Pontoppidans nya bok

Det finns på en sida i Pontoppidans nya bok några elaka ord om salig Wolfgang von Goethe, detta ewig weibliche geheimeråd med sin parkett av olympiska åskådare och lyriska kvietister. Den som fäller orden är hjälten i romanen, och författaren behöver naturligtvis inte stå för dem. Men det är ändå inte utan att man tycker sig höra Pontoppidans egen röst när man läser raderna. Det finns verkligen ingenting av den gamle Goethes olympiska ro i den sjuttioårige danske författarens senaste verk, det är ingenting av ålderns frid och visdom, ingenting av dess halkyoniska leende. Besk och bitter är boken som den gamle Pontoppidan skrivit.

En åttiotalsbok – det är åttiotalets gamla berättarteknik. Och åttiotalets gamla angreppshumör och satir – men underligt är att se hur situationen förändrat sig. I dag är det inte tidningen Gråkappan1 som är föremålet för satiren; i dag gäller satiren tidningen Friheden. Och romanens hjälte är inte någon ung radikal himlastormare, utan en reaktionär som går till strid mot de segrande Frihetsbröderna.

En renegat, det är väl snarast vad han är den unge magister Niels Thorsen, den långe rödhårige sankt Göran i boken. När historien börjar är det fråga om ingenting mindre än att han skall bli redaktör för Friheden, det stora radikala organet. Vid dörren till chefredaktörens rum står tidningens Spectator och lyssnar; där inne på kontoret har Magnus Paarse sin store faders son, i halvannan timme underhållit sig med den fruktade magistern. I redaktionslägret är det oro, de tre tronpretendenterna äro upprörda; det är tal öra att redaktionen skall strejka.

Så långt behöver det lyckligtvis inte gå; saken ordnar upp sig ändå. Visserligen är Magnus Paarse tidningens ägare, men Frihedcn är också partiets och regeringens organ; det finns något som heter Partistyrelsen, som skall godkänna valet. Och det finns något som heter fru Paarse; när det kommer till avgörande, blir den obehaglige magistern försatt ur spelet. Och vid Kresten Paarses historiska skrivbord kommer den store folketingsmannen, fil d:r Römer att trona; tillsammans med de båda medarbetarna Mouritzen och Jean Minden skall han utgöra redaktionen.

Mot förmodan finner sig magister Thorsen ställd utanför; han står där med sina gäckade drömmar. Hos några ansedda partivänner söker han stöd mot förräderiet, men herrarna äro alltför beroende av Friheden; den berömda filologen, professor Baden, har med ens blivit reserverad, och bankdirektör Marcus junior är entusiastisk for tidningen. Magistern packar sina kappsäckar; han vill resa ner till en fiskarby vid Medelhavet tilsammans med sin Asta. Då kommer en gammal skolkammerat och erbjuder honom redaktörsplatsen i högertidningen Dögnet. Den där gamla avisan för torgkäringar och hospitalshjon – magister Thorsen slår ifrån sig. Ja, men nu finns det en halv miljon att rekonstruera bladet med; här vinkar ett tillfälle att göra opp med de radikala falskspelarna i Friheden. Thorsen slår till och stannar för att uppta striden.

Med ursinne går han till upprensningen i det som han kallar Augiasstallet; som et rovdjur störtar han sig i strupen på frihetspartiet och dess press. Resultat: ökad lösnummerförsäljning av Dögnet – men knappast något mere. Tidningen Friheden vet i alla fall att klara sig, den ställer till med negerboxning och ökar sportspalterna. Angriparna avfärdas bekvämt som en renegat; inte en gång hos sina nya partivänner har han något förtroende; det är en ensam man, en Folkefiende.

Också inom sina egna väggar har han en kamp att kämpa. Det är Asta, hustrun, som en gång lämnat honom och nu vänt tillbaka; de båda, som åter funnit varandra, börja på nytt att gå ifrån varann. Deras förhållande blir alltmera kval och pina, svartsjuka och misstro. En ung journalistkvinna, Ragna Nordby, tränger sig beundrande på honom, blir medarbetara i hans tidning och hans privatsekreterare. Hustruns misstankar väckas och växa; hon ser en älskarinna i den unga journalistjungfrun; till slut härdar hon inte ut längre, utan begår självmord.

Det är kort före den stora valstriden; bourgeoisiens liberala damer fara omkring i landåer på gatorna med sina fanor: rösta på Sörensen. Och det stora valslaget slutar med de radikalas överväldigande seger; det går illa för de konservativa, partiet Thorsen. Ensam står den stackars bödeln; med ironi tänker han på d:r Stockman, sanningsvittnet: han står där i alla fall med hustrun om livet och en flock glada barn omkring sig i sista akten. Men ensam, hjälplöst ensam, står magister Thorsen, stämplad som hustrumördare, övergiven av sina egna – och Ragna Nordby ligger på sjukhuset, skadad på ett stormigt politiskt möte. Bryter så världskriget fräckt och vanvördigt in i den radikala segeridyllen. Den fredlöse Thorsen håller upphetsande tal från Rådhustrappan; han har alldeles förlorat balansen. Men det goda Köpenhamn har i stället bevarat den; där öppnas en ny stor varieté med fyrtio show-girls, och Friheden recenserar premiären som en stor nationell händelse. Den orolige bråkmakaren lyckas inte med att störa lugnet; åter tänker han på att fly sin väg ur landet, då han läggs på en sjukbädd, från vilken han inte uppstiger.

Någon nyckelroman i vanlig mening kan man väl inte kalla romanen för; om man också tycker sig skymta ett visst bekant rött skägg, torde man på det hela taget få svårt att peka ut modellerna. Men miljön känner man igen; det är det lilla Danmark, om vilket redan en viss prins Hamlet fällde några ord; there is something rotten... Rättare sagt, den alltför stora staden i det lilla landet, Kongens By med sina klickar och intriger, sin maffia och sin humbug. Med äckel och hån ser Pontoppidan på det politiska spelet där; han ler bittert när han hör de gamla fraserna om det goda Danmark och den gode danske man, om sångfågelboet i Europas lövkrona. Sångfåglar – nej, en hundratusenstämmig snarkning är vad han hör från Danmark; han har ingen respekt för idyllen. Den gode Jeppe ligger på sin sophög och sover, och riksdagsbaronerna och pressjunkrarna äro landets nådiga herrar, som hålla folket i skräck med sin gapstock och trähäst och gjort en inbringande storindustri av sitt teatersladder och sina småskandaler. Ett olyckligt land, där allting vissnar utom ogräset – det är refrängen, som vänder tillbaka i denna Pontoppidans Svarta fanor2.

Närmast är det väl de radikala som få klä' skott för satiren, herrarna i och omkring Friheden, tidningen med mottot "Allt för folket, allt genom folket". Men också de andra partierna få sin släng med, han skonar inte precis patentpatrioterna i Dögnet, lika litet som parasitproletärerna i Arbejderbladet och deras redaktör Severinsen med skägget apropå vilken han citerar Byrons ord om Georg IV: "Våra efterkommande skola aldrig kunna begripa vad vi gåvo ett sådant djur att äta". De tre partierna äro bara en skön treenighet i det gudomsväsen som heter den moderna Köpenhamnskulturen, jazz-konditoriernas, negerboxningens, det politiska falskspelets Urbs3 som Pontoppidan går till anfall mot.

Inte något strålande ungt sankt Görans-anfall – det är en sjutttoårsman som spottar sin galla. En nederlagets man år bokens hjälte; det är något trött och tvivelsjukt över satiren. Ett frostigt, isande leende – så mycket hånfullare talar han om det berömda danska leendet, ett kadavergrin och ingenting annat.

Det är ingen glans, ingen musik, ingenting sprakande över Pontoppidans satiriska roman; det är något fruset och bundet, något äkta Pontoppidanskt. Men ibland kan det glimta; det är när han talar om kärleken. Det finns inte bara politik i världen, det finns något som heter erotik också. Kärleken, den stora pinan och den stora saligheten, livsgåtan, det eviga miraklet, det som kan ha bebådelsens glans och helvetets svarta mörker – hur upptagen magister Thorsen är av sine idéer, blir det ändå kärleksnederlaget som blir det avgörande. Där skymtar i boken en skygg och ensam figur som heter doktor Vadum, en bister Schopenhauerfilosof; när han åter dyker upp i slutet av boken har han en hemlighet att berätta: han har gått och förlovat sig.

Det är gott om sådana där små fina ironiska detaljer i Pontoppidans nya roman; ironin är luften i boken. Man skulle kanske bara önskat litet mera av den också mot den nationella aktivism som ligger på lur i boken och som tydligen är själva huvudkällan till all den fräna bitterheten och den våldsamma svartmålningen. Man kan ha vilken uppfattning man vill om denna polititiska åskådning, man behöver inte vara alltför övertygad om det konstnärliga värdet i Pontoppidans nya bok – en sjuttioårig diktare i vapen är i alla fall något som man måste ge sitt erkännande åt.

Carl-Avgust Bolander.

 
[1] Gråkappan: "Tidningsaktiebolaget Gråkappan" der optræder i Strindbergs Röda rummet, 1879. tilbage
[2] Svarta fanor: August Strindbergs sidste roman, skrevet 1904, udk. i 1907, er en hvas og ond nøgleroman. tilbage
[3] Urbs: lat. betegnelse for det inderste af oldtidens Rom hvor alle (politiske) beslutninger blev taget. tilbage