IV. Man och kvinna
247 Pontoppidans första författartid föll under äktenskaps- och sedlighetsdebatternas högflodsår. För den egentliga kvinnofrågan hade han ringa intresse, han tog aldrig del i diskussionen om emancipationen. Hans uppmärksamhet var inriktad på kärleken och äktenskapet, dem satte han under debatt länge efter det ämnet förlorat sin omedelbara aktualitet i litteraturen.
Hans första inlägg tillhör tiden före den egentliga sedlighetsstriden – den kom ju först i gång på allvar i Danmark 1885 med Georg Brandes' Garborgessä, i Norge samma år med Hans Jægers Fra Kristianiabohêmen och i Sverige året innan med Strindbergs första Giftas-bok.
I sin första fas hade ju frågan inte varit direkt knuten till den intrikata sedligheten utan till kravet på kärlek och gemenskap som samlivets enda berättigande. Det var ett centralt och säreget nordiskt åttiotalskrav med anor från Amtmandens Døtre och – trots det överraskande slutet – från Kærlighedens Komedie.1 Det hade under sjuttiotalets slutar kodifierats i Bjørnsons Magnhild och Leonarda, Erik Skrams Gertrude Coldbjørnsen och Ibsens Gengangere. Från dessa verk utgick främst protesten mot det nivellerade kärleksbegreppet och de många inläggen mot slentrianmässiga konvenansäktenskap. Denna kamp för att insätta kärleken i dess förlorade rättigheter var naturligt nog en medelklass- och överklassföreteelse. I kritikens blickpunkt stod mannen och kvinnan av den solida, breddade borgarklassen, genombrottslitteraturens publik och måltavla. Ett anmärkningsvärt undantag är Magnhild, den föräldralösa bondflickan som bryter sig ut ur ett omaka äktenskap.
Flera av Henrik Pontoppidans ungdomsarbeten bör ses mot bakgrunden av den högtspända erotiska idealismen som var ett huvudinslag i dessa års norska litteratur. Men också den yngre, danska linjen från Topsøe och Jacobsen till Bang präglade den atmosfär som reaktivt bestämde hans inlägg. Jason med det 248 gyldne Skind, Nutidsbilleder, novellerna i Fra Studiebogen, Mogens, Fru Marie Grubbe och Niels Lyhne, Tunge Melodier, Haabløse Slægter och Fædra, de gav alla en kärlekens "fysiologi". Topsøe var förälskelsens intime skildrare, med nyanserade analyser av den erotiska känslans första stadier. Hos Jacobsen är sensualismen starkare, i hans tungsinta kärlekspsykologi är lidelsen till sitt väsen berusning, hypnos eller förnedring. Hos Bang är vi ännu ett steg längre bort från Topsøe; hos honom slår ångesten inför driften och kroppsligheten överallt igenom.
Också dessa tre anlade höga ideella krav, men insikten om de skira drömmarnas förlisning är en grunderfarenhet som ger deras böcker en nederlagsstämning. Gemensamt för en rad av skedets viktiga böcker är framställningen av kärleken som en naturkraft, en omvälvande och ödesdiger makt som djupt ingriper i personlighetens etik. Också Drachmann hör hit, både genom sin lyrik och romanerna Tannhäuser och Vandenes Datter. De naturalistiska och naturvetenskapliga synsättens inträngande förändrade härvidlag ingenting väsentligt på nordisk botten.
"Så de store Følelsers Tid er vendt tilbage", är "Oldemors" slutreplik i Leonarda.
Pontoppidans inställning påverkas också här av hans tvesyn och hans ironi. Det tonfall varmed han i sina tidiga böcker behandlar erotik och äktenskap påminner ibland om Kiellands sakliga, antiromantiska novelletter. (Haabet er lysegrønt, Erotik og Idyl, Slaget ved Waterloo, Visne Blade och proverbet Det hele er ingenting.) Men det lätta och skämtsamma anslaget hos norrmannen svarade naturligt mot en personligen ganska indifferent inställning.2 Hos Pontoppidan döljer det ett annat engagemang. Han var en stor kvinnodyrkare och en stor erotiker. Men – just därför kan man nog säga – föll sig det raljanta tonfallet naturligt för honom. Flera av hans hithörande inlägg är tillkomna i direkt reaktion mot tidstankarna, inte minst dem som knäsatts i den tongivande skönlitteraturen. Ofta verkar det som om motsägelselusten och smaken för det paradoxala vore den primära drivkraften. Ibland har man intrycket att diktaren angriper en vrångbild av det som står eller stått hans hjärta nära, de stora känslornas avarter, lidelsens hysteriker. Han förbehöll sig från 249 början en fri prövning inte bara av sin samtids dominerande ideal utan också av sina egna.
Kärlek på landet
Från den unge Henrik Pontoppidans själländska horisont tedde sig situationen på detta område åtskilligt mindre eterisk än för flertalet av hans skrivande samtida. Han kom ju senare under åttiotalet att avge en del beska rapporter om det sedliga tillståndet på landet, men hans tidiga novellistik tar karakteristiskt nog inte främst fasta på dessa missförhållanden, som åter aktualiserade sjuttiotalets chockerande talesätt "Parring i Flæng", utan tvärtom på den motsatta ytterligheten: den kärlek som är över förmåga, den som är en importvara från städernas högreståndsmiljöer och den nya litteraturen eller som utminuterats av den "folkliga" väckelsen – Pontoppidan var benägen att sätta detta ord inom anföringstecken. Sandinge Menighed, "En Kjærlighedshistorie" och Ung Elskov innehåller alla anspelningar på den litterära smittan.
Den lilla muntra "En Kjærlighedshistorie", som publicerades i Ude og Hjemme i juli 1883 och i slutet av året obetydligt förändrad ingick i Landsbybilleder, förlade med ett handfast grepp kärlekskravet till husmansmiljö. Effekten blir parodisk, ett grodperspektiv varifrån de skyhöga idealen framträder i komisk dager. Och resultatet blir i det sunda bondförståndets namn en protest mot den överspända kärlekskulten. Möjligen anknyter novellen ironiskt till Magnhild; miljöerna är likartade och handlingsmönstren har beröringspunkter. I båda är det en ung flicka av folket som lovas bort åt en äldre man utan yttre företräden. Men konklusionen blir ju den rakt motsatta hos Pontoppidan.
"Hegnsmandens" dotter Grethe vill inte gå i brudstol med sin solide men halvgamle friare, den halte Morten Pers, och giftermålet görs upp utan hennes hörande, mellan fästmannen och svärmodern. Halvt med våld förs hon bröllopsdagen till kyrkan, under bygdens samlade indignation. Novellen framställer hur de 250 bildades kärleksuppfattning infekterar landsbyn. Det är i första hand från den grundtvigska prästgården som förförelsen utgår. Grethe har uppfostrats som leksyster åt prästens dotter Ellen Lisbeth; nu skils de oskiljaktiga. Ellen Lisbeth får sin kaplan och upplever hur hennes drömmar förverkligas, "Ord uden Samling, Spørgsmaal uden Svar, i Favnetag og Rødmen uden Ende". (s. 30.) Men Grethe som haft samma drömmar sörjs som en förlorad dotter i prästgården, där hon under ömma händers vård lyfts upp från andlig död till ett rikt och ädelt känsloliv. Inför prästgårdsfröknens höviska kärlek som kan beskådas på landsbyns vägar får traktens unga flickor med skam tillstå att "den sande, løftende Kjærlighed, hvorom saa meget var talt og sunget – den havde de aldrig paa den Maade ejet". (s. 28.) Vid vigseln formar prästen sitt tal till en straffpredikan över dessa osedliga äktenskap som ingås utan att kontrahenterna vet "hvad sand og dyb Kjærlighed betød", allt under brudgummens förströdda tillfredsställelse – efter akten tackar han för "de skjønne Ord". Novellen är ett komiskt-satiriskt mästerstycke. De få gånger Pontoppidan släppte lös en frodig och uppspelt humor var företrädesvis i de utpräglat didaktiska novellerna; jämför till exempel Hans og Trine, Et Offer, Den kloge Mand, Det ideale Hjem. Historien är i släkt med Kiellands men kanske mera med Schandorphs; denne senare hyllade Pontoppidan flera gånger ostentativt som naturalismens store författare. Men skillnaderna är lika iögonfallande som likheterna. Hos Pontoppidan blir komiken aldrig självändamål utan har en funktion i helheten. Han har dessutom en säkrare smak och en spetsigare udd.
Efter några år har Grethe funnit sig väl tillrätta i äktenskapet. Hennes barndomsväninna som kommer på besök och frågar om hon verkligen älskar sin man får höra att "vi gjorde for meget ud af det – den Gang – med dette Kjærlighedsvæsen – og dette – at sige, saadan som vi læste om. . ." (s. 57.) Och hennes mor meddelar novellens berömda sens moral om de gamla böndernas giftasetik som i längden är hållbarare än "denne her Forfjamskelse, som de kalder Kjærlighed!" (s. 59.) I Grethes och Morten Pers harmoniska familjekrets med dess sunda arbetsfördelning och kloka livsrytm företecknas det ideala bondeäktenskap 251 som Strindberg året efter i Giftas-förordet hyllade. Dessa slutrader kan också osökt sammanställas med en passage ur Bjørnsons En glad gut. "Kjærlighed", säger Ole Nordistuen till sin dotter Marit, "ser du, det kan være vel nok, saadan til at snakke om, ja, men det duer ikke, det er godt nok for Præstefolket og de Dele, Bønderne maa tage det paa en anden Maade. Først Maden, ser du, saa Gudsord og saa lidt Skrivning og Regning og saa lidt Kjærlighed, hvis det saa kan lage sig, men det nytter Bitter-Død ikke at begynde med Kjærligheden og ende med Maden." Men dessa ord blir ingalunda bestående som novellens tendens, det blir Marit som får sista ordet: "Jeg holder meget paa den Kjærligheden." (Bjørnson, Samlede digterværker I, s. 519.) Pontoppidan var väl förtrogen med Bjørnson från tidig ungdom, dessa Fortællinger var dessutom den klassiska uppbyggelse- och högläsningslitteraturen i de dansk-grundtvigska kretsarna. I detta perspektiv bör "En Kjærlighedshistorie" ses. En roande bekräftelse av dess sanning som livsbild ger sedermera skollärarförfattaren Anton Nielsen i sin 1887 utgivna bok om Den danske Bonde. På tal om "de Ægteskaber, som stiftes for udvortes Fordels Skyld" säger han här: "Det er nemlig næsten altid saaledes, at de nævnte Ægteskaber er meget ulykkelige i det første Aar og maaske i flere Aar; ja, i mange, vel over Halvdelen, bliver de ved at være glædesløse, saa længe en af Parterne lever. Men det sker dog ogsaa saare tidt, at de Ægtefæller, som er komne sammen uden Tilbøjelighed, og næsten med Modbydelighed, at de efterhaanden lærer hinanden at kjende. Man opdager hos Ægtefællen snart en, snart en anden god Side, eller man ligefrem ved Vanens Magt bliver hinanden uundværlige." (s. 44.)
Anton Nielsen visste vad han talade om. Ett helt liv som skollärare, bonde och författare tillät honom att tala med en viss auktoritet om dessa frågor. Han var i allmänhet inte välvilligt stämd mot genombrottslitteraturens landsbyskildringar, men han var i själva verket en av den realistiska folklivsskildringens föregångare, och en influens på Pontoppidan är härifrån icke otrolig; hans själländska noveller Fra Landet, sådana som Kaffesladder, Forlovelsesgildet hos Morten i Næsby eller Enken bör knappast 252 ha varit obekanta för Pontoppidan när han skrev "En Kjærlighedshistorie" och Hans og Trine. Diktaren daterade naturalismens intåg i Danmark från de år på sextiotalet då Fra Landet utkom!3
"En Kjærlighedshistorie" har åtskilligt gemensamt med Ernst Ahlgrens blygsammare insatser från samma tid. Något direkt samband är dock uteslutet; av författarinnans dagbok framgår att hennes bekantskap med Pontoppidan ägde rum vid en senare tidpunkt.4
Novellen förkunnar alltså den gamla visdomen att lika barn leka bäst. Själv hade ju författaren på sätt och vis handlat stick i stäv häremot, han var sedan något år gift med en bondes dotter. Låt vara att hon var utgången ur en gammal och ansedd gårdmanssläkt, det hade dock varit ett ovanligt och överraskande steg som tagits trots många varningar,5 i en tid då cirkulationen mellan samhällets stånd och klasser var ganska trög. Ironiskt nog, kan man säga, kom novellens udd att vända sig mot honom själv när äktenskapet med Mette Marie brast sönder. Den muntra visdom som "En Kjærlighedshistorie" aningslöst förkunnar växte längre fram ut till en bitter realitet, och en av huvudtankarna i Pontoppidans diktning om man och kvinna är just den att motsatserna dras till varandra utan att kunna leva tillsammans. I Det forjættede Land rör sig problematiken kring denna axel. Historien om Emanuels och Hansines äktenskap får sin tragiska accent genom diktarens erfarenhet: de är inte lika barn. Flera av romanens scener, till exempel de som framställer Emanuels friardagar i husmanshemmet i Skibberup, verkar som en inverterad version av hans ungdomsnovell. Hur denna tanke utvecklas skall senare omtalas.
Men novellens adress är självfallet inte begränsad till "allmogen". Den har sin plats i Pontoppidans konsekventa kritik mot kulturmissionen som under dessa bondedemokratins gyllenår ingrep i de gamla lantliga livsformerna. Både här och i flera fortsatta satirer alluderas det på den litterära miljön – prästdottern anträffas i inledningsscenen svärmiskt försjunken i en diktbok "om Kjærlighed". Prästgårdsmiljön är visserligen inte direkt utpekad som grundtvigsk men avslöjar ändå sin hemhörighet genom 253 sitt specifika idiom som diktaren så ofta imiterade. Han var tidigt övertygad om det fåfänga i att söka inplantera en främmande föreställningsvärld hos folket. Denna sida av väckelsens verksamhet ansåg han vara en kulturfernissa, sämre än ingen kultur alls. Pontoppidans politiska och sociala radikalism parades alltifrån ungdomen med en kultursyn som hade flera konservativa drag. Han var kättersk också såtillvida att han aldrig ådagalade någon entusiasm för folkbildningen. De former av "Aandens Løftelse" som han under sina praktiska läroår fick studera bestämde honom för alltid i negativ riktning. Han trodde varken på lyckans eller moralens höjande genom en inplanterad halvbildning som grumlade folkets ursprungliga livskällor. Tydligast har han yttrat sig härom genom sin alter ego Adam Malling i Det ideale Hjem, som också i detta sammanhang förtrytsamt försvarar "de saa latterliggjorte 'Fornuftgiftermaal'".6 (s. 41.) I varje fall menade han att det var meningslöst att ge detta botemedel företräde framför den långt angelägnare materiella missionen.
En huvudpunkt i Pontoppidans ungdomsböcker är det konfliktbetonade mötet mellan land och stad, allmoge och överklass. Det är ett möte som i både trängre och vidare mening går ut över landsbygdens och de fattigas dygd. Ämnet var långtifrån ovanligt i den samtida genombrottslitteraturen, och behandlas ofta i en starkt indignerad ton. Det finns hos Lie i Livsslaven, hos Kielland i Arbejdsfolk, här med en uppsättning av sunda lantbor på ena sidan och loja, depraverade stadsbor på den andra, i samme författares Else, hos Schandorph i burleskt gemytlig men likaledes lätt rousseauansk anda i Smaafolk och Skovfogedbørnene, ävensom hos Drachmann i flera av hans sjömansnoveller. Hos Pontoppidan behandlas samma ämne i en mer illusionsfri ton. Denna var resultatet både av hans förtrogenhet med problemet och hans skeptiska temperament. Motivets frekvens talar för att det varit en erfarenhet som på ett närgånget sätt trängt sig på honom under åren i Frerslev och Jørlunde, Østby och Havreholm. Stämningen över dessa interiörer från landet betingas inte bara av det materiella tillståndets tröstlöshet utan också av den det sedliga livets förskämning som drabbåt 254 gränstrakterna mellan storstad och landsbygd. Den dystra helhetsbilden har att göra med utsiktspunktens läge: en fattig och eftersatt bygd i huvudstadens grannskap. Som mätare av tillståndet på den danska landsbygden har dessa noveller icke någon obetingad giltighet.
I dessa tidiga verk spelar köpenhamnarna ofta rollen som förförare av landsbyns döttrar. Å ena sidan skildras den romantiska suggestion som de bildades och stadsbornas umgängesvanor utövar på byns yngre generationer, å den andra den nyktra fördomsfrihet med vilken de förra vet att utnyttja denna attraktion. I flera av de korrespondenser "Fra Landet", med vilka signaturen "Rusticus" försåg Ude og Hjemme behandlas köpenhamneriets intrång på den gamla bondelivsföringen. "Og mangen gammel Bondemand, der saa' sin egen Datter vende hjem fra Konditionen – i 'bar' Figur og med Sløjfer paa Enden – satte sig hen i en Krog i underlige Grublerier." (6.1.84.) En stor, aldrig senare omtryckt eller begagnad skiss från ett bondebröllop i Sydsjälland handlar om detta. Rusticus är gäst vid middagen, där det råder en tryckt stämning kring borden. Av sin granne får berättaren bakgrunden: bruden har en syster, en överdådigt vacker flicka, faderns ögonsten. Till henne går de närvarandes tankar. Hon har förförts av en karl från Köpenhamn och har sedan alldeles förfallit.
Redan i Kirkeskuden skymtade detta motiv: Ane Bodilsdatter, fiskarflickan, råkar i olycka genom "den lange Amerikaner" Søren och hennes giftermål med barndomsvännen Ole går om intet. I Sandinge Menighed som utkommit på våren 1883 behandlades denna aspekt som ett led i en kulturkritisk betraktelse över grundtvigianismen. Husmansflickan Boel som rycks upp ur sin naturliga grogrund och upptas i fru Gyllings salonger insuper med hänförelse dess förfinade luft, tills hon blir utsatt för ett förförelseförsök från sonen i huset. Och när denne bättrar sig och med ärliga avsikter bekänner sina känslor för modern blir den folkliga damen utom sig över den hotande mesalliansen. Efter detta är Boel prisgiven åt huvudstadens dåligheter, men hittar till slut vägen hem till byn – hon är inte för inte en dotter av Lone, den Pontoppidanska indignationsdiktens fylgia. 255 (I andra upplagan är denna accent avtrubbad, Boel slutar här i en småborgerlig Köpenhamnsmiljö som bastant slaktarmadam.)
*
"Mor! – jeg … jeg … drukner mig", säger Grethe i "En Kjærlighedshistorie" när giftermålet med Morten Pers avtalats. De tragiska möjligheter som motivet erbjöd har Pontoppidan tillvaratagit i Ung Elskov, ett omvänt sidostycke till den handfasta landsbymoraliteten. Den är ett nytt inlägg mot den orimliga kärlekskulten och enkannerligen dess förödande verkningar på obefästade själar. Av de tre versioner som den föreligger i – följetongen i Ude og Hjemme 1884, originalupplagan 1885 och slutversionen 1906 – är de två första till innehållet ganska lika och skiljer sig väsentligt från den sista. Berättartekniskt liknar däremot den första och den sista varandra däri att här förekommer en berättare som saknas i upplagan av 1885. Novellkärnan är denna: Krogvärdens Martha är giftasvuxen och hennes förmyndare har utsett ett lämpligt parti, en hederlig om också något hetlevrad skogshuggare. Hon låter sig nöja. Men naturbarnet uppfångar en dag en skymt av prästgårdsfolkets förfinade kärlek. Efter detta är hon förlorad. Hon blir drömsk och melankolisk, hänger sig åt högtspända erotiska fantasier. "Hun forstod, at det, hun havde været Vidne til mellem disse to; det, der havde tændt hin forunderlige Ild i deres Blik og bragt deres Læber til at skjælve, det maatte være denne Menneskenes overjordiske Lykke, denne Livets egen hellige Lyst – Elskov!" (s. 41.) Hon förlorar sitt hjärta och sin ära åt en resande student, och när han tar till flykten efter att ha fått sin vilja går hon i sin övergivenhet och samvetsnöd i sjön. Slutet i den sista upplagan avviker betydligt härifrån, jag utgår från mellanversionen.
Ung Elskov är en antiromantisk, genomromantisk bok. När diktaren denna gång går att berätta vad som kan hända en fattig lantflicka i "de store Følelsers" tid går han inte tillväga på samma sätt som tidigare. Den muntra och spydiga tonen, den som man kunde kalla den Kiellandska, och som både i Kirkeskuden och Sandinge Menighed fanns trots den tragiska hållningen, 256 hörs inte mer. Författaren uppträder inte i samma utsträckning som förr ovanför händelserna, kommenterande och raljerande. Han har klätt hela berättelsen i ämnets egen romantik. Men det är just i denna språkdräkt som det satiriska elementet röjer sig.
Hade Pontoppidan ett gott öga till teatraliskt exponerade känslor och otyglade lidelser talade han å andra sidan flera gånger "de vilda fåglarnas" sak. Gränsen mellan de två kategorierna blir under hans behandling ibland hårfin, det händer att båda synsätten underfundigt appliceras på en människa, så till exempel i Højsang. I valet mellan drift och medkänsla väljer han båda. Så är det i Ung Elskov, vars hybridform mellan tendensbok och själshistoria, mellan romantisk stämningsnovell och parodierad romantik avspeglades i en konsternerad kritiks tolkningar. Redan anslaget – bilden av den drömmande skogssjön – mystifierar. Här är ett erotiskt moment inmängt i naturskildringen på ett sätt som framkallar en halvt gäcksam, halvt sorgsen stämning. Man förbereder sig på en gammal krönika eller en folksägen om naturens trolldomsmakt över människorna men blir besviken så tillvida. Vad som följer är en landsbyhistoria – inhöljd visserligen i naturmystik och skogsensamhet, men av ganska begränsad räckvidd och med en tydligt skönjbar tes: att kärlekens prioritet framför alla andra hänsyn är en absurditet bland bönderna, där praktisk duglighet och omsorgen om jorden måste vara det utslagsgivande. Det verkar som om författaren gått till verket för att skriva en tragedi men sedan inte motstått frestelsen att använda en parodisk stilhärmning. Ursprungligen var denna knappast märkbar. Af Pigen Marthas Historie i Ude og Hjemme var ännu en graciös pastisch på en oövad folklig pennas kamp med ett romantiskt stoff. I bokupplagan är denna fiktion borta, och samtidigt som en god del av den naiva charmen förflyktigats har satiren skärpts. Här tydligare än förut är den "litterärt" inriktad, det är kärleken som läsefrukt författaren vill åt. Marthas drömmar hämtar näring ur "Den hemmelighedsfulde Dør eller Ridder Roberts Kjærlighedseventyr" och stora partier ansluter sig i själva verket till följetongsromanens stil. "Med den vaagnende Lidenskabs ildfulde Fantasi sænkede hun fra nu af sin Sjæl i denne underfulde Verden af Fryd og Kjærlighedslykke, 257 og gav sig hen i et flagrende Drømmeliv, der fyldte hendes Dage, og af hvilket et Gjenskin lagde sig ind i hendes Smil og glimtede frem fra Dybet af hendes Øjnes hemmelighedsfulde Mørke." (s. 46.)
Det är en stilhärmning som det förefaller hopplöst att genomföra i större skala; Ung Elskovs mellanupplaga har också i sin helhet blivit lidande på greppet. Diktaren begagnar emellertid en betydligt nobiliserad följetongsstil, som han förresten under dessa år tycks ha använt i förvånande stor utsträckning. I hur hög grad det gottköpsmässiga var avsiktligt i hans småromaner från denna tid är jag inte helt på det klara med, men att det i Ung Elskovs, Mimosers och Spøgelsers förkättrade språkdräkt ingår ett parodierande element, därom är jag övertygad, ehuru det knappast uppmärksammats. I Ung Elskov har den parodiska pastischtonen förmodligen också en högre anknytning: till Jacobsens smittsamma prosa, möjligen till den erotiska drivhusatmosfären i Bangs förstlingsverk. Det kan förefalla hädiskt att antaga att författaren haft Niels Lyhnes diktare i tankarna jämsides med enklare kärleksromaner. Men det finns ju ett samband, Jacobsens ungdomsaptit på missromaner är dokumenterad, och denna läsning har inte varit utan sin verkan – därmed ingenting förklenande om denna sensuella och magiska stil, som utövade en stark suggestion också på den unge Henrik Pontoppidan.
Ett så blomstersmyckat språk som här har Pontoppidan varken förr eller senare använt. Adjektiven som uttrycker nyanserade färg-, form- eller känsloförnimmelser är kedjade samman, två, tre eller fyra. Både Marthas och studentens möten med kärleken är uttryckt i vändningar som misstänkt liknar det maner som Pontoppidan redan i Sandinge Menighed varit på jakt efter: salongspoeten Solbjærgs parfymerade kvinnoskildring som högläses för husmansflickan hemma hos fru Gylling.
I den tredje versionen är den ursprungliga romanen korsad med "En Kjærlighedshistorie". Det gamla motivet har bevarats och konstfullt varierats, men satirens tidsbundenhet och lätta tvetydighet är upphävd. Pontoppidan tog ju upp sin första idé att låta händelserna berättas av en gammal man på orten, därmed 258 har den "paljetterade stilen" (Edvard Brandes' uttryck)7 nyanserats och fått en helt annan logik än förut. Den parodiska avsikten hade i 1885 års upplaga accentuerats av disproportionen mellan synd och straff. Självmordet blev en följd av hjältinnans fantasteri; romanen var här ett förkrympt Don Quixote-äventyr både genom anslutningen till en schablonstil och genom framställningen av det ödesdigra i läsningen av förljugna böcker. (Se s. 46.) I den nya upplagan, som är att betrakta som ett originalarbete, är den yttre motiveringen förstärkt, här är starkare drivkrafter i gång. Det är en passionshistoria som slutar med våldtäkt, dråp och självmord; också härvidlag är den Blichersk. Det gamla tesmotivet från "En Kjærlighedshistorie" tjänar visserligen här som ett nyktert korrektiv, men mot denna bakgrund spelar ett ödesdrama om kärlekens makt och välde, tungt av fatalism och mörka drifter. Studenten är här inte en simpel förförare från huvudstaden, han är en halvt sagoaktig gestalt som dyker upp bland det plumpa folket i den gudsförgätna landsbyn och snart försvinner igen. Bokens huvudperson är inte längre Martha utan berättaren själv, den avskedade skolläraren Thyssen, själv ett offer för de lidelser som en gång drivit sitt förhärjande spel i Starup och Lihme. Det är han som för den romantiska kärlekens talan, han framställs som en man full av ängsliga förbehåll. I hans gestalt, på en gång gripande och löjlig, lyrisk och prosaisk, har Pontoppidan givit motivet om kärleken den dubbelbelysning som för honom alltid föll sig naturlig. Boken handlar om "Menneskehjertets Viljeløshed i Lidenskabernes Favntag". Dess motto anges av den gamle skollärarförfattaren så:
Sandelig! Elskoven er en Besættelse. Ingen veed, hvorfra den kommer; ingen kender dens Veje; ingen kender Raad for dens Ve. Den kommer og svinder efter Love, der er dunkle og gaadefulde og fylder os med Gru. Den er vort Livs Lyst og Forbandelse, vor Salighed og vor evige Pine, vort Himmerig og vort Helvede. (Noveller og Skitser II, s. 124.)
Det var ett tema som diktaren begrundade i en rad av sina småromaner, där prosan och poesin ömsevis tar hem spelet och där löje och allvar fördelas enligt den gamle vises ord att "enhver Ting har to Hanke, det afhænger altsammen af i hvilken 259 Hank man griber den". (Enetale 13.3.97.) Så inordnar sig också ämnet kärleken under Pontoppidans dialektiska synvinkel. Äventyret möter vardagen, instinkterna förnuftet. Vid mötet framstår de ofta i ironisk renodling.
Mimoser och "hanske"-debatten
Vid jultiden 1883 skrev Pontoppidan från Jørlunde till sin nye förläggare Frederik Hegel: "Som Hr Justitsraaden ved, er jeg i Færd med at lægge den sidste Haand paa et Arbejde ("Mimoser" to Kvindeportræter) som jeg haaber at blive færdig med indtil Februar næste Aar."8
Av någon anledning – kanske av hänsyn till hustrun och hennes släkt – avbröts arbetet. Pontoppidan skrev under den följande våren Isbjørnen och Ung Elskov. Det är rimligt att tänka sig att han påbörjat Mimoser under intrycket av En Hanske som utkommit i september 1883 men i sista stund inhiberat sin polemik. Säkert är det emellertid inte. Det kan också ha varit så att boken ursprungligen inte haft något att göra med Bjørnsons skådespel.
Författaren har uppenbart haft åtskilliga bekymmer med sina mimosor. Det verkar som om han inte kunde besluta sig för hur boken skulle sluta. I november 1884 trycktes i Hjemme og Ude – Ude og Hjemmes efterföljare – under titeln Introduktion "1ste Kapitel af en Novelle der om nogen Tid vil udkomme paa den Gyldendalske Boghandels Forlag". Det överensstämmer i stort med bokens första fyrtio sidor och går fram till den tidpunkt, "da en stor og forfærdelig Begivenhed som et Lyn splintrede den lille Lykke under Skrænten". Efter detta dröjde det två år innan Mimoser kom på bokhandelsdisken. Ändå publicerades ingenting utöver detta första kapitel i tidskriften. Det var annars Pontoppidans vana att utge sina smärre arbeten följetongsvis och sedan låta dem vederfaras en omarbetning innan de slutgiltigt presenterades. Bortsett från de ekonomiska fördelarna passade det hans arbetsmetod. Man har alltså anledning förmoda 260 att de sista tre fjärdedelarna länge befunnit sig i ett kaotiskt skick. Det är möjligt att en eller annan form av återhållsamhet spelat in, kanske var författaren oviss om hur radikal han skulle göra tendensen. När han slutligen fastlade den gjorde han den så att många lämnades i ovisshet om hur den egentligen var beskaffad.
Då Mimoser utkom i november 1886, nu med undertiteln Et Familjeliv, kom den mitt upp i en flora av tesdrivande äktenskapshistorier. Så tidigt som i Magnhild hade Bjørnson berört den fråga som skulle bli "Hanske"-stridens utgångspunkt: Rønnaug förebrår sin barndomsväninna Magnhild för att hon lever under samma tak som sin man som är henne ovärdig: "Husker du Maskin-Martha? Husker du, jeg sagde dig noget om din mand og hende? – Jeg har nu spurt mig for, og jeg veed mere. Men det er uværdigt af dig at leve under tag med en mand som Skarlie." (Bjørnson, Samlede Digterværker IV, s. 130.) Spionerisystemet, som blev ett nödvändigt komplement till Bjørnsons sedlighetsreformation, gav ju motståndarna lätt spel; jämför Gunnar Heibergs Kong Midas. Det förlöjligas också i Mimoser. Redan Leonarda hade hotfullt lyft sin handske mot den som kränkt hennes ära och rykte. I En Hanske kastades den. Den försoning som i skådespelets bokupplaga skymtade i slutet omintetgjordes i den text som kom till uppförande samma år som Mimoser utkom.
Året före Bjørnsons ominösa drama hade Edvard Brandes i sitt bästa skådespel Et Besøg ställt problemet i omvänd form: här är det mannen som upptäcker en oren punkt i hustruns förflutna och i förtvivlan hotar att upplösa hemmet. Ställt så föreföll det rigorösa renhetskravet naturligt, låt vara att uppläggningen var sådan att den gav skådespelarna moraliska anfäktelser och föranledde pjäsens inhibering.9 1884 skämtade Garborg i sin muntra novell Ungdom med "Hanske"-moralen, året därpå kom Georg Brandes' Garborgessä, vars sympatetiska tolkning av historien senare kallade Elisabeth Grundtvig och Karl Gjellerup i härnad. "Meningen turde uden digterisk Indklædning være den: Der er intet som helst vundet ved stadigt at spænde Kyskheds-Fordringen endnu og endnu en Grad højere." (Brandes, S S III, s. 472.) 261 Frontställningen skärptes ytterligare samma år när Hans Jægers Fra Kristianiabohêmen utkom och beslagtogs. Både Arne Garborg och Christian Krohg ändrade under intryck av skallet mot bohemerna tonen i sina romaner Mannfolk och Albertine följande år. Den förra läste Pontoppidan på våren 1887; till sin nyförvärvade vän Axel Lundegård som oreserverat slöt upp bakom bohemlitteraturen skrev han: "Jeg har i disse Dage læst 'Mannfolk'. Det er en god Bog, men ikke så god som De har gjort den til." (Odaterat, 1887.) Den senare gav han både ros och ris ett år senare i Kjøbenhavns Børs-Tidende. (Politiken 11.11.88 i anmälan av Amalie Skrams Lucie.)
Det var ett nästan genomgående drag hos denna litteratur att den utgick från förhållanden och felsteg före äktenskapet. Pontoppidan satte kyrkan mitt i byn. Mimoser handlar om två vackra systrar, döttrar till en hederlig kälkborgare, apotekaren och kanslirådet Byberg. För att bevara sina flickor skyddade för världens dåligheter flyttar han ut på landet och lever ett tillbakadraget naturliv. När tiden är inne blir systrarna bortgifta med var sin av traktens herremän. Den äldsta, Kamma, en stolt och kompromisslös Svavatyp, blir omgående bedragen av sin man klosterbaronen som ägnar sig illa för det äkta ståndet. Intresset koncentrerar sig sedan helt till den yngre systern Betty och hennes man, den världskloke godsägaren Anton Drehling. Han är bokens egentliga huvudperson.
Han synes på det hela taget vara diktarens man, utrustad med rikedom, ett manligt yttre, världsvana och åtskilliga erfarenheter. Till detta kommer en tillbakadragen nobless, parad med en illusionslös blick på livet. Hos honom är alla företräden misstänkt samlade på en hand. En modejournal och en damroman kunde inte ha något att tillägga.
Ändå är han inte likgiltig. Han genomgår en utveckling, han är mänsklig och sympatisk och han känner varmt och tänker klokt. Bekantskapen med den blomlika borgardottern blir för honom den nya skapelsen. Han kastar sin spleen och sina ungkarlsvanor utan saknad – skildringen av hans äktenskapliga lycka är sådan att man inte vet vare sig ut eller in, man har en oroande känsla av att diktaren ler i mjugg bakom en mask av innerlighet 262 och betagenhet. Bokens andra del tilldrar sig i huvudstaden, där Drehling som riksdagsman motvilligt konfronteras med de miljöer han med giftermålet tagit avstånd från. Trots alla goda föresatser faller han emellertid för en dam med ett förflutet. Hemkommen med de bästa föresatser att reparera snedsteget – en gång är ingen gång – möts han av sin oförsonliga svägerska som på systerns vägnar avvisar honom med kallt förakt, – svärfadern har spionerat. Han lämnar hemmet, återknyter förhållandet till fru Conerding och finner sig i brist på bättre väl tillrätta med sitt gamla ungkarlsliv.
Mimoser är otvivelaktigt en av Pontoppidans mera förbryllande böcker. Den är förbryllande, inte på det storstilade sätt som de stora romanerna är det, inte genom personernas egendomliga dubbelbelysning, utan genom att båda parter kunde ta den till intäkt för sina meningar i den debatt som pågick. Som tendensbok hade den den svagheten – eller styrkan om man så vill – att dess tes utan större svårighet kunde vändas i sin motsats. Till en viss grad hade den det draget gemensamt med flera andra inlägg; det var angeläget för författarna att kunna anbringa sina avancerade meningar i ett sådant sammanhang att böckerna i sin helhet inte kunde stämplas som nedbrytande. Det polisiära hotet var alltid tillstädes. När Georg Brandes anmälde Giftas, andra delen, anmärkte han att bedömarna av böcker som Tre Par, Mimoser, Mannfolk och andra serverade läsarna en tydning som var rakt motsatt den som författaren syntes ha avsett. (Pol. 25.12.86.)
Mimoser mottogs med tillfredsställelse av både konservativa och radikala blad. Härvid är naturligtvis att märka att frontställningen i sedlighetsfrågan inte sammanföll med den hävdvunna. Om det också från högerhåll då och då varnades mot den tilltagande frivoliteten i brandesianernas kölvatten var det ingen principiell motsättning när det gällde "Hanske"-moralen. En Hanske ansågs till exempel av Dagbladet alltigenom präglad av en exalterad idealism. (28.10.83.) Man slog här i största allmänhet vakt om äktenskap, kvinnlig dygd och manlig trohet men avhöll sig från norska ytterligheter.
Och även utifrån dessa utgångspunkter vann Mimoser anklang. 263 Titeln var förvisso något besvärande, när boken skulle tolkas som en dom över lättfärdigheten, men Dagbladets anmälare kom ifrån detta genom den något dunkla utsagan att denna titel skulle uppfattas på allvar, inte som ett skämt; den var kanske därför mindre lyckligt vald, men detta intryck försvann så snart man läst några sidor och fått inblick i vad författaren velat skildra. Nyckeln fann man vara det brev som Anton Drehling efter katastrofen skriver till sin mor och där han berättar att fru Conerding nu är hans älskarinna: trots brevets frivola ton och skenbara lugn förstår läsaren att en man som kunnat skriva detta måste ha gått till botten moraliskt. Novellen var därför i intet avseende ett försvar för äktenskapsbrottet. "Ingen Forfatter har maaske nogensinde sunget Ægteskabet en smukkere og varmere Lovsang end Pontoppidan i den Skildring, han i Mimoser giver af Anton Drehlings og Bettys lykkelige Dage." (19.12.86.) Dagens Nyheders erkännsamme recensent anslöt sig till denna tolkning, också med stöd av det brev som avslutar berättelsen. Här var det ju visat hur den som bryter äktenskapets lagar hamnar "i et blaseret Livssyn, en valen Finden sig tilrette i Selskabslivets smaa Nydelser hvormed Personligheden forflygtiges og Tilværelsen bliver unyttig og hensigtsløs". (29.12.86.)
Nu är det mycket frågan om huruvida Mimoser kan bära denna sedelärande tolkning. Helt visst predikar den inte äktenskapsbrottets lov – det var typiskt för hela den stora nordiska sedlighetskomedin att replikerna föll något vid sidan av varandra. Men det är tydligt frukten av ett önsketänkande då man utpekade Anton Drehling som moraliskt tillspillogiven i sista akten. Det finns ingenting som tyder på att Pontoppidan velat framställa honom så. Brevet till modern är en resignerad suck över den bigotta moralen och anständighetens tyranni i borgerlighetens Köpenhamn. Det var ett tema som Urbanus några år senare med förkärlek ägnade sitt intresse. Det står bland annat i brevet: "Ja, jeg maa dog tilsidst give dig Ret i, at det er en underlig Verden, og at vor Moral navnlig i dette Kapitel er for Kabylere og Hottentotter og ikke for civiliserede Mennesker." (s. 192.) Pontoppidan tog längre fram konsekvensen av Drehlings 264 ord och framställde i Det ideale Hjem ett chockerande alternativ till den härskande etiken.
En scen i Mimoser hade de samhällsbevarande vissa svårigheter att komma tillrätta med. Det var den kvicka och vågade skildringen av några sedlighetsivrande damers uppvaktning för Antons mor, hovjägmästarinnan Drehling. Hon är den enda som är framställd utan skymten av ironi. Den gamla damen tillhör en tid som håller på att försvinna, hon är representant för ett friare och gladare släkte och förstår inte "den skumle Forsagelsens Aand, der havde grebet en Del af hendes Samtid". (s. 96.) Hennes ungdom bör ha fallit under 1840-talet, men hennes typ passar inte riktigt in här, snarare på den tid då fru Gyllembourg var ung. Mimosers bidrag till sedlighetsmissionens litterära historia är fränare än något annat – och dessa scener uppsöktes med stor begärlighet av satiriska författare. De nitälskande damerna vill få fru Drehling att stödja kampen mot prostitutionen. Hon svarar att hon inte kan se något så förfärligt i "om unge Mænd og unge Kvinder ..." (s. 155.) Prostitutionen var ju något som ännu ingen av genombrottets böcker innehållit något försvar för, den var alltid kräftskadan nummer ett, det eklatantaste resultatet av den förskämda äktenskapsmoralen. Men Pontoppidan låter sin imposanta änkefru säga: "Glædespiger! . . . Jeg synes, det lyder saa smukt! Herregud! Skulde de virkelig være en saa alvorlig Fare? Det kan jeg dog næsten ikke tro. Naar jeg tænker paa vore egne smaa hjemlige Rør-mig-ikke'r . . . ja, ærlig talt, saa kan jeg egentlig ikke fortænke vore unge Mænd i, om de søger muntrere Selskab." (s. 156.)
Men den egensinniga gamla damen går längre än så. Hon förgriper sig på hemmen, de kvava nordiska hemmen, liksom Strindberg ett par år förut och Brandes halvtannat decennium tidigare. Pontoppidan kunde ta betäckning bakom hovjägmästarfruns breda rygg, och jämfört med vad hon har att säga är Brandes' och Strindbergs ord också en västanfläkt: "Jeg tror, at er der noget Punkt, hvor dette velsignede Lands Kræftbyld ligger, saa turde det maaske netop være disse saa meget lovpriste og besungne Hjem, om hvilke du ogsaa selv for et Øjeblik siden bemærkede et eller andet smukt. Du brugte ved samme Lejlighed Ordet 265 'Venushuler' . . . men de er mulig netop vore egentlige Venushuler, der udmarver vore Mænd, stjæler deres Energi og gjør vore Kvinder svage og enfoldige. Der murer vi os inde med vore Uvaner og Taabeligheder og gjør os uskikkede til Omgang med andre Mennesker." (s. 158.) Och så vidare.
Här ligger säkert Mimosers kärntanke, paradoxalt tillspetsad så som Pontoppidan älskade att framställa sina kätterier. "Hanske"-moralens genomförande skulle i ännu högre grad skrämma bort de unga männen från äktenskapet och därigenom ytterligare misskreditera det – det var den inte orimliga mening som Georg Brandes året innan i artikeln om Garborg framställt till mångas förtrytelse. Den gamla damen behåller sista ordet.
Edvard Brandes utdrog i sin naturligt nog mycket uppskattande anmälan bokens sens moral i orden: "Han tvivler, om det er nyttigt at gøre Kvinderne til yderst følsomme Mimoser, saa længe Mændene er saa haardhændede eller rettere, naar Naturen har skabt Mændene af saa skrøbeligt Stof." (Pol. 15. 12. 86.) Det var denna tolkning – tvivelsutan riktig – som Elisabeth Grundtvig angrep så häftigt i Nutidens sædelige Lighedskrav. Och det var karakteristiskt för bokens svåråtkomlighet att fröken Grundtvig högg in, inte på Mimoser själv utan på en analys som underförstått förutsattes avvika från bokens verkliga tendens! Denna läsning var till på köpet behändigt tillrättalagd. Georg Brandes fritog sin broder från ansvaret för Pontoppidans "mulige moralske Kætterier". För övrigt visste han från bästa källa att Pontoppidan vidgick riktigheten av Edvard Brandes' interpretation. (Brandes, S S XIII, s. 460.)
Men innan Mimoser blivit indragen i sedlighetsfejdens huvudslag hade den blivit föremål för uppmärksamhet från annat håll. Det skedde också denna gång via Edvard Brandes' anmälan. Christian Hostrup, Morten Pontoppidans faderlige vän, tog till orda i Morgenbladet "Om Henrik Pontoppidans Mimoser, med særligt Hensyn til Dr. E. Brandes' Anmeldelse deraf". Det blev också denna gång exegetik i den högre stilen. Den stillsamme gamle diktarprästen kunde inte gå med på att Mimoser togs till intäkt för den sedliga reform Brandes sades arbeta för. Den författare som i Mimoser givit en så levande skildring av hur den 266 sinnliga driften gör människan till sin träl, "han har ingenlunde derved", menade Hostrup, "villet hæve de flygtige Forhold over det livsvarige Ægteskab, som kun kan bestaa ved gjensidig Troskab, nej, har han haft nogen anden Tendens end den at male sandfærdige Billeder af Livet, saa maa det vel snarere være den at vise, at 'Jægerlivet' er den allersletteste Forskole for Ægtestanden". (22. 12. 86.) Hostrup var en av de grundtvigianer som oförfärat och i sympatisk anda tog itu med fritänkarböckerna – han hade ju några år innan hyllats av brandesianerna för sin Eva, ett motstycke till Et Dukkehjem, med en i genombrottets hävder berömd fest på Hotel D'Angleterre, där båda bröderna Pontoppidan var närvarande.10 Nu gick skiljelinjerna skarpare, men Hostrup gjorde sitt bästa för att vindicera Mimoser för den rätta sidan. "Og enten Forfatteren af Mimoser vil vedkjende sig det eller ej, uddrager jeg af hans Bog den Paamindelse til de unge Piger og deres Forældre at de tager sig i Agt for 'Jægerne', selv naar de kommer som alvorlige Friere – – –"
En som däremot inte var i tvivelsmål om vad Pontoppidan bar i skölden var Bjørnson själv. I brev till Hegel skriver han: "Fortæl mig om Pontoppidan: er han biet bonde? Er dette sant? Har han noget at leve af? Og hvorledes er også han kommet op i denne forvirring af den fri kærligheds fantaster? Ind i denne sykdom? Det har været mig en stor skuffelse; ti han forekom mig at være sun."11
Inte heller Morten Pontoppidan tog miste om Mimosers himmelsskriande radikalism; han var minst av allt pryd eller bornerad, men detta var säkert inte ett enbart behagligt grannskap för hans folkuppfostrande arbete. Hans julhälsning till läsarna av Tidens Strøm (21.12.86) tar fasta på bokens verkligt svårartade kätteri, samtalet hos änkefru Drehling. Här ett citat, också som bidrag till de sparsamt flytande källorna om brödernas inbördes relationer under denna tid. (Mimoser kom ut lagom till julen, och nu till denna hemmets högtid har poeten satt sig ned att dikta till dess ära.
267 "Men jeg har læst det nyeste, og ved
nu hvad der Kilden er til vor Elendighed.
Den norske Henrik og den (mindre) danske
(hvem Politiken har af ganske, ganske
ja, ganske Hjerte trykket til sin Barm)
har begge to om Sagen gjort Alarm
og jeg, Parolen tro, har fluks istemmet
de stærke Aanders Feltraab: Ned med Hjemmet.
Thi hvad – naar Sagen rigtig kommer frem –
hvad er de tit lovpriste danske Hjem?
De spærrer Manden inde som en Fange,
de kvæler ham i alt det smaa og trange,
de blinder ham med Kyssen og med Kælen,
de døver ham med Pjank og Børnevrælen,
de er vor Slægts de ægte 'Venusbjærge',
der suger ud det unge, friske Blod
– Ja, var det ikke saa omtrent, der stod?"12
Dessa axplock ur recensionsfloran visar om inte annat läsarnas svårighet att komma tillrätta med den författarpersonlighet som så behändigt dolde sig mellan raderna. Mimosers exempel är inte enastående, det är ganska symptomatiskt.
Boken ansågs av flera kritiker misslyckad, man drog gärna parallellen med missromanerna. Den har liksom Spøgelser fått ord om sig att vara ett av Pontoppidans olyckskast. Själv sanktionerade han omdömet genom att aldrig omtrycka den. Den diktare som på äldre dagar redigerade om sina en gång sparsamt efterfrågade ungdomsverk gillade väl inte heller Mimosers sätt att handskas med de erotiska frågorna.
Erik Skram, som i början av Pontoppidans bana ägnade honom ett välvilligt ehuru något faderligt intresse och noggrant bevakade varje avsteg från den rättroende realismens kungsväg, var övermåttan ironisk i sin Tilskuerkritik. (Januari 1887.) Också Kielland, som uppskattat Pontoppidans första böcker, var mycket besviken. "Tak for Bøgerne", skriver han till Hegel, "Pontoppidan skuffede mig frygteligt –; – er det noget at skrive om for en voxen Mand? – hans Stil er desuden nu ligesaa opfyldt 268 af Adjektiver som Schandorphs. Det er besynderligt hvorledes en ung dansk Forfatter med Talent kan skrive saa ganske løst flydende ovenpaa eller ved Siden af sit Lands og sin Samtids Liv og Trængsler. Det er omtrent som i gamle Dage, naar Skjalden gik tilveirs i Skyerne, for at glemme Verdens Tummel; og dog var det siste jeg læste af Pontoppidan, noget udmærket aktuelt og levende."13 (13.12.86.) Det var, med förlov, en sten kastad från ett glashus. Kiellands eget lustspel Tre Par från samma år behandlade samma problem med mycket lätt handlag. Det kommer här aldrig längre än till en flirt och en spirituell konversation. Pontoppidan gick de brännbara ämnena närmare in på livet. Ändå finns det beröringspunkter. Kiellands framtidskvinna fröken Svendsen klagar över att "dette evindelige ren eller uren, – tro eller utro spiller en saa modbydeligt stor Rolle i Livet". (Kielland, Samlede Værker, 4, s. 253, 1903.) Samma tanke ligger outtalad bakom Mimoser och Pontoppidan återvände flera gånger senare till den.
Är inte Mimoser en smula misskänd? Det är riktigt att människoskildringen inte är särdeles nyanserad. Bokens ärende var aktuellt, människorna är tillskurna efter idéerna och för att passa till de problem de skulle ställas inför. Erik Skräm klagade över att damromanerna från sextiotalet fått lämna modeller åt personerna, atmosfär åt handlingen och doft åt stilen. Men dessa schabloner är säkert ett avsiktligt stilmedel. Samtiden förstod inte finessen i denna stil som utsökt kläder innehållet. Huvudpersonernas schematiska typbestämdhet, deras lätta anstrykning av karikatyr accentuerar den maliciösa driften med hela problemställningen, särskilt i dess norska och Bjørnsonska utformning. Det var frågan om en drift med det forcerade sedlighetsnitet i det samhälle där man – som Georg Brandes uttryckte saken året efter – "render rundt og passer paa hverandres Kønsdrift".14 Det är frågan om en allvarlig och psykologiskt fördjupad skildring hade haft den rätta effekten. Såvitt jag kan se gagnas satiren rätt väl av den glatta och något stereotypa överklädnad boken fått. Skram snuddade vid hypotesen att författaren på skämt efterliknat tidigare romanskrivares dåliga maner, men övergav den som otrolig eftersom slutet på historien 269 var alltför allvarligt. Det sista var i och för sig riktigt, men det säger ingenting om de tidigare partierna. Det är icke någon enhetlig stämning i Mimoser, en sådan skall man inte alltid vänta sig hos Pontoppidan. Han hade i lika grad hånets och lidelsens gåva. Inte minst i hans småromaner är denna skiftning av själva hållningen ett särdrag. Mimoser har många burleska inslag – apotekare Byberg, mimosornas fader, är med sina Tartarindrag och sitt kvasivetenskapliga studium av paddornas liv det uppsluppnaste, om också inte bästa numret i diktarens komiska repertoar. Men hans döttrar är skildrade med till synes obrottsligt allvar och med en inlevelse som står i en påfallande motsättning till både titeln och den melodramatiska slutakten, där Kamma lik en Bjørnsonsk fylgia bevakar hemmet mot den fallne äkta mannen.
Urbanus om kärleken
Diskussionen om kärlek och äktenskap fortsatte hela åttiotalet ut med en störtskur av broschyrer, pamfletter och inlägg i periodica. Frågans plats i kulturdebatten framgår av en blick på de litterära tidskrifterna. I Ny Jord upptar den till exempel inemot en fjärdedel av utrymmet. "Sædelighedsspørgsmaalet er altsaa ikke længer til at slippe, Hjærnerne maa arbejde dermed", skrev den unge Sophus Claussen om tidsandan (Ny Jord 1888, II, s. 443) – den livsglada erotik han själv utminuterade i sina första poetiska försök Naturbørn och Mina var en munter protest mot tidens likbjudarminer. Och mycket av vad som under dessa år skrevs över ämnet kärleken har indirekt fått sin ton och relief av denna frågeställning, som reste en ny vattendelare i genombrottets utveckling och gav radikalismen en ny bibetydelse. Den Livsanskuelse grundet paa Elskov som Drachmanns vän Viggo Drewsen förkunnat i decenniets första år var verkligen en realitet, inte bara för Drachmann själv utan för en rad av skedets aktiva författare, låt vara att orden Kærlighed, Elskov, Erotik fylldes med ett innehåll som skiftade starkt allt efter de individuella temperamenten. Behandlingen av dessa motiv tvingade författaren att ta ställning till detta sedliga enten-eller, 270 som de flesta uttalade sin leda vid men som man ändå inte kunde bortse från. Edvard Brandes' erotiska konfliktdramer, Karl Gjellerups allt mer spiritualistiska arbeten, Peter Nansens och Gustav Esmanns bagateller om trötta unga män och trött kärlek, Carl Ewalds äktenskapsinteriörer, Vedels Stavnsbaand, Jørgensens och Stuckenbergs vittnesmål om trist framlevda ungdomsliv med skira kärleksdrömmar högt över en krass verklighet, alla dessa och många andra åttiotalsverk är i ett eller annat avseende märkta av denna aktuella situation.
Under åren efter Mimoser börjar Pontoppidan taga direkt del i kulturdebatten. Det årtionde som följer är hans verkligt radikala, i varje fall får man det intrycket, ty nu beledsagar han för första gången sina skönlitterära arbeten med en rad journalistiska kommentarer. Han redovisar på alla områden, inte minst på könsmoralens och religionens, en mycket avancerad position. Om han också långt ifrån i allt var på linje med den "europeiska" vänsterfalangen var han ändå att räkna som en värdefull tillgång. För Edvard Brandes, som talat om "det literære Venstre" som "en tre, fire Stykker, som lige holder os oven Vande" var diktarens inträde i huvudstadslivet det bästa krafttillskottet på länge till rörelsens hjärntrust; han hade ju själv lockat ut den skygga fågeln ur Nordsjällands skogar. "Her er en eneste god Skribent, Henrik Pontoppidan",15 rapporterar den misantropiske Georg 1890. "Der er ikke friere Aand i Danmark end Henrik Pontoppidan", säger Edvard fyra år senare. (Pol. 20.12.94.)
I slutet av 1887 uppträdde Henrik Pontoppidan första gången i Politiken med några artiklar om det sedliga tillståndet på landet, med adress till grundtvigianer, skollärarförfattare och den Bertel Elmgaardska bondeskildringen. Diktaren, som på våren utgivit novellsamlingen Fra Hytterne, den sociala litteraturens första huvuddokument, menade att det inte fanns någon anledning att trycka alltför starkt på de danska böndernas kärnsundhet, stålkraft och sedliga allvar. Detta var tydligt ett motdrag mot de kristna vänstermännens tal om européernas immoralism. Ingenstans, menade Pontoppidan, dracks så mycket brännvin och avlades så många oäkta barn som på Danmarks landsbygd. Hans ord föranledde harmsna insändare från folk på landet; i 271 Morgenbladet kom indignerade protester. Pontoppidan hade i dagarna försett sin muntra och fräna novell Hans og Trine med en "Efterslæt" i Tilskuerens oktoberhäfte. Här gavs en drastisk belysning åt hans i artiklarna framförda övertygelse att "en virkelig uberørt Pige paa seksten er mellem de tjenende sikkert en Undtagelse".16
Under dessa år anknyter han flera gånger till Mimosers argumentation, samtidigt som han alltmer vidgar ramen för sina betraktelser över kärlekens väsen och lidelsens rätt. Över Bjørnsons sedliga reformprogram yttrar han sig i en artikel i Politiken, Norske Profeter og Zola'ske Bønder, skriven under Bjørnsons "Engifte og Mangegifte"-turné. Han tar fasta på Bjørnsons medgivande att hans egen ungdom inte framlevts i tecknet av den drakoniska sedelära som nu förkunnades. "Men han skylder efter dette tillige at klargøre at han vilde være bleven den samme dybe Menneskekender, den samme vidtskuende Aand og betydelige Personlighed, – ja vel endog en betydeligere – ifald han havde trukket Handsken paa i et tidligere Stadium af sit Liv. Der er nemlig adskillige, der tvivler derom." (Pol. 24.11.87.) Bakom den idylliska skildringen av Anton Drehlings hemliv gömde det sig förmodligen en glimt av illistig ironi. Här visades mellan raderna hur hjältens synkrets förträngs i samma mån som han förnekar sin forna världsmannamässiga hållning. Meningen har tydligt varit att asketisk renlevnad inte är den bästa skolan för personlighetens utveckling. Artikeln synes bekräfta de radikala tolkarnas åsikt om Mimoser. Denna har i varje fall säkert inte rymt något moraliserande över "jägarlivets" vådor.
Mimoser hade innehållit några ord om den fjälltunga norska atmosfären som höll på att breda ut sig i Danmark, både i salongerna och i litteraturen. Dessa första signaler till en livslång kamp mot norskinflytandet fullföljdes i rikt mått av Urbanus i Kjøbenhavns Børstidende. Signaturen slog ned på alla yttringar av denna moralism. I ett av sina första dagboksblad granskade Urbanus Lundaprofessorn Seved Ribbings Om den sexuelle Hygiejne, som utkommit i dansk översättning. Boken hade ett nära samband med den Bjørnsonska kampanjen två år tidigare, och det är också mot denna senare som skribenten främst vänder 272 sig. Kritiken upprepar i direkt form Mimosers angrepp mot det kroppsliga renhetskravets tyranni. Hela debatten hade spårat ur från början, menar Urbanus, därför att det alltid varit frågan om kroppens renhet, inte det som är viktigare, själens. Med ett av sina paradoxala exempel ställer han "Hanske"-moralen på huvudet. Låt oss tänka oss, säger han, en ung man som levat med åtskilliga kvinnor. I trettioårsåldern grips han för första gången av en stor lidelse. Hennes dygd kan inte ens det illvilligaste förtal förneka. Men hon har en gång älskat en man olyckligt och bär ännu djupa märken efter honom. Hans hjärta är däremot en oskriven vaxtavla. Av de två är han den renaste, och också den som erbjuder de bästa garantierna för en framtida lycka.
Det är karakteristiskt för Urbanus' svårfångade attityd att efter detta följde den skira och eteriska hymn till kärleken som Minders saga om Eleonora Ankersen spunnits omkring. Det var nytt vin på den gamla romantikens läglar. De citeras här efter Børstidendes ordalag, i boken är de ännu något mjukare: "Thi i Virkeligheden elsker man kun en Gang i dette Liv. Senere (eller forud) kan vel nok Ens Attraa paa forskellig Maade blive vakt; men kun en Gäng kommer Kærligheden til os som det Lyn, der oplader Øjne og Øren, saa det er, som om man nu først hører og ser. Da stemmes for Livstid alle Hjærtets Strænge, og den, der senere berører dem, faar kun Toner, den anden har skabt. Vi ved det ikke selv, fordi vi ofte tror det glemt og dødt, hvad der endnu den Dag i Dag vokser frodigt i vor Sjæl." (4.8.89.)
Ingen av skrivkonstens män excellerade så som Pontoppidan i att låta pennan löpa över hela registret av stämningar och temperament, från spelande ironi till innerlighet, från gyckel till allvar. Vindsnabbt förflyttade han sig mellan utsiktspunkterna. I slutet av artikeln är han tillbaka i den raljanta och blaserade tonen. I anslutning till Ribbings rekommendation till kvinnan att avstå från intimt umgänge under tjugufem å trettio månaders tid vid barnsbörd anmärker han att förhållandet en kvinna till en man knappast synes vara naturens mening: strafflagens paragraf om bigami borde snarast möjligt omprövas.
273 Några dagar senare hade Urbanus en ny överraskande variation på temat, i nära anslutning till änkefru Drehlings meningar om hemmet och prostitutionen. Det var ett samtal mellan två herrar, avlyssnat på spårvagnen. Den ene, en liten svartklädd man med landsbyprästens drag, förebrår sin köpenhamnske vän hans lättfärdighet; denne har i förbifarten kastat ögon åt en dam av tvivelaktigt utseende. Men den elegante lebemannen blir inte svaret skyldig: "Det forekommer mig, ærlig talt, at jeg – naar vi endelig skal moralisere – med nok saa megen Føje kunde bebrejde dig, at du saa ugenert tilfredsstiller dine Lyster, skønt dit Ærinde til mig i Dag tydeligt godtgør, at du har al Grund til at økonomisere en Smule i den Retning." Det fanns ju vid den tiden en förening "mod den lovbeskyttede Usædelighed"; ungkarlen finner det långt angelägnare att stifta en förening för avhållsamhet innanför äktenskapet – här är lättfärdigheten störst. De olyckliga följderna av en ohämmad barnalstring visar att man bör börja med äktenskapet om man vill reformera sedligheten här i landet.
"Den skikkelige Landsbypræst sad som himmelfalden. Af Forfærdelse var han lige ved at tabe sin Paraply.
'Du vil da ikke sige', stønnede han endelig. 'Du mener da ikke for Alvor, at Angelica og jeg ... at vi skulde ... at vi ikke nu ... jeg mener ...'
Videre hørte jeg ikke. Sporvognen havde naaet Barberen, og jeg maatte stige ned." (7.8.89.)
Författaren till den elaka scenen var ju en son till en provinsstadspräst med en sextonhövdad barnskara. Pietet var icke det mest framträdande draget i Urbanus' verksamhet.
Diktaren var tydligt besvärad av alla de hänsyn till anständigheten som en skribent var bunden vid. En anmälan av Zolas Faldgruben på Kasinoteatern några dagar senare handlar om litteraturens vanskliga och onaturliga ställning i detta avseende. Dessa inskränkningar föreföll Urbanus så mycket mer konstlade som han funnit moralen vara en ytterst tidsbunden företeelse. På "oldemors" tid gick kvinnorna med nakna bröst men skulle ha rodnat av skam om örsnibben blottades. (Tanken återkommer i en senare kvick krönika, Blufærdighed, 20. 10. 89.) Målare 274 och bildhuggare har långt större frihet, författaren skriver med polishot över huvudet. Urbanus tänker med ett stilla leende på statyerna i Ørstedparken: "Vore Børn, vore Barnepiger og unge Døtre passerer nu daglig denne Spidsrod af splitter nøgne Mænd. Navnlig er der en yndefuld Hermafroditskikkelse, foran hvilken Ammerne regelmæssig, naar de tror sig ubemærkede, henfalder i undrende Beskuen." Men om dessa statyer säger man: "Bort med Figenbladene!" Till diktaren säger man: "Tag dog i det mindste Svømmebukser paa!" (18.8.89.)
Det bör tilläggas att Pontoppidan i sina böcker inte i någon större utsträckning gjorde bruk av den frihet han krävde. I dessa frågor yppade han gång på gång meningar som var revolutionärare än det mesta som samtiden fick se på tryck – låt vara att somligt var provballonger han sände upp för att sondera atmosfären. Men det vågade låg nästan alltid i själva åsikterna, inte i konkreta utmålningar. Med all sin frigjordhet var han ingen anhängare av litterär nakenkultur. Han gick med mycket lätt hand över sexuella intimiteter och man skall förgäves leta efter närgångna detaljer. Han kunde då och då tillåta sig lätt frivola anslag, särskilt bakom Urbanusmasken, men han älskade icke det tvetydiga framställningssättet när det gällde erotiken. När han reagerade så syrligt inför Bjørnsons sedlighetsregler var det därför att han ansåg dem fantastiska och grundade på en inskränkt och småborgerlig moral: att den kroppsliga renheten var allt. "Ren er enhver, der elsker", menade han. (4.8.89.) Man har talat om hans "Blufærdighed" och det är inte helt oberättigat. Den yttrade sig inte minst i att han krävde en djupare motivering för behandlingen av de intima ämnena. "Ægtefolks Sovekammer-Tvistigheder har aldrig interesseret mig, og de synes mig ikke værdige til at behandles af Kunsten", skriver han till Lundegård i anledning av en av vännens noveller (odaterat 1894); det var samma år som Den gamle Adam utkom. Den boken är hans mest avancerade härvidlag. Men trots sitt oefterhärmliga faunlynne har den en tragisk möjlighet i stoffet. Den handlar till sist om den oöverstigliga klyftan mellan kärlekens högre och lägre uppenbarelseformer, om den fysiska Eros' olyckliga tyranni över vårt handlande och om vår personlighets hjälplöshet 275 när driften narrar oss. Diktaren var ingen dyrkare av l'art-pour-l'art-pikanteriet. Karakteristisk är hans reaktion inför Stephan Sindings nakenskulptur To Mennesker som under Urbanustiden utställdes i bokförläggare Bojesens fönster i Nygade och mycket beundrades. Pontoppidan fann den vara ett tomt bravurnummer utan mening och innebörd. "Vi ser et Par nøgne, formskønne Legemer, der ret brutalt omklamrer hinanden. Vi kan umuligt tage Fejl af deres Sindsstemning; dertil er Stillingen altfor udtryksfuld. Men hvad er der saa mer? Føler vi, hvordan Vellysten gennemstrømmer disse Lemmer? Aabnes der os blot det mindste intimere Indblik i Elskovens Væsen? Afdækkes ved al denne Nøgenhed et eneste dybere Træk af Mandens eller Kvindens Natur?" (5.10.89.)
När diktaren hade en del till övers för en bok som Hans Jægers Fra Kristianiabohêmen var det främst därför att den var desperat och revolutionär. En del partier av boken fann han "vidunderligt bedaarende", man såg för sig bilden av en yngling "der i Galgentrods slænger sit blødende Hjærte til Føde for Hundene". (Pol. 11.11.88; här alluderas på Strindbergs "urtagna hjärta".)
Annars uppträdde Urbanus som den sorglöse ungkarlen och serverade gärna läsarna små lagom kryddade bagateller, ofta med en udd mot den vedertagna välanständigheten. En dag berättar han om sin unga vackra tjänsteflicka som bestjäl honom och uppenbart försöker förföra honom för att utnyttja situationen. Hon använder ingen som helst förställning, går tillväga med "en aaben Tilstaaelse af sin dæmoniske Nederdrægtighed, der ganske magtstjæler mig. Jeg ved vel, at man – Gud være lovet! – ikke er bunden ved sine Piger for Livstid, og at jeg kan sige hende op til den første. Men tro mig, om jeg nænner! –" (16.8.89.)
En annan dag stod det en ohejdad drift med den danska officerskårens försoffning: sedlig oförvitlighet är här en säkrare befordringsgrund än krigiska meriter, till stor skada för kvaliteten. Urbanus minns från en jylländsk garnisonsstad en ståtlig kavalleriofficer med kolsvarta mustascher och ögon som ett par kanonmynningar. Han hade höljt sig med ära i kriget 64 men föll 276 för ett eller annat åldersstreck, ty han hade "en ret forklarlig Lyst til at kysse de smukke Piger blandt Borgermændenes Døtre. Men han havde ikke samme Lyst til at gifte sig – og denne Ulyst krænkede den militære Ære, saaledes som den i vore Dage opfattes." (10. 11. 89.) Ryttmästare Mohrhof i Minder var en autentisk person – jag gissar att han var identisk med den löjtnant Sauerbrey som var en känd figur i Randers under Pontoppidans barndom. Här möter vi hans drag för första gången. Avståndet mellan Urbanus och diktaren markeras genom detta exempel: i dagboksbladet skymtar vi dragen av en käck och duglig kavalleriofficer som fallit offer för småstadens puritanism, i boken driver Mohrhof Eleonora i döden genom sina brutala anslag mot hennes dygd.
Alla de nu nämnda Urbanuskåserierna är skrivna så att säga i sedlighetsdebattens efterdyningar och har tydligt en biavsikt att utmana filisteriet och markera författarens ståndpunkt hinsides allt pryderi. Det är emellertid uppenbart att Pontoppidan i och med att han uppträdde som Urbanus kände sig behagligt fritagen från att väga orden på guldvåg, han kunde tillåta sig en och annan generalisering. Och alldeles avgjort har det drivit honom ytterligare ett steg åt vänster att han betraktade renlevnadsidealet som en norsk importvara.
Det är emellertid omöjligt att instämma i den åsikt som Christian Gulmann uttryckt i Ord och Bild 1907, nämligen att Pontoppidan är "angst og dybt mistænksom overfor den udøbte Eros". Inte heller går det att använda Ung Elskov och Den gamle Adam som bevismaterial härför. Likaså är det högst tvivelaktigt om man som Gulmann gjort kan konstatera hans protestantiska sinnes "dybeste Interesse for Mands og Kvindes Forhold i Ægteskabet" och låta denna förmenta fixering illustreras av de fyra böckerna Mimoser, Lille Rødhætte, Det ideale Hjem och Borgmester Hoeck og Hustru. Genom vad som hittills sagts torde det framgått att en sådan distinktion icke låter sig upprätthållas. I fortsättningen av detta kapitel lämnas heller inget stöd för den uppfattningen.
De flesta av Urbanus' uttalanden går i den skämtsamt frigjorda 277 stilen. Emellertid är denna inte allenahärskande. Flera gånger berör han den fråga som är ett huvudtema i hans småromaner från nittiotalet, lidelsens väsen och äkthet. Greve Sparres och Elvira Madigans självmord på Taasinge sommaren 1889 blev utgångspunkten för en betraktelse där Urbanus talar den stora passionens sak. "Der tales og skrives saa meget om Kærligheden og Kærlighedens Væsen." Det romantiska dubbelsjälvmordet har bedömts olika, liksom dramat i Mayerling. Från några hörs ropet om "de store Følelsers Tid" som vänt tillbaka, andra kallar det rätt och slätt bestialitet. "Men mellem alle sniger der sig en vis hemmelig Rædsel hver Gang vor Tids tæmmede og vel afrettede Kærlighed saaledes pludselig bryder sin Lænke og viser sig for os i sin sande vilde Skikkelse som den umættelige Ørn, der sønderplukker Menneskenes Hjærte." "Vi søger til vor egen Beroligelse bestandig at indbilde os, at Kærligheden rettest billedlig fremstilles som et hvidt Duepar, der næbbes. Deraf den Forfærdelse, hver Gang Ørnen slaar med sin Vinge." (1.8.89.)
Den gamle Adam
Den bok, där Pontoppidan mest liknar den skämtsamme Urbanus är Den gamle Adam, 1894. Dess kärna ligger nedlagd i den legend som berättades för Børstidendes läsare den 13 juli 1890 och som senare tillsammans med den äldre Stuckenberg-recensionen Messias renderade Ernst Brandes åtal för gudsbespottelse.
Adam är ensam i Edens lustgård och har långtråkigt i saligheten. Gud tar då ett av hans revben och skapar Eva. På aftonen frågar Vår Herre honom om han är nöjd. Herre, säger Adam, "jeg er mere end tilfreds, tag kun alle mine Ribben og gør en Kvinde af hvert!" Gud driver i vrede ut mannen och hans kvinna ur paradiset.
Syndafallet har alltså inte skett vid kunskapens träd men är en följd av den första människans lust för månggifte. Krönikan, som inte var av Pontoppidans egen uppfinning men av gammalt tyskt ursprung, är ett bidrag till sedlighetsdebatten och en drift med kyskhetskraven. Men den har en allvarlig undermening. 278 Det yttersta argumentet i den diskussion som avsatt hekatomber av argument ligger gömt i skapelsens morgon. Vår Herre har själv skulden. Adam råkade missförstå Guds mening med kvinnan, ty Gud skapade honom ju polygam och ingav honom köttets lust. Omkring denna krönika vävde diktaren sin betagande landsvägsroman. Legenden från Børstidende ingår här lätt förändrad men ingalunda mer sedesam.
"Det er den sande Forbandelse, vi tog med fra Edens Have – aldrig at mættes, evigt at hungre", dessa ord av den sommarledige biblioteksassistenten ger bokens tydning. (s. 104.) Men författaren har denna gång själv tagit semester. Den Pontoppidan som här möter oss har inte det tunga allvarsdraget som efterhand blivit det härskande i hans ansikte. Man glömmer lätt att han hade en skalk bakom örat och ibland ett överdådigt humör. Men boken kom ut under Forligets år 1894, då de föga ärofulla kampåren var slut, och diktaren, som var av den meningen att skribenten borde vara en man i rustning, hade mera till övers för Nattevagt. Den boken svarade bättre till hans sinnesstämning under denna tid. I varje fall tycks han i efterhand ha erfarit det lätta greppet som en frivolitet. I ett brev till Lundegård gav han en värdering som säger något om det samvete som kontrollerade diktarskapet. Att Pontoppidan inte oftare släppte gäcken lös än han gjorde berodde förvisso inte på oförmåga. Han skriver: "Det glæder mig, at du har haft lidt Fornøjelse af 'Den gamle Adam'. Den synes i det hele at have fundet en gunstig Modtagelse. Mig er dog 'Nattevagt' långt kærere. Der er i 'Den gamle Adam' noget af det konfektagtige, som er vor nyere Literaturs Jammerskade. Det må tjene til min Undskyldning, at flere af Partierne er skrevne for adskillige År siden." (L, 22.1.95.)
Orden är mycket upplysande. Det är som att höra den vrede Jørgen Hallager i Nattevagt tala mot litteraturens avfällingar Sahlmann-Drachmann eller Folehave-Gjellerup. De visar hur mycket den boken var en tvesynens skapelse.
En sommarnatt kommer den hedervärde ungkarlen Glob till Fyn, landet med det skälmska valspråket "Natten är vår egen". En blekfet måne lyser välsignande ner på Middelfarts kyrktorn, 279 där två älskogssjuka hankatter håller serenad. Det delikata anslaget fullföljs i en rad scener, ömsevis behärskade av Ariels och av Calibans ande, men alla intimt sammanvävda med verkets motivbärande faktor. Berättaren är en älskvärd egocentriker som till en början koketterar en smula med sin erotiska obeständighet men småningom har all möda att hålla indignationen på avstånd inför den lättfärdighet han får se. Han får en serie drastiska vittnesmål om människans tragikomiska vanmakt i Eros' våld. Det är som om berättaren – och med honom diktaren – vacklar i valet: skall han uppfatta allt som hör under gudinnan Frejas välde som blodigt allvar med höga ideal utan prutmån, eller skall han resignera med den insikten att människan i grunden är en väldresserad djurart? Ibland ikläder sig magistern beslutsamt en modernt frigjord syn på erotiken, ibland kommer han på sig med att föredra den gammaldags ärbarhet, som "vi i vor Tid driver saa mange Løjer med". I denna osäkerhet ligger romanens personliga accent. Pontoppidan utnyttjade här som ofta spänningen mellan pietet och fördomsfrihet; härvidlag ger nog boken trots de många likheterna ett riktigare uttryck för hans situation än Urbanus' fyrverkerier.
Den behandlar i munter tonart en av hans psykologiska fyndtankar, personlighetens inkonstans. Människorna förändrar karaktär, överger principer och övertygelser och kastar sin värdighet över bord under drifternas herravälde. Vår under vardagen mödosamt sammanhållna personlighet går upp i limningen inför första allvarliga påfrestning. Den distingerade assessor Tofte som magistern några dagar tidigare sett taga ett gripande farväl av hustru och barn vid Kvæsthusbron uppträder som ungkarl på badhotellet och erövrar en purung provinskokett framför näsan på ställets Don Juan. Det är ett "fall ur livet" i stark förkortning som Pontoppidan gärna valde för att ställa principfrågan i skarpast möjliga belysning. Men lustigt nog erinrar ett par av dess scener om skildringen i Undervejs av diktarens första möten med sin blivande hustru på Blokhus badhotell. (U, s. 147, Den gamle Adam, s. 43 f.)
Assessorn ansöker per telegraf om skilsmässa och den förbluffade magistern, som själv hunnit bli kärlekens narr, kommer 280 i samtal med den demoniske doktor Levin om tolkningen av alla dessa händelser. Den oförytterligt nyktre och illusionslösa juden är en av dessa Pontoppidanska resonörer som väl själva inte ger styckets moral men som framställer bestickande meningar från en arkimedisk punkt utanför lidelsernas strömvirvel. Säkerligen är hans vresiga maner och yttre apparition studerade efter Meir Goldschmidt, den gamle kinkige herrn som Pontoppidan träffade vid Blokhus sommaren 1887. Men jag förmodar att han också lånat en del drag från Edvard Brandes, som Pontoppidan under dessa år stod särskilt nära. Dock, hans dialektik är diktarens egen, likaså det oimponerade lugn varmed han angriper alla av konvenansen knäsatta begrepp. Den mefistofeliska dialektiken hade Pontoppidan alltid en viss dragning till. En av de efterlämnade skrifter som väntar på att utges är hans hemliga "Samtaler med Mefisto", en samling aforismer och betraktelser, där hans upproriska och sökande ande kommer till tals.17
De två samtal mellan Glob och den lille doktorn som äger rum i anledning av assessor Toftes öde rör sig om lidelsens rätt. Inbördes motsäger de varandra. I det första går Levin tillrätta med talesättet, det är för honom en skön omskrivning för en överspänd tids vidskepelse, en atavism som håller människorna nere på halvbarbarernas nivå. Det var en position som Pontoppidan under dessa år experimenterade med. Det forjættede Land, fullbordad året efter, tonar ju något överraskande ut i pastor Petersens anatema över tidens lyriska förruttnelseprocess. Højsang och Det ideale Hjem och delvis också Lykke-Per visar hur han på olika vägar söker ett alternativ till denna form av känslolivets romantik. Flerstädes tar den proportionen av en nationell livslögn.
Men det primära är ändå det äkthetskrav som ställs överallt där de stora känslorna kommer på tal. Diktaren var vaksam här, ja allergisk. Här ligger ju hjärtpunkten i hans personlighetskritik. Han framställde på flera ställen bilden av den lidelsefulle unge mannen som slår en lättrogen samtid med häpnad och beundran. Kritiken tar fasta på en tidstyp, men typen återfinns knappast i samtidslitteraturen; den kunde bara materialiseras 281 för en människa med Pontoppidans skärpta gehör för falska och äkta toner. Dock är den säkert i viss mån myntad på nittiotalets nyromantiker som han mötte med både sympati och sarkasm. Med inlevelse är draget studerat hos Per Sidenius, men ofta tecknas det i karikatyrisk förkortning. En av badhotellets gäster är en viss arkitekt Ishøj, en mycket ung man som genom sitt temperamentsfulla väsen och sina stora gester imponerar på damerna. I honom har författaren framställt en nidbild av den oäkta bohemen, skönhetens och frihetens deliriumsapostel som slår omkring sig med fraser, förbannelser och dråpliga utmaningar mot spetsborgarandan. Denna bok som i hög grad för frihetens talan underlåter inte att teckna dess vrångbild. Den still-färdige berättaren har själv imponerats en smula av den virile sportsmannen, men den lille såpsjudaren-doktorn klär av honom alla hans falska attribut och avslöjar honom som en simpel bedragare. I skildringen av "arkitektens" slut glimtar det fram något av den bitskhet som eljest här lyser med sin frånvaro. Denne iscensätter sitt självmord – av försmådd kärlek – som på en teater inför fulltalig publik. Bekransad med vattenranunkler skjuter han sig stående i en båt efter att ha utslungat ett sista patetiskt farväl. Den makabra scenen verkar som en parodi på den död i skönhet som Hedda Gabler fablade om. Inte ens vinlövet i håret som hon drömmer om för Ejlert Løvborgs räkning fattas ju. Typen Ishøj överförde Pontoppidan sedermera till Lykke-Per i Nanny Salomons försmådde älskare löjtnant Hansen-Iversen, vars självmord blir ett mene tekel för Per Sidenius.
Det är inte bara i fåglarnas värld som de som lyfter sig högst och skådar vidast också har den lugnaste flykten, säger doktor Levin. De tankar som Pontoppidan här överlät åt den lidelsefrie juden (s. 98) hade Urbanus uttalat i Børstidende i oktober 1889, och det är knappast någon tillfällighet att det skedde i en artikel om Edvard Brandes. Det var en stort upplagd anmälan av En Politiker, realiter en varm plaidoyer för Brandes' personlighet och författarskap. Urbanus frågar sig varför man genomgående varit så snål på erkännande åt denne. Förklaringen är pro primo att Brandes är journalist, och med samtidens från romantiken 282 nedärvda uppfattning om diktaren är ett sådant deltagande i dagens arbete oförenligt med sann skaldekonst. För det andra har man frånkänt Brandes lidelse. Folk fordrar lidelse av diktaren numera. Detta är inte oberättigat. "Urimeligt er det derimod alene at respektere den Lidenskab, der stiller sig til Skue, enten med vildt rullende Øjne, Trumf i Bordet og Ha!-Klang i Stemmen som en Art Bersærkergang eller med hensmeltende Toner, Taarer, Suk og himmelvendte Blikke som et Slags saligt Martyrium."
Orimligt i synnerhet, fortsätter Urbanus, i en tid då det drivs så mycket hyckleri med lidelsen. Den är ju ofta blott ett skalkeskjul för att dölja en kallblodig räv bakom örat. Urbanus finner Edvard Brandes' nyktra och flärdlösa behärskning vara särskilt välgörande nu när passionen blivit en ren rutinattityd. (23. o. 25.10.89.)
"Dersom Dr. Levin ikke er Fanden selv, er han i hvert Fald hans Amanuensis." (s. 133.) Det är inte utan orsak som magistern ger honom denna titel. Ty det resonemang han för är mefistofeliskt också däri att det trollar tämligen suveränt med ståndpunkter och obehindrat vänder på fjärdingen när det passar att se sakerna från en annan sida. Efter några dagars välbehövlig vila från badhotellets upphettade atmosfär faller Glob åter i armarna på Levin på en fynsk landsvägskrog. Samtalet faller åter på assessor Toftes metamorfos, denne har redan hunnit presentera sin nya fästmö för offentligheten. Det händer nu, att doktorn som tidigare talat om lidelsetillståndets ansvarslöshet och jämfört det med rusets verkningar, finner det vara den naturligaste sak i världen att "enhver Mand i fuldeste Maal udnyttede en Kvindes Gunst". Han hävdar en oinskränkt frihet på det erotiska området, ja betecknar "enhver af Lov eller Vedtægt skabt Begrænsning som et uberettiget Indgreb i den personlige Frihed" (s. 142).
Här är de radikala sedlighetsdebattörernas – framför allt Garborgs – krav på fritt äktenskap, fri skilsmässa drivet till sin yttersta gräns. Diktaren laborerar med en individualism som icke hade någon motsvarighet i samtidsdiskussionen – denna var ju tvärtom mycket socialt inställd. Det frihetsbegrepp som tiden 283 hyllar är, säger doktorn, behäftat med en dubbel motsägelse. Frihet under ansvar, "Ordet har ingen Mening, dersom man ikke dermed mener Nydelses-Frihed, Retten til vore Drifters uhindrede Udfoldelse. Enten har vi denne, og har den fuldt ud, eller vi har slet ingen". (s. 143 f.) Polemiken är tydligt riktad främst mot Fruen fra havet, där friheten under ansvar blir det förlösande orden för den trollbundna Ellida Wangel.
I samband härmed hämtar författaren fram den instinktteori som sysselsatte honom åtskilligt från denna tid. (Lykke-Per, Det ideale Hjem, De Dødes Rige.) Doktor Levin menar nämligen att den halvmesyr som kallas frihet under ansvar är en frukt av tidsålderns oförmåga att erkänna instinkterna som vår naturs grundpelare, dess svaghet för eufemismer. Också här finner Pontoppidan plats för sin antiromantiska tidskritik. Romantiken är här som annars verklighetsflykt, en dansk egenskap som i Lykke-Per granskas. "Det var det egentlig 'sideniuske' ved ham, at hans naturlige Følelser absolut skulde udsmykkes", tänker Jakobe om Per (7, s. 184).
Den individualism som doktor Levin docerar gör inte halt vid hemmets dörrar. Det var annars det argument som överallt satte stopp för tidens erotiska frihetskrav. Hans tal är en variation på änkefru Drehlings i Mimoser, blott att dess innebörd blivit radikalare i och med att barnen kommer in i bilden. Assessor Toftes barn har ingenting att klaga över, i grunden har han gjort dem en tjänst genom att försvinna. "Disse nordiske Hjem, dette meget lovsungne Familieskød fremkalder i Sjælene en kunstig Varme, en Drivhustemperatur, der udygtiggør dem til at modstaa Livets Storme" (s. 145). Doktorn själv är en lycklig man, och det tillskriver han den omständigheten att han aldrig känt en mors eller fars kärlek, de familjeomsorger som försvagar viljekraften och bryter ned instinkternas fria spel. Det är Lykke-Pers dröm att vara utan hem, ett hittebarn, en stark och friboren natur. Det är ju i denna roman alltid minnena från hemmet som aktiverar samvetet och stäcker hjältens handlande. I politisk form hade diktaren ett par år tidigare i novellen Ilum Galgebakke i Skyer givit ord åt en anarkisk frihetsdröm som byggde på liknande förutsättningar: "Mandslingens" hån över 284 de borgerliga hemmens Danmark, där aldrig någonsin någonting sker därför att all frihetskärlek kvävs i idyllens famntag. "Spark Ungerne nøgne ud af Rederne", – – – "Der er Prisen, siger jeg!" (Skyer, s. 29 f.)
Glob lyssnar till dessa tirader med häpnad. Han har nyss själv fördömt det lätta skilsmässoförfarandet, som i en handvändning "gør et Par uskyldige Børn fader- eller moderløse, fraskriver dem deres helligste Rettigheder og sætter med sit kongelige Segl Skam og Vanære paa en hel Familje." – – – "Og under hvilket Paaskud? Med hvilken Ret? . . . 'Lidenskabens Ret'" (s. 134 f).
Det var den lidelse som diktaren själv förgäves försökt bekämpa med harens vapen efter den ödesdigra utflykten till Västerhavet sommaren 1887. Diskussionen anknyter sålunda i Pontoppidans fria sättning till hans egna upplevelser och självförebråelser. Han hade just genomgått en upprivande skilsmässotid med bitter strid om barnen.
Så kan debatten föras fram och tillbaka, med snärjande inlägg än för den ena, än för den andra sidan. Diktaren har naturligtvis del i både tesen och antitesen, det är inte bara en lek med ståndpunkter. I politikens och sedlighetens provisorieår var det gott att någonstans få göra revolution, om så bara på papperet. Och Pontoppidan hade ett revolutionärt sinnelag, han ryggade inte tillbaka för praktiska konsekvenser som skulle avskräckt andra. Hans tänkande och fantasi skyggade för halvmesyrer på samma sätt som andras för ytterligheter. Hans författarskap rymmer ett kompani av kompromisslösa, beredda att följa idealen till det orimligas gränser och söka sanningen vid helvetets portar. Den siste är Niels Thorsen i Mands Himmerig. Genom den ansvarsfrihet som fiktionen gav Pontoppidan vai han löst från tvånget att stanna på halva vägen.
Hemmet var överhuvudtaget en institution som Pontoppidan under dessa år grubblade mycket över. Han drömde om en revolution som skulle ställa det på ny grund och lösa de strama banden utan att förinta gemenskapen. I Det ideale Hjem kastade 285 han fram ett överraskande förslag, där familjefadern liksom i Den gamle Adam bortkopplas ur sammanhanget som överflödig. Det var en regelrätt tesroman med himmelsblåa utopier. Den skall nedan omtalas närmare.
Højsang
Højsang, 1896, är helt koncentrerad till problemet om lidelsens rätt. Den påminner både om Vildt och Den gamle Adam men går djupare utan att försaka ett visst underfundigt gemyt. Den är ett kammarspel till sordinerad musik; historien bör läsas i sin ursprungliga infattning i det Schubotheska miniatyrformatet med N. P. Mols' kongeniala illustrationer, över den spelar det "lumskt ironiske Smil" som Edvard Brandes saknade på Krøyers porträtt av författaren på bokens försättsblad.
Boken är en Lykke-Per i kabinettsformat, en ouvertyr till den stora kraftsamlingen två år senare. Berättaren är en stilla kammarlärd som en gång bränt sig på lidelsernas eld och sedan dess dragit sig undan i meditativ ensamhet. Liksom i historien om Per Sidenius är det en elementär livsskygghet som, hjälten omedvetet, spökar som det innersta motivet. Efter en upprivande ungdomsupplevelse – som han till på köpet bara varit till hälften medagerande i – har han renodlat nykterheten. Men vad han varit med om har också kommit honom att rygga tillbaka inför den idyll som väntade honom i en småborgerlig lycka med pappershandlarens Katarina. Han väljer alltså intetdera, idyllen är för ljum, lidelserna för heta. Han väljer en solitär ungkarlstillvaro som utåt är föga heroisk men som ställer honom på fri grund. Man minns Lykke-Pers slut: här är det företecknat på ett vardagligt plan nedanför tragedin. Livet som lidelse och livet som vardagsidyll, vi har mött dessa påträngande alternativ flera gånger förut i diktarens verk. I oförmågan att välja någondera ryms en av tragedins möjligheter hos Pontoppidan. De makter som Lykke-Per själv brottas med och livsskadad dragit sig undan går den försiktige magister Glob redan i tidig ungdom ur vägen för. I huvudverket illustreras de två sfärerna i Pers förhållande till judinnan Jakobe Salomon och till prästdottern 286 Inger Blomberg. Den kloka Jakobe förstår varför Per flytt från hennes kärlek, hennes lidelse har varit honom för het, ty han har aldrig ägt "dens stormende Higen, ikke dens uovervindelige Længsel, ikke dens hærdende og lutrende Glød og Flamme". (6, s. 156.) Men han är lika hemlös i den stilla lyckan med sin hustru Inger. Han sitter "til Højbords ved Livets kongelige Taffel og fortæredes af Sult" (8, s. 192). I den lilla Højsang är hjältens eremitista tillvaro omstrålad av ett visst gemytligt snusförnuft, men hela utvecklingen är parallell med den stora romanen i vad gäller valet mellan de två alternativen. Jag tror att Højsang är en avsiktlig förövning för Lykke-Per; i en liten etyd spelar diktaren i durtonart igenom ett av huvudmotiven. Men det är förvisso ingen oblandad gemytlighet – blott att de tragiska möjligheterna fått vila.
Højsangs berättare träder oss tillmötes i ett förord och en efterskrift. Han är på en gång blygsam och full av självkänsla, en särling som utger sig för det normalas riddare, en gammal akademiker som raljerar över alla i "dybsindige Doktorkapper formummede Tosser". Han är sedd genom ironins glasögon men samtidigt själv en ironiker, både mot sig själv och mot världen; boken har flera bottnar. Den självdeklaration han avger, resignerat efterkommande tidens krav, har i några stycken rangen av ett Pontoppidanskt självporträtt, något som redan Edvard Brandes tyckte sig märka, men därutöver andra, fritt fabulerade drag. Han är en man som älskar "Tankens Klarhed og Sindets maskuline Ligevægt" (s. 9), och han gör front mot tidens bortkelade typer, stämningsmänniskorna, de poserande estetikerna och de pretentiösa djuplodarna, alla dessa som i romantisk attityd visar fram sin ensamhet och oförståddhet. Den livssyn han framlägger är avsiktligt föga djupsinnig. Den består betecknande nog mest i negationer: en grundmurad skepsis mot skedets tilltagande djupsinne, dess svaghet för det disharmoniska, det irrationella, biktar- och bekännarraseriet. Med stolthet erkänner han att hans andliga ämnesomsättning fungerar oklanderligt, utan ångestväderspänning, stämningskolik och ångerns magknip.
Ironin i Højsang uppkommer inte minst därav att berättaren, som ivrar mot de stora laterna och den romantiska förljugenheten, 287 slår över åt det andra hållet: han koketterar med sin prosaiskhet och sin avsaknad av demoni, och faller därför till en viss grad under en liknande fördömelse. "Naar De ved Middagstid gaar ind paa Biblioteket og der mellem Bogstablerne faar Øje paa den konfuseste af de konfuse – saa skal det efter Sigende være mig." (s. 264 f.) Den ironi som spelar över ramen till Højsang träffar alltså den renodlade nykterheten under det att den som faller över huvudhandlingen gäller dess motsats – denna dubbelhet fyller läsaren med en stigande osäkerhet om historiens känsloläge.
En något parodisk effekt uppkommer genom att de motiv berättaren förebär för att han dragit sig undan världen är så spinkiga. Detta är avsiktligt. Højsang är bland mycket annat en satir på klenmodigheten, som diktaren ofta gav en nationell innebörd och framställde som ett komplement till Lykke-Pers dristighet. När Pontoppidan gjorde sin ungdoms djärva utbrytning ur ingenjörsstudierna mindes han sin demoniske vän Schaffs ord att det alltid var flera som förspillde lyckan och lade livet öde av brist på mod än av dumdristighet. Denna tanke, som ges en styrande roll i minnena, har också stor betydelse för De Dødes Rige.
Så går magister Glob att berätta om den händelse som blivit bestämmande för hans livssyn. (Jag håller mig tills vidare till den första upplagan.) Under en tid av rådvillhet i ungdomen, när han är nära att snärjas i ett borgerligt normaläktenskaps bojor, slår han sig lös för att komma i kontakt med "de store Oplevelser, de sjælebetagende Katastrofer". Händelserna försiggår på hösten 1878, berättaren är årsbarn med författaren. I en avsides trakt på ett gudsförgätet herresäte i Västjylland bevittnar han lidelsernas härjningar och en familjs sönderfall. Parallellen med Vildt ger sig själv: i båda fallen är det unga köpenhamnare som ger sig ut på landet för att komma ifrån kulturens spetsborgerlighet, i hopp om att livets stormvågor skall slå över dem. Båda blir bönhörda över hövan och gör en slät figur. Typen återkommer i Lykke-Per; Højsangs unge filolog är liksom Per radikal, antikristen och skrupelfri. I minnena har Henrik Pontoppidan tecknat bilden av ett impulsivt brushuvud fyllt av stora planer. I Højsangs yngling har han med självironi byggt ut 288 några av dessa drag. Fantasteriet, den romantiska naturkänslan och äventyrslusten är några av dessa. I denna jagberättelse upprätthäls också hela tiden avståndet mellan den purunga vildhjärnan och den överdrivet försiktige Glob.
Av ägaren till Storgården, proprietär Lindemark, blir Glob inbjuden att gästa huset. Han kommer dit med förhoppningen om att "sætte et Par lueforgyldte Hanrejshorn i Panden paa dette Bibelfaar" (s. 93), men hans beslutsamhet kommer av sig inför de hemligheter han småningom blir invigd i. Fru Lindemark har fattats av en oresonlig passion för klittassistent Hacke, en förfallen Byronfigur, en våldsam och grovt demonisk exponent för de stora lidelserna. Det hela slutar med att älskaren skjuter sig och frun blir sinnessjuk.
Det är liksom i Hedda Gabler ett "trekantigt" förhållande den unge mannen kommer in i. Ibsens drama har nog här liksom i Den gamle Adam haft en del att säga författaren: i ett uppskruvat tonläge varieras samma motiv. Heddas vantrivsel i äktenskapet med en "fackmänniska" (i Lindemarks fall är det skogsplantering), hennes spleen och utlängtan, hennes fantasilek med våldsamma upplösningar, allt detta är överflyttat till Højsang, väl inte utan parodierande avsikter. Jämför också: Ejlert Løvborg, det förfallna geniet som skjuter sig och Hedda som driver honom till självmordet och applåderar hans död i skönhet – hos fru Lindemark och Hacke är parallellen trogen:
"Endelig engang en dåd! – Jeg siger, at dette her er der skønhed i." (Hedda Gabler i Ibsen, Samlede Digterverker, 1918, V, s. 375.)
"O ja, der var noget befriende stort ved Døden, naar den saaledes var et Menneskes frivillige Værk. Syntes jeg ikke ogsaa?" (Højsang, s. 245.)
Här ställs två människotyper mot varandra, de stora laternas och den stilla växtens. Fru Lindemark är kvinnan som vill våldtas av livet men som förenats med en man av utsökt takt och hänsynsfullhet. Tragiken i Västerhavsdramat accentueras av de glimtar vi får av proprietärens saktmodiga och heroiska liv, hans kärlekslyckas förvandling i ett martyrskap med en ytligt romanesk kvinna, förgiftad av drömmen om de stora känslorna.
289 Fataliteten att döma fel om allt har Højsangs berättare gemensamt med sina föregångare; han får ständigt revidera sina förstahandsintryck. Förhäxad av fru Lindemarks uppenbarelse tar han hennes parti mot mannen, i vilken han ser den torra prosans inkarnation. Men sedan han blivit den ofrivilliga anledningen till Hackes självmord – den åldrande älskaren tror sig utmanövrerad av ynglingen – är han fri från illusionen om "alle stærke og stridige Følelsers ædle Ophøjethed". "Dette blev altsaa Enden. . . for ham og for hende! Saaledes saa' de altsaa ud, disse stærke og frie Følelser, som jeg havde tilbedt og eftertragtet! Hvilken Ynk! Hvilken Nedværdigelse!" (s. 235).
Det melodramatiska pistolskottet är en ny version av Ishøjs självmord i Den gamle Adam. Højsang ter sig som ett inlägg mot fantasteriet i kärlekslivet. Hackes och hans tillbeddas förhållande är underligt haltlöst, såvitt jag förstått rätt en platonsk courtoisie, där kontrahenterna frossar i smärtans vällust och ersätter en befriande handling med stora ord och citerade brottstycken ur litteraturen. Satiren bärs i hög grad upp av de många litterära reminiscenser som hjältarna släpar på. Det är tydligt att diktaren siktar mot ett litterärt tidsmode; det framgår till yttermera visso av ett brev till Viggo Stuckenberg, den bland de unga som Pontoppidan kände bäst och skattade högst, om han också långt ifrån okritiskt följde hans arbete. Brevet skrevs i anledning av Valravn, andra berättelsen, utkommen tidigare på året; den handlade om vanmäktig kärlek och skildrade en drömmare, vilsekommen i verkligheten.
Stenløse 16. Sept. 96.
Kære Stuckenberg!
En Gang før har jeg haft Pennen fat for at svare paa Deres Brev; men det gik mig da, som det igen gaar mig nu, – jeg vidste ikke, hvor jeg skulde tage fat paa den Himmelglobus, som De tilkaster mig i Deres filosofiske Boldtspil. "Forholdet mellem Mand og Kvinde", – det er sikkert for stort et Emne at behandle udtømmende i et Brev, og jeg vil derfor slet ikke begynde derpå.
Derimod kommer jeg til at tænke på, at jeg nylig har skrevet 290 en Bog, der berører denne Sag intimere, end maaske nogen af mine andre Bøger. Den er færdigtrykt og maa udkomme om nogle Dage. Jeg skal sende Dem den, og naar De har læst den – som jeg nu har læst Deres "Valravn", – så, troer jeg, kan vi snakke sammen med bedre Udsigt til at forstå hinanden.
Blot må jeg allerede nu slå fast, at hvad jeg i vor Samtale berørte, var alene den forholdsvis beskedne "Påstand", at i vor Tid ytrede Kærligheden sig – både i Livet men navnlig i Literaturen – gennemgående på sygelig og umandig Vis. Man røber overalt en påfaldende Forkærlighed for sådanne erotiske Tilstande, hvor Menneskets Forstand og Vilje kues i Stedet for at skærpes. Ja, man betragter som de allermest ophøjede Øjeblikke sådanne, i hvilke den, der elsker, er så berust af sin – lykkelige eller smertelige – Følelse, at han ganske mister Herredømmet over sig selv og lader sig vride som en Karklud mellem en Kokkepiges Hænder. Deraf den uforholdsmæssige Plads, som den "ulykkelige" Kærlighed optager i vor seneste Literatur. At hænge sig af Kærlighed er jo endnu i vore Dage højst poetisk.18 De skriver selv i Deres Brev, at den når højst, der har den mest "skærpede Sorgfornemmelse" overfor det erotiske. Hvorfor det? Husker De, at Grækerne talte om den "skidne" Sorg?
Men – som sagt – vi snakkes ved en anden Gang.
Venlig Hilsen og Tak for Brevet.
Deres hengivne
H. Pontoppidan.19
Valravn var alltså för Pontoppidan en "ugræsk Bog" – för att använda Georg Brandes' ord om Johannes Jørgensens Livets Træ några år tidigare.20 Stuckenbergs bok måste för Pontoppidan ha tett sig som en perfekt bekräftelse på vad han velat säga med Højsang, som dock ännu mer torde ha udden vänd mot annat håll, mot den unge Helge Rodes Styrke och mot Jørgensens nödtorftigt förklädda självbekännelser om hans och Stuckenbergs ungdomsliv i Foraarssagn, En Fremmed, Sommer, Livets Træ, Hjemvee. Om Poul Berger heter det ju i Lykke-Per, att han gång på gång hade "genfortalt sin egen Kærlighedshistorie under Form af en Digtning, der – som adskillige andre af Tidens Kunstfrembringelser 291 – var besynderligt sammenrørt af den blegsotigste Romantik og den mest tykblodede Naturalisme, ligesom Tonen i den svingede holdningsløst mellem Klynkevornhed og krampagtig Titantrods" (6, s. 25).
De två vännernas tidiga böcker gav Pontoppidan en viss rätt i hans syn på den unga litteraturens erotik; hos båda är det ofta ett tillstånd infekterat av ånger och samvetskval.
Mot denna bakgrund synes det klart att Pontoppidan talar med berättarens stämma, när denne i epilogen "drømmer om en ny Tid og en ny Slægt, hos hvem de store Passioner ikke som hos vor er et uhyggeligt Delirium, der ufravigeligt ender med Selvmord eller Vanvid, men for hvem Lidenskaben er som et helligt Igenfødelsens Bad, der adler Sindene, staalsætter Viljerne, udspænder Aandens Vinger til paa Ørnevis at hæve sig i støt og stolt og rolig sejlende Flugt..." (s. 265).
I Livets Træ går Jørgensens alter ego en sommarnatt hem från Dyrehavsbakken och drömmer en ruelsens dröm om "en ny Slægt – en Slægt, som ikke søgte Lykken i Drukkenskab og Vinrus, og ikke ødte sin Elskov i Armene paa en halvfuld Kvinde, hvis Ungdom var til at plukke for alle, der kom forbi. En Slægt, dygtig til Arbejd – en Slægt, der sov uden onde Drømme – en Slægt med sunde Sanser og et stolt Hjærte … " (Udv. Værker 1, s. 275.) Edvard Brandes hade i sin anmälan av boken funnit denna framtidsvision väl "teologisk", vittnande om tidens skuldkänsla inför erotiken.21 Jag tror att det föresvävat Pontoppidan något liknande då han skrev detta komplement till Aages profetia – allusioner av detta slag är långt från ovanliga hos honom. I förbigående kan nämnas att Jørgensen i sin nästa bok Hjemvee 1894 anlade täcknamnet Glob, och att Pontoppidan i de senare upplagorna av sina småromaner döpte om hjälten med det namnet.
Men Højsang är inte lätt att rationellt komma till tals med. Dess innebörd gömmer sig bakom sju lås. Det är inte konflikterna i sig själva det kommer an på utan det ljus som faller över dem. Komplikationen ryms här mer än annars i berättarens förhållande till det berättade och författarens till berättaren. Häri speglas diktarens ambivalenta hållning till det som är bokens huvudproblem. 292 Vill man få en inblick i dessa stridande tankar har man god hjälp av den dramatiserade versionen De vilde Fugle, 1902, och romanens andra, helt nyskrivna upplaga som är ett ålderdomsverk. Det är mödan värt att göra jämförelsen, ty den förklarar några av de dunkla ställena och kastar ett ljus över diktarens tvesyn överhuvud. Det är självfallet överflödigt att påpeka att Pontoppidans livsåskådningstankar inte tål vid att kedjas ihop till ett helt vars hållbarhet sedan prövas; han betackade sig för äran att anses ha serverat någon livsåskådning. Højsang innehåller just en av hans många satirer över de andligen vaccinerade, liksom ett gäcksamt memento för den som vill fånga magister Glob i tvetalan. När det sagts att Pontoppidan som tänkare inte bara var osystematisk, utan också oskarp så bör det omdömet förses med ett komplement: diktarskapets medvetna inriktning på att gestalta livets egen systemlöshet, dess förvirring och inkonsekvens.22 Och framför allt, Pontoppidan har diktat över sin egen erfarenhet: att vår kropp hyser många själar, att människan inte är densamma igår och idag. Denna upplevelse, som var central, skulle ju naturligt ha kunnat leda i riktning mot en relativistisk och överseende ståndpunkt. Men det sker inte. Han var i det smärtsamma predikamentet att samtidigt vara en granskare av personlighetens äkthet och handlingslivets konsekvens.
Sex år senare skrev Pontoppidan alltså om Højsang till dramat De vilde Fugle. Försöket föll inte obetingat lyckligt ut, essensen av hans egenart hade svårt att följa med över i ett skådespel, ty den ligger just i samspelet mellan replik och författartal.
Man är naturligtvis inställd på att fatta titeln ironiskt. Men i december samma år skriver han till Lundegård: "'De vilde Fugle' fik en ublid Medfart her af Kritiken, hvad jeg iøvrig var forberedt på. Jeg har aldrig tænkt på at indsende det til noget Teater og har overhovedet ikke skrevet det særligt med en Opførelse for Øje. Jeg vilde blot prøve at udskære det Drama, der virkelig findes gemt i 'Højsang' men hvor det er så forputtet, at det har været vanskeligt at få Øje på det mellem de mange Fortæller-Refleksioner. Og Anledningen var den, at jeg har følt Lyst og Trang til at tale de 'vilde' Fugles Sag i disse 293 meget tamme Tider, vi for Øjeblikket gennemlever her i Landet, og som så tåbeligt forherliges." (Min kursivering. L, 17.12.02.)
Detta är onekligen överraskande. Här öppnas dörren för en rakt motsatt tolkning mot den jag tidigare utgått från. Vilka är de vilda fåglarna vilkas sak Pontoppidan velat tala? De kan inte vara några andra än den galne klittassistenten och hans tillbedda, den lidelseromantiska frun till Storgården. Är då den första läsningen av Højsang oriktig? Den är i det väsentliga riktig, men inte till hundra procent. Det är tydligt att vi inte blint skall förlita oss på romanens prosaiske berättare när han i epilogen håller bokslut över sina upplevelser.
Under de år som gått sedan Højsang utkom hade dessutom situationen förskjutits en del. Diktaren, som alltid lyssnade efter "tidens rytm", har upplevat hur de feberheta pulsslagen som han med åtskillig sarkasm diagnosticerat höll på att mattas till flegmatisk takt. Den litterära situationen tecknar han så här i ett brev till Lundegård: "Jeg længes efter igen at læse noget svensk Literatur. Nordmændene keder mig. Selv Bjørnsons nye Skuespil som jeg læste forleden, interesserede mig ikke. Det er Præstepræk og Degnelyrik. Herhjemme fremkommer der jo hellerikke meget, som man kan glæde sig ved. Der er mellem de yngste en Mand, der hedder Johannes Jensen. Falder du over en Bog af ham, skal du læse den; han er vild og stærk." (25.3.99.)
I Snertinge, en halvmil från Kattegatt, "et skovløst men højt og bakket Landskab med megen Himmel og Overflod på Storme"23 bodde Pontoppidan somrarna omkring sekelskiftet och höll domedag med tiden. Lykke-Per är ju en uppgörelse med "det lidenskabsløse danske Folk med de blege Øjne og det frygtsomme Sind". De vilde Fugle skrevs under den tiden, och har färgats av den stora romanens tankevärld. I dramat är det nu också Hacke förunnat att säga några beska saker om den nationella typen. ("Et fortrinligt Eksemplar af en vestjysk Agrar af Korthalstypen. En fortjenstfuld Udvikler af den nationale Gødningsindustri" [s. 36].)
Förloppet har uppenbart varit, att diktarens tvesyn arbetat vidare sedan Højsang utkom. Det satiriska sökarljuset har skiftat 294 några grader. Händelserna är lagda tillrätta till klittassistentens favör, och hans motståndare har förlänats ett moraliserande och spetsborgerligt drag. Lindernark har blivit en aning fariseisk och några bifigurer har införts i handlingen för att markera avståndet mellan den skadskjutn; vildfågeln och hönsgårdens tama fjäderfä. Fru Lindemark blir inte sinnesförvirrad, och Hacke skjuter sig inte men segnar död ner för den tillbeddas fötter i en för övrigt ganska melodramatisk slutscen.
Nu fanns det ju antydningar i denna riktning redan i Højsang; man anade en motvilligt avtvungen respekt för de passioner som är föremål för författarens drift. Edvard Brandes, som var en skarpsinnig litteraturbedömare när han var oförvillad av taktiska hänsyn, tyckte sig finna att det "trods Bogens Ironi" låg ett visst storstilat drag både över fruns och hennes älskares bedrövliga gestalter (Politiken 25.10.96.).
Svängningen från Højsang till De vilde Fugle illustreras tydligast i det bruk Pontoppidan gör av en av bifigurerna, socknens förkomne hjälplärare Langer. I romanen har han på sin lott några sarkasmer om Hackes kvasidemoni, i skådespelet är han författarens språkrör och tillhandahåller i en stor Drachmannsk bild den rätta tolkningen: "Et rigtig Vrag – som De før saa kønt bemærkede. Herregud, ja! Det er nu engang først i den Tilstand, at en saaden Oceanflyver kommer os fladbundede Joller paa nært Hold." – – – "Det er, ligesom naar Synet af en død Vildgaas faar alle de tamme Rappere i Møddingpølen til at klapre med Vingerne af Rejselyst og Eventyrlængsler" (s. 127 f). Här är alltså, tydligare än i Højsang, de stäckta vingarnas tragedi åter berättad.
Det är naturligtvis svårt att inte tänka på Drachmann i samband med Hackegestalten. Pontoppidans inställning till den store lyrikern var ju kluven på just det sätt som han framställt i skildringen av Højsangs hjälte. Under nittiotalet var Drachmann tillbaka i ungdomens utmanarattityd, åter på kant med samhället. Det var under Edithtidens sista år, han skrev Unge Viser, Melodramer och Kitzwalde. Det är ragnarökstoner och "aller-helvedeskarls"-stämning. "Den farende Svend er bleven en Landsknægt, der raaber: 'Gaa paa Landevejen ud, slaa ihjel'." 295 (Rubow.) Det är Hacketypen, sådan den ges i Højsang, en gengångare från riddartiden. Ett par av de drag som i Lykke-Per förlänas Fritjof Jensen finns redan här, till exempel den problematiska dödsskräcken. Fritjofs bakrusmonolog om räkenskapens dag finns företecknad i Hackes alkoholförtvivlade spekulationer över det hinsides. Man skall lägga märke till att Fritjof vinner i sympati i Lykke-Pers senare delar; utvecklingen kan sammanställas med den som försiggår i De vilde Fugle. Här dominerar ju den tragiska medkänslan med den ensamme, föremålet för småfolkets missunnsamma skvaller. Det var Drachmanns situation under hans sista, trista år. Till belysning av denna förskjutning meddelas några rader ur ett brev skrivet efter det Pontoppidan burit den döde skalden till graven i Skagen:
"Det var en stemningsfuld og storstilet Ligfærd, som vel ikke helt kan siges fri for et Tilløb til Maskerade, men også det passede jo til Anledningen. Jeg havde jo i en Række År stået Drachmann fjernt; men jo ældre jeg er bleven, des bedre har jeg vidst at værdsætte ham ikke alene som Digter, men også som Personlighed. Vi blev tilsidst Venner. På sin 60-Års Fødselsdag sendte han mig – som Svar på et lille Digt – et Brev som jeg nu er glad for." (L, 16.2.08.)
Raderna kan tjäna som ett korrektiv till det makalöst ondsinta Drachmannporträtt som man på sina håll fann att Pontoppidan gjort sig skyldig till i Hans Kvast og Melusine, utkommen månaderna före Drachmanns död. Likheterna mellan Hugo Martens och denne har överdrivits, men Drachmann är nog ändå i någon mån implicerad. Förhållandet är så egenartat att man letar efter en psykologisk nyckel. Men Pontoppidans tvesyn var kapabel att omspänna sådana motsatser.
Højsangs sista upplaga är tillrättalagd efter skådespelet. Möjligen kan man tala om ett litet tillbakatåg från författarens tidigare ståndpunkt. Romanen omarbetades redan 1910 för den tyska upplagan i Der Teufel am Herd, men den danska utkom först 1921. Det avgörande indiciet, Langers ord om det stolta vraket, har överförts hit, nu lagda i munnen på berättaren. Historien är inte längre i jagform, först i epilogen demaskerar sig författaren, "uværdige Magister Glob, fyrretyve Åar gammel, 296 komplet skaldet, ugift, altsaa ogsaa uden andre Hovedprydelser". Slutradernas berömda framtidsdröm är omformulerad som en hyllning til medelvägen, och ännu mer än i originalversionen har man anledning att vara misstänksam mot den skrivande skolfuxen, trots all hans klädsamma självironi: ". . . saa er det atter mig, Magister Ludvig Glob, der staar deroppe ved en Skrivepult og drømmer med en Pen i Haanden. . . drømmer om en ny Tid og en ny Slægt, der ikke forveksler Lidenskab og Hysteri, ikke skammer sig ved at vandre ud efter Næsen paa den gyldne Middelvej, ikke formasteligt leger med de store Passioner for at udfylde Sjælens Tomhed," o.s.v. (Noveller og Skitser III, s. 78.) Historien handlar nu om "Kanariefugles Ørnedrømme", detta enligt Globs egen utsago. Men vem som är kanariefågeln låter han vara osagt, om de älskande eller han själv!
Pontoppidan har i ett brev till författaren Niels Jeppesen förklarat bokens genesis. Här ges en tolkning av de konstnärliga drivkrafterna som samspelat vid konceptionen. Och dessa svarar till de idémässiga grunder som han framställt i det äldre brevet till Lundegård: (Jeppesen hade anmält Højsangs andra upplaga 1921)
"– – – Og endda husker jeg, at jeg under Læsningen følte Trang til straks at give mig Luft overfor Dem, og det både med Bifalds- og Mishagsytringer. De sidste skulde, tror jeg nok, gælde Deres Bemærkninger om 'Højsang', som De vistnok (som så mange andre) har fået i den forkerte Hals. Bogen er en literær Satire i Lighed med 'Kærlighed uden Strømper', og dens Værdi beroer ikke på Karaktertegningen, som tværtimod helst ikke må være for indtrængende, da Satiren i så Fald nemt vilde lide Skibbrud på det tragiske. Det var for at undgå dette Forlis ved Scylla, at jeg i min første Udarbejdelse kom for nær Charybdis og havnede i virkningsløs Overdrivelse." (15.3.22)24
Det sista är nu knappast riktigt. Denna slutversion, en kompromiss mellan de tidigare, är icke jämförlig med Højsangs A-upplaga. I och med att författaren släppt jag-fiktionen, som var hans kanske starkaste suggestionsmedel, har halva poesin gått i stöpet. Det är stor skada att flera av dessa uttunnade och doftlösa omarbetningar konserveras för evärdlig tid i standardutgåvorna 297 (Noveller og Skitser I-III), allt under det att de fräscha originalen blir allt omöjligare att uppdriva.
Kärlekens död i äktenskapet
1. Emanuel och Hansine
I Højsang rörde Pontoppidan flyktigt vid temat för flera småromaner omkring sekelskiftet: kärlekens död i äktenskapet. Motsatserna dras till varandra, men vad som främjar och framkallar förälskelsen gör samlivet omöjligt. Första gången vi möter denna tanke är i Det forjættede Land, där den också blir föremål för en teoretisk utläggning av det slas som diktaren gärna infogade i den gestaltande diskussionen. Det sker i Emanuel Hansteds samtal med fröken Ragnhild Tønnesen om förutsättningarna för det ideala äktenskapet. Fröken Tønnesen menar att det som kallas äktenskaplig lycka betingas av något "som vore Bedsteforældre med et noget svulstigt Udtryk benævnede 'Hjærternes Harmoni' og som vi i vore Dage vel vilde kalde saadan noget som Nervesympati," – – – "dermed mener jeg, at alt, hvad disse to Personer ser, oplever, hører, læser osv, gør et ensartet Indtryk paa dem bægge." Emanuel bemöter henne med harmsen sarkasm; mot denna egoismens självfördubbling sätter han den idé varöver han byggt sin nya tillvaro, den om kontrasternas inbördes attraktion. Personlighetens växt och utveckling nås bara tillsammans med den "som med et for mig nyt Tanke- og Følelseliv, en fra min grundforskellig Opdragelse kan berige min Viden, udvide Grænserne til alle Sider og ligesom fordoble Verden for mig". (DFL, B (1903), s. 356 ff.)
Det är denna idealism som romanens utgång så obarmhärtigt vederlägger. Emanuel kommer att längta ut ur mullberget. I stället för det fruktbara växelspelet mellan två olika instrument blir det en skärande dissonans. Äktenskapet med bondebruden blir dagar och år av tigande tystnad, en osynlig, spöklik mur reser sig emellan dem. Med små, antydande medel är detta förlopp gestaltat och utan att ett ont ord växlats. Här har Pontoppidan använt sin finaste konst: att avslöja med diskretion. Historien om Emanuels äktenskap är diktad över en dyrköpt 298 erfarenhet men också över ett dyrbart minne, bevarat efteråt "ukrænket i mig som noget helligt". (U, s. 162.) Djupsinnigt är båda makarnas lemlöshet framställd. De lämnar båda sin grogrund för att mötas på halva vägen, ingen av dem har längre roten i egen jord. Deras ursprung och barndomsminnen, som format dem till vad de är, är starkare än kärlek och god vilja. De drar dem båda med obetvinglig makt till sig igen. Detta var en av de formel i vilka författaren upplevt ödet som en övermäktig realitet. Han diktade över den i Lykke-Per. Ingen är fri. Det inre arvet kan ingen förslösa, den oegennyttigaste altruisten – Emanuel – lika litet som den hämningslösaste livsbejakaren – Per Sidenius. "Der klæber en uimodstaaelig Trolddom ved de Brosten man har slidt som Barn", tanken bakom Neergaards ord till Per behärskade också Pontoppidans diktning om man och kvinna. Emanuels dragning mot Ragnhild Tønnesen, kulturkvinnan som för in oron i hans slutna värld, speglar på långt avstånd diktarens erfarenheter under det första äktenskapets slutskede efter mötet med Antoinette Kofoed. I A-upplagan var den förhäxning fröken Tønnesen utövar på hjälten tydligare uttryckt, och här fanns några betecknande passager som fått utgå i B-upplagan, – det var vanligt att Pontoppidan vid sina omarbetningar ytterligare befriade sig från det biografiska underlaget. (D D, s. 191.)
I minnena, särskilt i Undervejs til mig selv, är förhållandet till hans första och hans andra hustru finkänsligt berört, dock tillräckligt klart för att antyda bakgrunden för mycket av vad han skrivit om främlingskap och valfrändskap i äktenskapet. Förälskelsen i Mette Marie var, säger han i den mera öppenhjärtiga slutversionen, "paa Trods af almindelig anerkendt Fornuft og alle Advarsler" (U, s. 154); Antoinette Kofoed var, av flera vittnesbörd att döma, kamraten med vilken han delade allt.
*
När Per Sidenius lämnar sin hustru och drar bort till ensamheten gör han det därför att han förstått att två människor som inte har samma bakgrund och livsrytm i längden gör varandra illa – i hans viktiga samtal med Inger om pastor Fjaltrings hemliv är denna insikt redovisad.
299
2. Lille Rødhætte
I de stora personlighetsromanerna är detta framställt övervägande som en individuell tragik, utan sociala anknytningar. Men i de små romanerna tog Pontoppidan upp samma erfarenheter och satte in dem i ett sammanhang med konventioner och moralföreställningar. Det råder här en viss arbetsfördelning mellan de stora och de små verken.
Romanen om Lille Rødhætte, också den skriven under de starkt produktiva Lykke-Per-åren (1900), är här av ett visst intresse, även om den nog väsentligast rör sig kring andra frågor. Den är en tragedi om moderskärleken och dess offer. Dess kärnproblem torde vara förhållandet mellan den moraliska och den juridiska rättvisan. Av Pontoppidans alla verk lånar det sig bäst åt ett studium av hans arbetssätt, det förekommer nämligen i tre olika bokupplagor med ungefär ett decenniums mellanrum.
Lille Rødhætte, eller som titeln senare kom att lyda, Thora van Deken, handlar om en kvinna som för att bevara en gård och en förmögenhet åt sin dotter undanhåller ett testamente och begår mened. Rubow menar att boken rör sig om skilsmässans nedbrytande verkningar.25 Detta är inte oberättigat, åtminstone för den första avfattningen. Här framkallas i viss motsats till i de senare intrycket att hjältinnan själsligt och moraliskt nedbrutits av skilsmässan. Och hennes handlingssätt med testamentet och edssvärjningen har icke den storslagenhet som det senare fick. Hon är åtskilligt skuldbelastad också i författarens ögon. Pontoppidan har ännu icke dragit konsekvenserna av motivets möjligheter.
Thora bär på ett frätande barndomsminne: hennes mor försköts av sin man till förmån för en yngre kvinna. Detsamma händer henne själv. Efter sjutton års äktenskap gifter godsägare Engelstoft om sig med en ung borgerlig flicka. I A-upplagan, men bara här, skildras detta som en ansvarslös kapris, med anknytning till Den gamle Adams meningsutbyte om skilsmässan: "En Aften paa en Klub-Maskerade inde i Købstaden havde han set Realskolebestyrerens Søster, en ganske ung Pige af en pragtfuld, 300 zigøjneragtig Skønhed; og tre Maaneder efter havde Separationen fundet Sted." (A, s. 1 f.)
Här fanns också på slutsidorna ett sedermera struket parti som leder oss direkt in på den fråga som Pontoppidan vid sekelskiftet var mycket starkt upptagen av. "Herredsfogden", som anklagar sig själv för att ha nedbrutit Thora van Dekens tro på människorna och rättfärdigheten den gång han i kraft av en "obarmhärtig och vanvettig lag" upphävde hennes äktenskap, avger en protest som läsaren är benägen att uppfatta som bokens sensmoral: "Jeg vover at paastaa, at fra denne forbryderiske Lov om Skilsmisseretten stammer fortrinsvis den Uvederhæftighed, der er det moderne Samfunds Kræftskade. Kan man ogsaa tænke sig noget mere ulogisk end saaledes at rokke ved selve det Fundament, hvorpaa hele Samfundet er opbygget – det ægteskabelige Hjem. Er det underligt, at et Hus vakler, naar man Aar for Aar udhuler Grunden under det? . . . Men vort Samfund vil ogsaa styrte i Grus en Dag. Intet er vissere!" (A, s. 197.)
Teserna faller rätt mycket ur ramen för tragedin och kommer något burdust och oförmedlat. Historien är nämligen på intet sätt tesdrivande i övrigt. Avsikten med strykningarna i de som helhet vida bättre senare upplagorna är klart skönjbar. Man kan tydligt se hur Pontoppidan vid omskrivningarna strävat att förskjuta tyngdpunkten utifrån och inåt och befria historien från det drag av aktuell problemdebatt som ursprungligen insmugit sig. Det programmatiska uttalandet av den olycklige domaren kom med av bara farten, misstänker man; diktaren behandlade ju under samma månader ämnet i en annan historia, där han verkligen direkt var ute i reformativa avsikter. För övrigt hade han tillräckligt klart men utan pekpinne åskådliggjort samma tankar i ett tidigare avsnitt av boken, vid godsägare Engelstofts samtal vid sin dödsbädd med Thora van Deken. (A, s. 46 f., jämför även A, s. 76 och A, s. 113.)
*
Vi har sett hur Pontoppidan i de föregående småromanerna oavlåtligt kretsat kring kärleken, äktenskapet, hemmet och deras 301 konfliktmöjligheter, hela tiden i en skeptisk och lekfull ton, bakom vilken man anar ett liksom med våld undertryckt allvar. Tendensen i dessa böcker är icke entydig, dock kan man nog tala om en utveckling i åtminstone ett avseende. I sina tidigaste inlägg hade han ju utifrån sin själländska utsiktspunkt talat förnuftets och prosans sak och värnat om den gamla nyktra äktenskapsetiken mot den nya tidens kärlekskult och sensualism. Men redan samtidigt med detta och framför allt senare mot nittiotalet framställde han lika eftertryckligt som någon av genombrottets "romantiker", en Jacobsen, en Drachmann, en Gjellerup, kärleken som en naturmakt. Till och med en roman som Mimoser finner man i en samtida historik betraktad som en frukt av detta synsätt: "Læren om Kjærligheden som en Art Besættelse, hvis Vælde ingen Villie kan modstaa, en Afgrund, som selv den mest skarptskuende Intelligens blindt maa styrte sig i, – – –" (P. Hansen, Illustreret dansk Litteraturhistorie III, s. 673.) Pontoppidan skrev om de fria fåglarnas lycka, men han gjorde det gärna med ett leende som var svårtydbart, halvt skalkaktigt, halvt betaget. Denna dubbelhet har delvis sin grund i att ämnet för hans del var mättat med personliga upplevelser av på en gång smärtsam och befriande art, samtidigt som det hela tiden mottog litterära tillflöden från författarens samtida. Och dessa tillskott är det företrädesvis som konstituerar verkens satiriska struktur.
Dock, satiren är en täckmantel vars insida är lidelse. Med all den skepsis och raljans Pontoppidan här kan utveckla är han dock på spaning efter en ny etik som kunde sanera förhållandet mellan man och kvinna. Han är här individualist som alltid, men han är samtidigt medveten om den hänsynslösa individualismens tragik. Förhållandet mellan personlighetens rätt och alla de sociala förpliktelser som gemensamhetslivet innebär är väl det centrala problemet här. Han sökte en väg som kunde visa sig framkomlig utan att såra någondera principen. Men då han inte kunde acceptera kompromisser finner man hos honom mindre av försiktig reformvilja, mera av samhällsomstörtande hugskott. Och ändå: med all sin radikalism upplevde Pontoppidan utvecklingen på detta område som sonen av en gammal prästgårdskultur 302 där orubbliga principer härskat. Uppluckringen av de fasta äktenskapsformerna som förbereddes under dessa år hade för honom sina djupt tragiska sidor. Det sätt varpå hans eget upplösta äctenskap verkat som en sprängkraft i hans diktning vittnar indirekt om detta. Pontoppidans reaktion hade sina sidostycken här och var i samtida litteratur; ett av dessa var Zakarias Nielsens Den store Magt 1898. På ett lägre plan erinrar den före detta skollärarförfattarens diskussionsromaner i mångt och mycke: om prästsonens. Bådas böcker formades utifrån brytningen mellan gammalt och nytt.
Genomgående hos Pontoppidan är denna insikt: de moderna äktenskapsformerna utgör en mycket bristfällig kompromiss mellan den gamla, på materiella och patriarkaliska grundvalar baserade sammanlevnaden och den frambrytande individualismen med dess från religiösa tabuföreställningar frigjorda syn på erotiken. Gång på gång gestaltar han de svårigheter som tidens frihetskrav försatt äktenskapet i. I Mimoser, som både är en litterär satir och ett inlägg i en sakfråga, framställde han ett äktenskap som ödeläggs av ett konsekvent fattat renhetskrav, men han gjorde det på ett sådant sätt att själva den äktenskapliga institutionen försåtligt ifrågasattes. I Den gamle Adam lät han ju både en konservativ syn och en ytterliggående radikalism komma till tals utan att lämna någon medelväg öppen. Gemensamt för de små och stora verken är att de skildrar den bittra disproportionen mellan känslornas högtid och vardag, mellan den fest vi drömmer om och den prosa vi tvingas gestalta i det dagliga livet. Han såg detta dilemma ur olika synvinklar. Ibland levde han mycket nära eller i sina människor, ibland betraktade han kärlekens trångmål och förhinder från ansenlig höjd, så att ett kyligt och rofyllt avståndsperspektiv uppnåddes. Med någon förenkling kan man säga att Pontoppidan var skeptiker av erfarenhet men romantiker av natur. Hans satir över känslolivets romantik hade en fruktbar grogrund i hans ungdomsliv: som nämnts har den känslostarke och erotiskt impulsive unge mannen i hans småromaner flera drag gemensamma med den yngling diktaren porträtterat i sina minnen. Så i Højsang; här framställde han en kärlek som stelnat till hat under äktenskapets vardag, 303 och framför allt skildrade han den chockverkan detta har på den besökande studenten. Han bekräftade här den erfarenhet som Det forjættede Lands historia om Emanuel och Hansine givit uttryck för, att motsatserna attraherar varandra i kraft av en lömsk och ödesdiger romantikens lag.
Utifrån denna skepsis mot karaktärens, känslornas och viljans soliditet skapades Pontoppidans satiriska, i grunden pessimistiska diktning om man och kvinna. Först och sist är han här på linje med sin antiromantiska helhetsförkunnelse. Det moderna äktenskapet blir då en halvmesyr, ett lappverk för att nödtorftigt skyla över den erotiska obeständigheten. Det fortlever orubbat som en följd av vår oförmåga att vidkännas våra instinkter och vår sanna natur. Det är dessutom inte längre någon helt ärlig samhällskonvention. Det ingås, ofta på grundval av en flyktig förälskelse, under statens och religionens benägna överinseende och under former som tycks förutsätta ett livsvarigt förbund. Men då dessa samma auktoriteter insett att det är "over Evne" har man lämnat en bakväg öppen ut ur det i stället för att från grunden ompröva hela institutionen. Lagarna och sederna sanktionerade en omedveten oredlighet som hade sin grund i vår eviga romantik. De citerade domsorden i Lille Rødhætte om äktenskapets och hemmets kris följdes av en passage som klart visar att det inte var något återtåg författaren önskade utan en radikal förnyelse: "En Tilbagevenden til de gamle Ægteskabsformer er nu en Umulighed. Det maa være det kommende Aarhundredes Opgave at lægge Grunden til en ny Samfundsbygning paa bredere Basis og med friere Udsigt." (A, s. 197 f.)
3. Det ideale hjem
Ett utkast till en sådan gjorde diktaren på tröskeln till det nya seklet. Han levererade ett positivt reformförslag, något som är nästan unikt i hans författarskap. Det pläderade för ett nytt matriarkat, det ville skilja erotiken och äktenskapet åt, det utlöste mannen-fadern ur gemenskapen och konstruerade en splitter ny familjetyp uppbyggd på syskonkänslan. Det ideale Hjem ger en mycket god uppfattning om vad det var Pontoppidan 304 hade att invända mot de gängse samlevnadsnormerna; den nedgörande kritik som bestås dessa är både slagfärdig och på flera punkter träffande. Däremot är det fråga om hur allvarligt han själv egentligen uppfattade sin djärva nykonstruktion. Den skulle ha gjort rent hus både med de grundläggande livsformerna och en god del av den sociala etiken. På alla de punkter som direkt och indirekt kritiserats i hans tidigare böcker har han här insatt häpnadsväckande alternativ. I sin tillägnan till hustrun ansåg han också en lugnande försäkran vara befogad. Det ideale Hjems publicering föregicks av en del sensationslöften från förlaget, kritiken tog emot den tämligen omilt och hade lätt spel med inkonsekvenserna, allt under reverenser för stilen och berättarglädjen. Men Pontoppidan betraktade det skönlitterära momentet som underordnat det ärende han ville ha framfört. I ett brev till Lundegård heter det: "Jeg afsender idag 'Det ideale Hjem' til din Hustru. Og jeg beder nu om, at Bogen ikke bliver bedømt som Fortælling men som Journalistik, der af praktiske Grunde har fået Novelleform. Du skriver, at jeg altid bliver begunstiget af Kritiken herhjemme. Det ved jeg dog ikke. For 'Det ideale Hjems' Vedkommende gælder det i alt Fald ikke. Jeg har måttet høre meget ilde for den Bog." (8. 1. 1901.) Han var dock inte villig att abdikera från sin ståndpunkt. Den 25 juni samma år återkommer han till ämnet. "Men når du mener, støttende dig på en Udtalelse i mit sidste Brev, at jeg skulde have ladet mig påvirke af Kritikens nedsættende Dom om Bogen, så tager du dog fejl. Men – ikke sandt? – du kender sikkert af Erfaring noget til den Misfornøjelse med sig selv, der kan gribe En, når man afslutter en Bog. Den Begejstring, hvormed man har arbejdet på den, er fordampet, Kræfterne er slappede, Evnen udtømt, og man sætter det sidste Punktum med en uhyggelig Fornemmelse af at man næsten ingenting har fået frem af det, der i Begyndeisen spændte En om Hjærtet. Nu har jo absolut det novellistiske ikke været Hovedsagen for mig i 'Det ideale Hjem', og derfor synker Stoffet sammen i Slutningen, hvor den psykologiske Motivering ikke lader sig erstatte af Påstande."
Diktaren, som utifrån sitt kritiska kastell beskjutit tidens 305 världsförbättrare med många skarpa pilar, fick för en gångs skull erfara hur det var att kläda skott för framtidssamhället. Hans tvivel angående slutpartiets hållbarhet var höggradigt berättigade: liksom Adam Malling för sina teoriers skull offrar sin unga hustrus lycka prisgav författaren i konsekvensens namn all psykologisk rimlighet. De fantaster som Pontoppidan tidigare gått hårt åt är nyktra realister vid sidan av Adam. Och dock är denne en av sin skapares få skötebarn, intagande, stillfärdig och reflekterande, ett förunderligt levande porträtt som tecknats mot bakgrunden av en omöjlig utopi. Och denna omöjliga utopi är i sin tur en sinnrik, ja utspekulerad konstruktion, vars alla positiva element noggrant svarar mot brister som Pontoppidan tidigare påtalat. Att den tvingades så högt upp över alla realiteter antyder vidden av det dilemma som tett sig för författaren av Det ideale Hjem.
Boken framställer med mycken sympati ett hem samlat omkring en frånskild dam, fru Malling. Hon och hennes vuxna barn, en dotter och sonen Adam, lever i fullkomlig harmoni. Minnena från skilsmässotiden och skammen över att vara faderlösa har tidigt bundit dem samman till en sluten enhet. Fru Malling och hennes man har aldrig upphört att älska varandra, men har – i enlighet med en av författarens krontankar – just därför inte kunnat leva tillsammans i en äktenskaplig slentrianvardag. De har varit varandra för olika, har alltså ägt de rätta förutsättningarna för att älska och bli olyckliga. I burleskt satirisk kontrast till detta intagande och värdiga matriarkat skildras den konventionella patriarkalismen i professor Schmidts hem: en oandlig vulgäridyll med en bullrande, självgod husfader, en kuvad hustru, en bortskämd son och två förtryckta döttrar. Med denna familj blir det ideala hemmet befryndat: dottern gifter sig med Frederik Schmidt, till stor sorg för brodern Adam som inte bara blir hemlös utan också är "en lidenskabelig Fjende af Ægteskabet, der efter hans Mening var et af de Menneskepaafund, som ved sin Naturstridighed havde forvoldt mest Skade i Verden". (s. 10, detta dock bara i den första versionen.) För att författaren skall få tillfälle att illustrera sin teori i hela dess vidd välsignas äktenskapet med två barn samt upplöses därefter 306 smärtfritt – Adams syster längtar tillbaka till sitt gamla hem och ger för den skull utan saknad avkall på mannen. Detta är en av de punkter där den psykologiska motiveringen alldeles avskrivits för att ge plats åt tesen. En av de övertygelser Pontoppidan härmed ville åskådliggöra var den om det vanskliga i att människor med olika bakgrund och barndom lever tillsammans på grundval av ett livstidskontrakt. I Bjørnsons De nygifte var samma konfliktsituation hovsamt behandlad: den unga flickan som hänger fast vid mor och far så att hon efter bröllopet inte vill lämna dem. Det gamla skådespelet dras in i diskussionen med den kommentaren att Bjørnson ställt problemet riktigt men sedan dragit de oriktiga konsekvenserna. "Han har kun set Pjank og Forkælelse og Unatur i det, som netop er et Naturudbrud fra Sjæledybet, en uvilkaarlig, urmenneskelig Protest mod en Opfattelse af Kønsforbindelsen, der stammer fra en Tid, hvor Kvinderne overdroges Mændene som Slavinder." (s. 40.) Låt man och kvinna älska varandra, menar Adam, låt dem i nödfall gifta sig, men tro inte att de kan rycka upp varandra ur den jord de en gång vuxit fast i, tro aldrig att de förmår skapa ett verkligt hem tillsammans. Såtillvida är tanken äkta Pontoppidansk att den hävdar barndomsintryckens alltbestämmande inflytande, men det är påfallande att Adam i sin kamp mot äktenskapet argumenterar utifrån existensen av en lycklig barndomsidyll som sprängs med giftermålet. Här har Pontoppidan satt sin biografi ur spel.
Men det är inte bara dessa negativa skäl som ligger bakom Adams reformplaner. I sin avhandling "Det ideale Hjem" har han siat om att det tjugonde århundradet skall lösa "Kærlighedens beskæmmende Lænker" liksom det nittonde tillkämpat massorna hoppets frihet och det artonde frigjort tron – som synes tre stadier också i diktarens verksamhets historia. Som ask i ask läggs budskapet in i ny förpackning, förmodligen bland annat för att Pontoppidan skall behålla sin formella ansvarsfrihet. Boken bemöts med munterhet, löje eller indignation – Pontoppidan har väl ansett det bättre att förekomma än förekommas och har också ganska troget anteciperat kritikens mening. Det var också en osedvanligt suverän behandling den underkastade 307 det komplicerade problemet. Målet var att upphäva "Elskovens Vornedskab" under äktenskapet, att ersätta livstidskontraktet med kortfristigare förbindelser – Adam tar utan att blinka konsekvensen av den obeständighet som vidlåder allt mänskligt. De nya livsformerna, "den frigjorda driften", skulle återge kvinnorna deras renhet och stolthet, männen den friarkraft som de nu bara får utveckla högst ett par gånger i livet och barnen "Elskovsbørnenes" sundhet. Pontoppidan låter här sin hjälte företräda en modifierad polygami. Själv får Adam stå för sin lära på ett sätt som inte styrker dess beviskraft. Han förälskar sig under en botanisk exkursion i en jylländsk prästdotter, gifter sig med henne men lämnar henne i det ögonblick hon behöver honom bäst – då hon skall föda deras barn – för att i stället ägna sig åt sin systers.
Man frågar sig om inte diktaren här överväldigats av orimligheten i dessa Adams utopier och gjort sluteffekten till en ironisk vederläggning av hela hans system. Det verkar, för att anknyta till hans brev till Lundegård, som om han resignerat inför det olösliga problemet och med desperat beslutsamhet fört ut handlingen i sina omöjliga – och följdriktiga – konsekvenser. Fallet skulle i så fall vara långt ifrån unikt hos honom: han var fascinerad av detta motiv, konsekvensens tragiska riddare i kamp mot verklighetens snårskog av kompromisser. Man minns Thorkild Müller från Isbjørnen, Emanuel Hansted i Det forjættede Land, Jørgen Hallager i Nattevagt, Otto Kall i Asgaardsrejen, Niels Thorsen i Mands Himmerig. Och lockelsen, befrielsen, bestod i att låta dem löpa linan ut för att sedan förse deras eftermäle med ett frågetecken. Den negativism som man oförtröttat förehållit honom får väl främst förklaras genom denna dialektik som arbetade sig fram mot övertygelsetrohetens tragedier men samtidigt spärrade kompromissernas breda allfarväg. (Exempel: Oscar Geismar: "Uforsonligere Hader end Henrik Pontoppidan ejer dansk Aandsliv ikke.")
Men i Det ideale Hjem är man mindre beredd på detta än annars: det är ju här frågan om en tendensroman vars meningar legat författaren varmt om hjärtat. Hade han velat förläna den minsta grad av praktisk genomförbarhet åt sin nya giv 308 borde han inte ha försatt sin talesman i denna genanta slutsituation.
Det finns emellertid en omständighet som tyder på att Pontoppidan verkligen stått på Adams sida ända till slutet, låt vara att detta slut, som han vidgick i brevet, inte blivit så som han tänkt sig. Han hade haft trettio års betänketid att ändra det när han 1930 infogade boken i tredje delen av Noveller og Skitser. Denna upplaga saknar den förstas avväpnande charm, här är en del av själva tesen bortklippt och programmet åtskilligt uttunnat. Hela Adams och Margretes äktenskap har således utgått; här är han en uppvaktande kavaljer som drar sig tillbaka i god tid, och detta just för att undvika den penibla situation som uppkom i A-upplagan: att tvingas överge henne för att leva i överensstämmelse med sina teorier och rättfärdiga idén om den erotiska omväxlingen. Adam stämmer i bäcken och inte i ån. Det heter i B-upplagans slutrader: "I det Øjeblik, hun forstod hans Hensigt, vilde hun i sin unge Lidenskabelighed spærre ham Vejen, om det saa skulde være med selve sit Legeme, vilde ofre sin Kydskhed, sin Uskyld, sin Ære for at holde ham fast. Men det maatte ikke ske. Dette uerfarne Barn skulde ikke lide og gaa til Grunde, fordi hun i sin Elskelighed og Skønhed havde henrevet ham, saa han et Øjeblik overhørte Fornuftens Advarsler og trodsede de tusinde skæmmende Minder. Helt redde hende fra at slukke sin Livstørst ved Giftbrønden kunde han vel ikke; men ved hans Haand skulde Dødsbægeret i hvert Fald ikke rækkes hende." (Noveller og Skitser III, s. 153 f.)
Detta humanare slut innebar att den gamle diktaren gick på ackord en smula. Det är en tydlig reträtt, ja en amputation av systemet som ju förutsatt att mannen på ett håll sörjde för släktets fortplantning och på ett annat för dess uppfostran.
Pontoppidan hade ju huggit av den gordiska knut som äktenskapsfrågans frihetsapostlar under de gångna debattåren måst resignera inför: frågan om barnen. De placeras alltså i moderns föräldrahem där mormor och morbröder står parata att träda till och där, som Adam uttrycker det, inte en stol behöver rubbas om också modern skiftar älskare tjugu gånger. Den helt fantastiska lösningen anknyter väl till en eller annan antropologisk 309 rapport från naturfolkens liv som Pontoppidan kan ha fått i händerna; det är i varje fall här man har att söka dess närmaste verklighetsmotsvarigheter. Men den var försedd med flera omsorgsfullt uttänkta motiveringar som i högsta grad var hans egna. Just den faktor som i alla tider utgjort äktenskapets raison d'être förvandlades i Det ideale Hjem till det yppersta argumentet för hela systemets sprängning. Boken gör åter bruk av den energiskt fasthållna tanken om svårigheten för människor med skilda individualiteter och utgångspunkter att leva tätt inpå varandra och fostra barn ihop. Fördelen med Adams syskonhem, där den verklige fadern är överflödiggjord, blir därför att barnen kan utvecklas i en konfliktfri miljö i stället för "som Børn af et Ægteskab – at blive Offer for ulige Paavirkning af de to ulige Slægter, hvoraf de er udsprungne, og ende som den Slags Aands-Bastarder som Størsteparten af Menneskene i vor Tid. – – –" (s. 45 f.) Detta är likaledes uteslutet ur den rimligare men slätstruknare B-upplagan.
Under dessa samma år skildrade Pontoppidan ju en "Aands-Bastard", Per Sidenius; i ett tidigare kapitel har visats hur detta bastarddrag är konstituerande för hjältens öde. Det har här att göra med intrycken från en övermäktig fadersauktoritet, som gått Per i blodet och segerrikt gör sig gällande mot hans livsbejakande tendenser. Schemat upprepas som ett ödesbundet förlopp: Per når aldrig kontakt med sina egna barn, de blir skygga för honom, och när han lämnar sitt hem gör han det bland annat för att skona dem från de komplex han själv brutits ned av. Pontoppidan skildrade inte sällan förhållandet far-son som ett främlingskap, där faderns attityd karakteriseras ömsom av rigorös stränghet, ömsom av förströddhet. Vad Per beträffar är hans kluvenhet inte framställd som resultatet av en stridig uppväxtmiljö av det slag som Det ideale Hjem varnar för. Harmonin mellan pastor Sidenius och hans hustru är fast. Dock antydes det att den varit dyrköpt för hans mor. I åttonde boken förekommer en betydelsefull scen som kastar ett sökarljus långt tillbaka i det förgångna. Per möter en av Kirstine Sidenius' barndomsvänner, och denne ger en bild av hennes ungflicksdagar som Per alldeles inte känner igen: en glad och sprudlande natur, 310 den muntraste och frimodigaste i vännernas lag. Sideniusnaturen, som Per fruktat och hatat men som han ändå upptagit i sig, har alltså sitt komplement i ett ljusare mödernearv – modern är en dotter av en Vejleläkare och tillhör en utåtvänd, världslig släkt. Men hon har en gång tvingats att göra våld på sin natur och böjts in under samma öde som sonen! Scenen har säkert en verklighetsbakgrund. Från mycket tidig ålder bevarade ju Pontoppidan den nästan chockartade upplevelsen av sin muntre och elegante morfader, byfogden Morten Oxenbøll i Vordingborg. Man kan också hänvisa till det korta och pinsamma besök i prästgården som fru Pontoppidans broder gjorde en gång; Dines Pontoppidan kunde icke med denne habile världsman och han gjorde som vanligt ingenting för att förställa sig. De två svågrarna hade ingenting att säga varandra. (D, s. 161 f.)
4. Borgmester Hoeck og hustru
Borgmester Hoeck og Hustru, 1905, har till synes inte mycket gemensamt med den muntra och självsvåldiga kaprisen Det ideale Hjem. Den bittra lilla historien handlar emellertid om samma sak, individualismens rätt och gränser. Pontoppidan återfann denna fråga överallt och trängde in på den med lidelsefull dialektik. Han var icke någon samhällsmänniska; med hans insikt om människans ensamhet och hans skepsis angående personlighetens hållbarhet var det naturligt att det som man skulle kunna kalla äktenskapets äganderättsfråga alltifrån början upptog hans intresse. Så är det också i Borgmester Hoeck. Genom den tragik den gestaltar lämnar den i efterhand sitt bidrag till diskussionen i den sangviniska reformboken. Den är ett nytt argument i Adam Mallings arsenal och är säkert också avsedd att vara det, låt vara att Pontoppidan här återgått till sin fruktbara regel att låta den andra parten komma till tals.
Men också dess äktenskapliga situation utgår från den erfarenhet ur diktarens ungdomsliv som Adam byggde in i sitt utopiska system: att det är "Forskelligartetheden der fremkalder Tiltrækningen". Borgmästarens svägerska, en världsklok dam som i mångt synes föra författarens talan, uttrycker det så: 311 "Det er vor instinktmæssige Trang til at supplere os, der giver sig Udtryk i vor Lidenskab. Og jo større Gnidningsmodstanden er, des mere Varme!" (s. 85.)
Här är ingen ny moral, ingen tes, ingen tro. Ett sjukrum i en dansk småstad där en kvinna långsamt dör medan hennes man önskar henne döden, det är allt, några korta scener där all samlivets förhärdning, förfrysning och ensamhet avtäcks. Åter skildras ett äktenskap mellan två varandra väsensfrämmande människor. I strid med allt förnuft har den korrekte ämbetsmannen friat till dottern av en bankrutterad köpman. Hon har varit kokett, glad över sin skönhet och över männens beundran, så mycket står klart, men hur det vidare förhåller sig med graden av hennes lättsinne undanhåller författaren oss. Med borgmästarens traditionellt patriarkaliska begrepp och hela känsloinställning har hustruns vandel blivit en källa till daglig grämelse. Sårad fåfänga, kränkt värdighet och svartsjuka maskeras som rättmätig harm. En ismur skiljer honom sedan år tillbaka från makan Anne Marie, som döende söker nå honom.
Boken är en av höjdpunkterna i Pontoppidans novellistik, berömd i synnerhet för sin orubbliga jämvikt och lågmäldhet.26 Dess undertitel Et Dobbeltportræt kan ges en innebörd utöver den som troligen avsetts: genom att låta vardera maken komma till tals på ett rättvist fördelat utrymme skapar diktaren verkligen en dubbel bild av dem båda. Oförsonade och oförenliga ställs versionerna vid sidan av varandra. Det är här knappast fråga om någon egentlig tvesyn i Pontoppidans säregna form, ty denna gestaltas i allmänhet icke genom ledfigurer, utan direkt från författarens synvinkel och är icke resultatet av ett mer eller mindre tydligt avtal mellan läsare och diktare. I Borgmester Hoeck är det däremot en konsekvent dubbelbelysning, vanlig särskilt i senare romankonst. Härigenom ges skarp relief åt kärnmotivet, främlingskapet i samlivet och den med åren vidgade klyftan mellan två som en gång funnit varandra i lidelsens tecken. Skuldfrågan lämnas formellt öppen; i första hand faller skulden på den institution som ödelagt två människors liv och hotar ett tredje, makarnas dotter vars barndom blivit hemlös och berövad sina självklara glädjeämnen.
312 Närmare besedd kompletterar alltså novellen på en rad punkter Det ideale Hjem, och även om det är mot Pontoppidans anvisningar ligger det nära till hands att läsa den förra i ljuset av den senares temperamentsfulla polemik. Men här är kritiken ojämförligt mycket mer övertygande gestaltad – inom ramen för en exklusivt psykologisk berättelse som knappast har någon motsvarighet i författarskapet. Guden Asmodeus lyfter på taket till den förnäma borgmästarvillan och låter oss se in i ett hem vars misär hållits dold för alla. Läsaren känner sig närvara vid en plågsam indiskretion.
Men trots den konstnärliga oväld varmed författaren gått till verket syns det mig inte råda någon tvekan om vart hans sympatier lutar. Redan i Det ideale Hjem hade han fört kvinnans talan – trots det chockerande slutet i den första upplagan. Pontoppidan hade över huvud en stark upplevelse av det evigt kvinnligas förlösande makt, uttryckt i en rad hängivna kvinnoporträtt som i markant motsats till de manliga är befriade från tvesynens reservationer och ironins bann. Så är det nog också i Borgmester Hoeck; det tragiska novelldramats jämviktsläge har inte helt upprätthållits. Det samliv vars sista fas framställs är en relikt från de tider då, som Adam Malling uttryckte det, "Kvinderne overdroges Mændene som Slavinder". Här är det den varmblodiga majorskan som stämplar det manliga äganderättskravet som ett barbari att jämställa med medeltidens jungfruburar och kyskhetsbälten. I den gamla frågan om fri kärlek eller inte ansluter sig historien i mycket till diktarens tidigare ådagalagda radikalism från Mimoser, Den gamle Adam, Urbanusartiklarna och Det ideale Hjem. Det verkliga eller föregivna erotiska lättsinne från hustruns sida som mannen tar till intäkt för sin kyla och som blir källan till äktenskapets olycka dryftas i det centrala meningsutbytet mellan borgmästaren och hans svägerska. Äktenskapet är en prokrustessäng där många av de bästa kvinnorna förblöder, koketteriet är att föredraga framför den trohet som lägger sig omkring halsen på sitt offer som en snara. Så säger majorskan och Pontoppidan har låtit henne tala utifrån hennes egna erfarenheter; hon har levat i den stora världen där en friare moral härskar och har omgående blivit bedragen av sin 313 man, en levnadsglad officer. Men borgmästaren har heller inga illusioner, han har under sin domarpraktik sett tillräckligt för att veta att äktenskapet icke är någon ideal institution. Men hans remedium är självförnekelse och puritansk disciplin. Och majorskan klipper av samtalet med orden: "Aa, denne Præstemoral herhjemme – hvor jeg kender den!" (s. 87.)
Diktaren är i dem båda, om han också lägger in en starkare lidelse i den kvinnliga partens argument. På det sätt som här sker drevs han gång efter annan att föra till strid med varandra asketismens och livsbejakelsens makter. – Han kände dem båda inifrån och i den då just fullbordade Lykke-Per hade han låtit dessa krafter brytas i större skala och på ett intimare sätt, icke fördelade på två människor men samlade i en, bastarden Per, som sliten mellan Sideniusarvets hämningar och frihetsdriften aldrig finner någon medelväg. I den lilla novellen tecknade Pontoppidan en medlem av släkten: borgmästaren, vilkens mor är född Sidenius, tillhör den dansknationella "ras" som han så ofta framställde med blandade känslor, en allvarlig, respektingivande man, oryggligt principfast. En pliktmänniska med prästerliga anor, till det yttre en hög, slank, Paludan-Müllersk gestalt med regelbundna drag och förnäm hållning. Han bär på en djupt inkapslad värme som aldrig förmår tränga ut genom korrekthetens pansar. Hos honom är spontanitetens källflöden längesedan uttorkade, och han hyser i sitt familjeliv självhärskarkrav från en gången tid. Han påminner om pastor Sidenius men mera om hans son Eberhard. Fadersgestalten skymtar bakom alla de människor som Pontoppidan grupperar omkring denna typ.
5. Den kongelige gæst
Det har sagts att Henrik Pontoppidan "ville vardagen".27 Det låter sig sägas ungefär med samma rätt som motsatsen. Men intetdera kan med fördel användas som generell karakteristik. Författarskapet uttrycker härvidlag lika litet som annars entydiga idéer. Det är i stället fråga om ett kraftspel mellan ytterligheter. Inom hans erotiska diktning är detta inte minst tydligt. Här är drömmen om äventyret ständigt närvarande, som romantikerns 314 flykt från vardagen, som radikalens lust att ompröva gamla värden, som individualistens frihetskrav.
Diktaren korrigerade ju dessa böjelser med realistens och ironikerns vapen. Han visste att den tama örnens flygfärd så ofta slutade i hemgårdens dyngpöl, och han tröttnade inte att dikta om "Kanariefugles Ørnedrømme", om mulljordsfolkets utlängtan som slocknar så snart röken från fädernehemmets skorsten inte längre kan skönjas. Men det faktum att flyktdrömmen gång efter annan vänder tillbaka för att spolieras är redan det ytterst talande. Det utgör otvivelaktigt en av de nycklar som en framtida psykologisk tolkning av Pontoppidans personlighet icke kan avstå från.
Om hemsökelsens stunder, då vardagsmänniskan får besök av demonerna, handlade den muntert satiriska Naar Vildgæssene trækker forbi, en av de Krøniker som senare tillades till samlingen med samma namn från 1890. Den har kunnat få plats i en antologi om dansk humor, men denna humor är bara resultatet av en förminskning av ett tragiskt och patetiskt motiv.
Den i allo respektable ämbetsmannen Adolf får en dag se sin borgerliga tillvaro skakad av en skandal: hans vän läkaren Felix lämnar hustru och barn för att fly med en mörkögd judeskönhet från en av stadens smågator. Adolf blir till att börja med ytterst indignerad, men ett personligt möte med den flyktberedde vännen undgår inte att göra intryck på honom. Då han på aftonen återvänder till sin tomtebolycka irriteras han för första gången av dess småttighet och av hustruns prosaiskt-vreda kommentarer. Han försvarar sin vän: "Jeg mener blot, at man – til en vis Grad – dog er nødt til at anerkende Lidenskabens og de store Følelsers Ret." (Fortællinger I, s. 271.) Men denna oro är övergående, snart återtar familjeidyllen sin jämna rutin. Adolf stänger sin dörr för vinddraget utifrån och faller tillbaka i den fariseiska respektabilitetens attityd. "Saaledes var, er og forbliver i al Evighed den agtværdige Mand Adolf." (s. 276.) Också denne oförvitlige äkta man är en variant av Sideniusmänniskan, henne som den unge polyteknikern Lykke-Per möter bland sina kamrater och som avskräcker honom med sina spetsborgerliga framtidsdrömmar: "– – – en eller anden fast og betrygget, om end 315 nok saa beskeden Stilling, i hvilken de kunde indrette sig det hyggeligt som Familiefædre med en lille Husstand i et lille Hus med en lille Have for en Gang efter fyrretyve Aars tro Tjeneste at afgaa med en lille Pension og et lille Udmærkelsestegn eller en Justitsraadstitel." (L-P 1, s. 68.)
Närmare besedda låter snart sagt alla Pontoppidans upproriska inlägg i diskussionen om den fria kärleken skönja denna fruktan för slentrian, förstening och känslodöd. Dessa verk torde ha sin yttersta motivering i denna tidigt grundlagda allergi. Eller, med positiva förtecken, i denna stora förväntan om livets fullhet och rikedom som Pontoppidan aldrig kunde ge avkall på. Dock är det ett betydande avstånd mellan hans erotiska radikalism och det sensuella pikanteri som mot sekelslutet bredde ut sig på Politikens spalter. Pontoppidan tog ingen del – vare sig för eller emot – i den opinionsstorm som då restes mot "systemet Politiken", framför allt Edvard Brandes och Peter Nansen. Liksom dessa två var Pontoppidan säkerligen inte främmande för tanken att utmana borgerligheten, men för honom var det så mycket mer som var bestämmande härvidlag. Och framför allt var det den skillnaden att han gjorde full rättvisa åt de vanskligheter som vidlådde de erotiska frihetskraven och deras sociala konsekvenser. Man behöver bara jämföra två böcker som Peter Nansens Et Hjem och Pontoppidans Det ideale Hjem för att se var skiljelinjen går. Den senare är inte mindre avancerad än den förra, båda skildrar ett köpenhamnskt familjeliv, men härmed är också likheterna slut. Den erotiska kurragömmalek Nansen leker försiggår ohindrat trots samhällets spelregler, ja den får hela sin eggelse genom detta. Pontoppidan godtar icke dessa kritstreck som moralen och anständigheten dragit upp, han suddar ut dem och ritar upp en rymligare lekhage för människorna. Och denna sprängning av gränserna sker icke för att den erotiska småhandeln fritt skall kunna florera utan för att de stora känslorna skall ha friare spel.
När oviljan mot Edvard Brandes' förvaltning av genombrottets frihetsideal kulminerade i den bekanta protestaktionen i maj 1899 avstod Pontoppidan från att yttra sig. Han stod ännu vid den tiden Edvard Brandes ganska nära; sannolikt har det 316 emellertid tilltalat honom lika litet att stå som garant för sin väns synsätt som att ge reaktionen vapen i händerna. De frisinnade bland opponenterna kom också att befinna sig i ett sådant dilemma; när Brandes' Det unge Blod samtidigt med detta lagsöktes inhiberades ju det beramade mötet för att man icke skulle få sken av att arbeta för polisuppsikt över sedligheten i litteraturen.28
För förståelsen av Pontoppidans diktning om kärleken och hans inställning till dessa ämnen torde konstellationen Edvard Brandes-Holger Drachmann icke vara utan betydelse. Jag tror att han själv många gånger konfronterat dessa två antipoder; när han diktade inställde sig osökt tänkesättet Drachmann och tänkesättet Edvard Brandes och gav näring åt hans polemiskt och satiriskt arbetande fantasi. Paret har väl också befruktat hans tvesyn. Han har iakttagit Edvard Brandes' nyktra och rationellt skötta erotiska praktik, hans illusionslösa, tempererade behandling av dessa materier i litteraturen. Och han har bevittnat Drachmanns stora känslor, hans kärleksreligion och hans amourer som utspelades inför öppen ridå. Till en början kan det verka som om Edvard Brandes' linje skulle stå honom närmare; han har ju på ett ställe uttryckligen hyllat förnuftsmänniskan Brandes i motsats till lidelsens hysteriker. (Kjøb. Børst. 25.10.89, se ovan s. 281.) "Og naar en Gang alt Døgnets ophvirvlede Støv og Smuds lægger sig omkring ham vil man i ham finde en af vor Tids betydeligste og nobleste Personligheder." Denna solidaritetsyttring avspeglar säkert Pontoppidans uppriktiga inställning, låt vara att den förekom i ett Brandesblad och handlade om hans trognaste supporter. (Till och med så sent som i De Dødes Rige skonades ju Edvard Brandes från att förekomma i sammanhanget kring "Femte Juni "-politiken.) Men ändå frågar man sig om inte den utåt förkättrade Drachmann hemligen stod hans hjärta närmare. Den man älskar agar man heter det ju, och här verkar orden väl motiverade.
Pontoppidan stod egentligen temperamentet Edvard Brandes fjärran, och de stora stämningarnas människor avtvang honom nog mera respekt än han utåt ville låta påskina. Och med åren har nog också situationen förskjutits till förmån för Drachmann-typen, 317 jag hänvisar till brevet till Lundegård. (Citerat ovan, s. 107.)
Det är icke någon tillfällighet att den kungliga gästen som en afton besöker den unge läkaren och hans hustru i deras lantliga ensamhet har drag både av Holger Drachmann och av hans farande sven. Den store lyrikern, vars liv och dikt mer än någon annans förhärligat kärleken, var ju en osäker gäst, kom ofta oväntad, uteblev då han väntades eller bröt hastigt upp ifrån festen. Men var han i humör var han verkligen en kunglig gäst. Det äventyrliga, storslagna och uppsluppna, gracen och courtoisien har han gemensamt med novellens mystiske vägfarande.
Den kongelige Gæst är egentligen äldre än Borgmester Hoeck. Den stod första gången tryckt i Juleroser för 1902. Men det var här närmast ett utkast som diktaren torde ha nedtecknat med avsikt att återkomma när arbetet på Lykke-Per var fullbordat. Det upptog här fyra tidskriftssidor. Flera år senare, 1908, utvidgade han berättelsen och utgav den som bok. Först här har motivet gjorts full rättvisa. Pontoppidan hushållade alltid med sina uppslag.
Den kongelige Gæst är ett allvarligt och oironiskt motstycke till krönikan om herr Adolf. Vad som där sågs i skrattspegeln är här betraktat i en sällsam trollspegel. Det är en ovanlig bok i hans produktion, med starka inslag av översinnlighet och mystik. Hos Pontoppidan brukar dessa drag hållas strikt i bakgrunden, så att de ofta förbises. Det är egentligen det enda av hans verk som knyter an till "mystery-and-imagination" -traditionen. Det utkom samtidigt med den unga Karen Dinesens första historier.
Här är sagan inplacerad i en mycket reell miljö. Man frestas säga att bara en boren realist kan förkroppsliga en symbol så osökt som här skett. Novellens slagkraft beror just av den självfallenhet varmed det fantastiska gör intrång i en värld som förskansat sig mot alla överraskningar och som i övrigt är framställd med minutiös omsorg om de alldagliga detaljerna.
Arnold Højer och hans Emmy har varit gifta i sex år. Äventyret är över för deras del. Idyllen spinner in dem i sin varma kokong. Deras lantliga hem i Sønderbøll är världens mittpunkt, 318 dess kakelugnslycka förmer än allt annat. Och samtidigt håller livets små praktiska bekymmer på att växa dem över huvudet. Arnold ligger i krig med kommunen om kloakledningen, hans hustru står lidelsefullt vid hans sida. Det är den lidelse som återstår dem. De har vuxit samman till ett, de tänker och känner "paa det jævne". Att något fattas dem anar de inte.
Då kommer Prins Karneval. Han är en medelålders älskvärd herre som omgående invecklar sig i motsägelser när han skall förklara sitt oanmälda besök. Han verkar till en början icke särskilt demonisk, diktaren har lagt an på att icke låta bockfoten synas för tydligt. I den lilla skissen i Juleroser tillät han ännu den objudne en viss frispråkighet: "Jeg er som min berømte Grandonkel, Hans sataniske Majestæt, om hvilken det hedder at ingen kan give ham en Finger uden o.s.v. Lucas VII, 8." I den färdiga novellen är det oss obetaget att uppfatta gästen som en sällskapshungrig provryttare eller en krogmusikant på drift.
Men han kommer inte tomhänt. Han har både musik och druvor med sig, och han ställer till fest i sina värdars hus. Det är fastlag och mannen och hans hustru går in på skämtet. Men skämtet blir allvar. De sitter utklädda i sina bröllopskläder och trakteras med för länge sedan glömda nöjen. Fram på natten söker Arnold sin hustrus ögon men finner dem icke. Hon har dem riktade på den okände. Stämningen slår på ett ögonblick om.
Då ser Prins Karneval på sin klocka och bryter upp. Detta ser ju ut som en taktfullhet och det är sörjt för att den som icke tror på övernaturliga ting skall kunna läsa texten så. Men den som läser Den kongelige Gæst som en "Krönika" – i Juleroser bar den ännu den undertiteln – inser att det icke är taktfullhet. När förändringen sker med makarna ser den okände att tiden är mogen att försvinna. Han har utsått sitt frö.
Det skulle ju kunna vara frågan om ett enkelt fall av svartsjuka och skadan skulle vara läkt när rivalen hunnit glömmas. Men detta är historien om hur en gud gästar människorna; krönikan anknyter till ett urgammalt nordiskt och klassiskt mytmotiv. Den vanskliga gåva som Bacchus-Dionysos – eller vem det nu varit – skänkt sina värdar som tack för gästvänskap, består i att han vänt upp och ned på deras tillvaro. Eller, riktigare kanske, 319 att han har ställt allt på sin rätta plats. Ty så skulle ju livet vara om det var värt att levas, äventyr, oro, spänning. Den kongelige Gæst uttrycker också den Pontoppidans livstro, denna barndomens och ungdomens lyckotro som under årens lopp undergick den fördjupning och förvandling vars förlopp gestaltats i Lykke-Per. "De store Oplevelsers Gys af Fryd og Fortvivlelse", de bekanta orden från diktarens ålderdom, har ingalunda sin innebörd begränsad till martialiska sammanhang, de gäller över hela linjen, inte minst för hans Erosdiktning. Ingenting ges gratis, den som vill livets fullhet måste också ta emot dess lidande, sådan var pakten med "den bette Mand", han som både är frihetens, ensamhetens, lidelsens och lidandets ande. Den kongelige Gæst hör hemma bland Pontoppidans samtal med Mefistofeles. Från denna blickpunkt blir då slentrianen ett onaturligt tillstånd som människorna i sin dårskap godtagit som det naturliga. Detta är meningen med den narrvisa som Prins Karneval sjunger:
"Ja, Livet gaar sin skæve Gang,
gør hvidt til sort,
gør smaat til stort
og krænger om paa ret og vrang.
Tra-Tra! Da kommer Hr. Bajads
og sætter alt paa rette Plads!" (Noveller og Skitser II, s. 440.]
De tu är nu icke längre ett. De upplever varandra åter som väsensskilda själar, attraheras starkare men är också stundtals långt borta från varandra. Deras samliv som förut haft en behaglig rumstemperatur är nu omväxlande kyla och hetta. Ett tag öppnar sig perspektivet åt det äktenskapliga infernot i Borgmester Hoeck, men krisen övervinnes och blir i stället förutsättningen för ett rikare förhållande. Det heter om Arnold att "der var Øjeblikke, da han ikke var langt fra at føle sin Lykkes Forlis som en Befrielse"; stämningar från Lykke-Pers final blandar sig tydligt in här.
Men som helhet överväger ljusare tongångar. Tragiken i Pontoppidans 320 tidigare böcker med detta tema uppkommer av att den fruktbara möjlighet som ligger i kontrasternas inbördes attraktion spolieras under äktenskapet. I dessa verk ställs valet mellan skärande dissonans och avkönad rutin. Problemet är alltså hur kärleken och lidelsen skall bevaras i ett permanent samliv. Den kongelige Gæst är ett försök att förena motsatser som oförsonade rest sig mot varandra i dessa tidigare böcker.
