I. Religion och kristendom
34 [blank]
35 I Drengeaar, den första minnesboken, skriver diktaren om den kyrka, vars hårdaste kritiker han varit efter Kierkegaard:
Hvor langt den enkelte end kan have fjernet sig fra den brøstfældige lutherske Kirke, den er dog nu en Gang vor Aands Vugge og Rangle, der har lagt Grunden i os til det, vi er blevet. Som Modermælken fortsat har Indflydelse paa Barnet længe efter det er vænnet fra, saadan ogsaa med Hjemmets Trosliv og alt, hvad der er sunget ind i os som smaa. Ad mange skjulte Veje vedbliver det at indvirke ogsaa paa de Frafaldne med Mindets Magt og i alle Livets store Øjeblikke at stemme Sindet i Orgeltone. (Drengeaar, s. 94.)
Hans religiositet hade tidigt tvingats ut på obanade stigar och hade sina upplevelsecentra utanför kristendomens råmärken. Men härifrån hade han ögonen riktade in mot kyrkan i byn och staden. Det är ett talande faktum att den religiösa problematiken aldrig frigöres från den envisa debatten om kristendomen, dess öden och uttryck i hans hemland. Symptomatiskt förlänar han i det ovan citerade sina egna erfarenheter en viss nationell giltighet. Hans utveckling visar vilka påfrestningar som kunde möta en i den nationella kulturen djupt delaktig, religiöst begåvad ande under en tid, då kyrkan var en ofrånkomlig maktfaktor. Denna konstellation: tiden, landet och miljön, och den enskilde i livslång uppgörelse med dessa realiteter är mer påtaglig för Pontoppidans del än för någon av hans samtida, Georg Brandes icke undantagen. Han var sin tids avkristnade Søren Kierkegaard, om han också aldrig erkänt någon starkare påverkan från föregångaren, som han fann vara en underlig skruv, som skruvade sig omkring underliga problem1, och vars kritik han enligt ett uttalande på gamla dagar alltid funnit rätt småsinnad. (Familieliv, s. 80.)
36 En "Frafalden" var han förvisso, och det är inte möjligt att vindicera honom åt kristendomen. Om man – som det gjorts – kan kalla honom en kryptokristen beror väl till sist på hur mycket eller hur litet man vill lägga in i ordet.2 Men hans förhållande till religionen i allmänhet och de fäderneärvda trosformerna, kristendomen i Danmark under halvseklet 1880-1930, var aldrig utvändigt. Hans situation komplicerades genom arvet och barndomsmiljön; härstamningen från en av landets största prästsläkter präglade hans attityd för livet. På medvetenheten om detta arv diktade han sina stora verk. Av en vän anmodades han en gång om en levernesbeskrivning. Han svarade: "Jeg er født 24 Juli 1857 i Fredericia i Jylland. Min Fader var Præst. Det er i Grunden hele min Saga." (Brev til Lundegård, sommaren 1891.)
På äldre dagar vidgick han öppnare arv och gäld: han kunde tillspetsa det därhän att han kände sig släktförbunden med envar som utgått från ett danskt prästhem och inte med andra.3 Men livet igenom var det honom omöjligt att anlägga samma måttstock på tidens frågor som de religiöst obelastade. Det gäller också den tid då han skenbart är längst borta från ursprunget, då han gick i den köpenhamnska radikalismens kläder nära lierad med Edvard Brandes i den antiklerikala kampen. Skillnaden mellan den gamle diktaren och den lössläppte, muntre och ofta lätt frivole paradoxmakaren som under gränsåren mellan åttio- och nittiotalet uppträdde i Politiken och Kjøbenhavns Børstidende kan inte förbises men bör heller inte överdrivas. Under hela denna tid gick diktaren med planerna till Det forjættede Land och Lykke-Per i huvudet; åtskilligt av deras tankevärld utmyntades som raljanta hugskott av den jäktade krönikören Urbanus. Och i Pontoppidans ställning till den religiösa och kristna frågan i hela dess omfattning finns det en kontinuitet tvärs genom de växlande attityderna. Till skillnad från de flesta genombrottsförfattare fördjupade han dessa frågor i sin senare stora diktning. Med insikten om människans översinnliga behov prövar han oavlåtligt den förefintliga religionen, in casu kristendomen. Hur svarar den till sina maktkrav, hur kan den styrka sina anspråk på att tillfredsställa vår religiösa längtan? Och innanför denna gräns undersöker han inte bara hemlandets varianter men 37 har också blickarna uppmärksamt riktade mot katolicismens livsbild. Han kunde inte nöja sig med ett rätt och slätt avståndstagande, trots att ingenting tyder på att kristendomen utövat någon avgörande lockelse på honom. Han var förvisso fixerad till dessa frågor på ett ovanligt sätt; i det skönlitterära komplement till Danmarkshistorien som hans romaner bland mycket annat utgör har kyrkan fått mer än sin beskärda del. Men man skall akta sig för att hänga upp hans skapande på ett kristendomskomplex. Med sådana psykologiska lättvindigheter låter sig hans insats inte förklaras.
Slottspräst Geismars ord vid Pontoppidans död, att hela författarskapet djupare sett inget annat var än en oavlåtlig kamp mot det tyngande släktarvet, att det för honom som för alla Kristusfiender var omöjligt att komma loss från galiléerns välde, är en sådan förenkling.4 (Kristeligt Dagblad 22.8.43.) Den ger inte mindre missvisningar än den motsatta ytterligheten, som också finns företrädd, till exempel hos Frederik Poulsen, för vilken diktaren framstod som "fuldkommen frigjort fra Slægtens teologiske Arv og Barndomsaarenes gejstlige Opfostring". (I det gæstfrie Europa, s. 231.) Den som på allvar ger sig in i studiet av Pontoppidans verk märker småningom att man inte är hjälpt med svepande omdömen av den typen. Vill man vara ärlig får man erkänna att man snarare lätt tvingas till ett övermått av nyanser och reservationer. När arvet, barndomsmiljön och den kristna traditionen fått sitt återstår så mycket om bilden skall göra föremålet rättvisa. Det kritiska författarskapets överblick och objektivitet balanserar hela tiden dess subjektiva lidelse.
En anklagelsepunkt som konsekvent fasthålls mot kristendomen i dess luthersk-danska form är dess oförmåga att utlösa den moderna människans sammansatta religiösa känsla; i kraft av sin statsauktoriserade ställning uppträder den med anspråk härpå, allt under det att den i själva verket med hela sitt system av mer eller mindre föränderliga dogmer gör den äkta religiositeten hemlös och härigenom motverkar den. Detta var diktarens situation, man anar den bakom romanernas häftiga meningsbrytningar och minnesböckerna bekräftar den. Den rådvillhet de talar om har tydligt varit religiöst bestämd i betydande utsträckning. På 38 flera ställen kommer skildringen av hjältens kristillstånd i Lykke-Per mycket nära dem som författaren i Undervejs til mig selv antyder.
Det är denna bakgrund som från början ger Pontoppidans kritik av kyrka och kristendom en annan motivering än övriga antiklerikala böcker. Den får det dessutom därigenom att flera av hans livserfarenheter och värderingar kom att sammanfalla med den kristna världsbilden. Han var själv medveten om detta, det komplicerade hans attityd. Det skärpte animositeten mot allt det som stötte hans ömtåliga etiska instinkt, samtidigt som det drev honom både att grubbla över vad som kunde vara kristendomens innersta väsen och att söka särskilja dess skiftande historiska uppenbarelseformer från varandra. Problemet tas alltså från början upp moraliskt, det var hos honom som hos Kierkegaard konsekvens och redlighet som efterlystes. Med dessa krav var det naturligt att huvudangreppet småningom kom att sättas in mot kyrkans och kristendomens fortskridande liberaliseringsprocess, dess modifikationer av lära och kompromiss med världen i riktning mot större tidsenlighet.
Men framställningen blir självfallet ensidig om den inte inordnas i det större sammanhang där den hör hemma: den stora Danmarksbild där Pontoppidan målade landets och folkets liv. De religiösa brytningarna var också ett skönlitterärt motiv som han genom omständigheternas fogning kommit i särskilt intim kontakt med och som lät sig användas för att inringa den danska särarten. Det kan inte lösgöras från den nationella kritiken, kritiken av "dette kære, lille Samfund af Præste- og Degnesønner" – uttrycket avslöjar både avståndets ironiska attityd och medskyldighetens. (Politiken 9.3.97)5 Dess sammanhang med hans tidiga sociala författarskap är också tydligt. Det första kapitlet söker framställa sambandet mellan det sociala engagemanget och den religiösa underströmmen i Pontoppidans sinne. Det vill visa hur denna växelverkan småningom mattas i och med att personlighetsproblemet tränger sig på. Det är till sist en religiöst färgad motivering som ligger bakom diktarens stora författarskap och som förvisar den kollektiva aspekten till rangen av ett bakgrundsmotiv.
39
De fattigas paradisdröm
Huvudlinjen i Henrik Pontoppidans första författarskap utgår från debutboken Stækkede Vingers landsbyberättelser, den lilla skissen "Et Endeligt" och den större novellen "Kirkeskuden". De bildar på samma gång upptakten till den antiklerikala produktionen med dess rika galleri av präster; motiven var länge sammankopplade och bildar tillsammans den vassa udden i hans ungdomsverk: prästens och överhuvud kristendomens attityd till den fattiga lantbefolkningen och dess lekamliga och andliga nöd blir utgångspunkten för kritiken av den nationella kyrkan. Och den grundtvigska väckelsen, böndernas främsta religiösa och kulturella förankring under sjuttio- och åttiotalens brytningsår, blev föreningsbandet mellan dessa motivkretsar. Som ingen annan har han kontrasterat den idylliska, kristligt romantiska idealbildningen med den grå vardag som var de flestas verklighet.
"Det var især de Fattiges Kaar, der optog mig og gav mig en Del at tænke paa. Den ulige Fordeling af Livets Goder var bleven et Problem for mig." Med dessa ord antyds i Arv og Gæld (s. 17) den personliga bakgrunden för Pontoppidans åttiotalsböcker. Som lärare vid sin bror Mortens skolor i Frerslev och Jørlunde, i dessa fattiga och trots närheten till huvudstaden eftersatta nordöstsjälländska trakter hade han rika tillfällen till fältstudier. Det var en intensivt upplevd verklighet som skakat hans rättfärdighetskänsla. Inför söndagsstämningen vid Mortens skola var det sin mor diktaren erinrade sig, hennes upprördhet "over den Ligegyldighed, hvormed mange Mennesker, endogsaa Folk, der kaldte sig kristne, kunde vise overfor de Fattiges Nød". (s. 19.) Hennes kristendom var icke ett argument mot men för de jordiska rättfärdighetskraven, hon kände systerligt för arbetarklassens kvinnor och var till sin död i det stilla lidelsefullt socialt engagerad. Dines Pontoppidan, fadern, hade däremot härvidlag en för den tidens präster vanlig inställning: han hyste ingen tilltro till någon världsförbättring av det slag hans hustru drömde om. Förhållandet till fadern, varom mera längre fram, hade ju icke varit harmoniskt, det pejlade mellan revolt och motvilligt avtvungen beundran, och när Henrik Pontoppidan, sonen av en 40 socialt och politiskt konservativ präst, skapade sin ungdoms bittert sannfärdiga bilder ur lantlivets hierarki var det i reaktion mot fädernetraditionen men i solidaritet med den praktiska kärleksreligion som i hans mor hade en av sina inte talrika företrädare. Attityden till livet utanför prästgården blir prövostenen för kyrkans män i diktarens indignationsnoveller, skapade både efter modeller från hans tidiga ungdomsår kring Randers och de själländska präster han lärde känna under sina landsbygdsår på åttiotalet.
Det är först den saktmodige och världsfrämmande pastor Østrup i "Kirkeskuden" – sannolikt med några drag av Hyllinge-prästen Jens Vilhelm Storm Bisted, som diktaren ofta besökte under studieårens feriedagar.6 I denna graciöst ironiska och stundtals uppsluppna berättelse finns det ännu rum för medkänslan – bakom driften och komiken som med anknytning till Schandorph i rikt mått ägnas denne prästman skymtar en den goda viljans tragedi. När livet fäller sin dom över Østrups otillräckliga kristendom är hans livsvilja uttömd. De hårda och skärande kontraster med vilka den unge författaren länge satte upp sina motiv är med redan här. I en av bokens huvudscener – Østrups möte med Ane Bodilsdatter – ställs två världar mot varandra; prästen med sin teoretiska livsvisdom och sina inlärda tröste- och förmaningsfraser och den sargade och desperata dråperskan med tio års tukthus bakom sig. Denna prästskildring, som kanske är den mest nyanserade i diktarens ungdomsverk, befanns ändå alltför frän både för tidskriften Ude og Hjemme och Gyldendals förlag.7 I fortsättningen uppträder den konventionella prästtypen avklädd de försonande drag som förlänats Østrup. De kommande åttiotalsverkens präster är som människoskildringar inte mer psykologiskt fördjupade än genomsnittet av decenniets litterära prästporträtt, men som kritiska inlägg är de rikare varierade och visar större förtrogenhet med ämnet.
Det är den gamla tidens isolerade landsbygdspräster, förskansade mot världens ondska bakom prästgårdshäcken, det är de världsligt kloka, patriarkaliskt myndiga, och det är de nya företrädarna för den grundtvigskt kristna folkligheten. Det var från början detta i eminent mening kritiska författarskaps särmärke 41 att det så ofta hade spetsen vänd mot flera håll samtidigt. Den vassa satiren mot en livshållning betydde sällan att diktaren försvor sig åt dess motsats. Isoleringens attityd är ämnet för hans första prästsatirer (Østrup, pastor Falster i "Et Vinterbillede", 1882), men när han konfronterades med jovialitetens och demokratismens hållning såg han deras skröpligheter med ännu skarpare blick. 1882-83 skrev han i Jørlunde Sandinge Menighed, historien om husmansflickan Boel som fångas av den glada kristendomens lockrop, adopteras av menigheten men omsider med öppnade ögon återbördas till nöden och slitet i hemmet.
Det är inte bekant med vilka eventuella illusioner den unge Henrik Pontoppidan på nyåret 1880 inledde samarbetet med väckelsen, hans utflyttning till Frerslev efter avbrytandet av studierna har troligen varit en nödfallsutväg och verksamheten vid skolan var en sinekur som lämnade honom ro att förverkliga sina författarplaner. Hans ungdomsinställning har uppenbart alltigenom varit präglad av reaktionen mot hemmets trosliv.8 Möjligen har kristendomen i dess ljusare grundtvigska tappning tidvis förefallit honom som ett tänkbart alternativ. Men i viss utsträckning var han redan förtrogen med grundtvigianismen, både från barndomshemmet och de omkringliggande prästgårdarna. Flera av faderns kolleger, framför allt pastor Christiani i Bjerregrav, var väckta och Morten har berättat en episod från barndomshemmet om hur Henrik en gång dråpligt imiterade grundtvigska folktalares svada.9 Har den unge diktaren överhuvud här haft något startkapital av tro och entusiasm har det säkerligen inte gällt den religiösa aspekten i trängre mening utan de folkuppfostrande och förbrödrande möjligheterna hos väckelsen, och framför allt drömmen om naturen och landet. Det forjættede Land är lika mycket en debatt om stad och land, civilisation och natur som en religiös tragedi. I den första sviten minnesböcker får man intrycket att den unge Henrik Pontoppidan redan från början var väpnad med en god portion skepsis, som under de två årens dissonanser växte till den stämning varur Sandinge Menighed skapades. Men det är troligt att han till en början gått på ackord med det religiösa i tilltro till rörelsens folkliga och demokratiska innehåll. Under den krisartade omställningsprocessen 42 sökte han en förankring i stället för den han mist då han gav sig ut på de sjuttiotusen famnarna vatten.10 På den punkten ger Undervejs til mig selv (sista delen) ett klarare besked. Den berättar om det samtal med Morten som ledde till att Henrik inträdde som lärare vid skolan i Frerslev. Det fördes någon tid efter det att han trött på studierna och storstaden flytt till landet. Det står där: "Mit Syn, ogsaa det paa Højskolen, havde forandret sig i den senere Tid, og denne Aften havde gjort Udslaget." (s. 122.) Tiden i Frerslev var av allt att döma en återhämtningens och löftets tid, den var också för Morten, trots de små förhållandena, en lycklig period. Freslevskolan hade ett närmare tycke med den gamla Kristen-Koldska allmogeskolan än den större verksamheten i Jørlunde som närmade sig idealen från Vallekilde.11 Här trivdes Pontoppidan sämre, samarbetet avbröts 1882, diktaren bodde dock kvar i Jørlunde till 1884, då han flyttade till Østby, sin hustrus hemtrakt.
Skönlitterärt finns troligen hans första intryck av grundtvigianismen i Frerslev och Jørlunde ganska troget återgivna i Lykke-Pers sjunde del där det berättas om Pers upplevelser i Bøstrup prästgård hos sin blivande svärfar pastor Blomberg. Per lyssnar till prästens tal vid ett friluftsmöte och betraktar den vakna och livligt intresserade bondeförsamlingen. Det är inledningen till den mycket korta period då han under sitt sökande efter en hållpunkt låter sig suggereras av "det grundtvigska":
"Og pludselig forstod han med en Fornemmelse af Angst, at her var den Magt, den tungtbevæbnede Hær, mod hvilken den ny Tids Mænd vilde have at kæmpe herhjemme. Her var ogsaa Forklaringen paa den frejdige Sindsligevægt, som den danske Bonde havde bevaret trods Prioriteternes voksende Tynge. For de materielle Værdier, der var gaaet tabt, havde man fundet Erstatning i et rigere aandeligt Liv, en forædlet Livsførelse; og under Bestræbelserne for at trodse Tidsaanden og vedblivende hævde sig som Samfundets bærende Magt havde man skabt et Sammenhold, en Fællesskabsfø1else, der gjorde glad og stærk." (7, s. 106 f.)
Man skall lägga märke till att det står "med en Fornemmelse af Angst". Per både dras och ängslas av denna makt. Orden är 43 möjligen inte utan relation till den före detta polyteknikerns situation; hans framtidstro hade fått en knäck utan att han hade något att sätta i dess ställe. Så mötte han denna öppna och frimodiga bonderörelse under dess maktutveckling. Men tillbakaslaget kom i varje fall snabbt liksom i romanen. Denna miljö och glada livsrytm avspeglas utmärkt i de lakoniska notiserna i Mortens kalenderanteckningar från dessa år. "Skolen sluttes med et Møde", "Møde hos Hostrups", "Hostrups Sølvbryllup. Dejlig Dag", "Rejsegilde i Jørlunde", "Skyttefest i Frerslev Hegn", "Køretur i Slagslunde Skov", "Afskedsgilde for Hostrup", och så vidare.12
Sandinge Menighed handlar om det otillräckliga och teoretiska i grundtvigianismens demokrati och om den konstlade värmen i det nya menighetslivet. Direkt berör den inte mycket den religiösa aspekten. Men djupare sett hör boken med inom denna debatt. Den är det första tydliga uttrycket för det teodicéproblem som Pontoppidan gång på gång återvände till också i sin stora diktning. Det aktualiserades först av hans upplevelser av nöden på landsbygden. Det mänskliga eländet blir det handgripligaste beviset mot tillvaron av en Gud som styr världen till det bästa. Det är tydligt att diktaren inte undkommer behovet att argumentera mot Gud även om han för länge sedan avskrivit hans existens. Innebörden av flera av hans sociala berättelser är att världen är utan nåd, livet och människorna utlämnade åt slumpens blinda makter. Detta var slutklangen i "Et Endeligt", hans förstlingsverk, en vemodigt sorgsen berättelse byggd på en upplevelse under strövtågen på Jørlundevägarna: ett gammalt husmanshems upplösning.13 Flickan som följt mormodern till fattighuset undrar "om ogsaa Verden i alle Ting var skabt saa 'saare godt'?" (Stækkede Vinger, s. 75.) Också "Knokkelmanden", om två fattiga som skils av döden just som de friköpt sin jord efter tjugu års slit, är en anklagelse mot den obefintlige guden: "Søndagen efter blev hun begravet oppe paa Kirkegaarden. Flere af Byens Folk fulgte hende, og Præsten talte varmt over det smukke Skriftens Ord: Herrens Naade er over al Maade." (Fra Hytterne, s. 27.) Första gången denna mästarnovell publicerades, i Ude og Hjemme våren 1884, hade den ett ironiskt förord som underströk 44 innebörden men sannolikt också bilades för redaktörens och publikens skull – Borchsenius var en försiktig general och tidskriftens läsare till en god del kristet orienterade:
– – – "De maa ikke af disse Ord fra et mismodigt Øjeblik paa nogen Maade lade Dem forlede til den tro, at jeg af Hjærtet hører til dem der nærer formastelige og hovmodige Anskuelser om Forsynets hellige Logik. Ingenlunde. Tvært imod. Og dog kan nu og da, en Tvivl banke paa i min Sjæl, og den Tanke spøge i min usalige Hjerne, om ikke dog Vor-Herre, da han i hine gamle Dage skabte sin ellers saa sindrigt beregnede Mekanisme, alligevel hist og her er kommet til – som vi sagde i Skolen – at 'slaa en gal Logarithme op'." (13.4.) Sambandet mellan den sociala och den religiösa frågan finns också omvittnat i Lykke-Per. Per får under sina vandringar i Rimalt en upplevelse av fattigdomen, okunnigheten och "den fortvivlende Uretfærdighed i Livsgodernes Fordeling", som tvingar honom att djupare tränga in i tillvarons mysteriösa logik. Allt detta aktualiserar hjältens grubblerier över livet här och hinsides. Vad han ser kommer honom att uppge tron på "en bedsteborgerlig Gud" som styr världen efter humanismens principer. (8, s. 120.)
Diktarens ungdomsverk betraktat som helhet predikar förvisso inte människans godhet, men i sitt förhållande till denne kristendomens Gud som vägrar att manifestera sig annat än genom nöd och olycka äger dessa enfaldiga troende en renhet som guden inte förtjänar. Bakom skildringen av deras enkla tillit skymtar en grym disproportion mellan tron och trons föremål. ["Et Endeligt", "Arv", "Ane-Mette".] Denna de fattigas paradisdröm kan diktaren förstå, men när idyllen överflyttas till den jordiska tillvaron reagerar han mot den som mot en verklighetsförfalskning. Han låter händelserna eftertryckligt dementera den, med stora symboliska kontrastmotiv konfronterar han i Sandinge Menighed två betraktelsesätt med varandra. Pastor Momme är ljussynens riddare i den väckta landsbyn, men det levande tvivlet som gnagt på hans världsbild är husmanskvinnan Lone. Hon har aldrig lyssnat till sången "om Lys og Lykke og Verdens livsalige Glæde". (s. 14.) Ändå ger hon inte tappt när hon mister allt som gör livet värt att leva. I Mommes möte med henne i bokens slutscen – en 45 omskrivning av Østrups med Ane Bodilsdatters i "Kirkeskuden" – vacklar den glada kristendom, som han så segerrikt infört i Sandinge.
"'Lone! – Lone!' brød det endelig hæst frem, hvad der havde ligget og gjemt sig hos ham i alle disse tyve Aar – "Lone! – Lone! Hvor holder De dog dette ud? – Hvor holder De dog dette ud – Menneske? Det er jo forfærdeligt – er det dog ikke? Men hvor faar De Kræfterne fra? – Hvem giver Dem dem? – Sig mig det – sig mig det – Det er jo umuligt næsten. Hvor kan De?'" (s. 192.)
Momme hör inte till de oförbätterliga. Han är tillgänglig för livets lärdomar, han skakas i sin innersta tro till livet liksom diktaren gjort det under sina första själländska år. I slutet viker den rasande satiren för inlevelsen och Mommes sorti ur berättelsen ger svar på "Et Endeligt"s sorgsna fråga "om ogsaa Verden i alle Ting var skabt saa saare godt".
Detta förtjänar att nämnas, då den andra upplagan av Sandinge Menighed, som saknar den sympatetiska dubbelbelysningen av prästen, ofta brukar citeras. Pontoppidan var inte alltid lycklig i sina omarbetningar. Den upplaga som han tjugu år senare utsände är en förflackad version. När han där i förordet värjde sig mot anklagelsen för att ha uppsminkat ett lik så var detta så mycket mer oriktigt som han tvärtom härigenom försvagade ett levande ungdomsverk. Genom att ge det en burlesk Schandorphsk upplösning distraherade han läsarna bort från bokens tragiska visdom. Men redan dessförinnan hade han i Dommens Dag 1895 fullföljt den utveckling som antyddes i Sandinge Menighed av 1883. Den innehåller ett fördjupat porträtt av den gamle prästen, som besviken dragit sig tillbaka från världen undan den babelsförbistring av kämpande riktningar som nu härskar i Sandinge.
Sandinge Menighed är alltså inte bara en litterär satir mot en sekteristisk kolartro'1 på idyllen, inte bara en dom över en sida hos grundtvigianismen. Den är också en "Livsfortolkning" och en indirekt deklaration av den unge Henrik Pontoppidans uppfattning av livet. Det är inte ljust och glatt och vi skall inte ta till konstlade och osanna medel för att uthärda det. Denna sista 46 konsekvens dyker med förnyad kraft fram i de stora romanerna, skjönbart i Det forjættede Land, tydligare i Lykke-Per och naknast i De Dødes Rige. Diktarens religiositet möter oss klarast i hans tragiska livskänsla; den fick med åren ett allt starkare inslag av asketism. Pers samtal med den underlige prästen Fjaltring om lidandet och sorgen som själens rätta hemvist blir medbestämmande för hans självvalda avsvärjelse av lyckan. (8, s. 141.) I De Dødes Rige ges denna tanke en trefaldig belysning i godsägaren Torben Dihmers, läkaren Povl Gaardbos och vandrarprästen Mads Vestrups gestalter.
I jämförelse med det menighetsliv som flyttar ut ur kyrkan och tagit sin boning på friluftsmöten och friskolor är det gamla tillståndet, då Sandinge ännu hörde till "de døde Pletter", att föredraga. Nu står kyrkan kvar som "et Taagespøgelse" och inför vad som sker ligger de gamla Sandingebönderna och vänder sig i sina gravar. (s. 16, 196.)
Detta är karakteristiskt för Henrik Pontoppidans dubbelvända kritik av tidens tillstånd. Han kunde spela ut den nya tiden mot den gamla och den gamla mot den nya. I Landsbybilleder, utkommen senare på året 1883, finns en novell, Bonde-Idyl, en skildring från en trakt som ännu är oberörd av väckelsen. Vid en skördefest där de rika gårdmännen utspisar husmännen håller skolläraren (i andra versionen, "Idyl", Fra Hytterne, 2 uppl., har prästen följdriktigt övertagit rollen) ett tal och prisar den gamla patriarkaliska tiden:
"Jeg har – har hørt, at man – at visse Folk – holder af at betegne dette Sted som en af de 'døde Pletter' . . . Kjære Venner!' sagde han og gjorde nu en langsom Haandbevægelse ud over hele Forsamlingen. 'Dersom dette er Død, da Gud fri os fra Liv! Men er det Liv, da Gud fri os fra Død!" (Landsbybilleder, s. 145.)
Den yttersta konsekvensen av denna moraliska kritik som diktaren under åttiotalet underkastar kyrkan i Danmark: att det är omöjligt att vara präst och samtidigt bevara sitt hjärta rent, tar han i Isbjørnen, 1884, i bokform 1887. Det är historien om Grönlandsprästen Thorkild Müller, av allt att döma pastor Østrups efterträdare i Søby och Sorvads menigheder, "Gjenstanden for hele Uggelejre Herreds Forfærdelse, for alle Præsternes 47 Rædsel, Skolelærernes Indignation og Bispens Fortvivlelse". (s. 6.) Här är problemet om lära och liv, den vanliga angreppspunkten för åttiotalets kierkegaardska antiklerikalism, ställt på sin spets på Pontoppidans sätt. Motivet är gestaltat med ett övermått av burleska och makabra effekter och historien är en konstnärlig överdrift av verkligheten. Novellen bär undertiteln Et Portræt och lär ytterst gå tillbaka på en skildring som Dines Pontoppidan en dag givit vid middagsbordet av en av sina studiekamrater, återbördad till hemlandet efter många års tjänst på Grönland.14 Den olärde och stridbare Thorkild Müller är en grotesk figur, en omöjlighet i Danmarks statskyrka men i grunden en bättre själasörjare än sina höglärda kolleger. Just genom sin avsaknad av boklärdom och i kraft av sina grönländska erfarenheter bland primitiva människor är han dem överlägsen. Pontoppidan hade en svaghet för den gammaldags hårdföre prästen som ännu inte förlorat förmågan att tala med bönder på bönders vis – hans farfader Børge Dinesen Pontoppidan som spelade en stor roll i sonsonens fantasi var en av dem. Djupare sett är denne särling Isbjörnen den rätte bäraren av Pontoppidans budskap – han är en anomali liksom den positiva förkunnelsen är det för diktaren om den inte förkläds i paradoxala former. I Isbjørnen med dess inverterade patos går den radikala pessimismen i Pontoppidans människouppfattning redan i dagen. Han är en reformator utan tro till reformer. Det är betecknande att när han här för första gången skildrar en utövare av den praktiska kristendomen låter han denna tro bli ödesdiger för sin bärare: prästens föga renläriga trösteord till en döende man föranleder den avgörande biskopsvisitationen, och bönderna som i det längsta hållit på sin präst överger honom då han frivilligt avstår från tiondet – en präst som kan göra det måste vara galen. (Böndernas närighet var något som Pontoppidan sällan försummade tillfället att notera.)
"Imod det ydre ruster sig det indre"
Dock, på det hela taget framträder inte diktarens religiösa problematik omaskerad under det första decenniet. Vad han då 48 skrev liknar ännu i huvudsak en utåtriktad, attiotalskritisk granskning av den officiella kyrkans handhavare. Den kunde använda både burleska och grovt uppsluppna inslag. Men redan genom sin sakkännedom visade den sig i grunden vara en annan andas barn än genomsnittet. Det är emellertid först med nittiotalets ingång som den religiösa grundvalen för författarskapet avtäcks så att den blir synlig för kritiken. Och dessa motivs framträdande står såvitt jag kan förstå i ett direkt samband med ett gradvis slappnande intresse för det sociala. Själva denna omställningsprocess visar just hur tyngdpunkten förflyttas från det yttre till det inre.
Vändpunkten markeras av den lilla romanen Spøgelser 1888, betraktad som hans svagaste – denna dom sanktionerade han själv när han beklagligt nog uteslöt den ur de reviderade upplagorna av sina ungdomsverk.15 I själva verket är den en av hans märkligare. Boken har med sin klädnad av följetongsromantiska drag och sin regelrätta happy end kommit de flesta att förbise dess trefaldiga betydelse i diktarskapet. Den är efter Ung Elskov det första tecknet på den frambrytande romantiska ådran, den visar det begynnande intresset för själslivets irrationella och dunkla faktorer och den avslöjar de motargument som bröt udden av den sociala agitationen i hans ungdomsverk. Det sista är här det viktigaste.
Flickan Agnete i Spøgelser är dotter av den ovanlige prästen Thorbjørnsen, en av Pontoppidans nitälskande och av världen illa sedda själasörjare. När fadern plötsligt dör står hon ensam, men hon går ut i världen stöpt i hans form. Med sin gränslösa kärlek till honom har hon också övertagit hans hat till de rika, hans samkänsla med de fattiga, hans stolta förakt för de stora. När nöden tvingar henne att ta plats som sällskapsdam hos grevinnan på Nørrekjærs slott känner hon sig som en "fyrig Væbner, der ved Nattetid, med sine Vaaben skarpt slebne under Kappen, sniger sig ind i den fjendtlige Borg – for at hævne." (s. 17.) Men här på slottet möter hon sitt öde i den unge greven, förklädd i en skogvaktares gestalt, och hennes fäderneärvda begrepp om livet och lyckan, om fattigdom och rikedom faller samman. I skildringen av denna process ligger mycket av Spøgelsers 49 djupsinne. Till slut är faderns stränga gestalt inte längre en ledstjärna men en ond dröm som viker och utplånas av kärleken. Denna förvandling har efter vad jag kan se en personlig innebörd. Med Pontoppidans fria sätt att omskriva sina erfarenheter återger Spøgelsers Agnete hans egen förändrade situation. Som ofta hos honom är detta problem framställt dels genom en handling, dels genom en debatt som direkt tar upp det till diskussion:
Agnete: "Jeg begriber ikke, hvor det er nogen muligt at nyde og glæde sig paa den Maade, naar der rundt om findes saa megen Nød og Elendighed. Jeg synes ofte selv, jeg maa forgaa af Skam, ja føler mig næsten som en Tyv, der har stjaalet en fattigs sidste Skilling, naar jeg om Aftenen lægger mig i min Seng og kommer til at tænke paa, at der maaske i samme Øjeblik findes Folk, der ikke har Tag over Hovedet, ja end ikke det Brød, de skal putte i Munden. Er det dog ikke forfærdeligt? Er det ikke ethvert Menneskes Pligt hellere selv at savne, end at se andre lide Nød? " (s. 153.)
I svaret på denna fråga som behärskat diktarens ungdomsverk ligger tvivlet på den socialreformatoriska landsbygdsskildringen inkapslat. Med sin lust att ta steget ut och pröva de yttersta konsekvenserna av en tanke låter författaren sin greve inte bara betvivla välståndets förmåga att ge lycka, han vänder satsen på huvudet:
"Jeg har ... færdedes en Del netop mellem saadanne Folk og kjender dem ganske godt. Men jeg kan forsikre Dem, der findes i Virkeligheden ingen Mennesker, der lever et saa sorgløst Liv og er saa forholdsvis lykkelige." (s. 154.)
Och i de följande orden av den utstötte grevesonen om de människor som fötts med Kainsmärket på pannan blottlägges för första gången Lykke-Per-problematiken – den stora romanen sysselsatte författarens tankar i många år före nedskrivningen enligt vad han själv uppgett.
"Troer De ikke, Frøken, at der findes det, der er værre end at sulte, eller bitrere end at fryse – og som maaske netop disse Folk mere end andre er forskaanet for?" – – – "Den, der aldrig har haft en Ven, aldrig har hørt et kjærligt Ord, aldrig har 50 kjendt den Lykke at være andre til Glæde, ikke har et godt Minde, ikke en kjær Erindring . . . han er titusende Gange fattigere end den usleste Bonde, om han saa ejer Alverdens Guld og Herlighed." (s. 155 f.)
Härmed är förutsättningarna givna för Pontoppidans stora människoskildringar. Det var nödvändigt att anvisa de sociala och humanitära kraven en sekundär plats för att bereda marken för ett fördjupat själsstudium. Men i detta studium så som vi möter det alltifrån nittiotalets början och framgent finns tanken om kristendomens förhållande till det timliga alltjämt inlemmad. Intresset för detta lämnade aldrig Pontoppidan. I Det forjættede Land är det satt under debatt i samma anda som Spøgelsers samtal mellan Agnete och greven men med en utförligare motivering.16
Det forjættede Land
Upprinnelsen till Det forjættede Land går ju långt tillbaka i tiden, till de första författaråren. I december 1883 omtalade Pontoppidan för sin förläggare Hegel att han nu ville förverkliga en plan som han länge burit på. Det skulle bli en brett upplagd landsbybild i ljusa färger, i stil med Fritz Reuters "Landmandsliv" (Ut mine Stromtid), behandlande brytningarna mellan grundtvigianer och inremissionärer men med tonvikten på folklivsskildringen. (Jørlunde 23.12.83.)
När den tolv år senare låg fullbordad hade diktaren kommit till mandoms mognad och balansen mellan människoskildring och folklivsbild var för första gången uppnådd. Och färgerna hade mörknat – under de år som gått hade han genomgått åtskilligt och upplevt en avgörande förändring i sitt privata liv. Äktenskapet med Mette Marie Hansen, som han träff ät på skolan i Jørlunde, hade gått sönder, detta äktenskap som bundit honom samman med landet och bondelivet och givit honom den naturliga anknytningen till de folkliga väckelserörelserna.17 Det hade ingåtts redan 1881 då han som ung man ännu bevarade åtskilligt av drömmen om lantlivets lycka och förbrödringen mellan folkklasserna. 1888 på eftersommaren lämnade diktaren "Slottet" vid Havreholm, den praktvilla där familjen bott de senaste tre 51 åren, en av allt att döma olycklig och upprivande tid. (Huset med sitt tornrum, "et Torturkammer, hvor jeg sad med Hovedet i Hænderne og fortvivlet pinte min Hjerne" (F, s. 38), står ännu kvar i samma tungsinniga omgivningar som för sjuttio år sedan.) Lockad av Edvard Brandes' anbud om engagemang vid Politiken flyttade han in till huvudstaden och bosatte sig i Frederiksberg. Dessförinnan hade hustrun och barnen, en flicka och en pojke, återvänt till släktgården, Aaskildegaarden'2 i Østby i Hornsherred. Äktenskapet var i praktiken upplöst om det också dröjde fyra år innan den formella skilsmässan kom till stånd. Under en sommarresa till Blokhus vid Västerhavet som diktaren gjorde 1887 hade han mött sin blivande andra hustru. Bekantskapen som inletts på tennisplanen hade utvecklat sig till förälskelse från hans sida; den första tiden gjorde han allt för att glömma och återgå till det gamla, men Marie som anat sig till den kris han kommit in i tog själv första steget då hon flyttade tillbaka till fädernehemmet. Efter årslånga förhandlingar gav Pontoppidan avkall på barnen och gifte sig på våren 1892 med Antoinette Elise Kofoed, dotter av en framliden kontorchef i finansministeriet och tillhörande en fint bildad huvudstadsfamilj.18
Dessa är de viktigaste data i den kursförändring som ägde rum mellan åttio- och nittiotalen. Under de första huvudstadsåren då Pontoppidan var engagerad i daglig journalistisk verksamhet vid Ernst Brandes' Kjøbenhavns Børs-Tidende kom han äntligen i gång med nedskrivningen av Det forjættede Land. Den kom ju att forma sig annorlunda än han själv en gång hade tänkt sig. Som fullbordad kom den att innehålla historien om hans naturliv och havererade äktenskap. Men som alltid hos honom är historien överlägset sammansmält av dikt och upplevt, en väv med inslag av hans eget ödes trådar, färgade till samklang med det stora mönstret, så att det ofta är svårt att upptäcka dem. I huvudsak står det klart att det är ett dubbelt bokslut: över en avslutad period i hans eget liv och över en folkligt kristen väckelserörelses blomstring och nedgång i Danmark. Den sista aspekten är den tydligaste, den ingick i den ursprungliga planen, blott att han osökt infogade åtskilliga drag ur sitt själländska liv inom denna ram.
*
52 Emanuel, den unge prästen som kommer ut på landet, är uppfylld av tanken att i folkförsoningens inbrytande guldålder bereda vägen för det lycksalighetsrike som de kristnes broderskap en gång skall utbreda på jorden. Tanken om det förlovade landet, att Gud haft en särskild mening med Danmark, var ju en grundtvigsk krontanke som ofta dyker upp i väckelsens organ, framför allt under sjuttiotalets slutar.19 Diktaren har här tagit fasta på den aspekt som närmast hänger samman med hans egna ungdomsdrömmar: den demokratiska. Emanuel etablerar kontakt med de väckta bönderna, går dem till mötes genom ett övermått av självkritisk satir över den korrumperade huvudstadsmentalitet som han nu krängt av sig. I sitt bekännelsetal till menigheten i Skibberup framställer han den stora klyftan mellan mänsklighetens två hälfter: det är inte den som skiljer de onda från de goda, Guds barn från syndens, utan den som skiljer de rika från de fattiga. Man skall inte förvillas av den forcerade tonen och de karikerade domsorden i denna straffpredikan som redan nu till en viss grad utlämnar den renhjärtade åt vårt löje: som diktare besatt Pontoppidan en mindre vanlig frihet gentemot det som stått honom mycket nära. Han kunde hänsynslöst utnyttja och blottställa vad som haft avgörande betydelse för honom själv. Och denne präst är inte med orätt bärare av så mycket av sin skapares tankegods. (Muld, s. 17 f.)
Emanuel Hansted som sätter in hela sitt unga livs kraft på att genomföra Kristi ord om broderskap mellan människorna är alltså motpolen till de förkättrade isolerade församlingsherdarna i diktarens ungdomsböcker. Med sin stiftschefs välsignelse börjar han sin gärning i kamp mot den gamla förstockelsen och rationalismen. Han lever halvt som bonde, halvt som präst mitt i sin menighet. Han tar sin brud ur folkets mitt och hans livstanke under lyckans år är föreningen av det kristliga och det mänskliga i den nya bondeväckelsens hägn. För honom är det sociala kärleksarbetet en livssak liksom det – på sitt sätt – varit det för den unge Henrik Pontoppidan, författaren av Landsbybilleder och Fra Hytterne. Men hans arbete bland husmannen och de egendomslösa lämnar inga frukter och han kommer till slut till 53 insikt om att hela hans strävan är fåfäng därför att den alltifrån början varit naturstridig.
Det biografiska underlaget antydes med lätt hand i Familjeliv: i Østby verkade Pontoppidan för denna sak inte bara som diktare, han höll också föredrag i husmännens församlingslokal och samlade till och med en krets av trogna omkring sig. Det drog över honom åtskillig ovilja först från de besuttna bönderna och senare, då han efter sin lilla dotters död20 kände behovet att leva tillbakadraget, uppstod misstämning också i hans förhållande till de fattiga vilkas talesman han varit. Då han vägrade att acceptera en riksdagskandidatur tolkade man det därhän att han ville ställa sig in hos makthavarna i socknen. (F, s. 19.)
Och innan författaren låter sin hjälte överrumplas av verkligheten som icke tar hänsyn till hans förbrödringsdrömmar låter han honom själv komma till insikt om att han varit inne på fel väg. För tredje gången återkommer mötet mellan prästen och den obotfärdiga husmanskvinnan; man skall lägga märke till hur scenens innebörd för varje gång förskjuts. Den "Sorte Trine", som Emanuel möter i Dommens Dag är Lone från Sandinge Menighed – ett mene tekel för den kristna idyllens profeter. Nu prisar Emanuel henne för hennes fattigdoms och eländes skull och kallar sig själv en stackars vilsegången som nu gör bot "fordi han en Gang lyttede til Menneskenes daarlige Tale og troede at gøre godt mod dine Lige ved at ville berøve dem deres eneste Eje, Fattigdommen, Sjælens Frigjorthed, Evighedens Afglans her paa Jorden, som der staar skrevet". (D D, s. 84, se äv. s. 78.) Det är återigen problematiken från Spøgelser, angripen i centrum. Grundvalen för det patos som burit diktarens ungdomsverk har rubbats. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ? Omkring denna axel svänger Pontoppidans skapande och tänkande under dessa år. Denna insikt – ett varsel om den bortvändhet från livet som för Lykke-Per och Torben Dihmer till slut blir den enda möjliga vägen – blir en av de viktigaste utgångspunkterna för kampen mot tidens kristendom.
Emanuel får alltså i mångt göra samma erfarenheter som sin skapare. Att romanen på samma gång är en tidsskildring och en 54 Danmarksbild bidrager till den dubbla belysningen som faller över hjälten och hans öde, den egendomliga stämningslegering av hån och medkänsla som verkat så förvirrande på många läsare. En tragedi utan den konventionella tragedins höghet och entydighet. Emanuel är också präst, sedd inifrån visserligen, men ändock en inkarnation av kristendomens dilemma. Diktaren, som i ungdomsverken gått tillrätta med kyrkans kallsinniga attityd till den lekamliga nöden, har nu mycket litet till övers för dess senkomna inblandning i de sociala frågorna. Och denna kritik, som likt ett regelbundet praeterea censeo återkommer i författarskapet, följs åt med den växande insikten om dessa spörsmåls sekundära betydelse för en människa. Självfallet kan dessa förändringar osökt inordnas i den litterära tidsandans skiftningar, nittiotalet och Nietzsche, som Pontoppidan tidigt läste, men den personliga aspekten är både viktigare och intressantare.
Det kärnproblem som från och med nu blir det allt överskuggande för Pontoppidan var ett personlighetsproblem: tvånget att komma till klarhet över sitt eget väsen, dess struktur och gränser. Om detta handlar Lykke-Per, som obarmhärtigt demonstrerar all yttre framgångs oväsentlighet i jämförelse med "det ena nödvändiga", att lära känna sig själv. Kyrkans och kristendomens alltmer breddade och sekulariserade verksamhet förekom honom därför i ljuset av denna i grunden religiöst motiverade personlighetsetik som en väg mot förflackning och till sist självuppgivelse. Men den var dessutom i hans ögon en undanmanöver, avsedd att leda uppmärksamheten bort från den försvagning av budskapets slagkraft som kristendomen genom de radikala krafterna fått vidkännas. Den antiklerikala kritiken var dubbelt betingad. Pontoppidan hade både konventionellt åttiotalsradikala och djupare liggande angreppspunkter till hands.21
I Muld har denna fråga flera gånger tagits upp, klarast vid biskopsvisitationen i Vejlby efter det att schismen mellan den gamla och den nya riktningen blivit akut. Mot varandra står här den starkt konservative prost Tønnesen,22 det gamla tillståndets inkarnation, och den frisinnade demokratiske biskopen – som ju är tecknad med drag av Ditlev Gothard Monrad. I samtalet dem emellan kommer två åskådningar till tals på jämställd fot. Jämställd inte 55 bara genom argumentens inbördes styrkeförhållanden utan också därigenom att båda kontrahenterna är lidelsefritt och sympatetiskt framställda – om också inte utan den anstrykning av ironi som Pontoppidan sällan besparade sina människor. Bispen påminner om att Vår Herre Jesus Kristus, då han vandrade här på jorden, inte sökte sina medhjälpare bland de skriftkloke utan bland arbetarklassen. För honom är Kristus också lika mycket förberedaren av det jordiska lycksalighetsriket. Men Tønnesen har inte något till övers för denne biskop "der ikke undsaa' sig i en snever Vending at tage Verdens Frelser til Indtægt for sin Partipolitik, ja som ligefrem gjorde ham til Socialist". (Muld, s. 329.)
Emanuel lyssnar till detta meningsutbyte med spänd uppmärksamhet – i sin stiftschefs ord finner han bekräftelsen på att han är inne på rätt väg. Men prosten, som efter visitationen får underkasta sig en maskerad tvångsförflyttning från den församling han styrt med gammaldags hårdhänthet, är en man som i all sin förstockelse tycks avtvinga Pontoppidan respekt. Denne myndige sockenpåve, som inte krusar för den nya folkligheten och inte ger efter en tumsbredd på sina maktanspråk, är en typ som han tidigare haft ett gott öga till. Men det blir ändå Tønnesen som får rätt och inte biskopen, tillskyndaren av den nya ordningen. Emanuel Hansteds misslyckande är inte bara att tillskriva hans naturs värnlöshet och naivitet, han dör i sinnessjukdom som ett offer och en symbol för en kristendom som uppgivit sin bestämmelse för att kompromissa med världen och beblanda sig med saker som ligger utanför dess domvärjo.
Polemikern
Den direkta bekräftelsen på denna alltmer rotfästade tanke finner man i en mycket betydelsefull men knappast uppmärksammad artikel av kierkegaardsk färgning från 1893. Under titeln " En falsk Etikette, En Randbemærkning", deklarerade Pontoppidan i Tilskueren sin syn på vad kristendom är och icke är. Innan jag återknyter till hans första storverk skall jag behandla de viktigaste direkta vittnesbörden från denna tid om hans syn 56 på "Christenheds Christendom". För förståelsen av det märkliga slutpartiet i Det forjættede Land är de av värde.
Inledningsvis noterar Pontoppidan i sin Tilskuerartikel att kristendomen börjar komma i ropet också hos utvecklingens män i Norden, och han försummar inte att ge Bjørnson det sedvanliga hugget – sist var det han som vid fredsmöten överallt propagerat för den nya läran, en slags amerikansk kristendom. Med honom som förespråkare betvivlar Pontoppidan heller inte att "Tingen herefter hurtigt vil komme i Mode". Denna salongsmässiga och aimabla kristendom, som för författaren uppenbart är samma andas barn som grundtvigianismen, har usurperat en mängd av de frihets- och rättfärdighetskrav som nu äntligen börjar få vind i seglen. "Der er allerede næppe mere en god verdslig Sag der ikke er bleven lavet om til Kristendom, eller som det ikke er blevet Kristendommens Pligt at føre an. Overalt høres der utaalmodige Raab paa Præsterne." Vad har Kruppska kanoner och fattigbarns byxor med kristendomsförkunnelse att göra och vad speciellt kristligt är det egentligen i känslan för nykterhet och godhet här på jorden, undrar författaren, som menar att just i sin egenskap av kristen bör en människa alldeles inte bekymra sig om de jordiska tingen. Han citerar några ord av Thomas a Kempis som för Peter Andreas Sidenius sedermera blir av avgörande betydelse, om plågan för den sant gudfruktige att vara underkastad naturens nödvändigheter, allt detta som gör honom till en köttets tjänare. (8, s. 127.) Pontoppidan konstaterar att den kristna läran inte innehåller något löfte om ett lycksalighetsrike på jorden. "Er der derimod noget, der absolut er Hedenskab saa er det denne gamle Slaraffenlandsdrøm, der fra Arilds Dage var Summen af Menneskets Oprørstanker mod den Guddom, der til enhver Tid sad paa Verdenstronen."
För diktaren framstod den gängse protestantiska kristendomen som en fullkomlig urartning, "et Ruskomsnusk af Filantropi, Statsøkonomi, Moral og Pædagogik", en beskäftig och lättvindig livsfilosofi, ett mixtum-compositum av religiöst fritänkeri och avkristnad kristendom. (Tilskueren 1893, s. 600 f.)
Själva den centrala tanken – om kristendomen som en avsägelse av världen och den kristnes främlingskap bland dess angelägenheter – 57 sysselsatte Pontoppidan livligt under dessa år. Hans tänkande arbetade med absoluta kategorier, vad däremellan var, var av ondo. Och också i denna uppenbarelse måste han ha känt dess frändskap med tendenser som hade djupa rötter hos honom själv: den lockelse som ensamheten och frigjordheten från det timliga utövade på honom. Den kan självklart ställas i relation till hans prästerliga påbrå och uppfostran och diktaren gjorde det troligen själv: det Sideniusarv som ständigt förföljer Per Sidenius på hans jakt efter lyckan är till sin innebörd av samma art. Det är driften mot försakelse och asketism som Per gång på gång, med ömsom förfäran, resignation eller vällust, upptäcker och erkänner som ett av sitt väsens grunddrag. Detta var den enda form av kristendom som hade någon makt att suggerera Pontoppidan. I denna radikala och otidsenliga form uppfyllde den hans krav på intet eller allt. Och så som han här tolkade den var den ett snärjande alternativ till livsberusningen med dess ty åtföljande kopparslagare. Om detta handlar Lykke-Per, som med alla sina fritt fabulerade egenskaper har det Pontoppidanska draget att han icke är någon kompromissnatur. Det är en människa på vandring mellan ytterligheter, rolös, prövande alla möjligheter. Under sin religiösa kris' begynnelseskede finner Per att kristendomen, så fattad, i grunden har funnits före Kristus. Skakad läser han Faidons skildring där Sokrates talar om kroppen som den tunga och klibbiga deg med vilken själen är sammankedjad: "Thi Legemet foraarsager os tusinde Bryderier, opvækker Uro og Forvirring og forstyrrer os, saa vi for dets Skyld ikke formaar at skue det sande. Medens vi lever, vil vi kun da komme Erkendelsen nærmest, naar vi har saa lidt som mulig med Legemet at skaffe og ikke mere Omgang med det, end det er højst nødvendigt, og ikke lader os opfylde af dets Natur." (8, s. 127 f.)
Det katolska inslaget i denna kristendomsbild faller ju gärna i ögonen och det är heller inte svårt att finna anknytningspunkter. Under Børstidendeåren hade Pontoppidan lärt känna Johannes Jørgensen, ett tag redaktionssekreterare. Flyktigt kände de varandra från en afton i Studentersamfundet 1888 och någon närmare bekantskap blev det aldrig – "ret nær kom vist 58 ingen den kølige og forbeholdne Mand". (Mit Livs Legende 1, s. 114.) Men Pontoppidan följde på avstånd med stort intresse den unge, "af Næringssorger ideligt omtumlede" skaldens väg mot omvändelsen (Familjeliv, s. 41) – ett intresse som gav rum för medömkan, sarkasm och högaktning. Bekant är ju ett yttrande av honom om Jørgensen att denne "ved sin Trofasthed mod det een Gang valgte Standpunkt har indvundet sig en Viljestyrke, han oprindeligt ikke havde".23 Orden som är av senare datum ger sitt erkännande åt konsekvensen i Jørgensens omvändelse som visade sig genom åren – Pontoppidan var ju principiellt skeptisk mot nittiotalets konversioner. Men orden hade på sätt och vis föregripits indirekt i porträttet av Povl Berger i Lykke-Per, till en början typen på den kameleontiskt hållningslöse diktaren i firsernes Köpenhamn, men sedermera efter sin övergång till kristendomen skildrad med växande respekt. Povl Bergers dikt "En Jakobskamp" med dess gammaltestamentliga botgörarton är en av de böcker som Per under sin beträngdhet hämtar uppbyggelse ur, tillsammans med raden av katolska mystiker, Johann Tauler, Suso, Mäster Eckhart med flera.24
Men minst lika viktig härvidlag var förbindelsen med den elva år yngre holländske målaren Jan Verkade – Mogens Ballins nära vän, enligt samstämmiga vittnesbörd en sällsynt intagande personlighet. Genom Ballin gjorde Pontoppidan hans bekantskap under en vinter i Rom 1892, holländaren var under dessa månader hans och hans hustrus egentliga umgänge. "En betydelig Kunstner og et stort Menneske, der tydeligt nok allerede den Gang var paa Vej over mod Katolicismen." (Familjeliv, s. 66. I själva verket hade Verkade redan på hösten 1891 tagit dopet, han bidrog också verksamt till både Ballins och Jørgensens omvändelser.)25 Sedermera, på våren 1894, var Verkade tre månader i Köpenhamn och umgänget fortsattes – han blev härigenom en föreningslänk mellan Pontoppidan och de unga danska konstnärerna.
För diktaren som ständigt med skärpt uppmärksamhet följde den lutherska kristendomens öden i sitt hemland, dess traditioner och ackommodation till tidsandan, var katolicismen en kontrastföreteelse som ställde de inhemska förhållandena i skarpare 59 relief. Vittnesbördet om hans intresse ges på många ställen i hans produktion, både den skönlitterära och den övriga. Verkades självbiografi, Die Unruhe zu Gott, berättar om bekantskapen "mit dem bedeutenden Schriftsteller Henrik Pontoppidan, der sich damals sehr für den Katholizismus interessierte", och skildrar en påvehyllning i Peterskyrkan som gjort ett starkt intryck på diktaren och hans hustru: "Sie waren beide sehr begeistert von der Feier. Es sei wirklich etwas Erhabenes gewesen." (s. 184.'3)
I sin konsekvens och disciplin, och framför allt i sin otvetydiga hållning till de dogmatiska spörsmålen, imponerade katolicismen på Pontoppidan. Den hade flera av de livsdugliga egenskaper som han saknade hos den uppluckrade hemmakristendomen. Men inför åsynen av det religiösa ceremoniväsendet, processionerna och den folkliga vidskepelsen under den långa utlandsresan 1892-93 fanns det ögonblick "da jeg priste mig lykkelig over at stamme ned fra en gammel, luthersk Præsteslægt". (F, s. 66. Jfr L-P 7, s. 106, D, s. 90 f., H, s. 132.)
Tankegången i den nämnda Tilskuerartikeln återkommer med ännu tydligare motivering i en påskbetraktelse i Politiken 1897 (Enetale). Vårutställningen i Köpenhamn visade året innan en målning av Valdemar Irminger, föreställande Jesu lärjungar i Getsemane örtagård. Pontoppidan fann framställningen av denna scen karakteristisk för tidens kynne: lärjungarna hade ett drag av spekulativa teologer och Kristus själv av upphöjd tänkare. Så uppfattades han numera överallt utanför de sekttroendes kretsar, som "en aandfuld Filosof, hvis Navn man kan se nævnet mellem Sokrates, Dante og Shakespeare". Diktaren, som var lyhörd för alla inslag av esteticism i kristendomen, fick här en ny länk i sin fällande beviskedja. Irmingers tavla blev för honom främst vittnesbördet om hur läran höll på att upplösas i sina konturer och flyta ut i en allmän poetisk stämning, degraderas till ett lättfunnet stoff för poeter och konstnärer. På denna punkt var han överkänslig: han upptäckte dubbelt bokhålleri där ingen annan föll på idén att misstänka det. Här övertrumfade han mästaren med de Brandska äkthetskraven – man kan säga att Pontoppidan anknöt till Ibsens ungdomsidealism och förde vidåre 60 en linje som inte längre var helt aktuell för Brands och Peer Gynts skapare. Inte heller Ibsen undgår att falla under fördömelsen:
Poesi og Religion begynder at blive Synonymer, Romanerne bliver gudelige Traktater, og Passionshistorien fortælles som en stemningsfuld Novelle. Kristi Ord fortolkes som Digterord med dobbelt eller tredobbelt Mening, og man kaster sig over Henrik Ibsens nyeste Skuespil for at søge religiøs Trøst i hans Dybsindigheder. Saaledes sammenrøres ved Aarhundredets Slutning Levningerne af dets Poesi og Religion, dets Filosofi og dets Videnskab til et ophøjet Ruskomsnusk, der minder om hin Bænkevælling, der i gamle Dage hver Lørdag blandedes sammen af alle Ugens overgemte Madrester.
Så tedde sig nittiotalets kulturella tidsanda i det lutherska och grundtvigska, men lätt katolskt infekterade Danmark för Henrik Pontoppidan. Kontrasten till Irmingers tavla och allt vad den symboliserade hade han nära tillhands, hos sina favoriter de gammalkatolska italienska målarna. I och för sig låg intresset för dem ganska mycket i tiden, det fanns ju ett kraftigt stänk av prerafaelitism i den danska nittiotalsstämningen. Duccio di Buoninsegna var Mogens Ballins älsklingsmålare, möjligen har Pontoppidan genom de unga konstnärerna, av vilka han kände åtskilliga, fått uppmärksamheten länkad i den riktningen. Men hans behållning av dessa intryck låg ganska långt borta från den poesireligiösa stämning som de i allmänhet framkallade och som man finner till exempel i Taarnets februarinummer 1894. Pontoppidan föll inte till föga för Italiaromantiken och dessa gamla bildmålare utgjorde det huvudsakliga konstnärliga utbytet av hans vistelse i södern: "Jeg går i denne Tid og kigger på de løjerlige sienensiske Malere fra gammel Tid – Gud ved, om man ikke kalder dem Prærafaeliterne –; i vore Dage, hvor der drives så megen Routineflothedskunst, er disse naive Billeder vederkvægende at se på." (L, 30.9.92.)
Vad diktaren funnit hos dessa Sienamålares huvudman och hans fyrtiofyra scener ur passionshistorien på högaltaret i domen var en kristendom som han bättre förstod. Hos Duccio var allt enfaldigt, gripande enkelt: lärjungarna fattiga, slitna, det är 61 världen som vänt dem ryggen och inte tvärtom. Kristus liknar dem, hans ansikte är inte besjälat, inte intressant. Stående inför Pilatus påminner han skribenten om en stackare som haffats av polisen:
Og med et bliver Kristus, som han staar der forkommen med sammenbundne Hænder et Billede paa hele den lidende Menneskehed, og Korset, der tegner sig derhenne paa den gyldne Baggrund, og Bøddelen, der staar parat med sit Reb og sine Nagler, det er Døden, dens Trøster, dens eneste, sande Ven.
Det hele Billede er som en Paaskehymne til Døden, Befrieren, Menneskenes store Forløser. Og var egenlig Kristendommen oprindeligt meget andet?
(Politiken, 18.4.97.)
De citerade artiklarna följer en linje som är rikligt representerad under nittiotalet, det årtionde i Pontoppidans skapande som var tydligast bestämt av den religiösa problematiken. Deras samband med detta skedes [ɔ:tidsrums] två väldiga romaner har knappast tillbörligt beaktats. I samma mån som de humanitära kraven träder i bakgrunden manifesterar sig hans religiositet allt tydligare – utanför kristendomens råmärken helt visst, men inte utan förbindelse med den kristendom som drog gränserna mellan Guds rike och världen skarpa. Ett uttalande som Pontoppidan gjorde på gamla dagar, att han aldrig var en kristen i luthersk-paulinsk mening, innehåller ju en antydning dold mellan raderna i en negativ trosbekännelse.26
Under ett tidigare skede i författarens utveckling, Urbanustiden 1889-91, behandlas upprepade gånger detta ämne under en mängd skiftande förevändningar. Här är icke den stora tonen förhärskande.
Från hösten 1889 finns en betecknande artikel mot bryggare Jacobsen, vars kulturintressen Pontoppidan hade ett gott öga till. (Kjøb. Børst. 13.11.) Rikemannen som fördelade sin gracer jämnt mellan konsten, religionen och ölet representerade en mentalitet som författaren alltid var på sin vakt emot:
Naar han rundt om en Kristusfigur anbringer Ny-Carlsbergs Mærke, er det da for at man, hver Gang man betragter hans Kristus skal komme til at tørste efter hans Øl, eller er det for at man ved at drikke hans Øl skal komme til at tænke paa Kristus?
Hvem raader denne Rune?27
62 Det var detta helhetskrav som kom att bära upp kritiken mot den liberala kristendomen under hela det kommande författarskapet, den som dominerar i Det forjættede Lands sista del och sedan varieras i Lykke-Pers slutpartier och De Dødes Riges historia om vandrarprästens öden i Köpenhamn. Symptomen på kristendomens självförintelse visade sig för Pontoppidan inte bara därigenom att den breddades, sekulariserades och indrog en rad sociala frågor under sin domvärjo [ɔ:jurisdiktion] , utan också i tendenserna till större tidsenlighet, strävandena att humanisera läran och mjuka upp dogmerna. Det åstadkom en paradoxal effekt: samtidigt med den radikala, antikristliga argumentationen utformas en linje som i åtskilligt sammanfaller med den konservativa, gammaldags stränga kristendomen. Dessa trådar löper jämsides och tvinnas om varandra på ett ofta förvånande sätt, inte bara i romanerna utan också i de direkta uttalandena.
Man kan se det tydligt i flera av dagboksbladen i Kjøbenhavns Børstidende. Dessa artiklar var väl inte ägnade att höja tidningens kredit hos dess naturliga köparkrets; i den mån orienteringen där utsträcktes till andliga frågor var den övervägande konservativ. Urbanus' krönikor var kulturspaltens främsta regelbundna inslag, men de bidrog inte till att göra Børstidende mer acceptabel för den besuttna borgerligheten – ett par gånger föranledde hans skriverier rättsliga ingripanden och det bör ha varit nära ögat flera gånger. Tonen var vågad, men på samma gång folklig och krönikören rörde sig med lätthet över hela skalan av ämnen med populär appell. När jag i fortsättningen behandlar dem utgår jag från att Urbanusnamnet var inte bara ett märke utan också en mask för ansiktet, en fiktion lika väl som småromanernas Magister Glob. Läser man kåserierna i sammanhang märker man att författarpersonligheten ofta är en fristående och fritt skapad figur. Den rättvisan är man skyldig diktaren, som senare inte var trakterad av att dessa artiklar hämtades fram ur glömskan.
Men Pontoppidans allvarligt reflekterande ande gör sig påmind också under denna förklädnad. Urbanus kunde gripa en flyktig likgiltighet vid vingen och avtvinga den en väsentlighet. Kommentarerna till de köpenhamnska dagshändelsernas ditt och 63 datt växte ut till personliga deklarationer över allmängiltiga frågor. Man skall inte vänta sig någon konsekvent attityd, experimentatorn ger sig här ännu friare tyglar än i romanerna. Urbanus höll särskilt uppsikt över det religiösa området, mot bakgrunden av sina erfarenheter från landet studerade han ivrigt kristlighetens framtoning i huvudstaden. Han var en ganska flitig kyrkobesökare, under ungdomsåren hade han drivits dit av samma studieintresse. Hamskiftes berömda formulering – "Men jeg gik til Højmesse i Slotskirken, naar Biskop og kongelig Konfessionarius Martensen stod paa Prækestolen i F1øjlsornat med Kors og Stjerner, som jeg gik i Zoologisk Have for at se Næsehornet" – täcker också åtskilligt av Urbanusattityden, även om den knappast ger hela sanningen. (s. 16.)
På eftersommaren 1889 gör Urbanus ett inlägg i den debatt om helvetesstriderna som med täta mellanrum blossade upp, ofta i anledning av ett eller annat prästerligt ord som befunnits diskutabelt. Urbanus konstaterar (20.8.) att djävulen tycks sjunga på sista versen och att den moderna kristendomen alltmer förkastar tron på helvetet och de eviga straffen. (Prognosen var ju på längre sikt riktig även om det kommande decenniet innehöll en fortsatt frammarsch för Indre Mission med symptomatiska händelser som Harboøresakerna.)28 Utvecklingen föranleder ett kvickt raljeri med de så kallade himmelska sanningarnas livslängd. Det var en tanke som diktaren senare ordagrant överlät åt den nyktert världskloka fröken Katinka i Dommens Dag, pastor Mommes svägerska, en av de få gestalter som tycks ha Pontoppidans odelade sympati i denna bok. Han låter detta vara kvintessensen av hennes långa livs erfarenheter i skuggan av kyrkans inbördesstrider: "at af alt i Verden var Intet saa omskifteligt som netop det 'ene Fornødne', Intet saa forgængeligt som netop de 'evige Sandheder'. Mens almindelig jordiske og derfor ret foragtede Sandheder, som at to og to var fire, og at Jern var tungere end Træ, stadig levede i bedste Velgaaende, hændte det Gang efter Gang deres himmelske Kolleger, at de døde en forsmædelig Død og stod op til et andet Liv som en beklagelig Misforstaaelse, en Oversætterfejl eller en slet og ret Løgn." (D D, s. 209.)
64 Också fortsättningen av Urbanus' artikel innehåller en argumentation som skulle återtas med stor kraft i Det forjættede Land. Om han också i humanitetens namn måste hälsa denna förändring – djävulen avskaffad – med tillfredsställelse, gör den honom uppenbart besviken ur en annan synpunkt: vad blir det kvar av kristendomen om den successivt ger avkall på allt som förtjänar namnet? Ljumhetens [ɔ:lunkenhedens] och underlåtenhetens synder intresserade Pontoppidan mer än de absoluta, han var icke någon pragmatiker. Och av tankegången i den raljanta Urbanusartikeln bygger diktaren senare upp en minnesvärd scen i Dommens Dag. Till det stora mötet på Sandinge Højskole, sammankallat för att dryfta bibelkritikens resultat, kommer bland folk från alla Danmarks hörn också ett husmanspar från den jylländska heden. De hör till de trogna som byggt upp sin livssyn och sin tro i hägnet av Højskolen. Men den sista tidens utveckling har bringat oron in i deras värld. Uppskrämda av den nya teologins sista ord, av Vilhelm Prams härnadståg mot bibeln och pastor Magensens skrift om helvetesstraffen har de vandrat den långa vägen till Sandinge för att få klarhet.
"De havde sagt til hinanden, at naar der ingen Djævel var længer, og ingen evig Straf, og altsaa heller ingen evig Løn; naar endog Præsterne ikke mere turde udtale sig om Livet efter Døden; naar Troen ikke var en Forvisning om det, vi ikke kunde se – hvad var saa det Hele? Hvori bestod da Kristendom?" (D D, s. 202 f.)
Orden är Urbanus', ordagrant insatta inom en patetisk ram: det är de fattiges paradisdröm som kyrkan svikit genom att tillmötesgå skeptikernas krav på tidsenlighet och lämna sina trogna i sticket.
Vad som blir kvar av kristendomen efter alla dessa amputationer, det är, säger Urbanus i artikelns fortsättning, ett slags själens samliv med Kristus, så som han sett det vid frälsningsarméns friluftsmöten. Med denna rest av kristendomen gör han upp i en betraktelse över trons psykologi följande dag. Här uppträder han som positivist och fritänkare av åttiotalssnitt och åberopar vetenskapens senaste resultat som det avgörande motargumentet. Detta kärleksförhållande till Kristus, detta saliga 65 samliv med ett tänkt och osynligt väsen är ju ett vanvett för den som inte har trons gåva. Fjärran från den gamla kyska bondetron är denna Kristusgemenskap med sin anstrykning av sinnlighet. Urbanus beskriver en korsmässa i Peterskyrkan och jämför den med ett möte i frälsningsarmen som han nyligen övervarit – hela scenen med dess överhettade atmosfär skildras som ett hypnotiskt fenomen, där obefästade själar viljelöst faller offer för suggestionen. Upplevelsen har gjort ett så kväljande intryck på krönikören att han för en gångs skull gör ett avsteg från toleransens princip. Han påkallar polisens uppmärksamhet – den går ju så hårt åt de magnetiska kvacksalvarna. (22. 8. 89.)
Jämförelsen mellan kristendom och hypnos var ju allvarlig. En präst, Frederik Nygaard, uppträdde också en vecka senare i Morgenbladet (31. 8.) och varnade tidningens utgivare för att låta krönikören fortsätta, bad honom också betänka sin ömtåliga ställning som jude. Ernst Brändes tillbakavisade hotelserna och därefter tog Urbanus själv ordet. Hans svar är efter sedvanligheten fränt avfattat men begagnar vissa diplomatiska undanmanövrar – ett åtal nu vid tidningens start var ju en tvivelaktig reklam. Förgäves skall man i hans artikel leta efter "en eneste Kristusfjendsk Udtalelse", författaren är nämligen lika litet en "Fjende af Troen som en Hader af Kristus". Parallellen mellan kristendom och hypnotism vidgicks, båda har de nämligen sitt ursprung i en "Individet i et sygeligt øjeblik meddelt, fejlagtig Forestilling", från vilken han aldrig senare förmår frigöra sig. Men ändå, fortsätts det inte utan sofistik, är ju inte ens hypnotism alltid skadlig. Tvärtom, man har sett exempel på att den räddat liv! Också av ett annat skäl finner Urbanus anklagelsen orimlig: "Jeg gad da ogsaa vide, hvad der skulde foranledige mig til at fare ilde med Kristendommen, som aldrig har gjort mig noget ondt; som aldrig har hverken skræmmet eller skuffet mig, fordi den overhovedet aldrig har fristet mig." Kristendomen är för honom en inbillning, byggd på våra drömmars luftkastell, det är därför meningslöst att tala om hatiska angrepp, man drar inte i ledung mot vad man anser som väderkvarnar. Uttalandet är märkligt, inte minst i ljuset av Lykke-Per. Det synes fullt ut bekräfta synen på diktaren som frigjord 66 från släktarvet och barndomsmiljön. I polemikens hetta kunde han förklara sig urarva i förhållande till sina förutsättningar på ett sätt som eftertryckligt dementeras av hans stora, genomtänkta romaner. Bevisföringen är ju heller inte helt bindande, ehuru ytterst intressant. Frånsett att Urbanus inte alldeles kan fritagas från anklagelsen i och för sig är det påfallande att han förutsätter ett personligt komplex som den enda anledningen att angripa kristendomen!
Och försvarets sista del måste ha tett sig överraskande för dem som följt med det tidigare resonemanget. Här pekas på de tecken i den religiösa atmosfären som kan förebåda ett väderskifte. Förutom den inre missionens mörka åskmoln och de grundtvigska lamm-molnen som driver omkring – "Gud ved hvorhen" – skymtar man just nu högre och renare molnformationer genom vilka man kan vänta att äntligen få se solen bryta fram. Vad Urbanus tänker på är de kristna för vilka Gud inte är "en Slags himmelsk Bussemand" som styr världen med hot och lockelser utan vilka "i selve Hengivelsen til Kristus allerede her paa Jorden finder den Salighed, der eftertragtes". Alltså den kristendom som i en tidigare artikel tett sig som vanvett för den oinvigde. Frälsningsarmén förs fram som ett avskräckande och ett uppmuntrande symptom inom samma artikelserie. (3. 9. 89.)
Och just denna religion är den av tvesynen genomlyste Emanuel Hansteds. I Dommens Dag deklarerar hjälten den: varken fruktan för eviga straff eller förväntan om ett himmelrike är avgörande för den sant kristnes förhållande till sin himmelske fader. "Det er alene Bevidstheden om at gøre Guds Vilje, den levende Følelse af at vandre for Herrens Aasyn, der er den Salighedens Glæde, som allerede her paa Jorden forundes Guds Børn, – og den formaar hverken nogen Bibelkritik eller Edisonsk Opfindelse at rokke ved endsige tage fra os." (s. 69 f.)
Exemplet från Kjøbenhavns Børs-Tidende har valts bland de många; det visar svårigheterna att i en formel fånga diktarens attityd till dessa frågor som han inte kunde släppa.29 Tvesynen som behärskar hans böcker var inte i första rummet en konstnärlig arbetsmetod, den var ett med själva hans sätt att möta problemen omkring sig. Att han sedan måste ha blivit alltmer 67 medveten om den och i sitt skapande spelade på den som på ett instrument är en annan sak. I romanerna kunde denna intellektuella oro få sitt fria utlopp, där kunde motsägelserna, de som låg i tingens natur och de som tornade upp sig för hans ögon, utplaceras på skilda händer och därmed upplösas, förvandlas till ett konstfullt samspel av meningar som alla är upplevda inifrån, som lockande, snärjande eller förledande alternativ. Det är främst härigenom som Pontoppidans diktande får sin prägel av nödvändig befrielse. Det var inte en förutsättningslös fantasis lek med stoffet, det var idéerna som iklädde sig kött. Bäst har Pontoppidan själv uttryckt detta i den stenografiska intervju som han gav efter Lykke-Pers slutliga publicering: "Hvor man er i Stand til at sige sin fulde Mening lige ud, skal man selvfølgelig ikke gaa det digteriske Sprogs, Billedkunstens, Omveje. Men paa den anden Side, – hvortil har man Kunsten uden for gennem den at faa Udtryk for det Uudsigelige." (Hver 8 Dag, sept. 05.)
I åtskilligt av Urbanus' verksamhet, inte minst inom det religiösa området, som han ägnade en särskild uppmärksamhet, möter vi diktarens råstoff som en ostyrig och inkonventionell pennas paradoxer. Hans recensioner av nyutkommen litteratur var således ofta en förevändning för att utportionera små skarptandade kätterier mot de bestående tänkesätten. Den sedermera genom rättssaken mot Ernst Brandes bekanta Messiasartikeln där han anmälde vännen och medarbetaren Viggo Stuckenbergs andra prosabok var ett sådant. Bokens huvudtanke, att tiden behöver en förlösare, en ny Messias, gav honom tillfället att ta upp ett favorittema: litteraturens och konstens Kristusbild. Associationen var strängt taget utomordentligt långsökt och visar hur gärna Pontoppidan ville in på ämnet, i och för sig gav boken ingen anledning till att aktualisera frågan. Stuckenbergs framställning befinns vara kalkerad på den konventionella, av målare och författare omhuldade bilden, en bleksotig asket "med lange Hængekrøller og et seminaristisk Martyrblik". (Det är mot denne Kristus, den bleke herrn med det lidande ansiktet, som Per Sidenius skjuter sina pistolskott då han möter krucifixet i Alperna. [4, s. 136.]) Alternativet – två år senare i Højesteretsdom stämplat som hån mot kyrkans troslärdomar – 68 är den konträra motsatsen till det som ytterligare några år senare, i den nämnda Tilskuerartikeln, framställdes. Urbanus undrar, om inte Jesus i grunden var "en ret spøgefuld Herre, der ved Siden af sin Missionsgerning frejdigt delte Livets Glæder sammen med sine Tilhængere. Totalafholdsmand kan han f. Eks. ikke have været." Det påminns också om att han gärna såg kvinnor omkring sig, allt detta tyder på att han varit en sprudlande, livskraftig natur, inte den "højtidelige Særling og evindelige Prædikehest han ofte er bleven gjort til". (12. 12. 89.)
Låt vara att Pontoppidan på äldre dagar betraktade denna och andra liknande hypoteser som vådaskott,30 den visar dock de starka pendlingar som hans spekulationer på detta område kunde beskriva. Och den överraskande pastor Petersen i Dommens Dag uttalar en besläktad paradox då han menar att den viktigaste uppgiften för en präst nu måste vara att lära ut konsten att njuta och älska livet på rätt sätt. (D D, s. 264.) Bakom Messiasartikeln föresvävade det Pontoppidan en tanke om den historiska kristendomen som resultatet av en väldig misstolkning av mästaren, i en eller annan riktning. På de extrema kontrasternas vägar arbetar han med tänkbara lösningar.
Den skämtsamma hållningen är överhuvudtaget den vanliga hos Urbanus i förhållande till de religiösa materierna. På sitt sätt lika vådlig som den fällda Messiasartikeln var en vanvördig betraktelse över matsedlarna vid de kristna högtiderna. Varför har man valt just gåsen och svinet för att fira minnet av Kristi födelse, de mest plebejiska av alla djur? Urbanus vill ogärna tro att det ligger ett dolt hån i detta, men det verkar onekligen så. Gåsen är ju också ur kulinarisk synpunkt en osmaklig fågel, heter det, därför är den särskilt lämpad att fira övertron med. (12. 11. 89.)
Den uppsluppna driften döljer här som ofta sorgfälligt allvaret. Mellan raderna säger författaren att om man verkligen inlägger någon mening i julen är det ovärdigt att dess huvudsakliga behållning är det omåttliga ätandet och drickandet. Tanken återkommer senare och avkläds småningom all munterhet. Jämför till exempel En Vinterrejses beska upptakt: "Og mon der noget Sted i Kristenheden spises saa fedt og godt til Jesusbarnets 69 Ære som i Danmark?" (s. 5.) Som gammal upplevde den store radikalen den kommersialiserade julen som en fredlöshetens högtid, en häxsabbat.31
Krøniker
Flera av de småberättelser i gammal folklig eller legendartad stil som Pontoppidan skrev under dessa år publicerades under Urbanus' signatur i Børstidende. Dessa Krøniker (i bokform 1890, omredigerad upplaga i Fortællinger I, 1899) rymmer en komprimerad visdom, somliga i burlesk, andra i allvarlig form. Direkt udd mot prästerna har den djupsinniga Menneskenes Børn och de lättare Præstesækken och Sct Peders List. Den sistnämnda slöt ursprungligen med en sens moral som såvitt jag förstår gör det klart att det rör sig om en prästsatir: "Der gaar den Dag i Dag saa mangen velærværdig Sct. Peder omkring her i Verden og søger at hytte Skindet ved at krybe bag Vorherres Ryg. Men der maa eksistere en Nemesis her i Verden; thi de velfortjente Prygl rammer alligevel i Reglen den rette Bag." (8. 9. 89., struket i originaluppl.)
Här som i Menneskenes Børn låter författaren Vår Herre och Sankte Per vandra omkring på jorden. Den gamla sagoramen lämpade sig väl för den som var ute för att avslöja moralens och religionens skröpligheter. Fabeln i Menneskenes Børn är följande: De två vandringsmännen kommer en dag till en socken där torkan härjat. De ser uppbrända åkrar, döda och döende djur och människor överallt. De sista överlevande har släpat sig till kyrkan under böner. På predikstolen står prästen välnärd och dundrar om evig förbannelse för dem som inte offrar allt åt Gud. Sankte Per tycker sig skymta "ligesom et saligt Smil glide hen over hans Mesters Aasyn" men på hans bön lyfter Vår Herre händerna till himlen och nedkallar regnet. En tid därefter kommer de två tillbaka. Nu flödar landet av honung och mjölk, ingenstans nämns Guds namn. I kyrkan sitter två havande kvinnor och en krympling. Prästen står utmagrad på predikstolen och suckar ut i det tomma rummet: "Thi jeg siger Eder, kære Venner – o, mine kære Venner! – Herren forlanger intet, slet intet af Eder. Blot I ikke vil glemme ham, – blot I vil huske paa, 70 at han er Eders ejegode, himmelske Fader – –" (Kjøb. Børst. 13. 10. 89, Krøniker, s. 21.)
Prästsatiren är här bara ett sidohugg, historiens moral skär djupare: de religiösa behoven har för de flesta sin yttersta förankring i omsorgen om det timliga. Religionens livsbetingelser är bundna vid det materiella, men på det ironiska sättet att de är omvänt proportionella mot människornas lycka och välstånd. Den har därför sin bästa groningsgrund i olyckan och nöden, allt under det att den mer eller mindre öppet lever på att förespegla ett bättre sakernas tillstånd. Det var en etisk inkonsekvens som Pontoppidan var ständigt uppmärksam på. En viktig front av hans kritik under dessa år för fram denna anklagelse om kristendomen som en förklädd materialism.
Som många goda fabler har historien dörren öppen för flera tolkningar. Hur pass allmängiltig man vill göra den är en smaksak. Möjligen är socknen Danmark, torkans tid åren kring 1864 års krig och fruktbarhetens tid välståndsåren som följde ända fram till tiden för novellens tillkomst; det finns i Lykke-Per ett ställe, där pastor Fjaltring utvecklar en likartad syn på Danmarks situation. (7, s. 179 f.) Härom längre fram.
Men oftast är legenden ett hölje kring överdådigt muntra omvärderingar. Åren närmast före och efter 1890 är en sluten enklav i författarskapet och här spelar humorn och det lätta lynnets kapricer så som varken förr eller senare. Det talades ju så ofta om Pontoppidans bundna värme, inte sällan med den anmärkningen att han kunde ha släppt lös den mer. I stora delar av Skyer, Vildt, Minder och Den gamle Adam möter vi diktaren från denna sida, den passade honom bättre än man skulle förmoda. Flera av dessa leksna verk har sin upprinnelse i Urbanus' situation: han var tvungen att skriva "med både händer och fötter" för att fylla en spalt om dagen. Det tvingade honom att inte gå till botten med sina uppslag eller utnyttja deras tragiska möjligheter. Så tog han ferie från grubblerierna och vände den lätta sidan till, klippte av de hårda knutarna med en paradox eller en uppsluppet självsvåldig slutledning. Så till exempel presenterades läsarna en dag i En Legende, genfortalt af Urbanus för en ny version av syndafallet. Enligt denna, Pontoppidans 71 mest celebra Børstidendeartikel, Den gamle Adam, skedde det inte vid kunskapens träd och var inte kvinnans utan mannens. Den respektlösa historien hade ju ingenting med det religiösa att göra utan var en skämtmytologisk förklaring till det intrikata sedlighetsproblemet och insattes senare i sin naturliga ram Den gamle Adam, en satyrroman om erotikens tragikomiska herravälde och mannens polygama instinkter. (Se nedan s. 277.) Men den ledde till åtal mot tidningen för gudsbespottelse och torde ha befäst många i uppfattningen av diktaren som en man utan allvar. Urbanus' verksamhet gjorde de stora romanerna än mer förbryllande att komma till rätta med.
Ändå är det samma problem Urbanus och diktaren dryftar, och metoden är densamma, skenbart nyckfulla men närmare besett dialektiskt dubbelsidiga, blott att den kommer långt bättre till sin rätt i romanverken. Inte minst för Det forjættede Land som påbörjades under denna tid är en inblick i detta stadium upplysande.
En av de fyndigaste moraliteter som Urbanus uppbyggde huvudstadens större och mindre börsfolk med hette Den stærke Skrædder. (1. 11. 89.) Den handlade om en liten halt skräddare som lever åsidosatt och obeaktad i byn tills han så en dag finner på råd: han avlägger ett löfte att lyfta en tunna säd på var arm. Han gör försöket, men innan han hinner misslyckas hejdas han av åskådarna som blivit så tagna av den våldsamma kraftansträngningen att de inte tål att se hur det hela avlöper. Skräddaren är från och med nu byns starke man och vinner dess vackraste flicka. Historien ingick sedan i Krøniker, i Børstidende och hade en inte alldeles överflödig tolkning vidfogad. Denna började: "Det hedder nok, at den Sten, man ikke kan løfte, skal man lade ligge. Men dette er en forældet Visdom. Den, der i vore Dage vil gælde for en rigtig Karl, skal tværtimod dristigt sparke til selve Mont Blanc og lade, som om han undrer sig over, at Bæstet alligevel ikke flytter sig." Och i slutet fanns en särskild adress till Otto Borchsenius, ett stillsamt preludium till den uppgörelse Pontoppidan ett par veckor senare hade med sin ungdoms hjälpare. (20. 11. 89.) Borchsenius' anslutning till den nationellt grundtvigska linjen innebar i hans 72 ögon en ohållbar kompromiss. Pontoppidan är under Urbanus-tiden solidarisk med den europeiskt-radikala linjen. Under dessa år stod han Edvard Brandes nära.
Men historien har en vidare syftning. Den har en direkt relation till de religiösa spörsmålen. Den sten som man inte kan rubba skall man hellre låta ligga, det var en visdom som Pontoppidan inte kommit gratis till. Kampen för en livsåskådning fördes med stor häftighet. Diktaren sådan han möter oss i verken undkom inte tvånget att bygga upp en slags livsbetraktelse, att söka en vinkel varifrån livet med dess motsägelser, grymhet och gåtfullhet lät sig betraktas med upphöjd ro, en slags giltig syntes att hålla sig till. Man har intrycket att han ofta slagit pannan mot väggen och efter en rad sådana sammanstötningar gripits av leda vid grubblerierna. Som exempel kan nämnas en betraktelse i Politiken 16. 3. 97 som tangerar de djuppsykologiska spörsmålen; den handlar om de själskunnigas ringa insikt i det undermedvetna, "den Mørkets Afgrund, hvor halvslumrende Følelser og ufuldbaarne Tanker vælter sig over hinanden i Dybet". Författaren har rådfrågat de lärde men var gång känt sig "som hin Dreng Søren, der gik ud i Brændeskuret for at skære sig en Pind til at lægge under et vaklende Bordben, men ved at trække i et Brændestykke fik den hele Stabel over sig og blev Krøbling for Resten af sit Liv". Ett par dagar senare återkommer Pontoppidan med en ironisk Enetale om folk som håller sig med en fast livsåskådning, en "Aandens Vaccinations- og Kokoppeattest" utan vilken man så sorgligt kommer till korta i livet. (18. 3.) Magister Glob i Den gamle Adam skjuter livsgåtorna ifrån sig, han upptäcker att det går att se tingen sub specie æternitatis: jorden är ju ett stoftkorn i världsrymden, varför då gå omkring med ett högviktigt allvar tyngda av vårt inbillade ansvar som skapelsens herrar. "Hildet – som alle Puslinger – i vor Forfængeligheds Snarer forbitrer vi os Livet og forspilder dets Goder under en latterlig Følelse af Forpligtelse til at gennemskue den uhyre Verdensmaskine, hvis Storhed vi ikke en Gang formaar at opfatte." (s. 116 f.)32
Och de teologiska debatterna var för honom den halte skräddarens kamp med de omöjliga säckarna. Hans egen religiositet 73 var – åtminstone i hans ljusare ögonblick – en elementär vördnad för livsmysteriet. De sista raderna i hans sista bok talar ännu om detta: "At tiltro Verdenssjælen menneskelige, ja bedsteborgerlige Egenskaber er efter mit Begreb {rettet fra: Begrep} Bespottelse." (U, s. 192 f.)
Dommens Dag
På denna punkt kunde han utan att öva våld på sin inställning överlåta ordet åt en konservativ högkyrkopräst. Konfronterad med den liberala teologins kannstöpariver kring de yttersta tingen kunde diktarens polemiska fantasi skapa en gestalt som den jovialiske och smått diaboliske pastor Petersen-pater Rüdesheimer. I denna speciella situation hämtade han vapen från kyrkans egen arsenal. Han hade själv lättare att acceptera den gamla, obetingade tron som var förtröstan och underkastelse och inte gick Vår Herre i ämbetet.
Pastor Petersen är ju en av Pontoppidans förbryllande människor. En hel del av sina kärnord – som man med lätta variationer återfinner annorstädes i författarskapet – lägger han i munnen på denne lebeman vars liv förvisso inte framlevts under kompromisslöshetens kalla stjärnor och som med stolthet berättar att en av Köpenhamns finaste krögare kallat honom sin näst bästa kund. Och detta samtidigt som diktaren framställde sina radikala krav på en kristen människa och själv utifrån andra utgångspunkter närmade sig den stoiskt-asketiska livshållningen. Och Emanuel, som till slut tar de yttersta konsekvenserna av sin kristendom, får vederfaras en romanhjältes svåraste öde: att överges av sin skapare och avklädas den tragiska höghet han med rätta kunde göra anspråk på. Han lider döden för Guds äras skull men den martyrgloria han vinner är fattig. Bara för några svärmandar blir han helgonet medan författaren låter en präst av den gamla läran med överlägsen dialektik döma hans liv och gärning: han är en produkt av århundradets lyriska förruttnelseprocess.
Den rättvisa som här skipas överraskar. Pastor Petersen fäller domen över den olycklige Emanuel, medelvägens man triumferar över den till alla tunga offer redobogne. Emanuels öde blir för 74 pastorn ett symptom på tidens sjukdom. I det tekniska och sakliga nittonde seklet tar reaktionen mot prosan ut sin rätt på smygande bakvägar, i förvridna former eller som groteska överdrifter. Kastningen mellan ytterligheter, dragningen mot mysticism, romantik och askes, dyrkan av lidelsen och "de store Følelser", alla dessa tendenser i tiden som i Pontoppidans böcker betraktas under förstoringsglas får här gemensamt träda under fördömelsen. Hur många har inte förlyft sig på de ideala kraven? Boken har släktskap både med Brand och Vildanden. Emanuel är den danske, yngre och vekare brodern till den norske prästen, pastor Petersen har en funktion som liknar Rellings i Vildanden. Men också här vill man ifrågasätta om inte diktaren har meddelaktighet i Emanuel. Bakom alla dessa virtuost formulerade anklagelser ligger nog inte bara nittiotalets romantik, religiositet och konversioner utan också frestelser som han själv mött, tendenser som han själv vidgått. Den aldrig tröttnande dialogen i hans stora och små verk handlar om samma frågor. Det är möjligt att driften med Emanuels världsförsakelse har något av en personlig relation. Det kan vara författaren som tar semester från de rigorösa kraven och låter normalmänniskorna komma till tals.
Men denna kritik som har en udd inåt och utåt är sammankopplad med en annan, helt utåtriktad: den som ägnas den seminaristiska attityden till de yttersta tingen. Det är påfallande att pater Rüdesheimer med sinnrik argumentering får Emanuel att bli skyldig också på den punkten, trots att han här är utan skuld. Och möjligen beror den överraskande fördelningen av rättvisan på att planerna förskjutits under arbetets gång. Emanuels öde kommer otvivelaktigt i den sista delen något i skymundan. Det är som om ett avsnitt av hans roman kommit bort, det som skulle motivera den behandling bokens mefistofeliske resonör låter honom vederfaras.
Det verkar som om författaren under det treåriga mellanrummet mellan den andra och tredje delen skjutit in sig på ett nytt mål, den under de åren uppblossande debatten kring bibeln och dogmerna.
*
75 Den samlade upplagan av Det forjættede Land (1903) bär på titelbladet bilden av ett babelstorn som hotfullt reser sig mot molnen. Denna symbol blir först dominerande i trilogins sista del Dommens Dag. Emanuel Hansted, den blide och idealistiske prästen, har bryskt överflyglats av mera hårdföra och praktiskt kloka herrar. Han är inte längre huvudpersonen – det är de nya makthavarna i Sandinge som efter det gamla församlingslivets och de grundtvigska gyllenårens slut politiserar om trons fortsatta öden. Vänster- och högergrundtvigianer av olika schatteringar och de framryckande inremissionärerna gör upp om kvarlåtenskapen. Om också handlingen är begränsad till en tidrymd av sju år – den försiggår ungefär mellan 1878 och 1885 – ger verket en utvecklingskurva av större spännvid med tillbakablickar på rörelsens gronings- och kampår. Och den sista delen har skapats också under intryck av den kristendomsdebatt som föres under årtiondet efter 1885. Sålunda rekapituleras hela den del av Sandinge Menighed som handlar om den grundtvigska väckelsen i Sandinge, pastor Mommes rika ungdomsverk då byn vaknade ur sin hundraårssömn. Men det har runnit åtskilligt vatten sedan den boken skrevs. Ett lätt skimmer av ironi dröjer visserligen kvar över dessa återvändande partier, men slutintrycket blir inte detsamma. I ljuset av det tillstånd som nu råder står minnena från pionjärtiden fram i bättre dager, till och med med ett stänk av respekt och vemod.
"Den Tid var forlængst forbi, da Sandinge Præstegaardshave spillede en Rolle i Egnens Liv, da dens nu saa velholdte Gange og Plæner nedtrampedes af tungfodede Folkemasser, mens svulmende Sang og begejstret Tale genlød under de ærefrygtsindgydende Kroner. Saa længe var det siden, at man ikke var langt fra helt at glemme, at denne tjørneindhegnede Plet var hellig Jord for Folkesagens Venner, at derinde under den brede Blodbøg havde selve Grundtvigs Bardeskikkelse en Gang staaet og forkyndt sit Lysets Evangelium; der havde Budstikke-Bojesen tält, og Lindberg, Birkedal, Svejstrup, Frederik Barfod, Dines Pontoppidan og hvad nu alle de Andre hed, der havde fulgt i den store Seers Fodspor og udlagt hans dunkelt dybe Billedsprog for det lyttende Folk." (D D, s. 104 f.)
76 Diktarens far kommer, inte alldeles osökt, med i raden av den andra grundtvigska generationens män – som en gärd av sonlig aktning och väl inte nämnd utan stolthet. Dines Pontoppidan stod ju tidvis nära grundtvigianismen men hans anslutning var försedd med starka reservationer och mot slutet av sitt liv, på sjuttiotalet, då han allt mindre deltog i den kyrkliga debatten, kom han i ett mer kyligt förhållande till den glada kristendomen.33 Sonen erinrade sig en episod från dagarna efter Grundtvigs död. Samtidigt som man i Köpenhamn och Køge samlades till lovsånger talade Dines Pontoppidan i Randers om Grundtvigs betydelse och hävdade att som psalmdiktare saknade folkhövdingen tonerna för de kristliga grundkänslorna, ödmjukhet och ånger. Därför hade han Brorson kärare. Hans älsklingspsalm var Den yndigste Rose er funden med stroferna "Ak, søger de ydmyge Steder – i Stoftet for Frelseren græder". (D, s. 155.) Det är betecknande att när sonen gav det i mångt och mycket solidariska porträttet av den gamle prästen Momme, som ser sitt livsverk förvanskat och kommer till insikt om att "alle Menneskeaandens Kampe for Sandheds Erkendelse var et frugtesløst Op og Ned" (D D, s. 108), så lånade han några drag från fadern:
"'Er det ikke underligt, jeg er i de senere Aar kommen til at holde mere af Brorson. Tidt kan jeg sidde og nynne for mig selv en af hans Salmer. Som nu denne –'
Han gav sig til at synge. Med sin lille tynde Stemme (också här är scenen autentisk) sang han ganske højt:
'O, søger de ydmyge Steder,
i Støvet for Frelseren græder,
saa faa I vor Jesum i Tale,
thi Roserne vokse i Dale!'" (D D, s. 210.)
Morten Pontoppidan och den liberale kristendomen
Lika tydligt som författarens eget öde skymtar bakom Det forjættede Lands äktenskapliga tragedi skönjer man Morten Pontoppidans bakom den religiösa. Med diktarens lediga förhållande till Dichtung und Wahrheit finns i Emanuel Hansteds historia 77 flera drag inlagda från Mortens kampar i Frerslev och Jørlunde. Det är inte frågan om tillstymmelsen till ett porträtt, men för själva motivet – en idealistisk grundtvigian som får sina drömmar krossade och överges av den menighet för vilken han satt in sin ungdomliga entusiasm – har broderns stormiga utvecklingsbana under åttiotalet spelat en roll. Emanuels kolartro på bonden, hans senare självbesinning och kritik mot väckelsens urartning som leder till hans gradvisa isolering hade ju sin motsvarighet.34
Då Morten 1878 – samma år som romanens handling tar sin början – övertog den lilla Frerslev Højskole i den försummade Kulsviertrakten var det inte bara Grundtvig, Schrøder och Ernst Trier som var ledstjärnorna, det var också den Kristen-Koldska skolan i Dalum och Christopher Bruuns Folkelige Grundtanker och Hostrups predikan Guds Rige og det menneskelige, om hur humanism och sann religion utmärkt väl kunde förenas. (M O, s. 43, 59.)35 Bruuns rousseauanskt kristna rekommendation till de akademiskt bildade missionärerna för folklighet att själv pröva bondens liv och leva av sina händers arbete blev i mångt bestämmande för det yttre livet inom folkhögskolegemenskapen, särskilt i Frerslev men också i Jørlunde. I Frerslev hade Morten ett jordstycke, en trädgård, häst och ko och grisar. Här några rubriker ur hans almanacka: 1878. Maj 16. Moder kom. 16. Fader og Henrik. Alle tre rejste om Aftenen. 29. Købt en Ko. Juni 12. Koen kælvede. Juli 7. Henrik rejser efter nogle Dages Besøg. Dec. 16. Vi slagtede en Gris. 1879. Jan. 4. Henrik kom til næste Dag. Maj 13. Koen kælvede. 31. Fader. Juli 13. Besøg af Henrik. 1880. Jan 18. I København at se til Henrik. Febr. 3. Henrik kom. Mars 29. Rejste til Roskilde med Henrik. April 30. Henrik kom og blev til 4 Maj. Maj 16. Besøg af Henrik. (Soldat.) Maj 26. Købt Ko nr 2 paa Hillerød Marked. – Henrik var således också innan han den 3 februari 1880 flyttade ut till landet förtrogen med livsrytmen vid broderns skola. Man arbetade för att bevara det patriarkaliska förhållandet mellan husbonde och tjänare, så att bondehemmet kunde undgå stadskulturens "falska purpur". (Tidens Strøm 24. 6. 87.) Man gick i träskor för både det praktiskas och det symboliskas skull. Den bondeklädde 78 Emanuel och hans ställning till husfolket hade sin motsvarighet i verkligheten. Henrik delade ju själv den ideella glädjen vid händernas arbete; ett brev till Morten från hans soldattid sommaren 1880 bestyrker detta: "Du kan tro, at jeg faar kendt en Spade. Jeg kan næsten kæle for den – naar den er god. Jeg har den i Haanden fra Morgenstunden. Mine Hænder blive rigtig barkede Arbejdsnæver, og jeg kan ikke tænke paa vor Gærning i Vænget uden at smile over den Mangel paa Evne til at føre mit Vaaben."36
Emanuel lämnar sin plats som hjälppräst hos prost Tønnesen för att bättre kunna verka för den levande menigheten – Morten hade en tid varit kaplan hos den myndige prost Heiberg i Helsingør, men kom så småningom till klarhet över att han inte var ägnad för tjänst som församlingsherde. "Jeg var i Hjerte og Sind ikke indstillet paa at være noget for den store Mængde, men for mit kære Fantasibillede, den 'levende Menighed'", berättar han som gammal, då han ser tillbaka på sin äktgrundtvigska ungdom. (M O, s. 61.) Också de skarpa rivningarna mellan Emanuel och hans förman – prosten förehåller sin kaplan det olyckliga i hans folkliga griller – har kuriöst nog ett slags parallell. Jämför Minder og Oplevelser: "Han rystede paa Hovedet af mine 'folkelige' Idéer, naar jeg kom frem med dem under en Samtale i hans Studereværelse, – naar jeg f. Eks. udviklede, at dersom man kom til at bo paa Landet og fik sig en Hest, kunde man udmærket godt selv passe den, ogsaa strigle den og muge under den. Jeg ser endnu det satiriske Smil, hvormed Provst Heiberg morede sig over den unge Fusentast, der kunde komme med den slags Uhyrligheder." (M O, s. 57 f.) I verkligheten gick det, som Lindhardt visat i sin biografi över Morten Pontoppidan, betydligt häftigare till än så: den unge entusiasten råkade i mycket stark affekt vid denna samvaro, som var den sista före öppnandet av Frerslevskolan. Såsom den skildrats i ett samtida vittnesbörd (Lindhardt, Morten Pontoppidan 1, s. 46) kommer den ännu närmare den stora uppgörelsescenen mellan hjälten och prost Tønnesen i Det forjættede Land. Det är långt ifrån omöjligt att Morten berättat för brodern om sin förmans skepsis under de år då den syntes komma på skam.
79 Morten Pontoppidan blev Valgmenighedspræst först 1886, men redan från den första tiden i Jørlunde predikade han i skolan. Han hade den uppfattningen "at man ogsaa som Valgmenighedspræst skulde tale som man havde det om Hjærtet, vidne om det er brændte hos en selv, uden Hensyn til om det just altid behagede Tilhørerne". Emanuels första stora tal formar sig till en sådan personlig självbekännelse. Innan detta genombrott anfäktas han av tvivel på sin kallelse – jämför härmed Mortens besvikelse inför de kyrkliga förrättningar som han gått till med romantiskt högtspända förväntningar. (M O, s. 60 f.) Henrik torde ha varit närvarande vid åtskilliga av Mortens predikningar under dessa år.
*
Morten Pontoppidans starkt självständiga väsen kunde småningom inte rymmas inom den ortodoxa grundtvigianismens gränser. Redan från början av åttiotalet hade han ju väckt en del irritation genom sin liberala inställning till "fritänkarböckerna".37 1887 bröt han öppet med några av de sakrosankta dogmerna, "den kirkelige Anskuelses" tankar om bekännelsen och trosordet. Samma år föll fängelsedomen för hans modiga uttalanden om Estrup, Et Kirkens Genmæle. Utkommen från fängelset fick han av sin församling veta att med den åskådning han redovisat han inte längre kunde vara dess präst. Emanuel sviks av sina egna på liknande grunder. (D F L 2, s. 310 ff.) Den självbesinning han anbefaller uppfattas som ett förräderi mot folksaken, han misstänks liksom Morten för att spela under täcket med fritänkarna och överges av sin menighet. I boken är den kristna "folketankens" nederlag fullständigt och den avslöjas som fantasteri. I Morten Pontoppidans historia var det ett bakslag och en desillusion. 1889 erkänner han att han inte längre ser "en kofteklædt Adelsmand" i var bonde, "mange af dem er nogle gerrige hundetampe med noget aandelig smørelse i",38 men han bevarar fattningen och en – om också reserverad – tilltro till saken. Härvidlag är verklighetsunderlaget uppenbart dubbelt – diktarens egna erfarenheter har spelat in, om han också 80 långt tidigare förlorade illusionerna; redan Sandinge Menighed gav besked härom.
Detta att diktarens och hans brors erfarenheter i åtskilligt varit desamma har väl inte varit betydelselöst för romanens tvesyn. Och i den mån Mortens öde haft inflytande på bokens gestaltning har denna bakgrund accentuerat böljegången mellan inlevelse och avståndstagande. Brödernas inbördes förhållande under denna tid är inte känt på grundval av några samtida källor. Av Mortens anteckningar framgår att de då och då träffades också efter Henriks avflyttning till sin hustrus hemtrakt Østby.39 Det är tydligt, inte minst av Henrik Pontoppidans minnen, att han alltid var mycket imponerad av Mortens politiska uppträdande. Detta och deras ungdoms gemensamma arbete för de demokratiska idealen förenade dem. Ett annat band var de omständigheter under vilka han förenades med sin första hustru. Hon hade varit elev till hans kollega vid skolan, Lars Nielsen, på den tid denne erhållit friskola i Sønderby på Hornsherreds-kusten. Under sina utflykter över sundet hade Henrik ofta överbringat en hälsning från Lars Nielsen – vars drag torde gå igen i den gamle højskoleföreståndaren i Sandinge – till hans gamla elevkrets. Detta var diktarens första kontakt med Mette Marie, men den avgörande bekantskapen inleddes då Julie Pontoppidan, Mortens hustru, förmådde henne att komma som hjälp i hushållet på Jørlunde. (A G, s. 24, 37, 57, 89 f., Lindhardt, Morten Pontoppidan 1, s. 66.)40
Kvar stod de grundväsentliga skillnaderna i det religiösa. Det direkta samarbetet hade avbrutits på våren 1882. Av Sandinge Menighed publicerades första kapitlet i tidskriften Ude og Hjemme i oktober samma år, den markerade den oöverstigliga klyftan. Det är troligt att det var Henriks behov av frihet för sitt fortsatta skapande som föranledde slutet på de nära relationerna. Arv og Gælds version, där Mortens planer på ett kyrkbygge uppges som den avgörande orsaken, får tas med en viss reservation. Det är ingenting känt om några sådana planer vid denna tid. Först flera år senare, 1887, uppfördes Valgmenighedskyrkan i Jørlunde.41
*
81 Men med allt detta måste också Mortens med åren riksbekanta insats ha betytt något också för den sida av romanen som inte främst handlar om Emanuel utan om debatten kring de centrala trosfrågorna.
Dommens Dag är koncentrerad till händelserna under, före och efter det stora mötet på Sandinge, där den folkliga väckelsens män samlas till ett avgörande försök att åstadkomma ett enande och avvärja den hotande splittringen. Det växande hotet från den väldisciplinerade Indre Mission har gjort det nödvändigt att framställa ett lockande alternativ. Man underkastar läran och livssynen en kritisk revision, kanske tillfredsställer de inte längre tidens krav. Man debatterar saken vid ett förberedande möte i fru Lene Gyllings hem, bekant från Sandinge Menighed. Här visar det sig att den liberala fraktionen har vind i seglen. Dess ledare Vilhelm Pram vill göra rent hus med föråldrade dogmer och en bokstavsförslavad bibeltolkning. I hans kölvatten uppträder pastor Magensen, som nyss utgivit en uppseendeväckande skrift där tron på en personlig djävul avvisas som oförenlig med Guds godhet och bibelkritikens senaste resultat. Den konservativare flygeln, som innesluter raden av långskäggiga landsby-skollärare, representeras av folkhögskoleföreståndare Sejling, "et dybt bevæget Stemningsmenneske, en tungsindigt gærende Aand, der ensomt omtumledes af Tidens stormfyldte Tanker" – den ironiskt dubbeltydiga karakteristiken går igen i Højsangs förord. (D D, s. 18, Højsang, s. 8 f.) Till den radikala flygeln sluter sig menighetens sorge- och skötebarn, tvivlaren kandidat Boserup, vars samvete hitintills förbjudit honom att acceptera kristendomen med dess många stötestenar för humaniteten. Han pekar särskilt på mirakeltron, genom Vilhelm Prams insats skymtar emellertid också för honom en väg tillbaka till fadershuset. Med ett övermått av skickligt camouflerad sarkasm tecknas bilden av kristendomens självuppgivelse genom hela boken. Kommentarerna överlåts åt pastor Petersen. Dommens Dag återger ett skede i grundtvigianismens historia, i diktens satiriska belysning. Åtskilligt är tillspetsat och chargerat men som helhet är författarens konstnärliga seger betingad av att han inte hemfaller åt karikatyren. Väckelsens utveckling fram mot en 82 utåt breddad och konsoliderad ställning med förankring i de bildades kretsar allt under stigande inre splittring och rådvillhet – denna bild bekräftas på det stora hela av all senare forskning.42
Mötet på Sandinge, tillfälligt avbrutet av Emanuels sista tragiska framträdande, bringar ingen enighet och den åsiktsförbistring som blir uppenbar ger Indre Mission vind i seglen. Efter tragedins slut drar en av dess präster med eld och svärd in i Vejlby prästgård, Højskolen går bakåt, pastor Magensen återtar sin kätterska ståndpunkt i helvetesfrågan – han har vilseletts av ett översättningsfel. Fru Gylling kan inte längre stödja reformgruppen, bara Vilhelm Pram kämpar på skansen, men hans åsikter är inte längre på modet, man förebrår honom bland annat att han inte på länge kommit med något nytt.
Den historiska verklighet varvid Vilhelm Pram och hans radikala grupp förankrats är väl främst den grundtvigske vänstermannen Valdemar Brücker och hans kamp mot kyrkomyndigheterna för sin liberalt fattade tro. Presentationen av Pram ger parallellen: hans berömmelse härrör från ett uppträdande på ett kyrkligt möte där han stödd på bibelkritikens sista ord avsvärjer bokstavstron. Han hävdar att "man saaledes end ikke havde Lov til at lade sin Tanke og Fornuft trællebinde af den hellige Skrifts Avtoritet men skulde betragte Biblen som enhver anden Opbyggelsesbog, hvis Forestillinger man kunde forkaste eller tilegne sig, alt eftersom de tilfredsstillede Ens personlige Behov". (D D, s. 13.) För dessa kätterier avskedas han från sitt ämbete men koras snart av en krets lolländska bönder till själasörjare. Här gick diktaren verkligheten nära inpå livet. Brücker hade ju allt från de första åren på åttiotalet tagit bibeln till sin specialitet. Hans uttalanden på Sagatunmötet att den "aldeles ikke maa hovmestere hverken vor Erkendelse eller vort Liv", att man skulle läsa den som man läste en bok av Bjørnson, blev lidelsefullt diskuterade och förebådade den senare krisen. Av de många yttranden av honom som illustrerar den sakliga grundvalen för Pontoppidans omdiktning väljer jag ett i högen, från Højskolebladet, nr 13, 1883, polemiken mot Vilhelm Birkedal: "Det er da ikke værdt at vi gjør den til nogen af Delene, hverken til 83 Lovbog eller til Rettesnor, men i alle Maader føler og betragter os som Skriftens Herrer, der bruger den efter vort Forgodtbefindende, med den største Frihed i Stillingen til den, saa vi vrager og vælger, godkjænder el. forkaster efter vort eget aandelige Skjøn, for at vi hverken skal give os ind under Afskriveres fejle Forstaaelse, Munkes tilfældige Tanker, Oversætteres uheldige Gjengivelser, eller Skriftkloges fejle Betragtninger, men betro os til den eneste, ufejlbare Læremester, Herrens og Menighedens Aand."
Brückers frispråkighet ledde till att han miste sin kaplanssyssla, i stället blev han präst för en frimenighet i Aagaard 1887. Också i fortsättningen representerade han oron inom det grundtvigska lägret där många av centrummännen var oroliga för de vänsterseparatistiska tendenserna. På högerflygeln fanns det ju strävanden att få till stånd en närmare samverkan mellan de olika riktningarna innanför folkkyrkan – således också med inre missionen mot vilken stämningen hos många var försonlig. Denna "Bethesdatanke" är i romanen förständer Sejlings linje.
Den liberala teologi mot vilken satiren i Dommens Dag riktas hade förutom i Brücker sin mest markanta företrädare i Morten Pontoppidan. Hans inlägg var i det hela moderatare och mer nyanserade än hans väns men i åtskilligt överensstämde de. Med stort personligt mod hävdade han sin frisinnade linje, en human kristendom som överhuvud tillerkände den enskildes urskillning en rätt vid umgänget med källskrifterna och dogmerna. Efterhand blev Mortens ställning ganska isolerad: han befann sig utanför både den högkyrkliga "mynsterska" riktningen och grundtvigianernas mitt. I båda dessa läger hade reaktionen inför Indre Missions tämligen brutala framträngande varit ganska lam. Vilhelm Becks grovkorniga men skickligt drivna agitation åstadkom på många håll förvirring och rådlöshet, just så som det tecknats i Dommens Dag. I ett par av de stora huvudfrågorna, bibeltolkningen och de eviga helvetesstraffen, hade Indre Missions intransigenta hållning skrämt bort frisinnet hos många grundtvigianer och framkallat en debatt på flera håll där man helst hade låtit saken vila. Morten Pontoppidan hade alltifrån början frimodigt satt sin ställning på spel och han kom att bringa 84 stora offer för sin övertygelse, inte minst efter sitt avfall från bokstavstron 1887. I striden om bibeltron gjorde han vägande inlägg i sina egna tidskrifter Tidens Strøm och Frit Vidnesbyrd. Sina huvudslag i helvetesstriden levererade han under senare delen av nittiotalet men också här var hans hållning långt tidigare klar. Rationalist kallade honom hans motståndare, och hans åskådning hade en del gemensamt med upplysningskristendomen men kunde självfallet inte rymmas under denna rubrik, det blev man småningom beredd att medge. Kampen för denna alltmer utkristalliserade helhetssyn på kristendomen medförde motgångar, brutna vänskapsband och törnar från flera olika håll, men Morten bevarade alltid en ljus tillförsikt. Hans valspråk var "Aldrig fortvivle", den glada kristendom som för många framstod som grundtvigianismens märke bevarade han långt efter sitt frånfall ett djupare förhållande till.43 Och de erfarenheter han haft borgade för att denna glädje inte varit lättköpt. Härvidlag är vä sensolikheten mellan bröderna särskilt stark. För diktarens livskänsla var upplevelsen av smärtan och lidandet och tillvarons skoningslöshet en integrerande del, kanske den väsentliga. För honom var glädjen inte det innersta väsendet hos kristendomen, varken den som han från barndomen reagerat mot eller den som han flera gånger framställde som korrektivet till tidens humanitetsreligion.
Diktaren hade alltså på mycket nära håll bekantskap med en attityd som bjöd honom alldeles särskilt emot. Och den strid som stått omkring Morten Pontoppidan låg också närmare i tiden än den Brückerska. I så måtto är Dommens Dag också Et Tidsbillede (undertiteln) från åren omkring 1890. Den moderna religionsvetenskapens resultat som det raljeras över i romanen hade omkring decennieskiftet börjat intressera Morten Pontoppidan. Han underbyggde sin egen uppfattning med ivrigt studium av in- och utländsk litteratur. De artiklar kring dessa frågor som framkom i Tidens Strøm bör ha varit en fruktbar källa för diktarens polemiska materialsamlingar. En huvudtanke i dem var att den moderna människan inte har rätt att låta förnuftet trälbindas av bokstavstron, detta kunde inte vara kristendomens mening. Några månader innan Dommens Dag utkom 85 hävdade Morten till exempel att aktningen för bibeln snarare skulle ökas än tvärtom om man fick klart för sig att den inte var himlasänd utan fick studeras "som andre menneskelige Frembringelser". (Frit Vidnesbyrd 18. 9. 95, Lindhardt, Morten Pontoppidan 2, s. 41.) Också mirakeltron, som ju Vilhelm Pram vill göra till en huvudpunkt vid förhandlingarna, hade varit föremål för Mortens granskning i Frit Vidnesbyrd.
Det är alltså i dessa stycken som pastor Petersen får begränsade fullmakter att föra författarens talan. Han är visserligen inget sanningsvittne, minst av allt i den kierkegaardska meningen, han har tvärtom en förvillande likhet med den prästtyp som genombrottslitteraturen, stödd på traditionen från Øjeblikket, älskade att framställa i moraliskt genanta situationer. Men han är i ett huvudstycke Pontoppidans man: han representerar en otidsenlig trofasthet mot en otidsenlig idé, något som diktaren alltid hade en del till övers för och som gick tvärt emot all hans radikalism. Pontoppidans sinnelag var delat mellan pietet och revolt, vilken sida han vände till berodde ofta på motståndaren. Och i spörsmålet om tron var hans fordran intet eller allt, liksom pastor Petersen förstår han inte hur man kan ha en tro och samtidigt ett ideligt behov av att tumma på den. Just som förnuftets man hyllar pastorn den satsen som Urbanus uttryckt i krönikan om den starke skräddaren, att "den Sten, man ikke kan løfte, gør man bedst i at lade ligge". (D D, s. 219.)
Så kan romanen tona ut i ett elegiskt äreminne över flydda dagars liv i Danmark, ett guldålderminne från den mynsterska epoken med bondemenigheten samlad i oreflekterad tillit till sin kyrka och sin landsbypräst. Mer bestickande kunde ingen kristen apologet frammana bilden av fädernas kyrka än diktaren här gjorde det: fram stiger ljuset och doften av en söndagsmorgon på landet med klockklangen dallrande över markerna, när gårdsportarna öppnas och böndernas finvagnar efter blankryktade hästar far till gudstjänst, "ikke for at være med paa det allersidste Opsigtsvækkende fra Teologernes Skænderier, men for troskyldigt at bekræfte den gamle Pagt, for som tillidsfulde Børn at samles i den fælles Faders Skød, synge til 86 hans Ære, modtage hans Velsignelse og derpaa vende styrkede og beroligede hjem til Livets Alvor og Livets Glæde". (D D, s. 264.)
*
På ett ställe i en Enetale i Politiken har Pontoppidan indirekt lämnat en kommentar till denna slutvinjett. (15. 3. 97.) Argumentationen följer för en gångs skull inte moraliska utan taktiska linjer. Den är inte helt genomskinlig – författaren kunde ibland vara lika förbryllande utanför som innanför fiktionens skyddsmur. Men såvitt jag förstått dess andemening är den ett försvar för och en förklaring till att han utifrån sina radikala utgångspunkter kunde prestera en uppslutning kring den obetingade tron. En fläkt av samma kyla och samma hetta som blandas i romanerna när kristendomen kommer på tal slår emot en här.
Artikeln är skriven efter en gudstjänst i Jesuskyrkan. Valbyprästen, som presenteras med en halvironisk älskvärdhet – "en Tænker, et Stykke af en Videnskabsmand og af en Karakter" – har talat över bönhörelsen. Här är alltså en dogm som i varje fall gäller i Valby, författaren hälsar med tillfredsställelse varje orubbad dogm. "Jeg forstaar slet ikke den Iver, hvormed mange i vore Dage stormer løs paa disse Kirkens gamle Grundpiller. Naar man ikke netop hører til dem, som mener sig kaldede til at restaurere det gamle Kirkehus, og som derfor ogsaa ret naturligt ønsker at give Dogmerne en tidssvarende Reparation; naar man maaske oven i Købet hører til dem, der i Kirken ser Lysets og Fremskridtets Arve- och Dødsfjende – hvortil da denne Fremfusenhed?"
Udden är vänd mot de ljumma eller kallsinniga som inte desto mindre hälsar varje uppmjukning och modernisering av kristendomen med bifall. Inställningen var inte helt ovanlig bland samtidens radikaler; de antiklerikala – inte minst bland författarna – accepterade i allmänhet realiteterna och föredrog att läran humaniserades framför att ingenting alls skedde.
Artikelns bildspråk är så egendomligt valt att det synes gå stick i stäv mot avsikten. Pontoppidan rekommenderar de reformvänliga 87 att betrakta det tålamod med vilket en skogvaktare går till verket, när han ämnar fälla en gammal ek som med sin skugga kväver det spirande livet under sig. Han tar först kvistarna, sedan grenarna, så stammarna, återstår till slut bara en död klump som faller med ett dovt brak. Hugger han direkt in på trädet är det risk för att det slår honom själv fördärvad i fallet. "Og med hvilket majestætisk Brag og Sus vilde det ikke segne til Jorden! Alle Skovens Skader og Finker vilde opstemme et Halleluja, som kunde høres over det hele Kirkesogn. Som et højtidsfuldt Sagn vilde Historien om dette gamle Træ leve fra Slægt til Slægt paa alle Fugletungerne." Bilden är överraskande. Det låter som ett försvar för en långsam amputering av alla kristendomens lemmar, men skall uppenbart vara motsatsen: en uppmaning att inte hugga in på den, att inte ge den en oförtjänt martyrgloria utan låta den vissna i stillhet. Själva bildens tvetydighet avslöjar väl något av Pontoppidans situation.
Det hjälpte inte att krönikören avfärdade kristendomen som en dödsdömd institution, diktaren var dömd att ständigt konfronteras med den i sitt skapande. Och dess naturliga uppenbarelseformer var dessa kontraster, den kompromisslösa och den kompromissande tron.
Lykke-Per
I Lykke-Pers två sista delar återupptas kritiken från Det forjættede Land. Vinddriven och rådvill efter livsruset uppfångas hjälten av grundtvigianismen, men upptäcker snart dess otillräcklighet; större makt över honom har pietismen. Hans väg ut ur kristendomen går via pastor Fjaltring. Per är med alla sina svaga sidor en människa som söker det obetingade. I fråga om vilja till konsekvens och helhet är han inte mer komprometterad än att författaren kan överlåta sin talan på honom. Pontoppidan tar förresten ofta själv ordet och ger utan mellanhänder sin syn på de kristna riktningarna, åtminstone är läsaren suggererad till att uppfatta det så.
I Det forjættede Land gavs grundtvigianismens tragedi, här ges dess komedi i pastor Blombergs långt från obetydliga gestalt. 88 Romanens scener ur det kristna församlingslivet på landet torde vara samtidiga med Dommens Dag, alltså förlagda till åren kring 1885. Men stämningen har här som där tagit intryck av vad som hänt därefter, av det begynnande nittiotalets atmosfär. Romanen om Per Sidenius handlar till stor del om hur huvudpersonen upplever sjuttio- och åttiotalens Danmark. Därför hör den, fastän utkommen vid sekelskiftet, i flera avseenden samman med dessa tidigare decenniers utvecklingsromaner, i vilka hjälten, utrustad med många av författarens drag, inkarnerar brytningen mellan gammalt och nytt. Men olikheten ligger inte minst däri att Henrik Pontoppidan då han skildrade Lykke-Per också bevittnat hur en religiös reaktion kom till uttryck under nittiotalet. Tidsbilden innehåller alltså en liknande dubbelhet som Niels Lyhne, som ju är förankrad till åren före 1864 men redovisar tidsstämningar och tänkesätt från sjuttiotalet. Per är visserligen släkt med Niels därigenom att också han är en "daarlig Atheist" som faller till föga men rehabiliterar sig genom sin död. Men bakgrunden är en annan. Pers utveckling är tecknad under intryck av "det sjælelige Gennembrud". Tidsfärgen är blandad: brandesianismens högflodsår under sjuttiotalet slås samman med sekelslutsstämningar, Poul Berger, en konvertit med Jørgensens drag, spelar en roll för Pers orientering bort från europeismen mot de nationella och kristna värdena. Romanen klandrades för detta, men tidsbildens historicitet var till sist inte det huvudsakliga för Pontoppidan, i varje fall gav han den aldrig prioritet om den kom i konflikt med överordnade intressen, "ät give Billedet af en Række levende Mennesker og deres Skæbner". Som i Det forjættede Land var ögonblicksbilden nyttjad "som illuderende Forgrund i et Perspektiv". (Sten. Interv., Hver 8 Dag sept. 05.)
Efter de tidigare delarnas uppgörelse med den livsförhärjande kristendomen i Johannes Sidenius' gestalt börjar så i sjunde och åttonde delarna satiren över dess motsats. Den Blombergska läran är fjärran från all ångest, den betraktar den lidelsefulla kampreligionen som en sjuklighet. (7, s. 78.) Den kompromissar med vetenskapen, samtidigt med att den utåt misstänkliggör den. Blomberg är ytterst odogmatisk, föraktar alla katolicerande tendenser, till och med helgmålsringningen finner han onödig. Vår 89 Herre håller inte på att bli dyrkad vid bestämda klockslag. Djävulen blir med gott humör satt i skamvrån, tron på helvetet är hedendom. Hans religion hämtar sina starkaste skäl ur naturen, den är i själva verket en kristet omskolad panteism. Det är också denna sida som först tilltalar Per som på egen hand under Schweizvistelsen just genom sina naturupplevelser förts i närheten av en religiös livsförklaring. Nu underbyggs denna av pastor Blombergs snärjande bevisföring. Pontoppidan har i prästens mun lagt ner en rad personliga tankar om naturlivets lycka. (7, s. 44 f.) Närmandet sker för hjälten i tecknet av en häftig kulturtrötthet, på ett liknande sätt har det uppenbart gått till i Pontoppidans verklighet. (Se U, s. 107, L-P 7, s. 59.)
Men suggestionen är kortvarig. I fortsättningen utsätts denna grundtvigianism för en trefaldig kritik, från författaren själv, från Per och från den märklige pastor Fjaltring. Domskälen är i mycket desamma som tidigare: det är en romantik som ersatt trons lidelse med lyrik.
l Fjaltring har Pontoppidan skapat en av sina egendomligaste människor, så fjärran från alla gängse romanfigurer, otänkbar som resultatet av någon annan diktarfantasi i samtiden. Jag tror att han växt fram ur behovet att skjuta fram positionerna hinsides alla kompromisser och allt vardagsförnuft, att framställa den verkliga religiositetens övermänskliga belastningar och den äkta kristendomens självmord. Åtskilliga av de paradoxala möjligheter som föresvävat diktaren uttryckte han så. "Han havde en særlig Interesse for Personer, der besad visse paafaldende Særheder, ikke for at skaffe sig en munter Underholdning, men rimeligvis for gennem deres Sind og Tale at faa Lejlighed til at se dybere i den menneskelige Natur." (Harry Søiberg, En Mindekrans, i Henrik Pontoppidan til Minde, s. 137 f.) Pastor Fjaltring är galen, anses i varje fall som sådan. Så får författaren fria händer att löpa linan ut samtidigt som han håller en reservation i beredskap. På liknande sätt har han senare arbetat, se nedan.
Pastor Fjaltrings Gud är den gammaltestamentlige världsdomaren, för honom är den grundtvigska gemytligheten i umgänget med gudomen bespottelse. De lyckliga uppgångsåren efter 64 90 är inte säkert Guds verk, menar prästen, kanske är det i stället djävulens, de två förväxlas nuförtiden så ofta, "noget, som maaske tildels kan undskyldes". (7, s. 180.) Den fabriksmässigt tillverkade høj skolebildningen och den poesireligion som härskar är ingenting annat än en lätt fernissad materialism. Kristendomen som det glada budskapet är en självmotsägelse: en tro som meddelar fred, trygghet och glädje täpper till själens näringskällor, helbrägdar det sjuka människosläktet genom att dräpa den. (8, s. 138 ff.) över det paradis där alla lidanden är utestängda borde man sätta de Danteska orden från ingången till helvetet. Hos de fördömda skulle man finna en större själens luttring och en sannare salighet. Vem vet om inte Kristus i stället för Guds son föddes som ett avskräckande exempel? Vid Fjaltrings hand förs Per in i den medeltida teologins värld, Mäster Eckhart, Johannes Tauler, Ruysbroek och Gerhard Groot, blir förtrogen med satansdyrkan, Rosencreutzerorden och den svarta mässan. Alla dessa tankar finner man antydda runt om i Pontoppidans författarskap inte minst i journalistiken. Men där journalisten och polemiken hejdas på halva vägen, där tar Fjaltring steget ut. Lusten att i stället för den ljumma bibelkritiken sätta Kristusgestalten under avgörande debatt hade Pontoppidan emellertid liksom den sjuke prästen, det framgår av flera av de nämnda artiklarna i Børstidende, Politiken och annorstädes. Hans reaktion inför den nya rationalismens utveckling och Arboe Rasmussen-saken var inte bara harm över förnuftets tummanden på tron; det var också, som det framgår av Kirken og dens Mænd, otillfredsställelse över de mycket blygsamma omvärderingar som blev följden av den dråpliga striden om den prästerliga yttrandefriheten. Pastor Fjaltring hör till de oförlösta som inte kan komma till ro i någon livsåskådning. Härvidlag är han också diktarens man.44
De Dødes Rige
De fortsatta linjerna i den religiösa debatten skall här inte följas vidare. Några av dem sammanfaller med det följande kapitlets, i övrigt rör det sig under det, nya seklet om samma grundsyn. 91 Med Harald Ostenfeld, diktarens systers svåger, började enligt Pontoppidans mening en ny nedgångstid för kyrkan;45 när Själlands biskop engagerade sig i det sociala välfärdsarbetet försummades i motsvarande mån de centralt religiösa uppgifterna. Den lidelse och harm med vilka den gamle antiklerikalen gick upp i kritiken av denna kyrkans utveckling är ytterst betecknande. De Dødes Rige handlar om detta: KFUM-missionen i huvudstaden och kyrkans nya giv för att återerövra den förlorade terrängen i Köpenhamn, bland de bildade, de akademiska och de estetiska, framställs med en i den senare upplagan delvis stegrad motvilja. Prästernas ankomst till politikens arena betecknar förnedringens sista stadium. Det är Tyrstrups (J. C. Christensens) nederlag som härmed bekräftas. (Enslevs Død, s. 127.) Slutsituationen är bitter: prästerna bereder sig att ta makten, den sociala missionens försteman pastor Stensballe arbetar på att störta ministeriet Tyrstrup. Men just som profetian om riket, makten och äran ser ut att infrias blossar "Kirkefolkets uforgængelige Familjetvist op igen overalt i Landet. Under Skin af Uenighed om konfessionelle Spørgsmaal sloges man forud paa Liv og Død om Byttet." (Favsingholm, s. 215.) Det var den långvariga och uppslitande striden om Arboe Rasmussen-saken som upptog största delen av perioden 1910-1920.
Men diktaren var också i denna stora slutlikvid mäktig en befruktande tvesyn. Inom denna ram rör sig inte bara den vingklippte Mads Vestrup men också pastor Johannes Gaardbo, en man av betydande resning och en kristen stridsman av imponerande mått. Han är kanske den mest konsekvent dubbelbelyste av alla Pontoppidans prästgestalter,46 tidvis skildrad med en utomordentlig motvilja som dock aldrig utesluter respekten för den personliga övertygelsetroheten. Gaardbos storslagna kärleksarbete bland de fattiga avtvingar författaren aktning, men det är samtidigt framställt hur hans trosfanatism korrumperar hans ursprungliga sundhet, hur den klyver hans personlighet och gör honom till en fredlös och hjärtlös dubbelnatur. Gaardbo infångas av välfärdsmissionens fångstarmar och driver redlös omkring på politikens upprörda hav. Hans redliga syften utnyttjas av krassare viljor och han tvingas in i sammanhang som han inte behärskar. 92 Men han frälses till slut av diktaren: som en vrakspillra kastas han i land på Favsingholm, de levandes asyl i de dödas rike, och mottas med öppna armar av sin bror, läkaren Povl Gaardbo, vars hängivna vänskap han under långa år föraktat för sin förstenade tros skull. Med den botfärdiges återkomst slutar De Dødes Rige; denna hemkomst och mötet mellan bröderna framhäver den stora stämning som djupast ligger till grund för romanen: livet en dröm. I originalupplagan – i allo överlägsen den senare – heter det: "'Hvor er jeg?' tænkte han overvældet. Han stod der med en søvntung Følelse af at have været borte fra sig selv i mange, mange Aar ligesom Munken, hvem en Troldfugl havde sunget ind i Evigheden. –" (Favsingholm, s. 216 f.) I bokens slutversion är Johannes Gaardbos gestalt betraktad med mildare ögon och något av den intressanta spänningen i hans väsen har gått förlorad.47 Vi är emellertid här bättre förberedda på hans kapitulation, en kapitulation som också blir den kyrkas som han med alla medel tjänat. Denna självbesinning tar sig uttryck i Gaardbos önskan att "alle Præster af Hensyn til Menighedsfreden og for Menneskenes Frelses Skyld vilde paalægge sig politisk Cølibat". (Favsingholm, s. 215.) Orden kan betraktas som diktarens slutplädering i en sak som han drivit alltsedan 1890.
