Litteratur
Holger Birch1: Dröm og Virkelighed. Kristiania 1891.
Henrik Pontoppidan: Muld. Kjöbenhavn 1891.
Icke utan afsikt har undertecknad sammanställt dessa bägge nyutkomna böcker, hvilka, ehuru på olika sätt, kunna tjena till exempel, huru böcker icke böra skrifvas. Holger Birchs arbete är ytterst beskedligt, men föga djupgående och föga talangfullt; Pontoppidans röjer begåfning, men är fullt af tendentiös ensidighet. Det är sannerligen alltför bedröfligt, att i skönlitteraturen det hyggliga mellenåt skall vara så tråkigt och däremot det, som icke är tråkigt, så ofta vara genomsyradt af ett falskt åskådningssätt.
Holger Birchs novellsamling […]
Pontoppidans "Muld" är ganska väl skrifven, men dess förgudande af bondelifvet är orimligt och skulle nog vara egnadt att hos verkliga, dugande bönder framkalla ett skeptiskt småleende. Det är nog alldeles sannt, att en prest bör i sitt förhållande till allmogen vara, såsom det sid. 232 heter, "et menneske bland mennesker"; det är nog sannt, att presten måste, för att vinna menighetens förtroende, deltaga i dess lif och därigenom bana sig väg till att upptäcka den inre kärna, som gömmes bakom den af vana mer eller mindre slutna bondekarakteren; det är ändtligen sannt, att det ena samhällslagret efter det andra bör uppkallas och skickliggöras till deltagande i allmänna värf. Men vi tro, att allvarliga och tänkande bönder skulle finna författarens hjälte, kaplanen Emanuel, nästan löjlig, när denne i sitt lycksökeri vill genom eget landtmannalif göra sig uppburen; det ligger, dess bättre, i bondens natur en djupt rotad öfvertygelse att "det går bäst när enhvar sin syssla sköter" och ett ganska starkt misstroende mot den förkonstling, som vil "göra sig gemen". Så ser författaren icke saken. Han sympatiserar med kaplanen, när denne, ställande sig i harnesk mot sin egen förman, prosten Tönnesen, gynnar vissa frikyrkliga rörelser; förf. tyckes vara en gengångare af Rousseau därutinnan att han anser all högre kultur "vederstygglig", alla städer vara anomalier, all konst vara onatur. Det låter alldeles som om världen skulle blifva räddad, därest alla menniskor började köra gödsel. Och när nu kaplanen Emanuel närmar sig den mot prosten afvogt sinnade delen af menigheten samt håller tal på dess föreningssal, så borde man väl åtminstone kunna förmoda att hans föredrag skulle vara af religiöst uppbyggande art. Men nej! Den sympatiskt tecknade Emanuel uppviglar, til författarens belåtenhet och vår missbelåtenhet, befolkningen genom att hålla tal mot de högre klasserna, mot världsdamernas toiletter och mot salonglifvet i stora världen. Detta beteende är ovärdigt, men framställes af förf. såsom något i hög grad förträffligt. För öfrigt bär hela den af förf. prisade frikyrkligheten ett i öfverraskande grad världsligt drag. Vi skulle, jämförande förhållandena med våra inhemska erfarenheter, tro, att här skulle skildras någon liflig, om ock skef form af religiös individualism, af "Zerknirschung" eller "syndfrihet" eller förment helighet eller ett vid vissa yttre bud och föreskrifter lagiskt fasthållande sekt- och kotteriväsen. Nej, "vännernas" religiösitet står på "folkhögskolegrund" och tyckes mest bestå i att berätta sagor och sjunga folkvisor, dansa och förpläga sig samt opponera mot den "prelatensiska" statskyrkan. Det är en viss naturlig "gemütlighet" i allt detta, men vi se just inga spår af starkare andelif. Förf:s demokratiska sympatier synas hafva uppslukat de religiösa ända därhän, att demokratismen i och för sig blifvit för honom en allena saliggörande religion. Och som bärare af dessa demokratiska tendenser framställer han – egendomligt nog – en mot all konservatism oblidt stämd biskop, hvilken nästan uppmuntrar sekterismen och, i stället för att understödja, med en viss ironi behandlar den mot samma sekterism kämpande prosten. I denna teckning af "biskopen" har förf. tydligen inflätat några drag, som lånats af Monrad; men hela denna inflätning har icke så litet af godtycklighet. Att emellertid dessa allusioner verkligen äro till finnandes, det inses lätt af samtalet mellan biskopen och prosten, i hvilket samtal en hänsyftning göres "til den sidste, ulykkelige Krig, for hvilken man almindeligt tilskrev netop Bispens Ministerium et væsentligt Ansvar" (sid. 329).
C. D. W.
