Henrik Pontoppidan

Fem huvudlinjer i författarskapet

Inledning

Vid sin död sommaren 1943 hade Henrik Pontoppidan nått ett erkännande som kommit få diktare till del i Danmark. I sina yngre dagar, då hans arbeten hade en mycket begränsad avsättning och han av sin förläggare förpliktades att inte skriva böcker större än femton ark, klagade han en gång över danska författares olycksöde och folkets otacksamhet mot ordets män. Steen Blicher och J. P. Jacobsen illustrerade den missmodiga satsen att "Vejen til det danske Parnas gik gennem Kirkegaarden". (Politiken 3.12.88.)¹

Själv blev han ju ett bevis på att det inte alltid förhåller sig så. Under 1900-talet, sedan Lykke-Per kommit ut och Det forjættede Land trängt ned i vida kretsar, steg hans berömmelse hastigt, och när trilogins sista del De Dødes Rige publicerades var han en klassiker i sitt hemland. Han upplevde sitt eget eftermäle, med allt vad detta innebar av blandade erfarenheter. I hyllningarna på den åldrandes födelsedagar – de växte med varje jämnt årtal – stämde talrika röster ur skilda folkgrupper in, inte minst ur dem som han själv med förkärlek gisslat. Kanske kan det sägas att hans verk trots allt icke gav just den resonans som dess lidelse och anklagelse syntes påkalla. Som gammal talade han en gång om detta sitt livsverk i ord som måhända antyder att han känt sig som en ropandes röst i öknen:

Det blev en Bog med mange Ord,
en langstrakt Billedrække
om Danskens sløve Folkesind
som ingen Strid kan vække.²

Under efterkrigsåren och mellankrigstiden gled hans produktion något i bakgrunden. Som den siste av naturalismens författare stod han för många, inkarnationen av en överstånden period, problemdebatternas, livsåskådningsfrågornas och kamplitteraturens stora skede. Man var stolt att ha en man som Pontoppidan 18 kvar ibland sig, det gav en känsla av kulturutvecklingens kontinuitet. Det var som om utstrålningen från hans gestalt, höljd i allt djupare ensamhet, fördunklade vad han skrivit. Och detta föll sig på ett sätt naturligt, ty hans skapade verk tedde sig mera som handling och personlighet än som dikt. Själva ordet konstnär fick en tvetydig bismak här, man använde det icke gärna om Pontoppidan. De dikter som skrivits till honom och om honom kunde bindas samman till en ansenlig samling. Men det är mera mannen, gestalten, än diktaren som hyllas här. "Lykke-Pers Forfatter viser sig kun med lange Mellemrum i Vrimlen, han færdes ikke i det kjøbenhavnske Selskabsliv og holder ikke Konferenser, hans klare, tankevægtige Bøger og intet andet fastholder Glansen om hans Navn", skrev tidningen Politiken år 1905. (19. 12.) Det sista gäller knappast för den gamle Pontoppidan. Om honom växte det en legend, en legend som eftervärlden inte behöver anstränga sig för att utrota därför att den sannolikt rymmer en väsentlig sanning. Det var legenden omkring ett liv som hade full täckning för ett unikt kritiskt dagsverke inom skönlitteraturen.

Omkring detta koncentrerade sig med förkärlek tidens tack till dess store tuktomästare: att han verkat som nationalsamvete, att han gjort det svårare för fraserna att trivas och mer än någon annan arbetat i den nationella självbesinningens tjänst. Det kom till sist att ingå i den stående repertoaren när man skrev erkännsamt om Pontoppidan, kanske var det ofta i känslan att han helst hörde detta beröm.

Det verkar emellertid som om hans gärning inte haft något väsentligt att betyda för "regenerationen" i tiden efter världskriget. De religiösa tendenser som på sina håll växte fram ur tidens kaos hade heller ingenting lätt åtkomligt att hämta hos Pontoppidan, för flertalet var han främst förnekaren och positivisten. Alternativet till nihilism, darwinism och Johannes V. Jensen var Helge Rodes positivt öppna, mystiskt färgade livskänsla. Och dock har Pontoppidan själv en gång hävdat att alla hans böcker innerst inne handlar om det religiösa problemet.³ Men hans religiositet var utan religion, den var alltför maskerad för att beaktas, framträdde icke med något remedium och var 19 till sitt väsen pessimistisk-tragisk. Tron på förnuftet hade lidit skeppsbrott, och för många hade Pontoppidans verk inga andra dimensioner än den realism från anno dazumal, som vars fullkomnare och avslutare han betraktades. 1932 skrev Tom Kristensen en artikel om Henrik Pontoppidan och ungdomen; den menade, säkert med rätta, att den gamle författaren icke betytt något väsentligt för den ungdom som var opolitisk och att han heller inte för framtiden torde få något inflytande på de estetiska unga. (Politiken 25.7.32. Omtr. i Mellem Krigene, s. 111.)

Hans ålderdomsverk tillmötesgick heller ingalunda tidens smak. För många föreföll de som ett avfall från hans frisinne; den gamle radikalen fick uppleva hur De Dødes Rige år efter år nagelfors i Politiken och berömdes i Nationaltidende.⁴

"– – – og imens har et nyt Digterkuld fået Mæle, og bringer det efter god gammel Parnas-Stil til at skælde ud på dem af den ældre Slægt, der er så uforskammede at blive ved at leve, ja endog at skrive", står det i ett brev till en vän från dessa år. (L, 1.12.23.) I sina "Breve fra Landsmænd" i Flensborgs Avis 1930 har Pontoppidan en meditation över detta tema:

Årene går, og en Dag er man bleven gammel. Mærker man det ikke selv, skal de unge i Faget nok erindre En derom. Forunderlig hurtig bliver man aflægs for den fremrykkende Generation, en halvkomisk Person, der går i Barndom. (7.12.30.)

Diktaren torde ha haft behov av en viss resignation; för den som betraktat sitt dagsverk som en stridshandling och inte som estetik var det inte tillfredsställande att överföras till litteraturhistorien, om det också skedde med hedersbetygelser. Men Pontoppidan var en klok man som mindes sin egen ungdom: en sommar hade han varit samman med Goldschmidt vid Västerhavet, han hade då haft mycket dimmiga föreställningar om den gamles insats och hade betraktat honom som "en Fortidslevning, som der forlængst var groet Mos på". (Ibid.) Han möter därför ungdomens välvilliga överseende med ett igenkännande leende och en förstående glimt i ögat.

Det ligger en ironisk symbolik över detta misslyckade möte veckorna före Goldschmidts död.⁵ Henrik Pontoppidan har ofta 20 betraktats som Goldschmidts arvtagare, den nakna och glasklara stilens mästare. En stilkonst som strävar efter största möjliga genomskinlighet och upphäver sig själv till förmån för saken skapar inte gärna adepter.

Detta är inte det minst viktiga när det gäller Pontoppidans ställning inför eftervärlden. För de generationer som sökte med ljus och lykta efter formella förnyelser verkade den Pontoppidanska stilen föga suggererande och hade ingenting att ställa upp mot Jacobsen, Bang eller Johannes V. Jensen. Hans språks klarhet var inte längre någon merit, det hade det varit ännu kring 1910, då det enligt Henning Kehler jämte smöret och porslinet räknades för det yppersta Danmark producerade. (Berl. Tid. 23.7.32.)⁶ Så upptäckte den ene efter den andre att Pontoppidans språk var till den grad trist och fattigt att det var ett under att han ändå var en stor diktare; en gammaldags stil utan de gamles patina. Man hade härvid hans senaste verk för ögonen, medvetet arbetade han sig bort från sin ungdoms livfulla stämningsstil. Hans sista böcker är på ett sätt långt ålderdomligare än hans första. Den som läser hans debutarbete Stækkede Vinger märker vilken virtuos stilkonstnär tjugutreåringen var. Inte minst förmågan att attrappera essensen av skedets mondänaste stilideal är anmärkningsvärd. Den torftigare form som Pontoppidan framför allt i de stora romanerna odlade var inte något fattigdomsbevis, det var en medveten strävan i barsk reaktion mot de gängse tendenserna. Det var också ett led i kampen mot romantiken, den sidan av saken skall senare behandlas.

Men med allt detta är det inte svårt att skönja andra, lika djupt liggande orsaker till författarskapets relativa isolering. Som diktaren personligen var en tillbakadragen och ganska ensam man, så var hans verk till sitt innersta väsen svårtillgängligt. ⁷ Med sin genomgående kritiska inriktning och sin skenbart negativa hållning kunde det aldrig verka skolbildande – något som det också minst av allt eftersträvade. Det tillhandahöll ingen livsåskådning, inga ideologier, inga förlösande ord. Det hade ingen påfallande enhetlighet och något kraftkoncentrat av dess innehåll lät sig inte utdragas. Det var ett moraliskt 21 författarskap där relativismen överallt drev sitt lömska spel, där ironin lurade bakom varje hörn; många av de bästa visste inte var Pontoppidan skulle tas på orden. Men samtidigt – och det är det anmärkningsvärda – uppfattades det av många som den gammaldags realismens sista utlöpare, ett förståndspräglat, kyligt-nyktert verk fjärran från den moderna subjektivismen, koncentrerat kring nationella, sociala och religiösa problemställningar. Ett verk där två av åttiotalets motsatta konstprinciper, tendensen och den objektiva verklighetsskildringen, var korslagda.

Det var främst denna sida av författarskapet som fick efterföljare. För Jeppe Aakjær betydde en bok som Fra Hytterne mycket, han säger i sina Efterladte Erindringer (s. 26) att Pontoppidans sociala noveller "har været med til at nære mit eget Livsindhold" – i övrigt klagade han över svartsynen och efterlyste "den sunde danske Humor". (Politiken 24.7.27.) För Andersen Nexø torde det ha varit samma pionjärinsats som inspirerat, men troligen också Det forjættede Lands och Lykke-Pers breda tidsskildring. I en trängre krets hävdade emellertid Nexø att han skrev Pelle Erobreren som ett medvetet motstycke till Lykke-Per. Han ville visa att historien om den danske Aladdin inte behövde sluta i nederlag och ge ett korrektiv till den mörka bilden.⁸ Boken är emellertid tillägnad "Mesteren Henrik Pontoppidan". För Søibergs del är lärjungeskapet ännu klarare, för honom tedde sig Pontoppidans verk som "den skønneste og mest frugtbare Indsats i Nutidens Aandsliv"^'1.

De yngre författare som man då och då ser betecknade som Pontoppidans arvtagare är övervägande sociala realister, Hans Kirk, Knuth Becker, Leck Fischer och andra.

1892 skildrade Valdemar Vedel författaren av Muld som typen på den naive berättaren, en relikt bland samtidens sofistikerade skribenter. Hemligheten med Henrik Pontoppidan, den siste gammaldags romanförfattaren, var att han hade kvar det omedelbara förhållandet till diktens gestalter, att han som konstnär 22 var utan baktankar, med förälskelsens idealisering av sitt ämne. (Tilsk. 1892, s. 84 ff.)⁹

Omdömet förefaller inte vara det mest träffande som kunde fällas, inte ens utifrån den produktion som då kunde överblickas. Men en sentida efterklokhet bör förses med det erkännandet att Vedel ändå inte till alla delar tog fel: Pontoppidan trädde läsaren till mötes med många av de egenskaper som man kände igen från den gamla goda tidens romaner, och det är riktigt som det anmärkts, att han i lika hög grad var fullkomnaren av en äldre dansk tradition – den från Bergsøe och Goldschmidt – som den moderna genombrottsnaturalismens man.¹⁰ Vad de yttre stilmedlen och romanernas ytliga uppbyggnad beträffar hade Vedel rätt. Pontoppidan hade efter några experimenterande ungdomsböcker avsagt sig åtskilliga av impressionismens konstgrepp, han förhöll sig härutinnan, som i så mycket annat, misstänksam mot modeströmningar. Och Muld, första stenen i det stora romanbygget Det forjættede Land – Lykke-Per – De Dødes Rige, visade tydligare än någon tidigare bok regressen från det moderna stilideal som gripit omkring sig i Jacobsens, Lies, Kiellands och Bangs efterföljd. Det har funnits läsare, som utifrån liknande grunder som Vedel frånkänt Pontoppidan namn av konstnär – Sven Lange med mottot "Grand homme peut-étre, – mais poéte? Non pas!" har under årens lopp ingalunda varit den ende, och med allt det erkännande som kommit diktaren till del har omdömena om honom från början varit egendomligt osäkra och inbördes motsägande. (Det Ny Aarhundrede 1906, häfte 5-6.)¹¹

Vad som reducerar Vedels karakteristik till en halvsanning är till sist en djupare liggande komplikation, som kommer de flesta av Pontoppidans samtida att te sig dagklara och lättillgängliga. Denne författare, som inte bekymrade sig om att förbli osynlig i sitt verk, som gärna själv tog ordet och myndigt ombesörjde kommentarerna på ett sätt som stötte den moderna romanteknikens adepter, var i själva verket den författarpersonlighet som var den gåtfullaste, den mest undflyende och problematiska. Det berodde inte bara på att han så ofta uppträdde bakom masker utan mera på den egenartade decentralisering 23 som präglar många av hans böcker: författarpersonligheten är icke en överordnad instans till vilken läsaren kan appellera i den poetiska rättfärdighetens namn; det är ofta skenbart flera författare innanför pärmarna i en och samma bok.¹² Domen över Emanuel Hansted har inte varit lätt att smälta för många av Det forjættede Lands läsare, och Peter Andreas Sidenius' moraliska debet och kredit har förefallit Lykke-Pers kritiker som en underlig balansräkning. I livet bevarade Henrik Pontoppidan alltid distansen till offentligheten, i sin diktning lät han sig inte heller infångas och hallstämplas. Den store diktarens verk är fullt av paradoxer: han som är moralisten i sin generations diktning har också fått höra anklagelser för moralisk indifferentism, han har irriterat dem som ropat på entydiga lösningar av etikens problem.

Henrik Pontoppidan kallade sig själv en folklig författare. (Politiken 19.12.05.) Det är på ett sätt riktigt - mycket av hans ställning och berömmelse vilar på sådana egenskaper. Men när det sagts att denna självkarakteristik var utslag av en klädsam ehuru högst befogad blygsamhet visade detta hur garna man tog för lätt på honom.¹³ Han kan med fördel läsas på det folkliga planet, men det finns ett annat plan som inte är omedelbart tillgängligt.

Vår svenske Heidenstam såg i honom ingenting annat än en slätstruken realist, författaren av några gammaldags romaner i Balzacs efterföljelse,¹⁴ i betydelse långt underlägsen Gjellerup, med vilken han som bekant fick dela ett Nobelpris 1917 – i huvudsak den enda åtkomsthandling till svenska läsares intresse han någonsin haft. Själv konstaterade han upprepade gånger det mycket förströdda intresse man ägnade honom i Sverige. ("Den danske Ironi har næppe nogen Jordbund der", L, 15.3.22.) Han är jämfört med Jacobsen, Bang och Johannes V. Jensen en okänd författare i vårt land – väl därför att han med tvivelaktig rätt ansetts för mycket nationell och för litet allmänmänsklig. Också i de professionellas medvetande avtecknar sig hans drag oskarpa. I historikerna över det slutande 1800-talets kulturkamp och diktaröden skymtar man honom sällan. I Gunnar Ahlströms stort upplagda framställning av det nordiska 24 genombrottets historia, för att nu bara välja ett av många exempel, nämns hans namn ett par gånger i förbigående.

Pontoppidans verk är en egenartad blandning av objektiv, gestaltskapande dikt och skönlitterär livsåskådningsdebatt. Det har sagts att han i eminent grad besatt den "digteriske Evne til uvilkaarlig at aksle andres Skind og antage deres Træk og Farve"¹⁵, och knappast någon dansk torde ha skapat ett rikare persongalleri. Men det har också sagts att nästan hela hans författarskap är en konstnärligt chargerad kritik av idéer, handlingar och karaktärer och med en viss robust, onyanserad psykologi som står i satirens tjänst.¹⁶ Fältet har också här varit öppet för alla tänkbara omdömen. Själv såg han inte på vad han skrivit ur l'art pour l'art-synpunkten. När han som gammal blickade tillbaka på sin insats använde han de karakteristiska orden: "Store Bedrifter øvede jeg desuden heller ikke med Pennen; jeg veed det godt. Men jeg gjorde en Række Aar min Skyldighed som menig Soldat i Menneskeaandens evige Frigørelseskamp." (U, s. 194.)

Denna insats, som förvisso inte var subalternens, tog ju heller aldrig formen av förenklade slagord att användas i den dagliga debatten, och diktaren har inte anvisat några lättåtkomliga utvägar ut ur det dilemma han framvisat. Häri ligger den djupare betydelsen av hans gärning som moralist: att han tvärtemot vad många ansett varit intensivt upptagen av frågan om det relativa berättigandet i varje livshållning som är genomförd med konsekvens och allvar. Hans diktning har formen av ett spel mellan makter och meningar, en kamp mellan rivaliserande åsikter och stämningar. Det märkliga är att detta så restlöst objektiverats till dikt att Pontoppidan har kunnat hänföras till den naiva författartypen. Bakom den väl garderade fasaden pågår i hans romaner en inre uppgörelse av stor häftighet mellan likaberättigade livshållningar. Det är detta som har kallats hans tvesyn; den är inte ett utslag av någon kylig upphöjdhet över de diktade ödena. Den bottnar i ett behov att vara både den anklagande och den anklagade. Ibsens ord "At digte - det er at holde dommedag over sig selv", har väl knappast någon allmängiltighet, men de kan helt och fullt gälla Pontoppidans skapande, 25 som också i övrigt företer många likheter med norrmannens.

Pontoppidan kände tvånget att betrakta en sak från två sidor. En episod som Vilhelm Andersen berättade vid hans bår är betecknande: Pontoppidan hälsade en gång en kollega som engagerat sig i politiskt partiväsen med det muntra utropet: "Naa, der har vi den enøjede Digter!" (Henrik Pontoppidan til Minde, s. 18.)

Hans diktande utvecklade sig liksom efter ett dialektiskt mönster. Argument står mot argument, de domar som fälls i första instans upphävs i den nästa, eller tvärtom. En lång följd av hans böcker är sinnrika, förbryllande omskrivningar av hans inre och yttre upplevelser, de rymmer de olika vägar och möjligheter han prövat eller tvekat inför. Den som vill nå in till nerven i hans skapande bör inte direkt försöka ställa honom till svars för de meningar som finns uttryckta i vad han skrivit men i stället fixera den prövande och kritiskt granskande hållning som var hans väsens särmärke lika mycket som den dömande lidelsen. Det är bland annat den egendomliga brytningen mellan dessa reaktionssätt som i fortsättningen skall behandlas.

Henrik Pontoppidan har som personlighet för sina landsmän inkarnerat värdigheten och behärskningen, och utåt lyckades han genom hela livet hävda den "Tankens Klarhed og Sindets maskuline Ligevægt", som han låter en av sina – ironiskt sedda – gestalter prisa. (Højsang, s. 9.) Den intima upplevelsevärld och de delvis krisartade erfarenheter han diktat på är så skickligt omskrivna och blandade med fantasins gods att de lätt förbises. Och de personliga livsfrågor han i sina verk brottats med är så väl inkapslade i en spännande, satirisk berättelse att det är förklarligt att man så kraftigt tryckt på det objektiva och utåtriktade i hans framtoning. Då Sven Møller Kristensen hävdar att "han var altid udadrettet, social mere interesseret i folket og sine medmennesker end i sig selv" (Digteren og Samfundet II, s. 23), så är detta en karakteristik som måste omges med 26 många reservationer. Samma tanke, om än i mindre tillspetsad form, hävdas av Carl Gad, som i Omkring Kulturkrisen (s. 8) säger att hos Pontoppidan "den skikkelsedannende Evne været stærkere end Trangen til personlig Bekendelse". Men låt vara att naken bikt aldrig var hans sak, i ett brev från sista delen av sitt liv har han skrivit: "Min Produktion var, fra først til sidst et ganske privat Opgør med mig selv."¹⁷

De två sidorna, den som är utåtriktad och den som är vänd inåt mot honom själv, hänger intimt samman. Det gäller både hans nationella, hans religiösa och hans allmänt moraliska kritik. Hans räfst med samhälle, människor och livsformer i Danmark var samtidigt en uppgörelse med någonting inom honom själv. Av denna medskyldighet betingas den heta undervärmen i så mycket av vad han skrivit. Han har aldrig undkommit kravet att identifiera sig med det danska väsendet, som för honom var en realitet, på en gång hatad och älskad. Sitt finaste uttryck har förståelsen för detta växelspel fått i Tom Kristensens dikt till åldringen (Politiken 24.7.37. Digte i Døgnet, s. 65-67):

"Da vidste vi, forsonet med din Haardhed,
at ogsaa du har kendt til Flagrevinde,
at alt det danske, som du dybest haded,
det fandtes hos dig selv, og dybest inde."

I det följande skall närmare undersökas några drag som jag anser vara konstitutiva för Pontoppidans sätt att uppleva den verklighet som omgav honom. Det är inte minst den dubbla, eller om man så vill, den kluvna attityden som spåras. Den ingick som en väsentlig faktor i hans psykes utrustning och blev ytterst fruktbar för hans skapande. I nära samband med den står hans naturliga fallenhet för ironin som konstnärligt medel. Den är ofta en skyddsmur mot insyn. Om också varken ironin eller tvesynen tål vid att upphöjas till någon gemensam nämnare kan det ändå vara värt att undersöka hur denna ambivalenta inställning medverkar till det sammansatta intryck som så mycket av hans prosakonst gör.

27 I sina minnen, som han länge tvekade att ge ut – "de er jo nok saa meget Bekendelsesskrifter som Memoirer"¹⁸ – lättade han något på sin långa förtegenhet. De innehåller vad han ansåg sig kunna lämna ut av sig själv, vad därutöver kom har enligt hans önskan icke hållits tillgängligt. Men om de också präglas av den förbehållsamhet som det för honom var självklart att iakttaga då han utan skydd av en fiktion vände sig till publiken, visade de ändå att mycket av det i hans romanvärld som tedde sig som satirisk fantasi och nationell kritik hade sitt ursprung i det intima.

Tyvärr tecknar Undervejs til mig selv bara författarens barndom och ungdom i utförligare drag. Det hade från början varit hans mening att föra fram skildringen "indtil der ikke var mere at fortælle, eller til Pennen af naturlige Aarsager faldt mig ud af Haanden". (U, s. 193.) Men under intrycket av det andra världskrigets och ockupationens händelser fann han typiskt nog sina egna vardagsupplevelser utan intresse och gled därför snabbt över mannaårens och det stora diktandets tid på några avslutande sidor. Självfallet får man umgås försiktigt med detta källmaterial; det bär i sin helhet vederhäftighetens prägel och innehåller idel väsentligheter, men för att uppnå denna koncentration på det viktiga litade han uteslutande till sitt minne och avstod från mera metodiska forskningar i det förflutna. En viss konstnärlig förkortning gör sig märkbar, i detaljer är kronologin ofta oriktig, omkastningar av tidsskeden är vanliga. Bara det som efter så många år stod klart och tydligt togs med, härav förskjutningarna. Dessutom är det en gammal mans hågkomster och följaktligen ibland mer ett uttryck för hans ålderdoms livsuppfattning än för de långt avlägsna tider han berättar om. Särskilt varsam får man vara med den sista, sammanfattande delen, utkommen dödsåret 1943. Den bär, såvitt jag kan se, i någon mån spår av hans tynande krafter. Å andra sidan är den på några viktiga punkter betydligt öppenhjärtigare än de tidigare.

Huvudverket om Henrik Pontoppidan är fortfarande den bok hans vän Vilhelm Andersen utgav till diktarens sextioårsdag. Här är författarskapet betraktat som ett enhetligt utflöde av en samlad personlighet, med örnen med "de stækkede Vinger" 28 som vinjett och sinnebild. En av de reservationer som anmäler sig inför metoden kan hämtas ur Pontoppidans egen tankevärld: han var synnerligen skeptisk mot själva personlighetsbegreppet – trots all den beska karaktärskritik han ägnat sina samtida! Många av hans böcker visar hur han grubblat över, ja plågats av, problemet om individualitetens obeständighet. En källa till förvåning var för honom de olika jagen som ryms inom en och samma människa. Vilhelm Andersens bok ger ett utomordentligt fågelperspektiv på Pontoppidans verk, är slösande rik på uppslag, paralleller och antydningar till gagn för kommande forskning. Men själva synpunkten tvingar väl då och då till förenklingar.¹⁹ I själva metoden, att läsa ett helt författarskap som en bok, ligger ett riskmoment. Pontoppidan var själv mån om att man inte skulle överanstränga sig med att läsa ut någon livsåskådning ur hans samlade författarskap. Vad han kunde stå för var blott den grundstämning, utifrån vilken varje enskilt verk var skrivet. (Dagens Nyheder 23. 7. 27.) Denna anvisning, ett utslag av hans alltid skärpta självkännedom, förtjänar att tillvaratas: det är inte skäl att överdriva kontinuiteten i hans författarskap. Hans imponerande yttre fasthet innebar inte att han som diktare försvor sig åt fasta åsikter. Han raljerade ofta med patenterade livsåskådningars bärare. Ja, frågan är, om man inte tvingas tilllämpa hans varning ännu radikalare än han själv önskade, med andra ord ifrågasätta själva den "grundstämning" som han menade sig givit åt dessa enskilda verk. Å andra sidan är många motiv och tankegångar gemensamma, ja envist fasthållna från tidig ungdom till sen ålderdom, inte sällan genom dolda förbindelselinjer. Det är dessa attityder jag i det följande vill söka belysa.

Undersökningen omfattar generellt hela Pontoppidans diktning. Men huvudvikten har lagts på de verk som klarast blottställer växelspelet mellan yttre kritik och inre debatt. Några stora sfärer där detta är särskilt fruktbart har isolerats och uppställts som huvudrubriker. Det har varit min strävan att på en gång framställa motivens och diktarhållningens egenart. Detta har gjorts samtidigt; endast om man för varje enskilt verk beaktar hur idéerna böjs in under helheten undgås den felkälla 29 som alltid hotar i en svepande motivhistorik. Det har vidare varit min ambition att låta diktaren ses i helhetsbild så att han i varje nytt kapitel vänder en ny sida till, icke att visa fram de olika lemmarna en i taget, disjecta membra poetae. För den skull har den omgivande tiden och miljön markerats så tydligt som det varit nödvändigt för att ge perspektivet en rättvis inramning men inte mer. Att isolera diktarskapets inre sida skulle förvisso ge en skev helhetsbild. Men det väsentliga har dock varit att ge ett korrektiv till den yttre dimension som genomgående mycket starkt betonats. Ingen kan leva utanför och ovanför sin tid, inte ens konstnärerna. Men jag har ändå valt att betrakta diktaren mera som ett unikum än som en produkt av tiden och miljön. De stora författarna tål i regel vid betraktelsesättet.

Materialet för denna undersökning är så gott som uteslutande Pontoppidans tryckta verk. Med den uppgift jag ställt mig är knappheten på otryckt material visserligen ibland besvärande, men inget avgörande hinder. Jag hänvisar till den mening, som Vilhelm Andersen en gång uttryckte i sitt verk om Oehlenschläger: att det i egentlig mening själsgranskande studiet av ett betydelsefullt människoliv ingenstans mera har utsikt att lyckas än när det till material har en rad personliga diktverk. (Del 3, Efterskrift.) I det följande utgås det ifrån att vi har att göra med en rad personliga diktverk, inte bara kritiskt-satiriska Danmarksbilder. Om det generellt gäller att brev, dagböcker och dylikt gärna överskattas som källa till det intimaste vetandet om diktare är detta nog i särskilt hög grad fallet med en författare av Pontoppidans läggning. För honom tycks diktandet mer än för de flesta ha tillfredsställt behovet av bikt och självutlämnelse. Poul Georg Lindhardt har uttryckt det så: "det kan være ejendommeligt for folk af gammel gejstlig rod og kultur at de skal have prædikestolens skranke mellem sig og publikum for at få sagt hvad der ligger på hjerte." (Præsten Dines Pontoppidan, s. 82.) Undersökningen handlar om författarpersonligheten, det är Pontoppidan vid skrivpulpeten som sökes. Här var han inte alltid densamme som annorstädes. Med den begränsningen vill avhandlingen också ge några psykologiska konturer.

30 Nu är det ju som nämnts en öppen fråga hur hållfast detta begrepp författarpersonligheten är. Paradoxalt nog tycks den ofta i Pontoppidans fall som en mer undflyende och föränderlig faktor än till exempel i Paludan-Müllers, Andersens, Jacobsens eller till och med Drachmanns fall. Det sammanhållande skulle då vara själva denna föränderlighet, summa inconstantia constans. Men samtidigt är det den nästan enastående koncentrationen kring personlighetskravet som är det förblivande i denna inre debatt genom ett sextioårigt författarskap.

Uppgiften är att fixera några av de linjer utefter vilka den inre debatten rör sig. Härmed menar jag den dialog för två eller flera röster som diktaren förde med sig själv. Denna kunde röra sig om yttre ämnen, det avgörande är den dialektik som Pontoppidan kunde utveckla när han skrev. Det var hans naturliga arbetsmetod att sätta upp motivet för flera stämmor. Karakteristiskt är just att de frågor som rörde land, folk, moral, samhällskonventioner och politik genom känslan av medskyldighet och det heta engagemanget förvandlades till personliga livsfrågor. Uttrycket den inre debatten är hämtat från Pontoppidan själv. På gamla dagar menade han att denna privatuppgörelse som varit hjärtpunkten i hans diktning uppmärksammats bara av några få.²⁰

Man får inte vara för snabb att föra tillbaka denna tvesyn på någon mer eller mindre djupt ingripande psykisk kluvenhet. Ingenting talar för detta och så länge vi vet så litet som vi gör om Pontoppidans privata utveckling lämnas hypoteser i den riktningen bäst därhän. Av flera passager i minnesböckerna antydes emellertid några avgörande ungdomskriser.

Meningen är inte att fånga diktaren i motsägelser och inkonsekvenser och i motsvarande mån reducera författarskapets kritiska slagkraft. Det är tvärtom angeläget att visa hur mycket dess lidelse och intensitet betingas av dessa oförsonade motsatser. Snart sagt varje betydande diktning rymmer motsägelser, liksom varje allvarligt liv är en vandring mellan skiftande ståndpunkter, en prövning av deras hållbarhet. Det är således inte så mycket den objektiva och utvärtes verkligheten, den litterära miljön och tidsförankringen som studeras. Det är mera filtreringsprocessen, 31 hur Pontoppidan upptar och omsätter intrycken. Häri ligger mycket av hans originalitet som inte ropar ut sig själv som en Johannes V. Jensens men som rentav ofta är täckt av ett ytlager av konventionalism. Pontoppidans egendomlighet slår inte i ögonen vid första läsningen.