om som i Blinde."

Lykke-Per, A 4, s. 107: "Men jo mere han læste, desto mere forvirredes han. Under denne standhaftige Søgen efter det altudtømmende Ord, der for evig Tid havde tilintetgjort alle overtroiske Forestillinger om et 'Hinsides', tumlede han rundt i Mørke som en bestandig narret Blindebuk."

Den religiösa kris som det intima samlivet med naturen utlöser och umgänget med böckerna skärper hos Per har författaren i den andra upplagan bringat ännu ett steg närmare sin biografi än i den första. Han har nämligen här inarbetat sin egen farliga bergsbestigning och låter Per söka än rationalistiska, än metafysiska förklaringar till sin reaktion inför det skådespel han upplever. (B 1, s. 307 f.)

Efter detta är Per förlorad för det nationella projektet, via naturkänslan förs han fram till ett trevande medvetande om den evigt styrandes allmakt. Han inser här att människan ännu lever på jorden av naturens nåd. I den skrift han nyss utgivit 140 har han segervisst uttalat sig om den mänskliga tekniken som spänt tordönet framför sin triumfvagn och använt stormen som piska, nu gitter han inte svara på den kritik som möter den i Danmark. – Detta parti är mycket märkligt och jag tror att tvesynen spelar in på ett ganska komplicerat sätt här. Det ger en konkret illustration till naturalismens avmattning, den naturvetenskapliga livssynens kraftlöshet vid första allvarliga påfrestning. Den segerstämning som J. P. Jacobsen i detta släktleds ungdom talat om, den "Stormgangsjubel", varmed man mottagit darwinismens frukter och vänt blickarna från himlen till jorden, den är nu förflyktigad; med nittiotalet sätter reaktionen in, och reaktionen hämtar styrka både ur hemlandets kristna tradition och den europeiska katolicismen. Till dessa tendenser anknyter naturligtvis historien om Pers förlorade illusioner, och med en klart satirisk innebörd. Men den var också förankrad i andra, mer näraliggande realiteter. När Henrik Pontoppidan skrev om sina minnen och uteslöt allt som inte var strängt nödvändigt lade han också här och var till några hågkomster och reflexioner. Ett av de väsentliga tilläggen berör hans stämningsläge vid den tidpunkt då han med uttömd reskassa gjorde sig beredd att anträda återfärden från Schweiz:

"Jeg forbandede mig selv og den ærgerrige Fremtidsdrøm, jeg havde været saa stolt af, en Gang at blive en af dem, der var med til at opbygge den nye Tid og skabe flere af disse tekniske Heksekunster, der lagde Menneskeheden i Lænker og gjorde den til Trælle af selvskabte Fornødenheder." (U, s. 107 f.)

Det faller sig naturligt att vara mycket misstänksam mot denna uppgift, åtminstone mot dess ordalag. Det asketiska tonfallet är den åldrades, det är som att höra Torben Dihmer eller Mads Vestrup från De Dødes Rige. Men Lykke-Per ger stöd för att de verkligen har relation till hans ungdom. Den förändrade inställningen till den materiella framstegstron blev utgångspunkten för diktarens rousseauanska experiment, under vilket han tvingades avslöja en ny illusion.

*

141

Omvändelse, botgång, lidande, Nietzsche

På landet försiggår också Lykke-Pers senare hälft – man får verket igenom besinna hur rytmen på långt avstånd bevarar takten med diktarens egen. Vid den stora festen på Skovbakken då hjältens förlovning firas med Jakobe Salomon och hans nationella projekt i upprörda men engagerade tonfall diskuteras av finansvärldens spetsar, går Per ut på villavägarna vid Sundet. Utanför häcken betraktar han den borgerliga idyllen i en trädgård innanför. Han hör en aftonsång som han minns från sin barndom – den stiger, står det betecknande, som upp ur jorden, som från en kör av underjordiska. (A 6, s. 60.) Hemlös i de stora salongerna bland europeiska radikaler och frigjorda konstnärer hör han Sideniussläktets lockrop från ett lanthus. Det är en av bokens bestämmande scener, strömdelaren i diktverket, symbolisk för dess skapares slitning mellan två kulturmiljöer. Man jämföre den med Arv og Gælds berättelse om de stämningar som kom över honom under gästabuden på det Hegelska Skovgaard vid Ordrup Krat eller i Otto Borchsenius' konstnärshem vid Bredgade. (A G, s. 46, 86.) Denna kluvenhet uppdagades inte i hela sin vidd förrän på diktarens ålderdom med minnena. Då Det forjættede Land och Lykke-Per skrevs bevarade han utåt en fast solidarisk attityd med den europeiska radikalismen och Brandes-falangen. De artiklar han skrev visade ett sådant ansikte, allt under det han i diktverken nedlade resultaten av en djupare självprövning.

Efter peripetin som inträffar den natt Per följer moderns kista till hemstaden glömmer han sig kvar på en herrgård i Djursland. Han skjuter nu allt åt sidan, sin fästmö, utsikten om de Salomonska millionerna och sin stora plan, för att göra upp med det förgångna. Vid dessa självuppgörelser söker Per än komma bort från sig själv, än finna sig själv – formlerna ger en föreställning om hans dilemma. Man kan iaktta hur Pontoppidan själv alltid kretsar kring samma uttryck när han antyder sina egna krisupplevelser, "at finde mig selv" – "at komme bort fra mig selv". Det är en talande motsägelse. Den bör väl försonas så som hans andlige lärare Ludvig Feilberg gjort det på ett ställe i Om størst 142 Udbytte af Sjælsevner: "I en vis Forstand er man sig just i høj Grad bevidst, naar man allermest glemmer sig, ja det kan være, som man egentlig først befandt sig selv ved saaledes at blive borte for sig selv." (Feilberg, S S 1, s. 75.)

Insikten om den väldiga kraft som hållit hans mor uppe rycker undan grunden för Pers hela tidigare strävan. Sideniusnaturen i honom går till motangrepp. Han offrar Jakobe, de har inte rot i samma jord. Nu lyssnar han andäktigt till samvetets röst, tyr sig till kyrkans uppbyggelseböcker och söker sig till ett grundtvigskt prästhem. Den dag han vinner prästens dotter böjer han knä för sina fäders Gud. I det Sideniuska arvet som han kallat sitt livs förbannelse ser han nu en amulett, "det signede Tegn, han kunde takke for, at det dog ikke var gaaet ham værre, end det var?" (A 8, s. 8.) Han söker försoning med syskonen, avslutar äntligen sina studier med en lantmätarexamen och slår sig ned på landet i förväntan om den förlorade sonens lön, ett jämnt och lyckligt liv i hägnet av fädernetron.

Denna botgång är i sin helhet inte framställd som något uppbyggligt skådespel, även om den rymmer enskildheter av stor renhet; dess motsvarigheter i författarens liv är av allt att döma mycket avlägsna. Tydligt är dock att den, om inte i sitt helhetsförlopp så dock i flera detaljer, bygger på de kristillfällen som för Pontoppidan som för Per inträffade under tiden närmast före och efter utflyttningen till landet. (Den förut nämnda Syndebukken, tillkommen månaderna efter faderns död, anger ju förbindelsen med denne och släktarvet.) Det är visserligen uppenbart att den i mycket hade att göra med den plågsamma omställningsprocessen från nästan färdig ingenjör till författare – en författare utan något litterärt bagage och vars enda kontakt med yttervärlden bestod i ett refuserat teaterdrama. Mitt under en slutexamen som artade sig väl hade Henrik Pontoppidan lämnat studierna för att inte ha något att falla tillbaka på. Han hade också gjort fåfänga försök att skaffa sig ett livsuppehälle, hade uppvaktat industrichefer och skolman. I Lykke-Per går det bittra minnet av dessa hans ungdoms tillkortakommanden igen i det avsnitt som skildrar Pers canossavandringar till några av Köpenhamns 143 stora företagare och finansmän. (A 8, s. 14, 50, H, s. 144 f.)

Men oron var också i diktarens liv av tydligt religiös art. Pontoppidans fredlösa stämningsliv i naturen och hans grubbel över sitt förhållande till livets och dödens gåtor går igen i romanen också här – härom är jag övertygad och jag skall återkomma till frågan i kapitlet "Naturen". Men omvändelsen, hur flyktig och snabbt överstånden den än är, har inga personliga förankringar. Den har iscensatts som ett led i bokens satiriska avsikter. Den är ju i mångt en framställning av nittiotalets botgörarmentalitet och fanflykt från de gamla idealen. Pers konversion är ett nytt självbedrägeri, den har inslag av vidskepligt köpslående med makterna och är skildrad som en slags andlig våldtäkt, desto mer upprivande som den har ett tydligt inslag av vällust.

Det stora litterära sidostycket till detta avfall är ju Niels Lyhnes knäfall för Gud vid barnets död – det var en klassiskt vorden scen när Lykke-Per skrevs.

Pontoppidan hade redan i berättelsen om Emanuel Hansted inför "guttens" sjukdom och död skapat ett motstycke till den; för den fromme prästen öppnar sig några ögonblick en tom himmel då gossen plågas till döds, men han återfinner sin tro och tar resignerat emot Herrens gisselslag – förloppet är här alltså det omvända! Denna skildring var inte bara "litteratur", motivets transformation från livet till dikten är signifikativ för Pontoppidans styrka i att filtrera bort den verklighet som inte passade och att sätta till de syror och salter han behövde. Det var Karen Pontoppidans död i Østby 1885 och hennes förtvivlade fars upplevelse av maktlöshet vid den lillas lidanden som låg bakom, men i övrigt torde det ha gått annorlunda till: en gammal smed från trakten som mötte diktaren dagarna efter dödsfallet har berättat: "Han spurgte ogsaa, om hun ikke kunde komme i Graven uden Præsten, men det gik vist ikke, sagde jeg. Så blev det vist til, at der bare blev kastet Jord paa og bedt en Bøn!"38 (D F L 2, s. 128, F, s. 11 f.)

Ser vi nu till Per Sidenius' predikament är det ju här som för Niels så att "Traditionen havde været for stærk i hans Blod", att människosläktet i så många tusen år ropat till himlen i sin nöd. 144 (Jacobsen S S 2, s. 266.) Men hur genomskinlig och klart enkel är inte den psykologiska strukturen i Jacobsens skildring av den tappre ateistens fall jämförd med detta lömska och smygande försåt! För Niels är kapitulationen en sista förtvivlans resurs, en bön avtvungen i yttersta nöd, en utpressning. – Låt vara att det algolagniska inslaget, som Fr. Nielsen så övertygande klarlagt för Jacobsens del, affekterar bakgrunden också för Niels Lyhnes religiösa motiv, det komplicerar inte det psykologiska förhoppet här. – Pontoppidans behandling av detta gamla ämne är överraskande. Man skall inte avfärda honom som psykolog alltför snabbt, han har resurser i beredskap som man knappast upptäckt. Här är alla de yttre incitament som alltid tidigare spelat in när författare diktat över motivet negligerade. Ja, förhållandet är i enlighet med Pontoppidans behov att tänka annorlunda omvänt. Ingenting utanför hjälten själv driver honom att underkasta sig. Gud finner sig i att bli satt ur spelet, varken han eller slumpen eller ödet brukar våld. Per har en framgång som är häpnadsväckande, till och med hans dumheter och taktlösheter spelar honom lyckan i händerna. I den mån han har motgångar är det han själv som begär dem. Han är sin egen olyckas smed. För varje tumsbredd av världen han vinner förlorar den ett uns av sin lockelse. Ju högre han stiger, dess mer förskräcker honom höjden, dess större blir hans ångest. Här är verkligen bilden av den förrymda örnen Klaus som slites mellan den stigande örnhonan och hemmets ankgård meningsfull – Jakobe Salomon, hon som lockar Per att stiga till klarhet och frihet, ser vi på de sista sidorna med förklarade anletsdrag – "et Ørneansigt"39. (A 8, s. 259.)

Innerst inne drivs Per fram mot omvändelsen av behovet att försona förfädernas maner. Men utåt har han många andra skäl till hands. I Jakobes klarsynt bittra ord om jesuitismen i hans argumentation ligger väl diktarens dom över hans omvändelse: hans nyvunna religiositet får tjäna som en sköld för hans klenmod. Det är återigen "Troldenaturen". (A 7, s. 184.)

Men Pontoppidan släpper inte Per på detta stadium – åtskilliga av dem som skrivit om Lykke-Per har däremot gjort det. Han låter honom inte komma till ro med den förkrympta lycka 145 han vunnit. Den frejdigt glada kristendom som han mött i pastor Blombergs inkarnation – lockad av kontrasten med hemmets tro – tillfredsställer honom inte längre. Både hans egna lidanden och dem han ser omkring sig fjärmar honom från den Blombergska förtröstan. Han förs snart åter bort från tron på en personlig, humanitär Gud. Hans dilemma är angivet i ord som låter ana diktar engagemanget: "Med Verdens Børn vilde han ingen Forligelse, og mellem Kristne hørte han heller ikke hjemme." (A 8, s. 129.) Nu känner han åter Sideniusarvet som sitt livs förbannelse, mycket hade varit annorlunda om inte detta liv från början blivit misstänkliggjort för honom, "baade i Hjemmet og paa Skolen, og allermest af de to, der havde sat ham ind i det". (A 8, s. 216.) Han lämnar hustru och barn och hela den lilla lycka han byggt upp på ruinerna av den stora. Sina sista år lever han som en ensling i en öde trakt i Västjylland.

*

Bakom detta sista steg ligger en av de många paradoxala omvärderingar som diktaren tvingades till som underlag för sitt skapande. Den gäller lyckan. Dess förvandling passerar ännu ett ödesdigert stadium. Det är inte bara det att Per gång på gång kommer på sig med att förargas över rikedomen och sorglösheten överallt där han mött dem i stora världen, han hyser innerst inne "en middelalderlig Klosterbroder, for hvem asketisk Levevis og haardføre Vaner havde noget skjult tillokkende". (A 8, s. 114.) Under samtalen med pastor Fjaltring börjar han ana att själens rätta element är sorgen, smärtan och saknaden, lycka i vanlig mening gör människan gäll. Tanken skymtade redan i Det forjættede Land, men där i kristen förklädnad, och som sådan utsatt för obarmhärtig kritik. Här vänder den tillbaka berövad religionens tröst och nu med en långt starkare suggestion över diktarens sinne; tvesynen finns kvar, ironin likaså, men vi kommer inte ifrån gripenheten över den sanningssökare som under ständigt stigande själanöd går till botten med sig själv. Är det ironi med i spelet, då är det en ironi som svävar över blodigt allvarliga realiteter. Småningom sammankopplar Per Fjaltrings lärdomar med 146 den insikt som hans städse arbetande men hitintills så ofta bedrägliga själviakttagelser givit honom: att den stora lyckan som han sökt överallt i världen har varit det stora lidandet, "hint vilde ulægelige Savn", som Fjaltring prisat som gudomens sanna nåd.

*

Nietzsches förkunnelse, som Pontoppidan gjorde sig förtrogen med på nittiotalet, har väl just här avsatt sina djupaste spår. Diktaren läste hans samlade skrifter under växande beundran, det var "en Aand med Stormfuglevinger" (F, s. 80), och det är möjligt att på en mängd punkter knyta samman Lykke-Pers personlighetsetik med den tyske diktar-filosofen; såvitt jag kan se är det den enda litterära influens som betytt något avgörande för romanen. Pontoppidan hade det outtröttliga intresset för etikens grundspörsmål gemensamt med Nietzsche, och liksom denne lät han inte de moraliska värdenas hierarki stå orubbad. Vad Nietzsche och, indirekt eller direkt, Schopenhauer haft att säga författaren om lidandets rening kunde förtjäna sitt eget kapitel. Per har den undergångsångest och undergångsdrift som diktaren varit i närheten av och som Zarathustra talar om: "Ich liebe den, welcher sich schämt, wenn der Würfel zu seinem Glücke fällt, und der dann fragt: bin ich denn ein falscher Spieler? – denn er will zu Grunde gehen." (Werke 7, s. 17.) Lidandets tukt, "Die Zucht des Leidens" – det är den som hjälten till slut föredrar framför tärningskasten om lyckan som givit honom skamlig tur. Hans livs äventyr blir till sist: "Jene Spannung der Seele im Unglück, welche ihr die Starke anzüchtet, ihre Schauer im Anblick des grossen Zugrundegehens, ihre Erfindsamkeit und Tapferkeit im Trägen, Ausharren, Ausdeuten, Ausnützen des Unglücks – –" (Werke 8, s. 180 f.) Den döende eremiten Per Sidenius' glädje vid smärtorna, hans längtan efter pinan bringar osökt Nietzsches lidande övermänniska i tankarna. Möjligen har diktaren tagit intryck av Nietzsches Vita i ett brev till Brandes den 10 april 1888, publicerat 1899; här skildrar han sin sjukdomstid 1876 som en andens mognadstid. ("Min Specialitet var, at udholde den yderste Smerte cru, vert med fuldstændig Klarhed to til tre 147 Dage i Træk – –" [Brandes, S S 7, s. 654.]) Segern och vällusten är för båda att själen förblir oanfäktad av kroppens plågor.

Hur allvarliga dessa realiteter var för Pontoppidan visar De Dødes Rige; här uppenbarar sig tanken i ett flertal inkarnationer, hela verket är genomträngt av den. Härom nedan.

Samvetet

1. Det store spøgelse

Bland den döde Per Sidenius' papper finner man ett litet häfte med aforistiska sentenser om levnadskonst, hämtade ur en dyrköpt erfarenhet. Här finns åtskilligt som Pontoppidan använt i andra viktiga sammanhang; inte minst detta gör det väl osannolikt att Pers sista "Erkendelses" stadium är betraktat med ironi. Bland dem finns en anteckning som bär överskriften "Det store Spøgelse". Den handlar om en herreman på Mors som har två söner, den yngste "en mut lille Fyr med et trodsigt Sind, som Faderen vilde bøje". Då den lille en gång begått en förseelse och fadern med ridpiskan söker honom klättrar han upp i ett äppelträd, faller ned och blir krympling för livet. Lantjunkaren blir sinnessjuk av ruelse men sonen får i utbyte mot den rörlighet han mist "hin sjette Sans, der skænker Sjælen dens dybeste Nydelser".

"Og jeg maatte tænke paa hans Fader, hvem Samvittigheden, dette hæslige Spøgelse, havde drevet ind i Mørket, fordi han ikke havde ejet Troen, den sande Tro, Troen paa Naturen, den rige, den vise og miskundelige, som veed Raad for alt, som gavmildt erstatter paa den ene Led, hvad vi har mistet paa den anden, som – –." (A 8, s. 270.)

Man förstår varför historien talat till Pers fantasi. Han har själv blivit stäckt för livet av en fadersmakt men har till slut fått ersättning i en djupare livsinsikt än de friskas. Men diktaren har lagt in en utomordentlig nyans i detta öde: samvetskvalen som jagat Per på grund av hans skeva förhållande till föräldrarna är ju här överflyttade på fadern! Poängen är så mycket finare som den är helt omedveten för Per själv.

Samvetet var en brännpunkt i Pontoppidans moraliska debatt. Det orimliga, uppskärrade syndamedvetandet som skrämmer oss 148 bort från våra sunda föresatser och livsbejakande instinkter har tydligen varit ett problem som inte lät sig avvisas. Man kan iakttaga hur det ofta återförs på en fadersvilja: så i novellen Det store Spøgelse 1902, i bokform 1907. Här är motivet insatt i en landsbyberättelses ram. En fattig husmansflicka som tjänar hos prästen glömmer sig ute en kväll hos sin friare och finner fönstret låst när hon kommer hen. Ingenting otillbörligt har skett, men hennes uppskrämda samvete förespeglar henne faderns fördömelse och sorg – den rättfärdige Søren Kousted med sin stolthet över barnen och sin stränga kristendom. Mönstret från Lykke-Per går alltså igen i en rad karakteristiska drag: de nattliga rymningarna från vindskammaren, faderns hållning, samvetet, "dette ubestemmelige Noget". Under arbetet med den stora romanen har Pontoppidan åter en gång tytt till sin ungdoms litterära miljö men nu fyllt den med den problematik som behärskade honom. Flickan som går i sjön – slutet är en ny variation på ungdomsnovellen Ung Elskov som diktaren under dessa år skrev om från grunden.

Vid begravningen talar prästen om "Samvittigheden og om Syndsbevidsthedens forfærdelige Gru" (s. 59). Som ofta har författaren givit den döda husmansflickans tragik en nationell innebörd –: Søren Kousted, den danske småbonden, och hans hustru är bägge väsen av dvärgaätt, de hör till mulljordfolket, det tungsinniga, dagblinda danska folket.

Prästen, som är en human man, ingen helvetespredikant, går en afton och ser ut över sommarkvällens idyll; han tänker på att nästan varje gård gömmer på ett eller annat blodigt minne och han undrar över att människorna har så ringa motståndskraft mot döden; hos danskarna hör självmord till vardagen. Prästen tänker på Jesper Smed, en allmänt aktad man som Gud just befriat ut ur ett olyckligt äktenskap. En dag tar han livet av sig i vedboden. "Hvorfor? – Ingen forstod det" (s. 54).

Svaret ges inte men vi kan ändå läsa ut det: samvetet görs ansvarigt för smedens öde och överhuvud för folkets sviktande livsvilja, så måste det vara. Tvivlar man på det kan man finna ett parallellställe i Lykke-Per. Pastor Fjaltring, Pers lärare och vän, tar sitt liv någon tid efter det hans förfallna hustru dött. Ingen 149 anar orsaken, utom Per, som förstår att samvetskvalen drivit prästen i döden. Hon har ursprungligen varit en människa skapad för solsken och glädje, han för skuggan och sorgen. Han har inte kunnat uthärda ansvaret för att han hållit henne bunden. Så blir samvetet, "det store Spøgelse", på ännu ett sätt medskyldigt i Pers olycka: skrämd av Fjaltrings öde lämnar han sin familj. (A 8, s. 242 f.)

Ämnet i den lilla novellen är den religiöst och enkannerligen kristligt betingade skuldkänslans förhärjande verkningar på enfaldiga, obefästade sinnen. Samvetet framträder ofta hos Pontoppidan som en produkt av kristendomen. Genom hela Lykke-Per är denna identifikation envetet upprätthållen: spökena som sträcker ut sina händer efter Per har denna dubbla innebörd, arvet och samvetet. I Det store Spøgelse talar prästen om "det Helvede, Menneskene skabte sig i deres Hjerter ved Ulydighed mod de guddommelige Love, mod den indre Stemme, der var Guds egen, manende Røst og som alene kunde værne os mod at fare vild" (s. 59). Så blir han ändå, den humane prästmannen som har avskrivit helvetet, en helvetespredikant. Ty han substituerar påpassligt ett nytt i stället för kyrkans fallfärdiga stöttepelare. Bakom det till synes stillsamma referatet av prästens ord ligger en upprörd och bitande ironi. Brodden i den framgår av några rader i Familjeliv där den gamle diktaren, tämligen oförmedlat, kommer in på detta tema: "Er det i det hele ikke en af vore ulyksaligste Vildfarelser, at vi i Samvittigheden – dette Pulterkammer for al Slags gammel, hengemt Overtro og forlængst overvunden Fordom – at vi i Spøgelserøsten fra dette Gravkammer ejer en guddommelig Vejleder gennem Livets Labyrint, en Fører, som vi tryggere kan bygge paa end paa det højeste menneskelige Gode, vor Fornuft" (s. 102).

Pontoppidan hade med behållning tagit del av Brandes' Nietzscheessä 1889, av allt att döma strax efter det den publicerats i Tilskueren. Där kunde han läsa om det onda samvetet som ett sjukdomstillstånd, om kristendomen som syndamedvetandets och skuldkänslans speciella religion och om den primitiva grymheten som under prästernas herravälde vänts i självplågeri, vämjelse vid livet och askes. Brandes hade gjort ett förhållandevis stort 150 nummer av Nietzsches tankar om detta – de finns huvudsakligen i Menschliches – Allzumenschliches och Die fröhliche Wissenschaft. Pontoppidan var vid denna tid stadd vid en vändpunkt. Den första fasen av författarskapet var avslutad, och med lantlivets slut och skilsmässan var också ett skede i hans privata liv till ända. Han var alltså öppen för befruktande impulser, särskilt som hans produktivitet mattats under dessa år och han erfor monotonin i de senare årens danska skönlitteratur, inklusive sin egen insats. Han tog själv itu med Nietzsche kort efter det Brandes introducerat denne. Det kan emellertid inte ha varit i den "fuldstændige, (neumannske) Udgave", som det vill synas av Familjeliv; denna, den så kallade Taschenausgabe i elva band från Naumanns förlag, Leipzig, kom först 1906. Men i övrigt har vi all anledning att lita på Pontoppidans uppgifter om sin tidiga bekantskap med Nietzsche, som väl bör ha skett via de separata verken. (F, s. 80.)

Förmågan att "undfange ideale Idéer", som Brandes efterlyst hos hemmalitteraturen, utvisar utan tvivel en av de markantaste stegringarna i Pontoppidans diktarskap under 1890-talet. Han mötte Nietzsche vid en tidpunkt då det sociala skedet var slut för honom. Här fann han resonans hos Zarathustraprofeten. Det "aandsariratiska" draget hos honom blir från denna tid alltmer framträdande, även om han aldrig som Brandes avföll från demokratismen. Nietzsche befäste honom i åtskilligt som han redan tidigare tänkt över. Han gav honom luft under vingarna. Den oemotståndliga dragningen mot det paradoxala och den oförskräckta inkonventionalismen var Pontoppidan medfödd, men den blir starkare accentuerad fram emot sekelskiftet och därefter.

I Lykke-Per, Det ideale Hjem och Det store Spøgelse, till en del också i Lille Rødhætte, kontrasteras samvetet med förnuftet på samma sätt som klarast skedde i det citerade memoaruttalandet från ålderdomen. Nietzsche har samma konstellation på flera ställen. Jämför till exempel: "Seinem Gewissen folgen ist bequemer als seinem Verstande: denn es hat bei jedem Misserfolg eine Entschuldigung und Aufheiterung in sich. Darum giebt es immer noch so viele Gewissenhafte gegen so wenig Verständige." 151 (Werke 2, s. 35.) Pers samvetskamp är framställd i en egenartad överensstämmelse med Nietzsches framställning i Zur Genealogie der Moral, som "detta motbjudande och grymt vällustiga arbete, varmed själen i frivillig tvedräkt med sig själv tillfogar sig själv lidande".

Nietzsches jämförelse mellan det dåliga samvetet och gäldenärens privaträttsliga förhållande till borgenären har också sitt intresse i sammanhanget. Han skildrar ju hur denna förbindelse omtolkats som det levande släktets skuldförhållande till förfäderna. Släktet äger bestånd genom förfädernas offer, man är skyldig att återgälda dessa offer. Man erkänner en skuld som ständigt växer sig större; fruktan för släktfaderns makt växer med välgången, till slut transfigureras han och blir en gud. Det bör ha varit tankar som fallit i god jord hos Lykke-Pers diktare, icke så att de varit honom okända eller överraskande, tvärtom torde de ha bestyrkt fruktbarheten i ett motiv han länge burit på: Sideniusförfädernas hemlighetsfulla makt över den sentida ättlingen. Liksom Nietzsche ser Pontoppidan förhållandet ytterst ur en vidare synvinkel än individens, ger det en hela släktet omfattande innebörd.

I den mån Per Sidenius är en viljeförlamad människa är det som nämnts inte fantasteriet som hämmar honom, det är mera den drift att omtolka alla sina instinkter och livsyttringar till synd och skuld som Nietzsche talar om, "der Wille des Menschen, sich schuldig und verwerflich zu finden bis zur Unsühnbarkeit, sein Wille, sich bestraft zu denken, ohne dass die Strafe je der Schuld äquivalent werden könne, sein Wille, den untersten Grund der Dinge mit dem Problem von Strafe und Schuld zu inficieren und giftig zu machen, – –" (Werke 8, s. 391.)

2. Spøgelser

Redan långt tidigare, innan Pontoppidan kände till Nietzsche, hade han tagit upp just samma ämne: i Spøgelser, utkommen samtidigt med att Brandes höll sina föreläsningar om den tyske diktarfilosofen. Det var ju en historia om samvetet, också här iklätt en fadersmyndighets skepnad, och dess kamp med de livsbejakande 152 instinkterna. Pontoppidan lät den för en gångs skull sluta i harmoni, en epilog som var tämligen insmickrande och bidrog till att ytterligare förkättra boken. "Spøgelser kunde man nu og da endog tro skreven for Løjer", skrev Vedel senare. Den lilla romanen var förvisso inte något skämt, den applicerade emellertid missromanens grepp på ett personligt och föga missromanartat ämne – risken att missförstås bekymrade alltid Pontoppidan mycket litet. Historien om Agnete, prästdottern, som får alla sina från barndomen inympade värderingar bortopererade, innehåller åtskilliga spökromantiska drag: naturalisten Pontoppidan hade en förkärlek för det naturmystiska. Men de spöken som tassar omkring Nørrekjærs slott är inte de som intresserar mest, de är mera ett ackompanjemang till bokens inre melodi. Under sin vistelse i dessa överdådets boningar frammanar hon bilden av sin far, den starke fattigprästen, ber Gud och honom om styrka i kampen. Agnete har en likhet med kvinnor som Pontoppidan senare framställde: de känsloförlamade, av tidiga barndomsminnen sårade, som reagerar med skygghet eller hat inför kärleken, som tvingas att förhärda sina hjärtan för att bepansra sig mot livet. Jytte Abildgaard, den plågade och plågsamt levande ministerdottern i De Dødes Rige, är en av dem. – Hos Agnete upplöses neurosen – hon besegras av kärleken och förtrollningen bryts. Den stränga moraliskt tyranniserade pliktmänniskan som höll på att växa fram i henne viker för hennes ursprungliga glada och sorglösa flicknatur. I detta skeende är kristendomen implicerad på samma sida som senare i Lykke-Per, och diktaren har fördelat ljus och skugga med betydande oväld. Också i Agnetes medspelare, den utstötte grevesonen, är bokens idé illustrerad; hans förvandling sker också under en slags kärlekens chockbehandling. Spøgelser diktades månaderna efter det Pontoppidan träffat den kvinna som fem år senare blev hans hustru.

Spøgelser pekar härvidlag långt framåt i författarskapet. Den framställer de två jagen som är sinnrikt tvinnade i varandra. Det ena är naturjaget, det som hyser våra naturliga och primitiva böjelser. Det andra är det som genom uppfostrans och samvetets makt tagit överhanden och censurerar det ursprungliga. I 153 Spøgelser är det framställt hur naturjaget segrar. Boken gömmer ett frö som fick ligga rätt länge i väntan på att gro men som senare visade sin växtkraft.

Under de år som närmast följde skjuts denna problematik i bakgrunden. I stället gestaltas en annan och delvis motsatt version av tanken om vårt väsens dubbelnatur. De böcker som Pontoppidan skrev under det omedelbara intrycket av sitt själländska naturliv präglas så starkt av hans desillusioner i fråga om naturen, både den yttre och den inre, att naturjaget här blir negativt bestämt: det är reminiscenserna från klostercellen och vildskogarna (pastor Petersen i D D, s. 257), det är oförnuftets och romantikens princip, vårt väsens nattsida. Det finns på bottnen av vårt trygga, rationella medvetande ett lättskrämt, suggestibelt jag, som när som helst kan genombryta det lugna men tunna ytskiktet och förföra oss till de orimligaste handlingar. Så förekommer tanken i Vildt 1890, Det forjættede Land, och Højsang, ehuru här redan något uppluckrad, 1896.

Idén om de två stridande jagen var överhuvud ett av diktarens viktiga bakgrundsmotiv, så att säga förutsättningen bakom hans människoskildringar. I de små landsvägsromanerna från nittiotalet har han anbringat den här och var, men överallt med lätt hand. I Lykke-Per återfår den samma innebörd som den hade i Spøgelser. Samtidigt med att han här gav den en nyanserad tilllämpning och samordnade den med verkets psykologiska struktur kände han lusten att renodla den och teoretisera en smula över den. Han kastade loss från kraven på illusion och psykologisk realism; 1900 utgav han den muntra tesromanen Det ideale Hjem.

3. Det ideale Hjem

Den chockerande äktenskapsreform som här lanserades har sin underbyggnad i den teori som den unge botanikern och pedagogen doktor Malling kommit fram till: i oss huserar två rivaliserande makter, naturjaget och samhällsjaget. Själen kan klyvas i sina två hälfter, till exempel genom rusets verkningar, så att samhällsjaget, "den saakaldte Samvittighed", dövas. Under den ständiga kampen mellan dessa två är det naturandens seger som 154 framlallar lyckokänslan, under det att tungsinne, förtvivlan och ruelse inställer sig så snart "Samfundsaanden" ("Spøgelset") får övertaget. De lyckligaste är därför de som är mest oberörda av samhällslivet, de som friast ger sig instinkterna i våld. Adam Malling – han bär icke sitt förnamn förgäves – är naturens älskare, både den yttre, den som han studerar med portör och lupp, och den inre, naturen i betydelsen av det primitiva och ursprungliga. I honom har Pontoppidan med skämtsam överdrift lagt ner sina käraste tankar. Adam avskyr det bokliga och är av den meningen att bildning, läsning och allt slags bokligt studium är ett gift för allmogen, därigenom grumlas de ursprungliga livskällorna och folkets märg förtvinar. Han är anhängare av samma naturevangelium som Per Sidenius under sina sista år upptäckt; samma hymner uppstäms i Det ideale Hjem till naturen, "den store, alvidende Læremester, der alene forstod, hvad der tjente hver enkelt til hans Bedste" (s. 201). När den fine och allvarlige Adam Malling – alltigenom framställd som en intagande människa – i kraft av sina förbenade teorier utan ett ord till förklaring lämnar sin hustru, med vilken han skall ha ett barn, är han alldeles lugn, "Samfunds-Jeg'et, Samvittigheden, 'Spøgelset' i ham var dødet og havde ingen Magt. –" (s. 254.)

Man kan i Det ideale Hjem tydligare än annorstädes se diktarens frontinställning mot detta samvete, som han här utför en ren skuggfäktning mot. Adam Malling representerar den ideala frigjordheten från detta band: hans rena hjärta anfäktas inte det minsta av hans avsvärjelse av samvetet. Långt ifrån att som Lykke-Per brytas ned under kampen besegrar han hydran oskadd. Att boken som helhet inte tål vid att mätas med psykologiska likare är en annan sak, det var heller inte Pontoppidans mening. Den lever på sitt överdådiga humör, en torr och eftersinnande humor som doftar som sommarhö, och många uppsluppna scener av komisk kraft. Den innehåller en myckenhet förnuft, drivet in absurdum så att det ter sig som oförnuft. Konsekvensens metod har sällan tagit sig så schematiskt roande uttryck som här.

Vad Adam Malling har att ställa upp mot "Spøgelset" är instinkterna – själv är han ironiskt nog en alltigenom reflekterad 155 ande. Diktaren utvecklade från och med sekelskiftet en instinkternas lära och en primitivitetens religion som han hyllade i motsats till samhällsförkonstlingens moralregler. Man kan inte undgå att göra sammanställningen mellan Pontoppidans samhällsjag-Spøgelset och Nietzsches förklaring till det onda samvetets upprinnelse i samband med den första samhällsbildningen, den som framläggs i avsnittet om Schuld, schlechtes Gewissen und Verwandtes i Zur Genealogie der Moral. Men författaren av Det ideale Hjem var väl inte heller obekant med Ludvig Feilbergs tankar om växelspelet mellan de två jagen, med livsfilosofens karakteristiska terminologi kallade Forselvet och Bagselvet, om hur dessa ingriper reglerande i varandra eller kommer i inbördes konflikt. "En lignende Uenighed forekommer ved Samvittighedsnag; her kritiserer og bebrejder det ene det andets Optræden", heter det i Feilbergs intagande förstlingsarbete Om størst Udbytte af Sjælsevner (S S 1, s. 76), en skrift som man verkligen med stort utbyte kan botanisera i – också för de många rottrådar som förbinder den med Pontoppidans tankevärld. Här arbetade Feilberg utförligt med jagets och medvetandets yttre och inre skikt, han framhöll under växlande definitioner värdet av att "lægge Vind paa den vegetative Aandsretning, den Aandsretning, hvori man saa vidt muligt gaar 'i Følge med' Naturen, gjørende déns Handlinger, ikke sine egne". (S S 1, s. 93.) Om man frånser den barocka äktenskapshistorien i Det ideale Hjem är det inte svårt att se likheterna mellan Adam Mallings och Ludvig Feilbergs levnadslära, ja ett och annat personligt drag har de gemensamt, såvitt jag förstår. Bilden av den själsfine och något otidsenlige naturgranskaren som kärleksfullt samlar tusen små exempel och erfarenheter ur vardagen passar in på dem båda, likaså det pedagogiska syftet: att förena sina iakttagelser till en större dietetik, underbyggd av vetenskapliga fakta.

Adam föraktar sin samtid som nonchalerar naturens lagar – ingen jordevarelse kränker dem ostraffat – för att ersätta dem med självgjorda, halvt teologiskt, halvt moraliskt motiverade levnadskonvenanser. Denna naturförgudelse kan se ut som en nyckfull kapris, och diktaren har med sedvanlig frihet omgivit den med åtskilliga förbryllande inslag: den strängt vegetariske 156 Adam är en vänlig kuf, vars av naturlighetssträvan framkallade excentriciteter är framställda med en gemytlig glimt i ögat. Men idén var ingen nyck. Adam Mallings rousseauanska paroller är det lätta preludiet till den ödessymfoni som spelas upp i De Dødes Rige och Mands Himmerig. Diktarens kamp mot ärkefienden samvetet underbyggde paradoxalt en ny moralism som kom att behärska hela hans ålderdoms stora diktning. Kulturkritiken gäller här förkonstlingen i tidens livsformer; den folkspillra som författaren frälser undan syndafloden över de dödas rike planterar han ut på Torben Dihmers Favsingholm i ett nytt naturtillstånd. Kolonins nybyggare har frivilligt "givet sig ind under Naturens haarde Tvang". (Favsingholm, s. 217.)

Feilberg. Natur och instinkt. "Trahimur"

Diktarens närmaste själsfrände på detta dietetikens område, Ludvig Feilberg, var en man som i det stilla utövade ett avsevärt inflytande på flera av tidens bästa andar. Han var den unge polyteknikerns handledare i teckningssalen under sjuttiotalets mitt och efter Pontoppidans återkomst till Köpenhamn mötte de varandra på de Frederiksbergska villavägar, där de finaste frukterna av Feilbergs naturexperiment växte fram. Redan Feilbergs uppenbarelse och personlighet var ägnad att attrahera Pontoppidan, som alltid var på spaning efter det otidsenliga, det ensamma och självständiga. Och hans insats låg ju alldeles vid sidan av tidens dominerande strömningar men föll på avgörande punkter samman med Pontoppidans. Oberoende av den kristna etiken ville han underkasta spörsmålet om värde och värdelöshet i det andliga livet en rent psyko-fysisk undersökning – en utgångspunkt som måste ha tilltalat Pontoppidan i hög grad. Filosofen hade samma intresse för de små tingen och de obeaktade företeelserna som diktaren. Feilbergs helhetssyn byggde på en mångfald fina, skenbart alldeles oansenliga småfynd, gripna direkt ur vardagen. Hans originalitet låg inte minst i att han utifrån rent naturvetenskapliga förutsättningar sökte sig fram mot en själslivets etik. Hans A och O var naturen, den synliga 157 och den osynliga. Den förnyelse av uppfostran och undervisning som han drömde om kunde förverkligas bara genom att naturen återinsattes i sina rättigheter, genom att människan bringades närmare de ursprungliga livskällorna och återfann sin samhörighetskänsla med jorden. Ludvig Feilberg torde ha fått ge ett och annat drag inte bara åt Adam Malling, utan också åt hans märklige släkting, särlingen doktor Martens i Hans Kvast og Melusine, en människa utan all ärelystnad, okänd för världen trots sin eminenta begåvning, en naturens älskare som ändå bara betraktar sina studier som en förberedelse för en större syntes gällande människolivets etik (s. 97). Feilberg hade gjort erfarenheten att man kunde fara "fra Skagen til Gjedser uden at træffe et Menneske, der har lært at lytte til det mærkelige Sprog, Naturens daglig taler til ham, end sige er i Stand til paa egen Haand at æske dens Svar paa det simpleste aandelige Spørgsmaal". (S S 1, s. 211.)

Den förmågan har Pontoppidan till sist tillerkänt den ensamme Per Sidenius; det finns några rader om detta som kunde vara skrivna av Feilberg: "Et saadant virkelig levende Forhold til Livet var den nødvendige Forudsætning for at kunne høste frisk Erkendelsesglæde af enhver forefaldende Begivenhed, den mindste saavel som den største, ja selv af den smerteligste. Den, der ikke af Erfaring kendte den Lykke, som det var, naar en – omend nok saa lille og betydningsløs – hidtil uoplukket Afkrog af Tankens eller Virkelighedens Verden oplodes for En, vidste overhovedet ikke, hvad det var at leve." (A 8, s. 254 f.)

Det var i känslan av detta Feilberg skrev Om sjælelig Ringhed, utkommen året före Pontoppidans bok om Adam Malling. Det "Selvliv", varmed filosofen i ett av sina många fyndord sammanfattade integritetens livsform, var också för hans yngre vän diktaren ett mål och ett personlighetens värdekriterium. Det angrepp på den humanistiska och litterära genomsnittsbildningen som Feilberg här gjorde fick sin motsvarighet i Det ideale Hjem, låt vara att Feilberg tänkte betydligt högre än Pontoppidan om "Højskolen".40 Inte minst påfallande är den prioritet Feilberg skänker åt "Ubevidsthedslivet". Han ser detta som en av kulturvågor och samhällsliv överröstad samklang med 158 naturen. Den finns hos djuren och hos primitiva folkslag som levande insthkt, och hos kulturfolken ännu som en fruktbargörande möjlighet, en underström, "tilskyndende Skabningen til, hvad der skal gøres; men uden at vi faa at vide, hvad Hensigten er med noget, uden at vi faa Svar paa noget Spørgsmaal hvor-for". (S S 1, s. 212.) Tron på det instinktiva och oreflekterade handlandets överlägsenhet har Adam Malling, den blir utgångspunkten för hans pedagogiska revolutionsprogram. Han har en gång från en av Nørrebros spårvagnar betraktat en liten hund, som mitt i gatuvimlet, i myllret av hjul och trampande hästben, följer efter sin herre som sitter i vagnen. Det verkar för Adam som ett under att djuret inte krossas, gång på gång försvinner det men dyker ögonblicket efter upp igen. Adam säger sig själv att "kunde Naturen udvikle en saa forbavsende Snarraadighed, et saa lynsnart Overblik hos en tarvelig Stuekøter, hvad vilde den da ikke kunne udrette hos Menneskene, naar man engang fik Mod til helt at give sig i dens Vold!" (s. 202.)

Just den upplevelsen hade en gång varit Pontoppidan själv en avgörande fingervisning. Får man tro Hamskifte var det åsynen av den lilla hundens instinktiva snarrådighet som en dag på Nørrebro hösten 1879 gjorde slut på hans tvekan då han stod vid en korsväg. Efter detta rev han broarna och lämnade studierna. Feilbergs instinktlära har i så fall bara varit honom en bekräftelse på en av hans egna grunderfarenheter, såvida han inte under samtalen med sin vän redan under polyteknikeråren på sjuttiotalet blivit vägledd i den riktningen. (H, s. 138.)

Att Hartmanns Philosophie des Unbewussten här haft ett ord med i laget kan man nog utgå från – överensstämmelserna är alltför stora för att vara tillfälliga. I den andra versionen av Et Kærlighedseventyr (Noveller og Skitser III, s. 380) har Pontoppidan indragit denna bok i diskussionen på ett sätt som visar Hartmanns betydelse för hela grundupplevelsen bakom historien om Gabriel Vadum och fru Inger.

Diktaren prisade sig själv lycklig var gång han handlat med denna blixtsnabba intuition som ledfyr. Han hade en mystiskt betingad tro på den rätta ingivelsen. Tanken sysselsatte honom särskilt under den tid då han såg tillbaka på allt det som fogat 159 hans liv. Han såg det än under bilden av ett öde som det varit honom förelagt att fullborda, än som ett äventyr han själv skapat, än som en serie resultat av slumpens verk. I en aforism i serien Breve fra Landsmænd i Flensborg Avis står det: "Hvad vi Mennesker behøver at vide, bliver os indgivet i samme Øjeblik, vi faar Brug for det. Det ligger altsammen parat i os ligesom Kunstfærdigheden hos Bier og Fugle, der ganske uden fremmed Vejledning bliver Mestre i forstandig og hensigtsmæssig Redebygning." (16. 12. 30.) Men föreställningen hade stor makt över Pontoppidan under hela den senare delen av hans liv; han framförde den gärna i förening med kritiken över tidens klenmodighet och överreflexion. På den byggde han Jytte Abildgaard i De Dødes Rige. Hon är en människa som aldrig vågar ge sig livet helt i våld. I jämförelse med detta lyte blir allt annat av sekundär betydelse i hennes personlighet. Liksom Per Sidenius' tillvaro är hennes en ständig vacklan, ett oavlåtligt fram och tillbaka, allt under det att livet rinner bort och hennes bästa känslor förtvinar.

Denna förtröstan på den spontana ingivelsen paras hos diktaren på ett ganska intrikat sätt med en ödestro som var tydligt besläktad med hans ungdoms lyckotro men som under årens lopp fick en allt mörkare färgning. Den lyckliga slumpen, som den unge Henrik Pontoppidan svurit tro till, avklädde sig sin festdräkt och sitt överdåd och framträdde småningom under skepnaden av en sträng ödesgudinna. Men det är tydligt samma gudom, "Tilfældet" och "Skæbnen"; orden används omväxlande och synonymt. Efter skildringen av hans giftermål med Antoinette Kofoed 1892, då han stod vid mitten av sin bana, heter det i Familjeliv: "Det skete for mit Vedkommende i det Haab, at den Sejlads gennem Tilværelsen paa Lykke og Fromme, som mit Liv hidtil havde været, maatte kunne fortsættes med noget bedre Held i Fremtiden. Dristig vovet, forud vundet, – med dette Mundheld, som jeg endnu svor til, gav jeg mig paany trøstig Skæbnen i Vold" (s. 56.).41 Den halvt omedvetna antinomin mellan frihets- och nödvändighetstanken kan skönjas som en hemlig eller uppenbar ledtråd genom den gamles retrospektiva livsbetraktelse. Men den fanns där redan i Lykke-Per; 160 romanen är ett ödesdrama och redan i dess första akt inställer sig spådomen om hur Pers stolta och övermodiga vilja skall böjas av bestämmelsen. Diktaren har oförskräckt förutskickat den men äventyrets spänning ligger ändå i detta: om Per skall tvingas uppfylla Neergaards profetia, om han skall bli ödets herre eller tjänare.42 Han böjs ju alldeles som det förutsagts tillbaka mot ursprunget, till underkastelse under fädernetron och till avsägelse av sina ungdomsideal. Men i sista akten – den som somliga vägrade att tro på – lyfts han ändå ut ur predestinationens maktsfär. Hans kräftgång tillbaka avbryts. Under det stoiskt-heroiska skedet av sitt liv formar han själv sitt öde.

I hur hög grad diktarens ödestro underbyggts av barndomsmiljön och kampen mot arvet är vanskligt att spekulera över. Dock finns det en annan bekräftelse än den indirekta som Lykke-Per ger. I Undervejs til mig selv infogade han en ny minnesbild från tiden för romanens tillkomst. Det var en resa till hemstaden och föräldrarnas gravar, och den förläggs till åren kring 1901; tidpunkten torde vara säker, då Pontoppidan hade en annan hållpunkt att orientera sig efter, Systemskiftet. Han återsåg inte bara en stad som var honom främmande. "Heller ikke Erindringsbilledet af mig selv vilde jeg rigtig kendes ved. Var det virkelig mig, der i de Dage havde spankuleret om her med et tildrømt Fremtidsbillede af mig som Byens rige Mand, den gamle Handelsstads Nyskaber og Genrejser? Nu gik jeg her med ganske andre Tanker og Forhaabninger. Hvordan var det gaaet til?" Yttrandet som med ovanlig rättframhet antyder romanens verklighetsunderlag visar hur fjärran från de guldkantade ungdomsdrömmarna diktaren nu befann sig; man skönjer bakgrunden för den avståndets ironi varmed Lykke-Pers ävlan betraktas. Detta besök i hembygden har av allt att döma inspirerat det centrala kapitlet i åttonde delen, där Per som en förkrossad med lycklig botgörare dröjer sig kvar vid föräldrarnas grav och med proselytens otåliga iver vill missionera för sin nya tro. Det är en scen där skoningslös drift vägts mot djup inlevelse. Sedd i det biografiska perspektivet ger den en inblick i hur Pontoppidans fantasi arbetade, hur den kombinerade sig fram med disparata element, mestadels med stöd i en upplevd 161 verklighet men ändå till sist suveränt obunden av dess struktur och logik.

Till detta minne av mannens möte med sin ungdom knyter så åldringen följande reflexion: "Jeg kendte endnu ikke det Ord 'Trahimur', som Augustin lod ingravere i sit Signet og gjorde til sit Valgsprog. Og om jeg ogsaa havde kendt det, vilde jeg ikke den Gang have forstaaet, hvilken Livserfaring det rummer. Vi føres. Ofte stik imod vore hedeste Ønsker, ja paa Trods af den selvherligste Vilje opfylder vi, hvad der er bestemt for os og maaske ikke bliver os klart, før ved Livets Afslutning. Nietzsche maa aabenbart ogsaa have kendt noget dertil. I Fortalen til hans store Værk: 'Menschliches, Allzumenschliches' hedder det: 'Vor Bestemmelse regerer over os, før vi kender den. Det er Fremtiden, der uden vort Vidende styrer Øjeblikkets Liv.'" (U, s. 177 f.)

De Dødes Rige

Att ödesföreställningen först efter Lykke-Per på allvar bemäktigat sig diktaren bekräftas av det nya seklets produktion. Av allt att döma var det under åren före konceptionen av De Dødes Rige som innebörden av Augustinus' "Trahimur" på det sätt som ovan citerats blivit klar för honom. Först i hans sista stora roman står den ingraverad i verkets mönster i så skarpa reliefer att man kan tala om en konstnärligt aktiv helhetssyn. Pontoppidan låter den bli en medveten erfarenhet för några av de gestalter som stått honom närmast. Samtidigt återkommer flera av de tidigare i detta kapitel omtalade personlighetsetiska motiven: "Spøgelser", lidandestanken och den "humana askesen", naturproblemet. De är nu i allmänhet utlösta ur den sfär av ironi som tidigare omgivit dem.

Ödet är också här förbundet med släktarvet. Ännu klarare än i romanen om Per Sidenius tar det här skepnaden av en Nemesis i antik och framför allt gammaltestamentlig form – Pontoppidan var ju en flitig bibelläsare och föredrog Gamla Testamentet. I den av bokens berättelsekretsar som handlar om Søren Smed och hans ätt återvänder den centrala tanken i en lands-byberättelses ram. Bysmedens flykt mot friheten är liksom 162 Lykke-Pers en Ikarostragedi av nationell innebörd. Den är här berättad så att både skillnaden och likheten mellan prästsonen och mannen ur folkdjupet anges. När Søren avstår från friheten är det inte så mycket samvetsbetänkligheter i den högre stilen som fäller utslaget, det är mera ett dunkelt medvetande om att vara kedjad vid sitt öde. Småningom försonas Søren med detta öde som Gud utstakat åt honom, ja finner till och med Vår Herre vara "en rimeligere Mand end A sommetider har set ham an for". (Storeholt, s. 35.) Allt går honom väl i händer, barnen gör honom heder och en av dem, Tyge, gör landsbyn Enslev till ett riksbekant namn. Men berättelsen om den gamle bysmeden slutar med diktarens egen utläggning av texten: "Han blev indtil det sidste sparet for den Erfaring, at ogsaa 'den bette Mand' er en nidkær Skyldherre, der hævner Fædrenes Frafald paa Børnene indtil tredje og fjerde Led." (Storeholt, s. 36, B 1, s. 190.) Sørens gamla mellanhavande med Lucifer, frihetens ande som mötte honom en gång i ungdomen, blev aldrig reglerat slutgiltigt, och just detta, att han inte infriade pakten med livet, får en ödesbestämmande inverkan på den ätt han blivit stamfar för. Detta avsnitt av De Dødes Rige ligger på linje med de ungefär samtida stora bondeskildringar – Aakjærs, Skjoldborgs, Bregendahls, Nexøs, Johannes V. Jensens, Jakob Knudsens och Hjortøs – där allmogefatalism, hedendom och kristendom legerats samman. Pontoppidan närmar sig här åter det stora släktledet från sekelskiftet som han till en del berett vägen för genom sina bondeskildringar. Men historien om Sørens ungdom torde som tidigare förmodats ha ett personligt inslag; troligen har också själva utbrytningsförsöket relationer till diktarens eget. Det hade ju också skett på tillskyndan av en demonisk ungdomsföljeslagare, Hansen-Schaffalitzky. Men Pontoppidan hade lyckats, han var icke skyldig friheten något.

Denna isländskt tunga och lakoniska släktsaga ger också en slags "mytologisk" förklaring till kampen mellan radikalismen och konservatismen, ja till hela Estrupiatet och dess efterhörd, den uppslitande strid som splittrat folket och uttömt dess kraft. Den aldrig helt försonade konflikten mellan frihetsdriften och underkastelsetvånget i Sørens sinne fortplantas till hans barn 163 som en bitter familjekonflikt. De är tvedräktens barn; med sjuk oro betraktar den solide urmakarmästaren sin yngste bror Tyges himmelsflykt. Vi har här den påträngande konstellationen tamhet-vildhet. Och åter med diktarens älsklingsbild, den tama anden som högt över sitt huvud hör vinddraget av sina fria släktingar. (Storeholt, s. 38.) Också till nästa generation befordras arvet från farfaderns "Trængselsaar". Den fridsamme Jørgen Skolelærers söner, prästen Johannes och läkaren Povl Gaardbo, får uppleva hur deras barndoms vänskap förvandlas i hat. De är ovetande om den hemlighet i Sørens ungdomsliv som läsaren känner, men tanken på en nedärvd förbannelse som följd av en missgärning i det förgångna spökar för dem som en dunkel släktlegend. Den som mest grubblar över problemet är Povl, en av de människor åt vilken författaren överlåtit en mångfald av sin begynnande ålderdoms tankegods. Denna predestination är mystiskt-religiöst betingad, Pontoppidan har inte gjort något försök att motivera den med vetenskapliga ärftlighetsgrunder.

I den krets som omsluter släkten kring herrgården Storeholt förekommer också ett ödes- och nemesismotiv, låt vara i lätt spökromantisk utformning; diktaren hade en liten svaghet för sådana inslag. Det olycksöde som övergår släkten förebådas av den gamla grandtantens vålnad som vid ett par avgörande tillfällen visar sig för fru Bertha Abildgaard och nedkallar Herrens straffdom över familjen.

Men sitt märkligaste uttryck har denna fatalism fått i historien om Torben Dihmer. I den utformning den här har saknar den motsvarigheter i den tidigare produktionen, ja den står också i en tydlig kontrast till historien om Søren Smed och hans ätt, där det skildrades hur friheten låter sig väljas åtminstone en gång. Torben har också liksom författaren insett hur "vi dragas", trahimur, och hans sätt att komma tillrätta med ödet är att gå det tillmötes. "Men ser du", säger han till sin vän Asmus Hagen, som förgäves försöker få honom att vårda sig om sin hälsa, "jeg er kommen til den Overbevisning, at man ikke skal forsøge paa at stride mod sin Skæbne. For det nytter dog ikke noget." – – – "Jeg siger dig jo, at jeg har forliget mig med min Skæbne. Den er nu engang min, og jeg kan ikke længer forestille 164 mig mit Liv uden den. Vi to er viet til hinanden, og – som Formularen lyder – hvad Gud har sammenføjet, skal Mennesker ikke adskille. Det kommer der kun Skuffelse og Ufred ud af. Det er, hvad jeg nu har lært." Det är Nietzsches "amor fati". (Enslevs Død, s. 223.) Denna ödeshängivelse vilar ytterst i en mystisk religiositet, ja en Gudstro. Det markerades klarare i A-upplagan, där Torben insett att "vi Mennesker først faar Fred i Sjælen, naar vi holder op med at ville fuske den store Verdensmester i Haandværket og ligesom daarlige Skuespillere forvrænge og forfladige den Rolle, vi har faaet tildelt i hans Drama". (Enslevs Død, s. 225 f.) Pontoppidan har utrustat Torben med en böjelse för de gamla astromantiska ödesförklaringarna: på hans bord ligger Den troldkyndige i Cordova, och hos Tyge Brahe, Peder Palladius och Niels Hemmingsen söker och finner han stöd för sin tro på att vårt öde står skrivet i stjärnorna, eller som han själv uttrycker det, tron på "en sympatisk-organisk Harmoni mellem det enkelte Menneske og Verdensaltet". (Torben og Jytte, s. 54, Favsingholm, s. 217.)

Från många håll närmar sig Pontoppidan tanken om vad som ytterst bestämmer vårt öde och vårt handlande, friheten, den blinda slumpen eller det obevekliga ödet. Torben adlar tvånget till frihet genom att med öppen panna möta sitt öde. Jytte Abildgaard med sin livsångest och sin oförmåga att ge sig livet i våld med slutna ögon framställs som ett värnlöst offer för slumpens nyckfulla kapriser, men på samma gång besatt av en ödestro liksom Torben. I B-upplagan – men bara där – står det om henne, när hon tänker tillbaka på sitt förhållande till Torben: "Blandt de Mænd, hun ved en Misforstaaelse havde ladet sig opholde af paa Vejen mod sin Skæbne, var han den eneste, som hun ikke kunde tænke paa uden med et Smertestik i Hjertet." (B 2, s. 155, min kurs.) De Dødes Rige innehåller ferment av många olika, mystiska som rationella, livsförklaringar, som Pontoppidan under skilda tider av livet laborerat med.43

*

De Dødes Rige är i sina yttre linjer en bild av Danmark under tiden efter Systemskiftet – låt vara att tidsbilden dras med 165 lämningar från det gångna seklet. Till skillnad från Det forjættede Land och Lykke-Per omspänner den bara något år – ett sista kapitel förflyttar oss visserligen ytterligare två år framåt i tiden, och via minnet och eftertanken hos de uppträdande griper den flerstädes långt tillbaka i den nationella hygienens historia. Till gengäld är miljön ytterst rikhaltigt given, knappast mindre allsidig än i Lykke-Per. Sex å sju berättelsekretsar alternerar, konstfullt flätade in i varandra som stroferna i en stor lärodikt. Diktaren har satt upp "et simpelt Stemningsmotiv for fuldt Orkester". Verket är hållet i mycket mörka färger; utåt är det en uppgörelse med de segrande liberala krafterna i politiken, i religionen och i livsformerna i allmänhet. Till en del är det ett bokslut över arvet efter Georg Brandes' ungdomsradikalism; preludiet var den egenartade, föga konventionella dikten till Brandes' sjuttioårsdag, en nattfågels varselsrop i hyllningskören. (Dikten har på en del håll missuppfattats; det bör framhållas att den inte är någon dom över Brandes själv, knappast ens över hans gärning men däremot över arvingarnas bruk av kvarlåtenskapen. Diktarens svärson, professor Einar Thomsen, har meddelat mig att Brandes var gripen och rörd av den, och jag är böjd att förmoda att den åtminstone delvis sammanfallit med hans egna stämningar under denna tid. Jag tror också att dikten indirekt anspelar på Pontoppidans eget radikala frihetsverk som heller icke alltid lämnat de frukter han själv åsyftat.)

Flera av verkets huvudgestalter har lånat ett eller annat från levande personer. Sålunda har Enslev drag av både Hørup, Georg Brandes och Johan Sverdrup (dock obetydligt av den sistnämnde), redaktör Samuelsen av Henrik Cavling, ministerpresidenten Tyrstrup av J. C. Christensen, Susse Frederiksen, "Folkets Glæde", av Anna Larsen, den stora skådespelerskan som blev väckelsekristen. Mads Vestrup har något av Jakob Knudsens yttre, en man från landet på Østergade – "stor, tung, med det rødmossede, runde Ansigt og Rester af graahvide Krøller under Bondekasketten kom han traskende, besværligt støttet til sin Stok". (Helge Rode om Jakob Knudsen; jämför Toldere og Synderes upptakt.)44 Vandrarprästen har naturligtvis också 166 något av Knudsens barska hållning mot den moderna humanismen och humaniteten. Men han har också somligt från mer undanskymt håll, från en annan pastor Knudsen, sognepräst till Vammen, Lindum och Bigum i Viborg-Randerstrakten 1883 till 1903, som emeritus bosatt i Fastrup en mil utanför Viborg; han var författare till den egendomliga Fastrupboken Klaps, otte Aar i Horsens lærde Skole 1908, och sände Pontoppidan sin självbiografiska bekännelseskrift; den liknar något pastor Vestrups brandtal.45 Diktaren förhörde sig ingående hos sin vän Niels Jeppesen om denne prästman. Vidare är Vestrups äktenskapshistoria mindre relaterad till Jakob Knudsens än till ett mera näraliggande fall, pastor C.T. Davidsens. Han var sognepräst i Øster Velling, Helstrup och Grensten vid Randers 1882 till 1908, då han fråndömdes ämbetet, dömd enligt strafflagens 185:e paragraf och lagen om prästers levnad.46 Doktor Povl Gaardbo har enligt lektor Jeppesen till en del inspirerats av en sjukhusläkare från Nykjøbing Sj., Georg Schad, senare kretsläkare i Viborg. Torben Dihmer har några spridda drag både från Niels Neergaard och den frikonservative greve Mogens Frijs till Frijsenborg.47

Listan på tänkbara modeller kunde säkert ökas långt utöver detta. Det är emellertid inte i något fall fråga om porträtt, de människor som rör sig inom bokens pärmar befinner sig längre bort från sina motsvarigheter i verkligheten än Lykke-Pers. Också det politiska skeendet och dess protagonister är framställda med stor frihet. Med en viss rätt kan man tala om en konflikt mellan verklighetsbilden och fantasibilden. En bok som anlägger ett så mörkt perspektiv på landet och folket uppfordrar gärna kritiken till indignerade jämförelser. Den blir bedömd som historieskrivning. Sven Lange, som inte minst utifrån sin trofasthet mot Georg Brandes ägnade dess kulturskymning en skarp vidräkning, behandlade den övervägande som historisk-politisk nyckelroman.48 Det var fullt förklarligt att detta sanningskriterium trängde sig på en samtida som verksamt levt med i tiden. Men kritiken förefaller nu i efterhand underligt förfelad. Verket har inte bara bibehållit sin slagkraft långt efter det den aktuella bakgrunden sjunkit undan, det har vunnit på 167 avståndet. Ty allteftersom det tidsskildrande momentet bleknat genom att aktualiteterna blivit inaktuella har verkets symbolvärld klarare trätt fram, dess inre struktur blottats. Vi distraheras inte av de avsteg från historiciteten som diktaren fann nödvändiga för att gestalta en högre sanning om livet.

Ty det är till sist inte Danmark vid sekelskiftet, inte liberalismens bankrutt, inte kyrkans självuppgivelse, stadslivets förkonstling eller kulturens amerikanisering De Dødes Rige handlar om. Allt detta låg förvisso diktaren tungt på sinnet och han sparade ingenstädes på makaber och blodig satir. Men bakom alla dessa tillfälliga konstellationer i tiden och rummet ligger upplevelsen av livet som en ond dröm, där all rättfärdighet är suspenderad, där alla begrepp ställs på huvudet och där de bästa sargas värnlösa.

En av dessa som diktaren djupast gestaltat, Torben Dihmer, menar att man ofta har skäl att beklaga sig över att man fötts till världen som människa och inte blivit hyena eller tiger eller något annat förhållandevis godmodigt djur – det var samtidigt med att en svensk skald prisade undret att ulvens klyfta inte blivit vårt hem, att människan fötts gudalik. Ingenstans har Pontoppidans livsuppfattning och människosyn varit närmare den gammalkristliga, för vilken världen var en jämmerdal och människan fundamentalt ond. Om verket skriver Paul Rubow i sina Betragtninger: "Ved sin Forening af den religiøse Erfaring af Tilværelsens Intethed og den moralske Oplevelse af dens Værdiløshed staar det næsten ene i de nordiske Litteraturer og bringer som et Pust af Østens fjerne Visdom" (s. 107 f). Med alla sina skarpa drag ur samtidslivets aktualiteter har verket likväl något av ett drömspels karaktär. De hastiga växlingarna mellan bilderna, scenerna som avlöser varandra med en ibland brutal rytm, myllret av människor som gör entré, agerar en kort stund och förvisas ut i kulisserna ger redan kompositionen denna prägel av öververklighet, en bild av livet i monumental förkortning. Detta arrangemang är särskilt tydligt i första versionen; i den andra är andhämtningen lugnare och realismen starkare.

Man kan här iakta hur det Spøgelsemotiv som Pontoppidan varit så fäst vid undergått en betecknande förvandling. Spökena 168 är inte längre skuggor ur det förflutna, varken determinerande arvsfaktorer eller från barndomen inbrända miljöskador. De huserar mitt på ljusa dagen; hela den värld där människor kämpar om makten, äran och pengarna har med all sin påträngande skärpa en spöklik overklighet över sig. Verket förs hela tiden fram på två plan, ett realistiskt och ett mystiskt visionärt; häri ligger kanske dess största egendomlighet. Det företer ett märkligt samspel mellan högre och lägre abstraktionsnivåer.49 Det lyckoland som välmenande politiker, sociologer och tekniker har så bråttom att bygga upp är landet Fata Morgana. Det finns ett sådant verklighetsproblem i De Dødes Rige. Tydligast kommer det till uttryck utifrån Torben Dihmers medvetande, den sjuke godsägaren som genom ett mirakelmedel återbördats till livet men inte längre kan orientera sig i det. Han känner inte igen den verklighet han en gång tagit farväl av, han är i karantän utanför livets hamn. Rolös och fredlös färdas han jorden runt för att återfinna sin gamla minnesbild, men allt förekommer honom som ett skuggspel, en makaber halvverklighet. "Det er, som om man ser de Døde danse paa deres egne Grave – dømte til at forsvinde ned i Jorden med en Kolbøtte ved det første Hanegal." (B 1, s. 147.) Och de liberala krafternas store löftesman avsvärjer sig frivilligt hälsan, livet och lyckan och sluter sig inne på sin gård Favsingholm i väntan på att hans öde skall fullbordas. Han ger avkall på allt som man därute "i Spøgelseverdenen" kallar för livets nödtorft. Han har förnimmelsen av att ha varit borta på ett främmande klot, först nu har han kommit hem.

Torben Dihmer är en av dansk romanlitteraturs yppersta och egendomligaste gestalter, den renaste inkarnationen av sin skapares tragiska livskänsla. Under mötet med honom har man känslan av att aldrig tidigare ha varit Pontoppidan närmare. Den medeltida klosterbroder som Lykke-Per hyser innanför kläderna betraktades ännu med en god del ironi; Dihmers asketism är befriad från denna. Han är framställd med inlevelsens sorgmodighet. Han är monumentet inte bara över Pontoppidans desillusion, hans leda vid tidsutvecklingen och den begynnande reaktionen i hans kultursyn utan också över den mörka religiositet 169 som inte kunde följa de utstakade himmelsstrecken och därför tog paradoxala omvägar, grävde sig dunkla gångar i jorden.

En viktig utgångspunkt för Dihmergestalten och därmed hela verkets stämning var diktarens långvariga ohälsa som i slutet av året 1911 kulminerade i en svår underlivsoperation. Återvändandet till livet och alla de skärpta förnimmelserna av omvärlden och jaget utgör bakgrunden för teckningen av den sjuke Torben. Ett första avsnitt, motsvarande sidorna 1-88 i Torben og Jytte, publicerades visserligen redan i Tilskuerens oktoberhäfte 1910. Det handlade om hur den unge godsägaren återkommer till Favsingholm "så ilde tilredt af en snigende Sygdom, at han ikke kunde hjælpe sig selv ud af Vognen". (Tilsk. 1910, s. 316.) Men det gick långsamt med fullbordandet av första delen – i början av 1911 meddelar Pontoppidan från en nordlandsresa Lundegård att han "blev kørt træt i en Bog og måtte lægge den hen". (L, 5.1.11. "Erling Jarl", Lofoten.) Så kom mot slutet av året sjukdomsutbrottet, operationen och sjukhusvistelsen som levande skildrats i Familjeliv. (F, s. 106 f., U, s. 182 f.) Diktaren hade gläntat på dörren till de dödas rike, men romanens namn hänsyftar inte på något hinsides utan på de levandes land, så som det tedde sig för rekonvalescentens ömtåliga sensibilitet. Titeln var för övrigt inte ursprunglig, först på Favsingholms sista sida läses orden: "Hermed slutter Fortællingerne fra De Dødes Rige." Redan året efter, 1917, var omarbetningen klar, nu med den mörka samlingstiteln.

På nyåret 1912 befann sig Pontoppidan i Wiesbaden för att samla krafter – den brunnskur han här genomgick förläggs i Undervejs oriktigt till tiden före sjukdomen. Om hans stämningar under denna tid berättar ett brev till Lundegård den 6 januari:

"Jeg selv er nu en hjemløs Fugl, har anbragt 'Hjemmet' i Magasin, og – måske for Resten af mit Liv – indskrænket min Bagage til et Par Kufferter. Jeg gør mig ikke store Forhåbninger om den Tid jeg har tilbage. Jeg fik for tidligt et stort Læs at trække. Derfor kan jeg ikke rigtig komme på Benene igen, skønt jeg dog kun er 55.

Jeg har intet andet Formål med min Rejse end at få Ro til at 170 fuldføre en stor Bog som jeg længe har haft i Arbejde. Da det, som sagt, kniber med Kræfterne, må jeg resignere med Hensyn til alt andet. Jeg håber da inden næste Nytår at kunne sende dig et nyt Værk, og at det vil falde i din Smag – hvad jeg forresten tror."

Det verkar också som om först den genomgångna sjukdomen givit Ponloppidan den grundstämning han förut saknat och utifrån vilken verkets bittra febervisioner av världen växte fram. I början av 1913 skriver han att han arbetar "med større Tilfredsstillelse for mig selv end nogensinde. Er det også et Alderdomssymptom? Et Svækkelsestegn?" (L, 20. 2. 13.)

Att sjukdomen verkligen gripit in i romanens mönster på ett avgörande sätt var Pontoppidan själv på det klara med; han hade haft strukturen klar för sig redan 1910 för att sedan droppvis utportionera arbetet som medicin åt sina landsmän. Men av allt att döma blev den beskare än han först tänkt sig, mörksynen tog överhand i en omfattning som han inte beräknat – detsamma hade ju hänt honom med Det forjættede Land, ursprungligen planerad som en bred och ljus landsbybild, och skulle senare hända honom i Et Kærlighedseventyr. I november 1917 heter det i ett brev: "Jeg har fuldført en stor Bog 'De Dødes Rige', hvad du måske har set. Med Vilje har jeg ikke sendt dig den" – – – "fordi det er en trist og tung Bog, som ikke kunde være dig til nogen Oplivelse." (L, 22. 11. 17.) Och ännu sex år senare: "Men De Dødes Rige skal jeg sende Dig. Dog, den Bog blev desværre ikke, som jeg havde tænkt mig den. Bedst som jeg var kommen i Gang med Nedskrivningen, blev jeg kastet på Operationsbordet (i 1911) og det mærkes, at den er fuldført af en Reconvalescent." (L, 11.3.23.)

Det är dock icke säkert att De Dødes Rige blivit lidande på författarens sjukdom. Man undrar snarare om det inte varit tvärtom. Den blev i varje fall inte bättre genom omskrivningen. De fem böckerna om Torben og Jytte, Storeholt, Toldere og Syndere, Enslevs Død och Favsingholm har en storlinjig rytm som jag inte har kunnat återfinna i den version som blivit den gängse, och författaren, som tydligt ansträngt sig att mildra sjukdomens slagskuggor, gjorde icke något lyckokast. Genom 171 själva sin karaktär av prosaepos for verket illa vid den sammanträngning och hopgyttring som företogs i tvåbandsromanen. De Dødes Rige bör läsas i gles sättning.

*

Det var som sagt en smärtsam återkomst till livet och dess verksamheter – "min flerårige Arbejdsudygtighed, Hospitalsopholdet og den lange nødtvungne Hvile bagefter har plukket Fjerene af mig". (L, 22.12.12.) Senare drabbades diktaren av ett ansiktslidande som angrep nervus trigeminus, och vars smärtor anses höra till de svåraste en människa kan uthärda. Det hemsökte honom i över ett decenniums tid. Det talas mycket om sjukdom och kroppsliga lidanden i De Dødes Rige. Det dansas en dans omkring hälsans guldkalv igenom hela verket. I driften med denna kroppens avgudadyrkan når diktaren en våldsam frenesi. Det Wellerska systemet, den Petermannska metoden, den Nathalie-Koldingska kuren, alla dessa nya frälsningsläror som konkurrerar om människornas gunst är föremål för en outtröttlig satir. Det grasserade ju under dessa år en "Müllersk" kroppskultur: 1904 hade dansken Jørgen Peter Müller blivit världsberömd genom skriften Mit System, där det propagerades för ett gymnastikprogram, kombinerat med kalla bad, luftbad och frottering. Som alla rituella naturkurer fick den en religiös nimbus, skapade proselyter och profeter och bröt sig väg genom en övermodig och sangvinisk propaganda. Man märker snart var kärnpunkten i denna satir ligger – den förs alltigenom med en slags mörk uppsluppenhet och ett ursinne som påminner om Swift. För diktaren tedde sig denna grova kult av kroppen som det grällaste symptomet på materialismens oblyga triumf. Det väsentliga var inte att komma åt charlataneriet; den officiella medicinens representanter kunde inte räkna sig tillgodo huggen mot naturläkeriet. De går inte heller fria. Pontoppidan hade alltid haft ett gott öga till läkarkåren; i markant kontrast till den moderna genombrottslitteraturen i allmänhet framställde han inte sällan läkarna i genanta situationer, maktlösa mot sjukdom och död men in i det sista bevarande ofelbarhetens attityd. Typen är rikt representerad alltifrån förstlingsverket Et Endeligt. 172 Som journalist i Politiken och Børstidende tog Pontoppidan flera gånger skämtsimt den gamla medicinska hemslöjdens parti gentemot läkarna. Politiken för den 23 juli 1888 innehöll till exempel en lång respektlös artikel, En Kvaksalver. Den gav några drastiska erfarenheter från författarens lantliv av läkarnas vanmakt och kloka gubbars överlägsna insikt: läkarna menas vara de enda som är tvungna att kvacksalvera. Bland annat berättade Pontoppidan om den store köpenhamnske läkaren som botats för en svår sjukdom av en lantlig homeopat och till sina dagars ända sökt utröna drogens sammansättning. En annan gång innehöll Børstidende en polemik mot en av psykiatrins främsta, diktarens bror Knud Pontoppidan. Denne hade beklagat sig över allmänhetens benägenhet att fingra på de sakkunnigas diagnoser om själssjukdomar. Krönikören finner detta förklarligt, då "'de fastslaaede Kendsgerninger', som lægevidenskabelige Avtoriteter ofte paaberaaber sig, ikke er saa urokkelige, som de gærne skulde være, naar man ud fra dem – som fra en uindtagelig Fæstning – vil føre Krig mod Kvaksalveriet". (22.3.91.)

Men i Torben Dihmers fall är vetenskapens triumf ovedersäglig. Den sjukdom som brutit ner honom är myxödem, förorsakad av sköldkörtelns förtvining – i de första upplagorna förklarades detta tydligare än i den definitiva. Professor Asmus Hagens underpiller torde alltså vara tyroideatabletter. Ämnet var aktuellt då Pontoppidan skrev det första avsnitt som kom i Tilskueren; schweizaren Theodor Kocher hade erhållit 1909 års Nobelpris för sina rön om sköldkörtelns funktioner.

Och Torben Dihmer tillfrisknar också efter Asmus Hagens kur. Den berömde köpenhamnske läkaren, rationalismens och vetenskapens främste talesman i De Dødes Rige, är framställd med en betecknande tvesyn. Det är som om författarens gamla radikala och nyktert fördomsfria attityd dröjde sig kvar i honom men möter motstånd från den harmsne kulturpessimist som ville komma till tals i enlighet med verkets grundstämning. I Torben og Jytte kom denna irritation redan i inledningsscenen att tränga igenom den objektiva tonen på ett avslöjande sätt. När Torben får ett sömnmedel av sin vän Asmus uttrycks det 173 så: "For at skaffe ham Søvn havde den medicinske Troldmand tilberedt ham et Pulver, som var nøje afpasset efter hans hele Tilstand." Vändningen fick följa med över från En Forhistorie till En Fortællingkres men inte längre. (Tilsk., s. 338, Torben og Jytte, s. 50.) I slutversionen står det, alldeles utan någon biton: "For at skaffe Torben Hvile efter Dagens mange Sindsbevægelser havde han tilberedt ham et Sovepulver, som var nøje afpasset efter hans Tilstand, – –" (B 1, s. 36.) Likaledes kunde Pontoppidan på ett annat ställe inte hålla tillbaka en spydig kommentar till den segerrika läkekonstens resultat: i de första versionerna stod det om Asmus Hagen att han följande morgon var på dåligt humör, han saknade de senaste köpenhamnska tidningarna, "og for dette Savn havde han ingen Medicin". (Torben og Jytte, s. 51.) Insticket berör själva nerven i romanens tidskritik, ledan vid den artificiella livsrytm som för Pontoppidan var tidens verkligt allvarliga sjukdom. Det ströks i omarbetningen. Ändringarna beror säkert inte på någon förändrad eller ens modifierad uppfattning – i B-upplagan har författaren på några ställen ännu kraftigare, ehuru indirekt, understrukit läkarnas hemlighetsmakeri och professionella gåtfullhet. (Jämför Favsingholm, s. 168, med B 2, s. 360.) De är troligen uteslutande konstnärligt motiverade. Pontoppidan fann med rätta att inpass av den typen hotade att länka in romanen på en direkt polemisk ton, och redan i fortsättningen av den första nedskrivningen hade han blivit mer vaksam mot överilade subjektiva kommentarer. Men de dyker upp här och var som bevis på den stämning som besjälade författaren under arbetet.

*

I skarp kontrast till den verserade världsmannen Asmus Hagen ställer Pontoppidan från början pastor Mads Vestrup, Torbens och Asmus' skolkamrat, präst i Favsing och Lihme socknar. Den tunge och våldsamme prästen far ut mot den moderna läkekonsten som i sin självhärlighet vill omskapa jämmerdalen till en behaglig rastplats, som hjälper oss bort från dödens allvar med morfin, och tror sig om att kunna återupprepa bibelns under. I Torbens herrgårdssal ser vi honom för första och enda 174 gången i full prästerlig myndighet, en själaherde av det hårdföra och omutliga snitt som diktaren med bister tillfredsställelse satte upp mot den gängse prelattypen. För samvetets vånda finns ingen medicin, vad hjälper det att göra kroppen frisk när själen sjuknar och hjärtat förhärdas? Mads Vestrup uttrycker utifrån en outrerat gammalkristen ståndpunkt en fatalism som förs fram genom flera andra av bokens gestalter: att man inte skall ingripa i styrelsen, att det är meningslöst att söka länka ödets gång. Det osar svavel om Mads Vestrup redan nu, och ännu starkare blir doften sedan han dömts från kappa och krage för brott mot det sjätte budet. Han drar ut på vägarna och förkunnar sin mörka förtvivlans kristendom, där syn och förkrosselse och helvete är lösenorden och där det inte finns plats för några palliativ för vare sig kroppen eller själen. Han är diktad med en blandning av avsmak, medkänsla och respekt: på fåfängans stora marknad, där man överbjuder varandra i billiga religiösa och medicinska patentkurer, står han ensam i ett hörn och slungar ut sina domar över tiden. De människor som kräver att Gud skall göra oss jordelivet lätt dyrkar i sitt hjärta djävulen. I den Ondes famn är livet ljust, varmt och glatt. Han upprepar den insikt som Lykke-Per vunnit, att "allerede den gamle græske Vismand Sokrates havde sagt de dybe Ord, at Smerte var Sjælens Medicin. Altsaa kunde ogsaa en Hedning forstaa, at Livet med sin strenge Tugt imødekom Menneskets allerstærkeste Trang, Selvopholdelsesdriften. Man behøvede ikke at være Kristen for at erkende, at Lidelsernes Kors var Sjælens inderste og dybeste Fornødenhed." (Toldere og Syndere, s. 232.) Vestrup är nära släkt med den pastor Fjaltring, av vilken Per hämtar sina djupaste lärdomar.

*

I en annan men knappast helt väsensskild utformning tog Pontoppidan upp tanken i läkaren Povl Gaardbos gestalt. Här visar det sig hur nära lidandestanken var förbunden med den naturtanke som Pontoppidan arbetat med alltfrån sekelskiftet. Greppet att låta den komma till tals genom en läkare var djärvt och ställde hårda krav på författarens frihet från ängsliga förbehåll 175 i humanitetens namn. En läkare med trohet mot denna grundinställning kunde knappast bli vare sig framgångsrik eller helt trogen sin uppgift. Doktor Gaardbo är emellertid en människa som framställs med något så ovanligt som ett stänk av förälskelse. Hans familj och hemliv är en livets replipunkt, "en Oase af blomstrende Virkelighed i en ørkengraa Spøgelseverden". Han hör till dem, från vilka den utopiska nya tid som skymtar i slutkapitlet skall utgå. Hans hustru föder sina barn utan bedövning – oviljan mot det tilltagande bruket av narkos vid förlossningar var hos den åldrande diktaren stark och oförställd. Själv vägrar han den slagrörde kaffemagnaten Søholm morfinets tröst; som följd härav blir han utstött av kollegerna, berövad sin praktik och står inför hotet att behöva emigrera då han slutligen finner ett verksamhetsfält på Torben Dihmers Favsingholm: den sjuke godsherren som inte vill låta sig botas blir följdriktigt hans enda patient. Han handlar inte utifrån några religiösa bevekelsegrunder, han är tvärtom övertygad ateist, drömmer om att ersätta religionsundervisningen med en profan-etisk levnadslära och arbetar liksom Adam Malling i Det ideale Hjem på ett stort verk om barnuppfostran och äktenskapet och livet med naturen. Också här avtecknar sig Ludvig Feilbergs skugga tydligt; man jämföre till exempel med inledningen till Om Ligeløb og Kredsning i Sjælelivet 1896, där Feilberg gör reda för sin älsklingstanke som han alltifrån ungdomen strävat att förverkliga, "om det dog ikke skulde kunne være muligt at skrive en Levelære ud fra et praktisk videnskabeligt Synspunkt". (S S 1, s. 145.) Povl Gaardbo är motpolen till alla dessa pulver- och pillergalna människor som trår sin långdans över sidorna, han förespeglar inte sina patienter omedelbar helbrägdagörelse, och när han står vid Søholms sjuksäng anbefaller han "to gode, paalidelige Lægemidler: Taalmodighed og Ro". (Enslevs Død, s. 49.) I den förkättrade tidskriftsartikel han nyss publicerat har han hävdat läkarnas skuld i den rådande moraliska situationen: genom att ständigt vara till hands med alla slags lugnande medel berövar de människan det tillfälle till nödvändig eftertanke och nykter självrannsakan som det naturliga sjuklägret bereder henne. I Enslevs Død står det om Povls tankar 176 vid detta kritiska tillfälle: "Doktor Gaardbo var hurtigt bleven paa det rene med, at han ikke vilde hjælpe dette Menneske til at skulke sig fra sin Forpligtelse til at lide." Formuleringen är talande, ett omedelbart avtryck av den spontana ingivelsen (s. 47 f). I B-upplagan är den humaniserad och har fått sin räckvidd begränsad; det talas här om att "skulke sig fra en Time i Lidelsens Skole". (2, s. 111.) Passagen illustrerar en generell skillnad mellan upplagorna. I den ursprungliga har författaren inte skytt tillspetsade repliker och ytterliggående omdömen, men han har här sörjt för att balansera dem genom möt-repliker och kontrastomdömen. Trots den häftigare och mer upprörda tonen har således originalupplagans fem romaner som helhet en större objektivitet. Här har han ännu kvar något av tvesynens reservationer inför den kärntanke som ovan illustrerats. I Enslevs Død låter han den sjuke hövdingen kommentera sin brorsons, den excentriske landsbydoktorns, griller: "Og denne gamle Munkesnak, at vi Mennesker frivilligt skal lade os martre, er aabenbart i Færd med at komme paa Moden igen" (s. 208 f). I B-upplagan är detta struket. Den förklaringen erbjuder sig osökt att författaren inte velat beröva den övertygelse han anförtror doktor Gaardbo sin slagkraft. Den tappre och egensinnige mannen har kanske stått honom alltför nära för att han skulle vilja utlämna honom.

Man ser hur diktaren både från den kristna och den rakt motsatta sidan närmar sig samma brännande spörsmål och hur han i båda fallen löper linan ut. Povl Gaardbo går under spenamnet "Naturlægen"; det namnet används med förkärlek av hans antipod Asmus Hagen. Alltså, samtidigt med att det överallt drivs med de populära sundhetsläror som hissade naturens och naturlighetens fana – märk till exempel den stillsamt berättade, groteska episoden med de sista dagarnas heliga, kravlarsekten som i bokstavlig mening återgått till naturen (Favsingholm, s. 144 ) – låter Pontoppidan också doktor Gaardbo vara en naturens dyrkare. Skillnaden är ju att Gaardbos naturtro är av ett förandligat slag och alldeles fri från sekternas kolartro och hysteri, men läsaren undgår inte att konfunderas av denna konstellation. Parallellt genom hela verket går en våldsam satir 177 och en uppenbart starkt personligt fattad tolkning av ett och samma begrepp. Det var inte ovanligt att diktaren på detta sätt framställde bilden och vrångbilden jämsides, att han synade samma företeelse från framsidan och baksidan. Vi har iakttagit hur han redan långt före De Dødes Rige laborerade med en naturenlighetens instinktlära; möjligen har han i de under det nya seklet överallt framväxande hälsokurerna sett en parodi på tankar som stått honom nära; härav i så fall satirens häftighet.

*

I Torben Dihmers gestalt är denna livskänsla uttryckt som syntesen av Mads Vestrups kristendom och Povl Gaardbos hedendom. Framstegsmannen, som en dag upptäcker att han inte kan följa med längre därför att tiden gått ifrån honom och därför att han ser världen med andra ögon än sina forna meningsfränder, illustrerar diktarens situation. Säkerligen är Dihmergestalten inte bara präglad av Pontoppidans läge under och efter sjukdomstiden; flera av de erfarenheter varöver den är uppbyggd går långt tillbaka i tiden. Den skepsis inför det materiella välfärdsarbetet som så starkt kommer till uttryck i romanen hade ju Pontoppidan flera gånger redovisat, och alltid utifrån motiveringen att lyckan till sist inte beror av detta. I De Dødes Rige skärps denna argumentation till en dom över den ensidiga upptagenhet av denna världens goda som förkvävde varje möjlighet till ett djupare förhållande till livet. På sin gård har Torben inrättat ett hem för traktens gamla och sjuka. Han bygger en mönsterasyl av renhet, vänlighet och luftighet, realiserar i en storslagen kärlekshandling det reformprogram som det tyst vädjats om i diktarens tidigare storverk, de avslöjande landsbybilderna "fra Hytterne". Men ut av det hela kommer bara split, ofrid och avund, och Torbens företag, som osökt kan ges en symbolisk anknytning till Pontoppidans litterära ungdomsbedrift, uppges som ofruktbart och naturstridigt. (Det är kanske inte någon tillfällighet att Torben framställs som en ung man, jämnårig med den Henrik Pontoppidan som just tillryggalagt ett viktigt stadium på livets väg och befann sig vid en skiljoväg.) När Torben kommit hem från sin Ahasverusresa runt jorden går 178 det upp för honom att "den lille danske Husmand med sin hjelmede Ko og sine fire Høns er Jordens lykkeligste Menneske". (Favsingholm, s. 80.) Det var den insikt som en gång Emanuel Hansted kommit till och som Per Sidenius efter sin långa vistelse i den stora världen når fram till. Och den tanke som i Det forjættede Land inspirerar Emanuel när han börjar sitt rousseauanska naturliv – avslöjat som en fantasts tragikomiska världsförbättrardröm – uttrycks av Torben i slutakten i De Dødes Rige, då han säger till sin vän Bjørn Hamre att vi allesammans går omkring med en hemlig hemlängtan efter "den Jordhytte og den Kaalhave, der er vort tabte Paradis". (Favsingholm, s. 80.) Men det är också lätt att se hur Torbens ord bekräftar den idé över vilken Lykke-Perromanen välver sig, Neergaards spådom att den lycklige svinaherden skall förakta sin lycka och längta tillbaka till sin mjölkerska och sin dynggrep.

Det är här inte bara fråga om drömmen om mullen men också om drömmen om fattigdomen, de djupaste källsprången varifrån den Pontoppidanska diktens klara bittra flöde runnit. Det är inte så mycket en utveckling och en gradvis förändrad attityd. Det är tvärtom märkligt hur tidigt Henrik Pontoppidan så att säga bands vid dessa makter, med kärlekens och hatets band, och drevs till att gång efter annan återkomma till dem under skiftande stämningsbelysningar. Efter den första ungdomens daningstid står problematiken klar i det väsentliga och förändras inte. Det är bara fördelningen av mörker och ljus som växlar; diktarens sökarljus var en ständigt spelande strålkastare. Världsförsakelsens moment, de fattigas paradisdröm och den själens frigjordhet som Emanuel en gång anropat husmanskvinnan om, det fanns alltsammans med från början. Torben Dihmers bekännelse till det enkla svåra livet verkar vara frukten av en åldrandes erfarenheter, men man skall finna den i den unge grevesonens ord till Agnete i Spøgelser om fattigdomens lycka.

Pontoppidan kunde raljera över denna livshållning under sina mandomsår, han kunde avslöja den som en kristendomens mörkmanslära eller till och med angripa den med kristendomens egna argument. Man har en stark känsla av att de häftiga uppgörelserna med livsförnekelsens och puritanismens makter som hans 179 1800-talsverk och framför allt hans journalistik ger så många belägg på var en akt av självförsvar: han värjde sig mot det som han i sin ungdom revolterat mot men som åter så att säga på omvägar ansatte honom med en obetvinglig suggestion. Jag har tidigare redovisat den tolkning han med en tydlig blandning av avsmak och engagemang givit av kristendomens "sanna väsen". Och i och med att han också utanför kristendomen fann belägg för de tendenser som han innerst inne måste ha vidkänts, växte deras dragningskraft. Han kunde utan att kapitulera för den fädernetro han i ungdomligt trots gjort uppror mot närma sig den stoiska hållningen, som fanns belagd före kristendomen och var tillstädes hos moderna tänkare som Nietzsche och Schopenhauer; jag hänvisar till de avgörande sammanhang där Sokrates' ord om smärtan som själens medicin åberopas. Det kan råda delade meningar om hur Per Sidenius' världsfrånvändhet är att uppfatta; läsaren är otvivelaktigt predisponerad att betrakta den något von oben, utifrån sin kunskap om hjältens tidigare ådagalagda cynism och vankelmod. Men i Torbens fall finns det ingen plats för satir – han är en tragisk gestalt av en annan dignitet än både Emanuel Hansted och Per Sidenius. Han är inte sedd utan tvesyn, men han är inte som sina föregångare tvingad att röra sig i ett kraftfält mellan löjets och tragikens poler. Inte heller är han någon exponent för det danska fantasteriet. Verklighetsproblemet är ju inte ställt på samma sätt som tidigare; bokens tragiske hjälte förebrås denna gång inte för något skevt förhållande härvidlag, det är tvärtom verkligheten som förebrås för sin brist på verklighet. Ty den är reducerad till ett sken, och liknar ibland mera en saga, berättad av en dåre.

Och Torben uppsöker sorgen liksom Lykke-Per. Han vill inte göra något för att bli frisk, han menar att det finns tillräckligt av de alltför friska. För honom ligger det något löjligt tragiskt över alla de ansträngningar som folk gör för att förlänga ett liv som ändå bär med sig så mycket mera sorg än glädje. Det händer på Favsingholm att en arrendatorsfamilj på en vecka förlorar tre barn. "Tænk dig!" skriver Meta Gaardbo till sin väninna Jytte Abildgaard, "Dihmer sad og tegnede Krese i Gruset med sin Stok. Saa sagde han paa en Gäng underlig haardt, at 180 det naturligvis gjorde ham ondt for de Folk, men der var ikke den Sorg, man ikke kunde løfte sig op over." (Favsingholm, s. 151.) Det heter till slut från flera håll om Torben att han är själssjuk, ja, hans närmaste vänner, läkarfamiljen Gaardbo, börjar till slut undra hur det står till med hans förstånd. Men detta behöver inte i och för sig innebära att diktaren markerar något avståndstagande. Jag tror i stället att han funnit att några av hans svåraste livserfarenheter inte lät sig uttryckas utifrån friska och i gängse mening normala medvetanden. Så hade det varit med pastor Fjaltring, med Lykke-Per, med Mads Vestrup och Jytte Abildgaard, med Emanuel Hansted. Vad den sistnämnde beträffar är ju inte förbindelsen med författaren iögonfallande vad gäller hans sista öden; när han till slut vandrar världsförsakelsens törnbeströdda stig i sin mästares spår och därvid offrar sitt förstånd länder det ju inte hans eftermäle till någon heder. Den satyriske och satiriske pastor Petersen råkar för en gångs skull i patetisk affekt när han talar om "dette hæslige og gudsbespottelige Selvplageri". Men i ljuset av den stegrade inlevelse med vilken samma lidandestanke togs upp i det följande undrar man om inte den till synes överlägsna, nationellt inriktade kritiken härvidlag har en accent av "Selverkendelse". Man skall lägga märke till hur motivet i alla de tre stora romanerna införs i slutpartiet, och för varje gång alltmer befriat från ironiskt-satirisk belysning i samma mån som det avkristnas. Emanuel-Per-Torben, linjen går inåt. Utan att uppmärksamma denna slutsituation och dess innebörd kan man inte nå in till hjärtpunkten i Pontoppidans diktning.

Tanken hade ju för länge sedan givits en nationell tillämpning. Den hade skymtat redan i "Mandslingens" revolutionsdrömmar i Ilum Galgebakke (Skyer, s. 30) och i Jørgen Hallagers gallsprängda slutlikvid med det guldbröllopsfirande Danmark. Men sin första klara och tveklösa utformning får den i Lykke-Per, där pastor Fjaltring för Per talar om olycksåren kring 1864 som landets sista storhetstid. Då, i undergångsångestens dagar, vaknade folkets själ; prästen drömmer om den stora nationella förintelsen som det enda frälsningsmedlet för ett försoffat och vansläktat och lidelselöst folk. Det är inte främst vantron prästen 181 vänder sig mot, han vet väl till sist liksom Brand inte ens om han är kristen. Det är den idylliska välfärdsreligion som brett ut sig under fredsåren som han hatar mer än förnekelsen. Jag hänvisar åter till krönikan om Vår Herre och Sankte Per, Menneskenes Børn.

*

I Pontoppidans sista roman, Mands Himmerig 1927, som spelar under tiden fram till världskrigets utbrott, prisar huvudpersonen Niels Thorsen det härtagna Belgien lyckligt och vill mobilisera Danmarks stridskrafter. Denna tragiska gestalt, skapad med drag av både Erik Henrichsen50 och Harald Nielsen men också utifrån diktarens egen självkännedom och självbesinning, är tvärtemot vad som hävdats51 präglad av stark tvesyn: vid hans begravning bekänner sig hans vän Klemens Junge till tron på att det inte är ulvasinnet men fördragsamhetens ande som skall frälsa mänskligheten. Niels Thorsens nationella heroism var en poetisk realisering av den desperata kompromisslöshet som Pontoppidan alltid drogs till men vars praktiska omöjlighet han till sist erkände. Hur långt han direkt var beredd att gå framgår av hans starkt förkättrade nyårsönskan 1929 (1.1.) i Nationaltidende.52 Den brukar gärna ihågkommas i ett tämligen stympat skick, som essensen av hans ålderdoms inhumanism. Den återges här i ett något utförligare citat som ger den borttappade nyanseringen: "Er det ikke saadan, at selv den ulykkeligste Fejde aldrig i sine Følger bliver saa skæbnesvanger som den uundgaaelige indre Opløsning i et Folk, der af Angst for Livet aldrig vover sig til at tage et Foryngelsens Bad i de stride Strømme? Ingen er Døden vissere end den, der udelukker sig fra Selvfornyelse i de store Oplevelsers Sejrsfryd eller Fortvivlelse. Hverken smaa eller store kan luske sig fra at betale Prisen for Livets Opretholdelse, saadan som den nu en Gang for alle er blevet fastsat i Gudernes Raad, der desværre ikke var en Forsamling af gamle Tanter."

Jag har i det ovanstående velat peka på det psykologiska och ideella sambandet mellan en personlig etik och en nationellt kritisk linje. Det är självfallet lätt att sammanställa Pontoppidans 182 aktivistiska väckelse med de många liknande maningar och ideologiskt underbyggda appeller till det nationella samvetet som utgick från diktare och kulturkritiker överallt i Europa både före världskriget och under mellankrigstiden. Vad Nietzsches krigsfilosofi beträffar tror jag inte man får överdriva dess influens på Pontoppidan. Den är till sist en helt annan andas barn. Pontoppidans åsikter härvidlag har ingenting att göra med de övermänniskofantasier och den martialiskt omtolkade darwinism varmed Nietzsche omgav sina lovsånger till kriget. I Danmark var Harald Nielsens och Helge Rodes nykonservativa, antibrandesianska kulturkritik ett par av de mest uppmärksammade inslagen i de årens andliga atmosfär; den senares Krig og Aand betydde troligen mer än någon skönlitterär bok. En ömsesidig växelverkan mellan diktaren och hans yngre samtida är i hög grad trolig. Dock tror jag att Pontoppidans fall riktigast betraktas som en i sig sluten enhet, som hade sina innersta förutsättningar i den asketiskt-moraliska individualism som här antytts.

*

"Synet af dette Flammehav mættede hans Sjæls vilde Sørgmodighed." (Blott i A: Favsingholm, s. 197.) Branden på Favsingholm lyser för Torben som en bebådelse av den världsbrand han mer och mer längtar efter. Den väldiga räfst med tiden som De Dødes Rige innehåller avslöjar sig alltmer som en klagosång över livet självt. Skall någon filosofisk åskådning förbindas med verkets helhetssyn är det inte Nietzsches utan Schopenhauers. Det är inte mycket vi vet om Pontoppidans bekantskap med Schopenhauer. Via Nietzsche har han i varje fall indirekt kommit i kontakt med honom. Det kan också antecknas att den lilla romanen Et Kærlighedseventyr 1918 skildrade en pessimistisk Schopenhauerforskare och till hela sin grundstämning färgades av detta huvudpersonens studium.

I De Dødes Rige är det inte bara den radikala pessimismen och synen på människan som "l'animal méchant par excellence" – Schopenhauers uttryck – som överensstämmer; Pontoppidans mörksyn behöver förvisso inte härledas från läsefrukter. Det är 183 mera den overklighetsprägel som världen och livet får för huvudpersonen. Ty djupare sett är det en sken- och fenomenvärld som han under stigande ångest tycker sig uppleva, dold som bakom Mayas slöja är den verkliga. Och vägen ut ur denna fästning blir för Torben självmedvetandet, insikten om viljan till liv som vårt väsens kärna. I livet, denna parentes i evigheten, som likväl de flesta gör sig sådan möda att förlänga med några ögonblick, dominerar smärtan eller ledan. De Dødes Rige är ju en stor moralitet om vårt livs fångenskap under dessa makter – Jytte Abildgaards tragiska levnad är en studie i ledans, eller med ett senare ord, spleenens psykologi. Liv är lidande, smärtan det normala, lyckan ett negativt undantagstillstånd, en "tillfällig nollpunkt". Den Schopenhauers världsvilja som liksom de antika tyrannerna roade sig med att tänka ut de mest raffinerade medel att plåga sina slavar förnimmer man ofta i De Dødes Rige som en grym gudom bakom skeendet. Det heter till exempel om Jytte då hon sitter vid moderns dödsbädd: "Men hvad hun i disse Dage oplevede, vakte et stumt Skrig i hende, et Rædsels- og Hævnskrig mod de dunkle Magter, der lod et Menneske lide saa skændigt for at slippe ud af en Tilværelse, som i Forvejen havde lønnet hende ilde nok for hendes Opofrelser. Hun følte sine egne Livskilder fryse til ved at se den bedste og kærligste af alle Mødre Dag for Dag ligge henstrakt paa Dødens Pinebænk, sønderbrydes Led for Led, martres langsomt som til Forlystelse for en vanvittig og bloddrukken Gud." (Favsingholm, s. 171 f.) Den hållning varigenom Torben söker befria sig ur livsviljans träldom är också egenartat Schopenhauersk: han avträder från skådeplatsen där livets maskspel försiggår och tyr sig till en passiv kontemplation, lever för ögonblicket och de små tingen. Verket förenar ju liksom Schopenhauers tankevärld kristna livstankar med en visdom som mera hör hemma i österns filosofi. Schopenhauer hade utformat sin livsbild under intryck av mystikernas och pietisternas kristendom, för vilken livsförnekelsen var en fundamental komponent. Av denna anda är Pontoppidans bok heller icke oberörd.

De beröringspunkter som nämnts får självfallet inte pressas. Det är överhuvud vanskligt att yttra sig om vad Pontoppidan 184 kan ha mottagit läsvägen från det ena eller andra hållet, i synnerhet när indikationerna är så obestämda som här. Det sagda må alltså betraktas som en hypotes som framtiden må avvisa eller bekräfta. Det är mycket troligt att det rör sig om en flyktig eller indirekt kontakt, en tillskyndelse eller en bekräftelse. Någon avgörande betydelse för diktarens livssyn kan det i varje fall inte vara frågan om. Påverkningsfrågorna hör inte till de intressantaste i Pontoppidans fall.

 
[1] Så t. ex. i Vilhelm Andersens bok. "Per Sidenius er, hvad han saa ogsaa bliver til sidst, i sin Udvikling en Fantast som Emanuel Hansted" (s. 124). HP gav uttryck åt den rakt motsatta meningen i ett brev till Inger Holt 8. 11. 31. På ett ställe i romanen finns en direkt diskussion om fantasteriet. Vid en middag på Skovbakken hos familjen Salomon kommer Eybert och Aron Israel att tala om Per Sidenius' nationella kampskrift. Eybert citerar medlidsamt doktor Nathan: "man fødes, lever, ældes og dør som Fantaster i dette Land!" Men den stillsamme Aron Israel ger honom inte rätt vad Per beträffar; felet med danskarna är tvärtom, menar han, att de har för blygsamma och prosaiska framtidsmål. Han finner att drömmen har ett egenvärde, även om den aldrig realiseras. "Jeg mener ... er der ikke i Drømmen ligesom i Ønsket og Haabet ... dens Fader og Moder, kunde man maaske sige ... noget af en Trolddomskraft, der faar Personligheden til at vokse udover sine Grænser, d. v. s. dem som Opdragelse, Vane, Arv og andre Tilfældigheder har afstukket, – selv hvor den ikke er stærk nok til at sprænge ogsaa Materiens Skranker?" Samtalet visar HP:s tvesyn, men det verkar som om han här står närmare Aron Israel än Eybert. I den mera spontana A-upplagan står det om Eybert att han "med al sin religiøse og politiske Radikalisme ikke var saa ganske lidt af, hvad Per kaldte for 'en Sidenius'". Denna passage där författaren klart tar ställning i frågan fick utgå i B. (A 3, s. 82 ff., B 1, s. 228 ff.) tilbage
[2] Med en viss rätt framhöll Poul Levin i studien över Familjen Salomon i Henrik Pontoppidans Lykke-Per denna betecknande generalisering som en säregenhet hos romanen. "Hvor megen 'Danskhed', der er i Per Sidenius, vilde det være en meget vanskelig Sag at afgøre og skildre, det maa føles som et Samvittighedsspørgsmaal for hver enkelt. Man behøver ikke at frygte for at være en Farisæer ved at mene, at man ikke føler sig ramt." Tilsk. 1906, s. 287. tilbage
[3] HP:s dödsruna över Anton Nielsen tidigare citerad i Ejnar Thomsens I Følge med Henrik Pontoppidan, en Citatmosaik, s. 75 f. i Henrik Pontoppidan til Minde. tilbage
[4] Orden återfinns i en dikt i Dansk Julealbum 1923.
I Solens Lys, ved Lampens Skin
den spøger mig i Hodet.
Jeg veed det! Undergangens Angst
er gaaet mig i Blodet.
Orden har i dikten främst en nationell syftning, som hör samman med diktarens under dessa år framförda väckelseord och varningar mot nedrustning. Men de har också en personlig innebörd. Undergångsångesten och lyckodrömmen var båda starka realiteter för den unge HP. tilbage
[5] Poul Levin i Tilsk. 1906, s. 287: "Naar man en hel Bog igennem ikke har hørt andet om en Person, end at han svag, egenkærlig og hensynsløs har ladet Alverden trælle for sig, har trampet frem over alle Kvinder han mødte, forført og forladt dem, ladet sig underholde af dem og bekysse af dem, og overfor Mændene har indtaget den tapre Position, at have knyttet sine Hænder i Bukselommerne, saa kan man ikke skænke hans filosofiske Endeligt nogen dybere Interesse. Der er ikke noget betagende ved at se Solen spejle sig i en grumset Vandpyt, naar man har Udsigt til hele det store, solbeskinnede Hav." Dessa onekligen starkt påfallande egenskaper gjorde att kritiken från början tvivlade på att huvudpersonen skulle vara i stånd att uppbära intresset. Edvard Brandes uttryckte en allmän uppfattning i möjligast positiva ordalag i sin anmälan i Pol. 12. 7. 98: "Hr. Sidenius er alt for naiv for Hr. Pontoppidan, der er en af vor Litteraturs allerlumskeste og allerluneste Forfattere, og saadan en Grønskolling, der buser paa som Per, aflokker kun Hr. Pontoppidan det Smil, hvormed man betragter sin tidligste Ungdoms Dumheder. Per, der er hildet i gammel Moral og ungdommelig Menneskerespekt, kan ikke indtage nogen Heltestilling for saa nøgtern en Betragter som Pontoppidan. Og derfor – thi alle disse Bemærkninger løber kun ud paa et – har Per Sidenius heller ikke videre Interesse for Læseren." Vilhelm Andersen anmärkte också då verket förelåg komplett, att "Slutningen på Lykke-Pers Historie har vist ikke vakt mindre Overraskelse, end i sin Tid anden Del af Adam Homo". Men han menade att just slutakten ökade hjältens anspråk på intresse. "Det er denne Følelse af Ensomhed og Hjemløshed, der giver Per Sidenius, denne drøje Dreng, som mange har fundet ganske uinteressant, den dybe Profil gennem alle Stadier af hans Liv." (Politiken 26.12.05.) tilbage
[6] I en recension av Toldere og Syndere i Ill. Tid. 1915, s. 112. tilbage
[7] P.G. Lindhardt, Præsten Dines Pontoppidan, s. 85. – Professorskan Ostenfeld bekräftade för Lindhardt att den framställning Oscar Geismar givit av Morten Pontoppidans reaktion inför Lykke-Per var riktig. Geismar: "Har De læst deres Broders Lykke-Per?" Morten Pontoppidan: "Ikke til Ende. Jeg opfattede, at det var et Smædeskrift mod mine Forældre, og det var de visselig for gode til." Lindhardt, s. 81. tilbage
[8] Om sin far skrev Morten Pontoppidan i en minnesbild från 1929: "De af Købmandsstanden og i det hele af det velhavende Borgerskab kunde han ikke ret komme i Forhold til. For Bedsteborgernes Spidser var han nærmest en Torn i Øjet. Ret populær kunde Dines Pontoppidan ikke blive. Dertil var han – trods sit ejegode Hjertelag – for stejl og for myndig af Væsen." Præstehistoriske Samlinger, häfte 1, 1933, s. 97. tilbage
[9] HP undergick tillsammans med en kamrat, Edvard Bernhard, avgångsexamen från sjätte realklassen i juni 1873. Han hade 56 poäng, kamraten 76. I dansk stil hade han g–, franska tg+, tyska tg+ (temmelig godt), engelska g+, i naturlära ug (udmærket godt), likaså ug i geometri, i aritmetik och naturhistoria mg (meget godt). I skolans prisskjutningar utgick HP som segrare, och priset var J. C. Tuxens Stjerneverdenen. [!] Indbydelsesskrift til de offentlige Aarsprøver i Randers Lærde Skole 1873 och 1874. tilbage
[10] Lykke-Per-romanens egendomliga blandning av Dichtung und Wahrheit framstår särskilt klar i skildringen av hjältens mor. Hon tecknas som en av livet kuvad, glädjelös människa, under det att HP mindes sin mor som en frimodig och gladlynt natur. (A G, s. 53 f.) Så tecknas också hennes bild i Alfred Povlsens artikel om Dines Pontoppidan i Den yngre Slægt Pontoppidan, s. 202, och i Morten Pontoppidans minnen. M O, s. 153: "Hun var glad af Natur, men trængte maaske netop derfor til i sin Religion at finde en Modvægt mod det alt for glade." tilbage
[11] Om HP:s matematiklärare, Rudolph Hauschultz, se Carl Dumreichers artikel om diktaren i Den yngre Slægt Pontoppidan, s. 281 f. samt Indbydelsesskrift til de offentlige Aarsprøver i Randers Lærde Skole 1872, s. 106. tilbage
[12] "Han havde altid følt det som en Vanære at være Søn af en gammel, halvblind og tandløs Mand, der var til Spot for den hele By." (L-P A 1, s. 22 f.) tilbage
[13] D, s. 66-74. HP vistades i Torning prästgård somrarna 1869 och 1870. Pastor Holten dog i början av 1871. tilbage
[14] Lindhardt, Præsten Dines Pontoppidan, s. 82. Bjørn Kornerup i Dansk Biografisk Leksikon XVIII, s. 456. tilbage
[15] Lindhardt, a.a., s. 81. tilbage
[16] A 1, s. 18 f.: "Med sine store, knoklede Hænder fast og ubevægeligt foldede, Øjnene lukkede bag de mørke Brilleglas, fortalte han dem derpaa om den Sorg, der havde ramt deres Fa'er og Mo'er . . . 'den største, den tungeste Sorg, der kan ramme Forældre, den: at vide deres Barn i Syndens Vold, paa Vanærens lyssky Veje.' – – 'Ja, min Søn, du skal ikke skaanes for at vide og forstaa din Brøde i dens fulde Forfærdelighed.'" Detta har utgått i B 1, s. 14 f., som endast har läsarten: "Ja, min Søn, du skal ikke skaanes for at høre din Synd, nævnet med sit rette Navn." Likaså A 1, s. 40: "Du er og bliver et Mørkets og Syndens Barn!", dämpat i B 1, s. 28, till "Du er og bliver et Syndens Barn!" tilbage
[17] Detta torde vara det enda ställe där upplagan av 1905 skiljer sig från den senare tvåbandsupplagan. Variationen är obetydlig. tilbage
[18] L-P A 5, s. 7: "Kun hvad der angik København og dens Udvikling, havde overhovedet i den senere Tid kunnet gøre Regning paa at samle den almene Interesse om sig. Dette var en af Grundene til, at Pers Pjece, skønt den udtrykkeligt var anlagt paa at gøre Opsigt og vække Uro, aldeles ingen Opmærksomhed havde vakt, hverken i København eller ude i Landet." Per inser småningom att när det gäller det praktiska genomförandet av en idé är han inte skapad till föregångare. "Han var Opfinder, Tekniker – ikke Børsspekulant." A 7, s. 61. Möjligen kan detta betyda: "Han var diktare, författare, inte partiman." Till Jakobe skriver Per att han inte önskar blanda sig i de ekonomiska striderna om sitt projekt: han besitter inte tillräcklig äregirighet och fåfänga härtill. "Dertil har jeg set for megen Vederstyggelighed gro op af den." Kanske speglar detta HP:s eget förhållande till dygnets kamp, partipolitiken och de litterära striderna. I artikeln om Borchsenius (Kjøb. Børst. 20. 11. 89) talade han just om äregirigheten som alla lasters moder och menade att den egenskapen gjort Borchsenius till en misslyckad litteraturpolitiker. tilbage
[19] Carl Dumreicher, Fra Henrik Pontoppidans Skoletid, Tilskueren 1932 II, s. 129. tilbage
[20] Lindhardt, a. a., s. 78. Hemfärden till barndomsstaden står här i A 4, s. 39 ff. tilbage
[21] Georg Brandes, SS, 1919, III, s. 310. tilbage
[22] Landsortsstudenten som gör succé i de fina borgarhemmen i Köpenhamn och till sin egen förvåning har stor framgång hos damerna är med stor sannolikhet ett fritt tecknat, ironiskt självporträtt, och Karsten Lund, som glömmer sin fattiga mor i småstaden och blir "Plejsøn" hos en förmögen änka i villakvarteren, företer en utvecklingsgång som inte är alldeles olik den unge HP:s. Ty han hade också vunnit inträde i societetslivet och fått användning för sina medfödda och i hemstaden uppövade talanger som dansör och kavaljer. Han umgicks också bland borgarfamiljerna i Rosenvængets villaområde och hade sin gång i huset hos en burgen judisk grosshandlaränka. Men novellens hjälte kan tillåta sig större lättsinne och lyx än verklighetens. Karsten Lund sitter på teaterns främsta parkettbänkar, äter frukost hos Gianelli och middag hos Seekamp, men HP fick nöja sig med tredje raden på teatern och intog sin middag hos en späckhökare på Nørrebro. Verklighetsunderlaget är här förgyllt på ett sätt som inte är ovanligt i hans författarskap. H, s. 12, 57 ff., St V, s. 3 ff. tilbage
[23] Stenografiske Interviews ved C. C. Clausen, Hver 8 Dag 10.9.05. tilbage
[24] Politiken. Magasinet 20.5.34. HP:s tacktal när han blev "æresborger" i Randers. – Oehlenschlägers Aladdin tvivlar liksom Per på att han är sin faders son. Han går ut för att se på sin faders likfölje "som paa en anden Leg". Han har inga förpliktelser gentemot fadern ty: "Han handled' aldrig som en Fader mod mig". Oehlenschlägers Digterværker, 1845, 6, s. 21 f. HP:s Aladdin försöker uppträda så som sin föregångare, men han kan inte ta faderns begravning så lätt. Oehlenschläger har använt denna scen för att illustrera hjältens fria sorglöshet, HP för att visa att Per icke är någon Aladdin. Säkert har HP haft det gamla sagodramat i tankarna när han skrev L-P. tilbage
[25] H, s. 107: "Men atter en Gang var Lykkens Fe mig huld." U, s. 125: "Jeg havde en Gang for Spøg kaldt mig Fru Fortunas Skødebarn. Var jeg det maaske virkelig?" Se L-P A 1, s. 61, 186, 2, s. 101, 6, s. 46, 170, 7, s. 37. tilbage
[26] En liknande rationalisering skedde med krönikan Forbandelsen, som i den andra versionen, där den heter Muldskud, försågs med en förtydligad sens moral om det estetiska livets otillräcklighet. Krøniker A, s. 92: "Og det fortælles, at de drog ud i Verden for at gøre godt." Krøniker B, Fortællinger I, s. 263: "Og der fortaltes, at de drog ud i Verden og fandt en ny og varigere Lykke ved at øve Barmhjærtighed." tilbage
[27] Brev från Vilhelm Andersen till mig, 5. 5. 50. tilbage
[28] Om dramat skrivits 1876 måste det ha blivit liggande ofärdigt i nästan tre år. Enligt Det Kongelige Teaters journal över insända arbeten inkom det den 26 april; avgick med avslag den 9 maj. Det var granne till Bjørnsons Leonarda, som vållade den celebra censorskandalen, vilken drog så mycket löje över Molbech. Enligt HP:s uppgifter, H, s. 133, läste Morten skådespelet på hemresan efter faderns begravning pingsten 1879, enligt Mortens egna, Gads danske Magasin 1927, s. 345, vilka uppenbart är felaktiga, redan 1874, eller 1875. (" – – medens jeg, om jeg husker ret, paa den Tid var Timelærer ved Bohrs Skole paa Nørregade.") Det är egendomligt att båda bröderna har så klara men sinsemellan helt divergerande minnesbilder av episoden. tilbage
[29] Det är dock bara i A (1, s. 128 f.) som Per direkt ljuger om sin härkomst, här är han ju långt naivare. Kritiken fann detta drag opsykologiskt. National Tidende 20.1.98, Edvard Brandes i Politiken. 8.1.98. tilbage
[30] Dessa partier är delvis skrivna mycket tidigt, uppemot tjugo år tidigare enligt HP i Pol. 19. 12. 05. Novellen Den sorte Aline i Folkets Almanak 1890 handlade om högbåtsman Olufsen, HP:s värd under Nybodertiden. Namnet är troligen utbytt, men i en Enetale 19. 4. 97 i Pol. skrev HP en runa över "min gamle Ven, pensioneret Overbaadsmand Olufsen". Dessa interiörer, som hör till de mest berömda i boken, fann Nat. Tid. var "simpelthen daarlige Olietryk efter de ulige bedre Mønstre, der ere givne f. Eks. af Overskou i 'Capriciosa' og 'Pak'. At Henrik Pontoppidan gider skrive sligt." tilbage
[31] Jämför Paul V. Rubow, Holger Drachmann 1878-1897, s. 74: "Pontoppidan har i Lykke-Per tillagt Maleren Fritjof Jensen, en Karikatur af Drachmann, en ret usmagelig Skræk for Døden." Rubow har visat att Drachmann varken under koleraepidemin 1881 eller under peståret 1892 lät sig skrämma. Men Fritjofs "dödsskräck" är snarast kristna anfäktelser, säkerligen fritt inlagda i enlighet med romanens idé och utan porträttavsikter. På tal om Hacke-figuren i Højsang har jag dragit en liknande parallell. tilbage
[32] Om det Hirschsprungska hemmet och livet där, se Svend Leopolds Erindringer III, s. 85. Aage Hirschsprung bjöd ibland hem parnassens män som en särskild krets till Bredgade 43, "og en saadan Aften var det Sønnen i Huset der var den elskværdigste og nænsomt betænksomme Vært, der opbad alt for at glæde de mindre livskaade Gæster, der kom fra deres Blækhuse og Manuskripter og saa en Smule desorienterede ud i de festlige Rum" (s. 85). – – "Henrik Pontoppidan kom, rolig, kølig og fornemt behersket af Ydre og Indre, og Herman Bang, der paa en saadan Aften gik omkring, lille og ligesom udslettende sig selv, med et noget paataget forlegent Væsen – – –" (s. 92 f.). tilbage
[33] Se härom Immanuel Barfod, Den Falsterske Gejstligheds Personalhistorie II, s. 238 f. samt s. XII. tilbage
[34] Tomas frågar Per om hans kampskrift. Är det Morten som frågar Henrik om hans skådespel Hjemve? tilbage
[35] Brev från HP till Inger Holt 3.1.33, 2.2.37. tilbage
[36] Dines Pontoppidan talar om "denne store, døde Christenmasse", där Herren "bevaret sig en lille tro og oprigtig, bestandig og samdrægtig Menighed, ofte vist spredt ad, men dog altid enig i at love Herren baade i Templet og i Husene". Han ivrar för andakten i hemmet, går tillrätta med prästernas jordiska traktan, vänder sig med kraft mot att den världsliga nyårsdagen givits lika värdighet med jul och påsk och talar om kyrkan, "Christi Brud", som "er saaledes vanslægtet og fordærvet i Bund og Grund, at hun ligner mere den store Hore, der er klædt i Purpur og Skarlagen, udziret med Guld og med Ædelstene og med Perler, havende et Bæger i sin Haand, fuldt af Vederstyggeligheder, en Moder til Skjøger og al Vederstyggelighed paa Jorden" (s. 62). tilbage
[37] Se Lindhardt, Morten Pontoppidan I, s. 44. tilbage
[38] Uppgiften från Cai Clausens artikel Mands Minde i Berlingske Aftenavis 30.7.49. tilbage
[39] Likheten förut noterad av Vilhelm Andersen, a. a., s. 117. tilbage
[40] Se härom Ludvig Feilberg, SS II, s. 333, Om Manglen paa Forstaaelse imellem Folkehøjskolen og den akademiske Verden. tilbage
[41] Undervejs til mig selv kan i sin helhet läsas som en autentisk Lykke-Per-roman. Den handlar om en man och hans öde och återkommer gång på gång till frågan om livets styrande makter. Se t. ex. de betecknande raderna i Familjeliv där HP kommenterar den tillfällighet som förde honom till Rørvig: "Det gamle Ord om 'Tilfældet', at hvad dette skænker os af godt den ene Dag, tager det naadeløst fra os med en kraftig Beklipning den næste, holder altsaa ikke altid Stik" (s. 75). tilbage
[42] I L-P A , s. 156, hade författaren anteciperat romanens kommande händelser: "Bag alle hans kaade Betragtninger over Nattens Tildragelser lurede en bitter Forudfølelse af, at disse Timer næppe vilde blive uden Indflydelse paa den 'Appetit paa Livet', som Neergaard havde misundt ham." HP har strukit denna passage om Pers klarsynthet i B 1, s. 92. Samma är förhållandet vid skildringen av den vrede Nybodersmannen mäster Jakobæus' besök hos Per. Per har uppvaktat dennes brorsdotter Fransisca, men när han ställs inför tvånget att legalisera förbindelsen kommer han ihåg Neergaards spådom om svinaherden och "Maren Malkepige", "der en Gang før i et afgørende Øjeblik havde tegnet sig for ham i Flammeskrift som et spottende: Mene Tekel". Detta har förkortats avsevärt i B 1, s. 117. tilbage
[43] Anker Larsens Pinsesolen, utkommen 1910, är det skönlitterära verk som vad ödestron beträffar ligger närmast De Dødes Rige. – Vilhelm Andersen hävdar, a. a., s. 170, att bokens titel är ironisk på samma sätt som Det forjættede Land och Lykke-Per "for saa vidt den mere er formet ud af Heltens end af Forfatterens Bevidsthed". Vidare, s. 158, att HP varken i Torben Dihmer eller i någon annan av gestalterna i De Dødes Rige är "saa interesseret som i de tidligere Romaners Helte og Heltinder". Så vitt jag kan se är förhållandet det rakt motsatta. Och när Andersen s. 171 talar om "den Sindsro, ja – med Forlov – det gode Humør, hvormed han ser sin Ven og Helt derude paa sit kære Favsingholm forskanse sig imod 'Spøgelseverdenen'," är det säkerligen här mera Vilhelm Andersens sinne än HP:s som talar ur denna tolkning. HP har ju själv vidkänts Torbens lidandestanke och ödestro. I Berlingske Tidende 25.7.17 yttrade han: "Livsfjendsk er jeg kun överfor det, man i daglig Tale kalder Liv: det forjagede, pulserende Ydreliv der kun synes at have Betydning for dets Tilbedere, naar det sker under Tilskueres Bifald. Det er Facademenneskene, Telefonmenneskene, jeg flygter for." – – "Det er vist vanskeligt og bliver nok stadigt vanskeligere at faa Ungdommen til at tro paa, at Livet skal lides, at det ikke er for Glæde alene, vi befolker Landet." tilbage
[44] Helge Rode i Det sjælelige Gennembrud, s. 142. tilbage
[45] Fastrupbogen "Klaps", Otte Aar i Horsens lærde Skole af Emeritus (försedd med en tämligen plump teckning av "Ariadne paa Løven, behagelig Afveksling fra Højsamme paa Pantheren"), är skriven som en paragrafvis uppsatt kommentar till L. Kragballes bok Gamle Minder, vilken i förordet säges innehålla ett rått angrepp på "Kommentators" fader, "for c:a 60 Aar siden Adjunkt ved Horsens lærde Skole". Detta är emellertid endast en förevändning för att syssla med allt mellan himmel och jord. I förordet utlovas "forskellige politiske og sociale Tilbage-, Side- og Fremblik paa Land og Folk i det hele", och den gamle "snackesalige" emeritusprästen ger mer än så; han har en outtömlig fond av personliga minnen, anekdoter, lokala sägner, polemiker och nationella spekulationer. Boken innehåller en överväldigande mängd galenskaper, men också många skarpsinniga iakttagelser och drastiskt kvicka skildringar. Ett favorittema är den prästerliga överhetens materialism och snikenhet; förf. är mycket omilt stämd mot den kyrkliga hierarkin. Här har HP kunnat instämma på flera punkter. tilbage
[46] Se härom Grohshennig, Hauch-Fausbøll, Danmarks Præstehistorie 1884-1911 II, s. 380, Jysk Morgenblad 15.12.06, Slagelse Posten 30.10.09, National Tidende 17.12.06. tilbage
[47] Brev från Niels Jeppesen till mig 3.11.55. tilbage
[48] Sven Lange, Meninger om Litteratur, s. 103. tilbage
[49] Den japanske filologen S.J. Hayakawa har uppställt detta väsentliga kvalitetskriterium. Se härom hans bok Vårt språk och vår värld, s. 132. tilbage
[50] Härom yttrade HP i tidningen Kjøbenhavn: "Det er rigtigt nok, at jeg har haft Erich Henrichsen i Tankerne, da jeg skrev den. Han og jeg var nære Venner, og Indtrykkene fra hans sjælelige Sammenbrud har jeg aldrig forvundet. Vi tabte i ham en stor og sjælden Ævne. Jeg betragter delvis min Bog som en Krans, henlagt paa hans Grav." Citerat efter Randers Dagblad 7.11.27. tilbage
[51] Stangerup om HP i Nationaltidende. Tid. 24.7.37: "Kun en eneste Gang er Lyset hos Pontoppidan ikke et Tvelys, men en ætsende klar Flamme. Det er i hans sidste Roman 'Mands Himmerig'." Omtryckt i Portræter og Protester, s. 49. Woel i Henrik Pontoppidan 2, s. 133, ansluter sig till Stangerups åsikt. tilbage
[52] Delar av denna nyårsönskan återfinns i A G, s. 71, där orden om gudarnas råd läggs i munnen på Schaff. HP avlastade gärna sina kategoriska och radikala tankar på sin ungdomsvän, som till hälften var eldsjäl, till hälften cyniker. Det är signifikativt för den roll han spelade i HP:s liv att diktaren inte med säkerhet vetat vilket namn han egentligen bar. Vem var denne gåtfulle särling som alltid spelade rollen som underblåsare av den unge polyteknikerns opposition och som en dag försvann från läroanstalten efter ett animerat gräl med professorerna? Var han tillsist en diktad figur, en sinnrik projektion av den negativa och revolutionära sidan av HP:s eget jag? De få spår som skulle kunna bekräfta hans existens ger ingen ledning. I sjukjournalerna för Det Kgl. Frederiks Hospital (Rigsarkivet, Khvn), där Schaff enligt H, s. 76, var inlagd på våren 1876, återfinnes ingen liknande patient, ej heller i patientförteckningen från samma sjukhus (Rigshospitalet, Khvn.). tilbage
['1] följ. uppl. 1-2 = 2:a uppl.: Dette er jo ikke rigtigt, se oversigten over LPs forskellige udgaver, men det betyder at Ahnlunds henvisning til B er henvisninger til 1918-udgaven[=D hos Behrendt]. tilbage