En ny bok av Pontoppidan
Henrik Pontoppidan: Et Kærlighedseventyr. Gyldendalske Boghandel. Nordisk förlag. 135 s.
Pontoppidans lilla novell har i Danmark mottagits med stor nyfikenhet och av kritiken behandlats med försiktig reservation. Man förnekar icke Nobelpristagaren och författaren till Lykke-Pers Rejse rättigheten att efter sin sista stora epopé De dødes Rige vila ut sig vid en liten idyll, men man står spörjande inför dess egentliga mening och undrar att denne 153 människokännare icke haft mer att säga om sina människor eller lämnat dem just där deras innersta förhållande till livet ställdes på prov.
Historien är i korthet följande.
Den unga prästfrun har beslutsamt lämnat man och barn, sedan den stora kärleken efter flera års äktenskap gripit henne. Hennes man har icke gått in på skilsmässa, emedan han ständigt närt hoppet att hon skulle återvända. Hon lever i främmande land tillsammans med en filosofie doktor och filosof och älskar honom med sin rika och varma själs hela hängivenhet, döljande sina strider och bekämpande sin längtan efter sina barn. Föremålet för hennes kärlek är en realist och pessimist, vars strävanden hon icke förstår, och vars för övrigt ganska prosaiska tankegång står i motsats mot den idealism, som besjälar henne, liksom hans ljumma och egoistiska känslor tyckas oförenliga med hennes hela, allt uppoffrande böjelse. En dag besluta de att hon skall resa hem för att om möjligt träffa ett avtal med mannen angående barnen. Doktorn är icke alls missnöjd med denna paus i kärlekslivet, emedan detta verkat störande på den absoluta nykterhet, hans stämning vore i behov av för att han kunde fullborda sitt arbete om människans urartning "från djurets friska rovdjurslustar till de för människan specifika känslorna: förstörelsebegär, missunnsamhet och skadeglädje". Han tror t. o. m, att hon aldrig mer skall återvända och tar denna möjlighet med märkelig ro. Men det visar sig att han dock är för starkt bunden vid henne för att icke plågas av ensamheten, och när Ingrids mission misslyckats och hon omedelbart återvänder till honom, känner han sig i alla fall lycklig. Deras liv fortsättes nu, tills en vacker dag underrättelsen om prästens död når dem. Detta meddelande mottages med samma orubbliga lugn som det mesta andra som passerar dem. Intet hindrar nu deras giftermål, de taga barnen till sig och föra ett utomordentligt idylliskt liv ute i en avlägsen härlig nejd, där en gång Christian Winther bott. När doktorn får veta, att hans bemödanden att äntligen få fast fot hemma krönts med framgång och han utnämnts till docent vid universitetet, är belåtenheten fullständig. En sak finnes det dock, som kastar skugga över dem: att de icke få något barn med varandra. Hon tolkar detta såsom ett himlens straff för hennes synd, han åter, som fortfarande betraktar sakerna realistiskt, ser däri en följd av sitt ungdomslivs utsvävningar. Och så leva de vidare. "Genom många brytningar mognade de tillsammans och dock var för sig som ett par tvillingsfrukter, vilka näras genom samma blomstjälk. Och var gång (!) Ingrid under årens lopp ånyo sveks i sitt hopp om att bliva mor, knöt sorgen däröver och bådas skuldmedvetande dem blott fastare till varandra, så olika de än tänkte om orsaken" (!).
Med dessa ord slutar boken, och mer får man icke veta om "brytningarna" under parets fortsatta liv och mognad. Det är likväl icke utan att man gör sig en del frågor, som författaren nästan varit skyldig besvara: huru skall mannens osäkra böjelse hålla, huru skall Ingrid vara nöjd med den, huru skola barnen, som uppfostrats till att icke mer känna sin mor och nu plötsligt föras till henne och den främmande mannen, ställa sig till detta liv?
Karakteristiskt för hela berättelsen är detta sätt att gå fram medels summariska antydningar, att kasta ut ytterlinjerna till nog så starka psykologiska och t. o. m. sociala konflikter, men icke vidare fördjupa dessa. Allt går så förträffligt: hotar där att komma någonting störande emellan, slätas det över, bekvämt och behändligt. Det är som om det danska välbefinnandet icke trivdes med att träda dessa obehagligheter för nära, och med äkta dansk mjukhet avrundas därför alltsammans. Dock, här föreligger visst också en annan orsak, en rent teknisk. Pontoppidans breda episka stil har låtit honom utarbeta yttre enskildheter i novellen med stor omsorg och förlett honom att alltför mycket fästa uppmärksamheten vid händelserna: inom novellens ram har sedan icke mer blivit rum för det övriga. Men för läsaren ter sig dock just detta bortlämnade såsom det viktigaste, och han måste slutligen göra den reflexionen, att idyllen i grunden alls icke behövt byggas på så våldsamma förutsättningar som prästfruns brytning med sitt hem m. m., eftersom de ändå gått förbi utan några djupare spår. Den hade kunnat inskränka sig till att vara en idyll rätt och slätt, skildrad med Pontoppidans förtjusande konst att i sina ord göra det intima livet levande.
I alla fall vore det orätt att tro, att novellen saknar ett besjälat moment. Detta är framförallt förlagt i den unga fruns personlighet. Jag är icke säker om att ej Pontoppidans största intresse samlat sig på att visa, huru en kvinna med stark karaktär, när hon en gång vaknat till den rätta känslan, tyst och säkert låter denna leda sig, orubbligt följande det trollord om lycka trots alla uppoffringar, som den viskat till henne, och hur hon slutligen i detta tecken vinner allt. Kanske har han rent av med avsikt undvikit att fördjupa hennes själsstrider, låtande blott hennes längtan efter barnen och hennes sorg att ha övergivit dem såsom en skugga följa den ofrånkomligt raka och bestämda väg, som hon vandrar i den inre lyckans solsken. Det är någonting mycket vackert och fint, någonting vördnadsbjudande och allvarligt över hennes gestalt. Man skulle blott önskat ett rikare utnyttjande av de många möjligheterna att poetiskt skildra hennes väsen. Säkerligen har det också varit meningen att framhålla huru mannen småningom under inverkan av den överströmmande stora känsla som omvärver honom blir förändrad. Det finnes goda ansatser till en motsättning mellan mannens 154 famlande, ovissa kärlek och kvinnans allt uppoffrande, och hans egoism, hans hänsyn gent emot sin egen bekvämlighet, sitt arbete, sin fördel betonas i åtskilliga drag alldeles förträffligt. Men denne mans psykologiska utveckling övertygar icke, därtill är den alltför flyktigt angiven. I grunden förblir han sig dock tämligen lik och det är därför bokens sista ord resa så många frågetecken.
Det är överflödigt att säga, att många av Pontoppidans utmärkta berättaregenskaper återfinnas i novellen: hans grundliga inlevnad i alla de yttre dragen, hans värme, hans stils enkelhet – stundom snuddar den vid rätt vardagliga och obehövliga detaljer – förenad med dess saft, hans övertygande trohjärtenhet. Berättelsen får härigenom sitt värde och sitt behag, men såsom helhet är den icke betydlig.
W. S.
