Lykke-Per finder Skatten

Litteratur

Af C.D.W. [Carl David Wirsén]

Henrik Pontoppidan: Lykke-Per finder skatten. Köbenhavn 1898.

Per Sidenius är ett tjugutvåårigt ingeniörsämne, han har en seg uthållighet, som står i sammanhang med hans jutska börd, och han när omsorgsfullt en fix idé, för hvilken han underkastar sig ett otroligt arbete. Hans plan är genialisk och afser storartade kanaliseringsföretag, hvilka af slentrianen betraktas som utopier, men hafva framtiden för sig.

Vill kärleken binda Per Sidenius, så gör han sig snart fri igen; han har ej råd att gifta sig för tyckets skuld, han måste göra ett rikt parti för att komma fram i världen, skaffa sig anseende och bereda framgång åt sina ingeniörsföretag. Därför betraktar han qvinnorna endast som ett lägre tidsfördrif, hvaråt han kan för tillfället skatta, men som ej bör få upptaga själslifvet.

Per Sidenius har otur med sina planer. Förgäfves försöker han få in artiklar i tidskrifter, och den äldre, i ingeniörsyrket förfarne militär, som tyckts intressera sig för hans ypperliga ritningar, lemnar honom åt sitt öde, sedan han af universitetalärare hört, att Per är en fantast och en förslagsmakare. Pers ungdom står honom i vägen; huru skulle en tjugutvåårig menniska kunna hafva mogna idéer i sitt hufvud?

Emellertid har Per Sidenius en välvillig vän, som han rätt mycket försummat; det är juden Ivan Salomon, son till en millionär. Ivan, som tror på Pers begåfning och skulle vilja hjälpa den energiske vännen, inför honom i sina föräldrars rika hus. Där finnas två vuxna döttrar, Jakobe och Nanny. Den förra är mer intelligent, men ock rätt hvass och smärtsamt ironisk; den senare är en kokett skönhet. Mellan dessa två slites Per; man får ej ens vid bokens slut veta, för hvilken han kommer att bestämma sig, men det ser ut, som om Jakobe skulle få företrädet. I nästa arbete af Pontoppidan, den bebådade "Lykke-Pers Kærlighed", skola vi väl bekomma närmare besked.

Det är i denna bok ej intrigen, som särskildt ådrager sig uppmärksamhet; vi fängslas knappast heller mycket af Pers figur, ehuru den nog i många fall är väl tecknad. Men Pontoppidans arbete är ganska betecknande som exponent för moderna idériktningar, ja hvarför icke "Hovedströmninger" i Danmark. Därvid är först att anteckna, hurusom Danmark alltid skildras som reaktionärt, utlefvadt, fullkomligt uppgånget i gammalmodiga idéer; de, hvilka, i likhet med Per Sidenius, äro unga och begåfvade, hafva ej någon framtid i det landet. Vidare antecknas, att dock en brytning, en dagning inträffat genom den frejdade doktor Nathans uppträdande.

Nathan är naturligtvis Georg Brandes, hvilken mirabile dictu här skildras som stor vetenskapsman, ej endast som spirituell "kåsör" och andlig anarkist med beläsenhet. Lifvet hade i Danmark stått alldeles stilla, medan en andlig revolution försiggått i utlandet; man hade rotat i sina gamla teologiska och filosofiska system och låtit tiden gå sig alldeles ur händerna; kort sagdt, man hade sofvit dumhetens, fördomarnas och lättjans sömn. Man hade kantänka ej studerat den store Nietzsche. Då kom den store Georg, nej, förlåt, den store Nathan, och han skakade upp Danmark ur sömnen, så att nu åtminstone något hopp finnes om ett bättre sakernas skick. I sammanhang med denna kult för Nathan spåras mycket begär att hylla den moderna judendomen, det vill säga den, som egentligen ej alla tror på gamla testamentets böcker, utan är rent ateistisk och med ateismen förenar en sensuell skönhetsdyrkan samt hög tro på snillets upphöjdhet öfver småborgerliga lagarna om renlefnad. De kristna presternas läror äro öfvertro och hysteri; för Per Sidenius är "kyrkoklockornaa helveteslarm" förhatligt, och det är honom vidrigt att på söndagarna se de svartklädda skaror, som vandrade till kyrkorna och gåfvo ett intyg om "menniskornas ödmjuka underkastelse under spökrädslans träl-ok". Per älskar allt mer familjen Salomons hem, och han gör det – märkligt nog – ej särskildt därför, att denna judiska familjs medlemmar faktiskt äro hyggliga och begåfvade, utan främst emedan de voro uteslutande upptagna af denna världen samt aldrig gjorde minsta antydning om tillvaron af någonting "på andra sidan". Per mindes sin egen sorgliga barndom, som särskildt var så bedröflig, därför att dagen afslutades med bön och psalmsång; han kände nu "befrielsens glädje" öfver att i stället få vistas i en fördomsfri krets, där dylika dumheter ej kommo i fråga. På samma gång får Per mycken aktning för rikedomen och mammon; han erfar ett djupt förakt för orden om liljorna på marken, som ej så eller spinna, samt om skatterna, dem ej rost och mal förtära. Per är stark realist, och han föraktar djupt aposteln Pauli ord, att de ting, som icke synas, äro de verkliga. Han känner sig dragen till den kloka, satiriska Jakobe Salomon, som, liksom den afgudade doktor Nathan, har förmågan att i en glimt, en blixt belysa "fjärran tankeriken" samt öppna nya Utsigter öfver "menniskolifvets mål", men som i grunden, liksom han, är så jordfast, så kemiskt fri från hvarje tro på "Jenseits". Man skulle härvid känna sig böjd att spörja Per, Jakobe och doktor Nathan, hvad de mena med "menniskolifvets mål", när de anse tillvaron begränsad till detta jordiska lif och döden vara slutet på allt, ej en förvandling. Hvad är det värdt att föra så braskande tal om "fjärran tankeriken", när man som slut på visan blott kan bjuda de tre skoflarna mull, men utan de betydelsefulla orden om honom, som skall uppväcka de döde? Var detta Danmarks mycket omtalade och satiriserade sömntillstånd, att danska män och qvinnor ännu trodde på Gud, odödlighet, försoning? Var detta Brandes' storverk, att han gjorde slut på sömnen samt uppvisade, att ingen himmel finnes, att allt är flygsand, ej mera? Var det i sådan syftning, som han alltid var så ironiskt öfverlägsen, då han talade om beskedligt godt folk, som hade den dårskapen att vara gudfruktiga och troende? Den store Nathan, som Pontoppidans Per Sidenius prisar så ifrigt, lär nog få erfara, att gudstron sitter djupare inne än han tror, och Danmark är för mycket mättadt af rik kristen odling för att kunna blifva ett byte för den kala ateismen. Men mycket ondt kan han i alla fall hinna göra, Pontoppidans Nathan, som förvisso icke är någon "Nathan den vise."

C. D. W.