Henrik Pontoppidan

En dansk folklifsskildrare

Kritisk studie

1.

På ett ställe i sin långa berättelse "Kirkeskuden" gycklar Pontoppidan med den gamla skefva idylluppfattningen af folklifvet. Ensamt, långt ute på en öde landtunga, låg en liten bräcklig fiskarhydda med klenade väggar och lappadt tångtak. Stadens damer, som gjorde utflykter på landet, drömde så vackert om detta lilla stycke fattigdom, och stadens poet skref en hel diktsamling, i hvilken han "sammansmälte de diamantklara ögonen, den svanhvita marmorbarmen, Söbymossens lyktgubbar, hafvets dryader, luftens andar och Roeskilde domkyrka till tjugusju "stämningar" i guldsnitt, som vid jultiden förelädes publiken och från den tiden icke saknades i någon af de unga damernas syskrin".

I "En Fiskerrede" är en annan typ af folklifsskildrare föremål för Pontoppidans satir, en ung författare, som för sommaren lagt sig ute vid ett fiskläge för att "studera folklifvet" och nu kuskar kring1 med blyertspennan i munnen och anteckningsboken i handen, sökande efter "motiv", som han sedan, efter återkomsten till staden, kan koka en novell på.

Hvad dessa båda, lyrikern i "Kirkeskuden" och novellisten i "En Fiskerrede" hafva gemensamt trots all olikhet – ty jag tror, att man mycket väl skulle kunna kalla den förre "idealist" och den senare "realist" – och hvad Pontoppidan vill komma åt, är synpunkten, ur hvilken de betrakta folket. Synpunkten är hos dem båda rent estetisk, "folket" är för dem båda ett intressant fenomen, något som läskar deras estetiska gom och erbjuder ypperiiga motiv till deras diktning, ingenting annat. De äro lika ensidiga i sin åskådning af menigmans lif, den enes uppfattning af detta är lika felaktig som den andres.

Det fins ett samband mellan dessa ensidigheter, den ena har framkallat den andra, slagit öfver i den andra. De gamle folklifsskildrarne höllo sig till det idylliska i naturen och lifvet ute på landsbygden, de nyare deremot hålla sig till det komiskt-naiva, det oslipadt grofkorniga. De förre sträfvade efter att röra sina läsare med en falsk sentimentalitet, de senare – åtminstone många af dem – söka få dem att skratta och roa sig2. Det har funnits författare, som trott sig gifva en sann och uttömmande skildring af landtbefolkningens lif genom att skildra den englarena, bleka, blodfattiga, onaturliga dygden, och det fins författare, som tro sig göra det samma genom att späcka sina böcker med tvärheter och grofheter (som då kallas "saftig humor" och "bred målning"). Men det är lika oriktigt att inmänga allt med en stank af gödsel som att se allt i en romantisk månskensbelysning, ty det är lika ensidigt samt har sin orsak i otillräcklig kännedom eller falsk synpunkt.

Och det är just det ovanliga och nya hos Henrik Pontoppidan, att han skildrar folket ur den rätta synpunkten3. Personerna i hans böcker, dessa danska bönder, män och qvinnor, äro inga dockor, som beskedligt dansa efter diktarens dygdepipa, utan menniskor af kött och blod, med goda sidor och dåliga sidor, med menskliga känslor och jordiska lidelser, som lefva lifvet på sitt sätt, så som deras förhållanden forma det samma. Och han ser på dem som menniskor och som sina likar, ej som estetiskt intressanta, halfkomiska företeelser eller lägre stående organismer, hvilka han och läsaren i sällskap kunna omfatta med ett slags sympatetiskt löje, som visserligen är sympatetiskt, men som dock alltid är ett löje. Han ser icke på dem med "skaldens" öga och icke heller, om jag så får uttrycka mig, ur prestgårdssynpunkt. Han känner dem tillräckligt grundligt för att förstå, att de i första rummet äro menniskor och först i det andra bönder, och icke tvärtom. Han bor sjelf ute midt ibland det folk, som han skildrar, han känner sig sjelf som en medlem af detta folk, ställer sig på samma nivå, ser med dess ögon, känner med dess sinnen. Han skildrar allmogen icke som en samhällsklass, utan som medmenniskor, och han tecknar dess lif, icke ensidigt, utan fullt, som lifvet allestädes är.

Schandorph storler åt sina drängar och pigor. Bååth tecknar sina skånska interiörer med en min, i hvilken man skymtar det gemytligt-öfverlägsna löjet eller den estetiska förtjusningen. Pontoppidan skildrar sitt folk vid plog och nät, vid lie och räfsa, i helg och hvardagslag, vid dess sysslor och dess nöjen, i samma ton, i hvilken en af detta folk sjelf skulle skildra det. Han berättar om den danske bonden ungefär i samma anda, i hvilken Pietari Päivärinta berättar för oss om sina finska ståndslikar och Gottfried Keller om landtbefolkningen i Schweitz, derför skrifver han icke blott om folket, utan äfven för folket.

2.

Henrik Pontoppidan skildrar en annan samhällsklass än den, han sjelf genom sin börd och uppfostran tillhör. Det ämne, han med synbar förkärlek behandlar, är också den djupa, breda klyfta i tänkesätt och känsloverld, som åtskiljer de s. k. bildade klasserna och folket. För egen del har han genom noggranna studier och sin varma sympati för folket lyckats slå en bro öfver denna klyfta; han känner de båda samhällsklasserna i grund och botten.

Hvad han först kom underfund med, var naturligtvis, att hans ståndslikar i sjelfva verket så oändligt litet förstodo det folk, som lefde ute i byarne och fisklägena. Han har sett, huru föga4 de mest välvillige och folkvänlige, de som verkligen intresserade sig för folkets sak, kunde uträtta och huru deras arbete oftast intet spår lemnade efter sig utom missmod och trötthet hos dem sjelfva. Så har han sett närmare efter, hvar orsaken låg, och sina erfarenhetsrön har han framlagt i sin diktning.

Stundom är det uteslutande bristen på ömsesidigt förstånd, så t. ex. med presten Østrup i "Kirkeskuden". Han vill folket väl, vill lyfta det, förädla det, göra det allt möjligt godt, men han har i sin verksamhet utgått från den falska förutsättningen, att mannen af folket tänkte som han, kände som han, han har icke haft en enda punkt gemensam med detta folk, i hvilken de kunde sammanträffa och från hvilken de kunde utgå i samarbete. Och hvad vinner han? Mån tycker att han är en beskedlig menniska, visserligen en smula enfaldig och besynnerlig, men oförarglig. Hans dräng lurar honom, man lyssnar till hans tal med knäppta händer – ty han talar så vackert – man ler åt honom bakom hans rygg, och han predikar om söndagarne för tomma väggar5.

Stundom, såsom i "En kjærlighedshistorie" är den åsyftade förädlingen af folkets karaktär välment, men haltlös, teoretiskt skön6, men praktiskt värdelös, och sträfvandena studsa maktlösa tillbaka mot folkets sunda åskådning och lifserfarenhet. Pastor Rudes högstämda ord om kärleken, "den sanna och djupa kärleken", såsom äktenskapets grundval, ljuda som bjellerklang för menniskor, som resonnera som så: "vi gammaldags bönder, vi ha det nu så der på vårt vis; ty när den ene är karl och den andra flicka, och de eljes äro hyggliga och ordentliga och vilja vara goda mot hvarandra, så är det ju precis, hvad som skall till; och sen komma ju barnen, och så detta lif samman i arbete och sysslor; tro mig – lilla fru! – det är något annat än det här tramset, som de kallar kärlek!"

Men de "bildade klassernas" ställning gent emot folket är skarpast belyst i "Sandinge Menighed". Denna berättelse är byggd kring detta ämne och är en flammande protest mot så väl de gamle grundtvigianernas som det unga radikala studentpartiets bondevurm. En ung husmansdotter ryckes af byns grundtvigianske prest – en typ, som är mycket nära beslägtad med Østrup – ur eländet i föräldrahemmet och sändes till Kjöbenhavn till en viss fru Gylling, hvilken vunnit ett namn som bondevän hela landet öfver. Hon omhuldas och bortklemas här på allt sätt som ett slags kuriosum, ett intressant djur, en knähund, "detta lilla stycke Iandtlig oskuld", hon är sin beskyddarinnas stolthet och visas för främmande, fruarna öfverhopa henne med skänker, de unga damerna, "som svärma ända till raseri för allt landtligt och naturligt", kalla henne sin allra bästa väninna – och sonen i huset, den entusiastiske bondevännen, vill förföra henne. Och när det så kommer till stycket, visar sig beskaffenheten af fru Gyllings bondevänskap i stark dager; hon tillbakavisar med förskräckelse tanken på ett äktenskap mellan sin son och bondedottern. Studenterna, Knut Gyllings kamråter, kasta sig med lif och lust in i den folkliga rörelsen – för att sjelfva bli bemärkta. Det är svårt för en svensk att fälla något omdöme, huruvida Pontoppidans framställning af det grundtvigianska partiet är riktig. Men jag har grundad anledning att tro, att det kan uppvisa personer af annat skrot och korn och af vida bättre halt än fru Gylling och Friskolelærer Povelsen.

Men det är förunderligt hvad Pontoppidan sett djupt i landtbefolkningens inre och yttre lif. Han har trängt ända in till det innersta, det centrala i allmogekynnet, och han har en skarp blick för de sociala förhållandena inom folket sjelft.

Han har så lefvat sig in i folkets egendomliga tanke- och känslolif, att han förmår att se på de högre klasserna i samhället med dettas ögon. Han förstår t. ex. hvad folk finner komiskt hos en person som Østrup, hvad det är hos denne, som framlockar humorn och skalken hos hans församlingsboar; han vet, att intet bereder dessa större nöje, än då de kunna lura en "ståndsperson" eller komma i tillfälle att ge honom "gliringar".

Kyrkoherde Østrup är ute på promenad. Försjunken i tankar, har han icke märkt, att himmelen hastigt höljt sig i moln. Han ser, huru skördefolket kommer löpande ute från markerna för att hinna under tak, innan regnet böijar, och han kan beräkna, att han skall komma torr hem, om han följer exemplet. Men ett dylikt fyrsprång skulle naturligtvis vara oförenligt med hans presterliga värdighet, han slår rockkragen upp, gör sina steg långa samt påskyndar sin gång just så mycket, att det omöjligen kan kallas springande af drängarne, som redan stå inne i portar och stalldörrar och göra sig stormande lustiga öfver dem, som ännu icke hunnit rädda sig undan ovädret.

"Men plötsligt afstannade munterheten, då ett långt, svart, drypande järnrör skred genom gatan med långa gravitetiska steg. Hans ansigte var blåhvitt, och der flöt en liten ström från hattbrättet liksom från en takränna. De smutsvåta benkläderna klibbade sig fast vid hans lår som glatta trikåer och ledsagade hans gång med en egendomligt plaskande musik.

När han kom fram, döko flickorna in bakom porten och fnissade; men drängarne helsade på honom så retsamt artigt och smålogo:

"Go' afton, herr pastor! Det var då ett välsignadt regn efter den långa torkan!"

Pastor Østrup har icke minsta aning om, att hans församlingsmedlemmar hålla honom och hans likar, om icke för narrar, så åtminstone för komiskt-enfaldiga varelser (ett alldeles analogt fall eger rum med Bazarov gent emot de ryske godsbönderna i Turgenjeffs "Fäder och söner"). Han drages vid, näsan till höger och venster, än af den ene, än af den andre, af klockaren, af sin gårdsdräng, af långe Ane", men han märker intet, utan tror alla om det bästa. Folket genomskådar honom och finner det hela ytterligt komiskt.

I "En Bonde-Idyl" behandlar Pontoppidan de sociala missförhållandena inom landtbefolkningen sjelf, den ständigt vidgade klyftan mellan gårdsegaren7 och husmännen. Det är den gamla historien om rik mans son och fattigmans dotter, men på ett aldeles nytt8 område: storbondens son förför husmannens dotter och ställer om att hon blir gift med en annan. Det är fråga om förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetstagare, i den form, som denna fråga erhållit ute på landsbygden. Det är århundradets stora rörelse, som fins äfven här ute, fastän ännu slumrande och omedveten. Jordegareklassen har ständigt gått framåt och går alltjemt framåt i bildning och välmåga, men husmansståndet stampar på samma punkt nu som för tiotal år tillbaka, i förfäande slit, i tröstlöst enahanda, utan att göra annat i detta lifvet än arbeta och svälta och afla barn och utan att kunna bringa till klart medvetande för sig, att det har rätt till större kraf på lifvet. Men missnöjet ligger och växer till sig, och den tid är kanske icke långt aflägsen, då den kamp, som är samtidens mer än någon annan, men hittills varit inskränkt till städerna, sprider sig ut till bondbyarne.

"De (åhusen, husmansrucklena) lågo der nere i en bedröflig, lergrå rad, omgifna af den stora, sumpiga mosse, hvari ån förlorade sig.

Sjelfva gårdarne deremot – tio, tolf stycken – lågo högre upp, tryggt i skygd af de stora, plöjda backar, som sträckte sig upp mot skogen.

I långa tider, längre än man kunde minnas tillbaka, hade de legat på detta sätt – undangömda i en idyllisk ensamhet, borta från allmän farväg, i djup, lycklig fred, i hvilken dagarne glidit öfver i hvarandra i lugn enformighet.

Då och då i tidens lopp hade visserligen en gård blifvit utflyttad, en ny länga rest. Och alt som värdena stego och egorna förbättrades, uppbyggdes boningshusen i tegel och med skiffertak och små kabinett, der döttrarna kunde spela på piano. Men altsammans hade skett så jämt och ett efter annat, att ingen märkte öfvergången, och likväl var det – när alt kom omkring – en helt annan by än den lilla fattiga och lidande, som tryckt sig samman öfver brunname i de tider, då bonden sjelf gick och svettades i den halsstarriga jorden, medan dottern hukade sig efter på nakna, svullna fötter.

Åhusen deremot hade icke förändrat sig. Deras värden hade icke stigit. De lågo der i samma lergrå, bedröfliga rad och stödde sig i sin skröplighet mot hvarandra med en holmejda här, en gafvelvägg der, som om de lutat hufvudena mot hvarandra för att grubbla öfver sitt öde.

Rundt omkring dem låg denna fattigmannens eviga svärm af små, svampiga barn, som kläcktes ut inne i de stora, breda halmsängarne. Och medan uppe i gårdarne slägt efter slägt ständigt växt sig större och rankare, framtrifdes här från9 frodades här i hyddorna ett allt mindre och allt mera förkrympt yngel med långa armar och stora, tomma hufvud nere mellan oformliga skuldror – en lågväxt, märglös slägt, hvilken kull på kull, från barn10 till grafven, spriddes omkring för att lägga sina "värden" rundt ute i bondens marker och mossar, som de förbättrade.

Det kunde nog emellanåt hända – i synnerhet mot vintern, när dimman tryckte sig ned öfver byn; när lemmarne värkte af den långa sommarens slit, medan bonden gjorde sig det godt11 inne i sina varma trefliga gårdar och mellan de välfylda ladorna – att en och annan, som våt och utsliten släpade sig hem i skymningen till sin nakna stuga, plötsligt stannade med handen öfver sitt stora, tomma hufvud, liksom för att fråga: Hvart väl egentligen dessa deras värden togo vägen? Om de någonsin kommo igen? Och hvem som lyfte räntorna? … Och der kunde komma liksom en tryckning inne i bröstet, något obestämdt något, som klappade och trängde på och ville fram.

Men det kom icke fram, det kom aldrig fram. Det stod der en kort minut och dog så stilla bort i nytt släp – liksom ån, som sipprade ut i den stora, sumpiga mossen."

Så skildrar Pontoppidan ställningen på den danska landsbygden. Och hans skildring är tvifvelsutan sann. Jag kan åtminstone af egen erfarenhet intyga, att förhållandet är alldeles enahanda nere i Skåne.

3.

Pontoppidan är i sin diktning alltid polemisk och tendentiös. Han lägger icke så mycket an på någon detaljerad psykologisk analys som på att belysa ett samhällslyte, hans noveller äro mera af social än af psykologisk natur. Han skildrar icke lifvet och menniskorna, derför att en sådan skildring i och för sig eger intresse, utan fastmer af den orsak, att han derigenom får tillfälle att framhålla en sak, som ligger honom om hjertat, säga något, som han tror att menniskorna ha godt af att höra, angripa ett socialt missförhållande eller en gängse irring. Det fins i hvar och en af hans noveller en genomgående grundtanke; denna är liksom en benstomme, vid hvilken han sedan fäst diktningens kött med dess blod och muskler, så att under hans händer till slut framspringer en lefvande organism, ett helgjutet konstverk.

Ty Henrik Pontoppidan är framför allt konstnär, en fullblodskonstnär af naturen. Man ser det af den synbara säkerhet, med hvilken han formar sitt material, den lätthet, med hvilken han i detta inblåser diktens lefvande ande. Hvarje berättelse är ett konstverk, hvars ram icke spränges, trots att författaren inflätar uttänjda skildringar af kulturhistorisk art samt hvarjehanda episoder och resonnemanger. Pontoppidan hör fint, ser skarpt som konstnär. Han har den förmågan att kunna finna det ämne, som kommer berättelsens skilda element att sammanspringa till ett, en kristall, ett konstverk.

Säkerheten och lättheten i formning är, som sagdt, det utmärkande draget i Henrik Pontoppidans författareindividualitet, det som först springer i ögonen. Dessa egenskaper framträda på mångahanda sätt i hans diktning, de röjas så väl i stilen som i novellernas byggnad.

Pontoppidan brukar gema inleda sina noveller med en lång allmän naturbeskrifning eller interiör, hvilken hän förstår att mästerligt länka samman med sjelfva berättelsen. Dessa ouverturer äro kanske det mest originella och konstnärliga i hans författareskap. Begynnelsen till "En Fiskerrede" och "Sandinge Menighed" visa, hvad han är mäktig i detta afseende. Bäst karakteriserande hans sätt att gå tillväga är dock "En Bonde-Idyl", i hvilken den inledande allmänna beskrifningen af senhösten på landsbygden omärkligt glider öfver i berättelsen:

"— — — — — — — — — — — — 

Men när minstpigan, som hela tiden har sutit som i halfsömn och dåsat öfver tråden, plötsligt reser sig, sätter spinnrocken i hörnet och går ut för att ställa om mjölkningen, lättar han (sonen i gården) efter en stund likaledes på sin kropp, sticker fötterna i trätofflorna, som stå under bänken, och följer efter henne.

"Går du?" frågade modern; hon satt vid ugnen och skötte om elden.

"Ja", svarade Olav kort, tog mössan från en spik på dörrposten och ranglade ut med en likgiltig hvissling." o. s. v.

Och så glider berättelsen vidare framåt, lätt och säkert. Författaren håller tyglarne hvarken alt för strama eller alt för slappa. Det fins komposition, men ingen onaturlig godtköpsintrig. Novellerna äro bygda ut från vissa bestämda hufvudscener, som icke äro valda godtyckligt, på måfå, utan äro sådana, att de blifva af inverkan på handlingen, bilda vändpunkter i den, föra den framåt. "Landsbybilleder", Pontoppidans sista novellsamling, står utan tvifvel högst i fråga om komposition, som ock i andra afseenden; de båda stora berättelserna, "Kirkeskuden" i "Stækkede Vinger" och "Sandinge Menighed", äro mera löst bygda. Särskildt är den förra mera en samling af sjelfständiga episoder och interiörer, som sammanknutits med hvarandra något dödt, utan egentligt organiskt sammanhang; den ledande grundtanke, som annars är så lätt skönjbar i Pontoppidans produktion, är här ocksa mera dunkel.

Pontoppidan berättar i en elegant och flytande stil, i ett rinnande melodiskt språk, med många framglimtande goda leenden och många satiriska sidosnärtar i förbigående, än i harm, än i vemod, än i humor.

Men när man lagt hans böcker samman och tänker tillbaka på dem, ser man framför sig ett talrikt galleri af figurer i skarpa silhuetter och kraftiga målningar och en följd af situationer och scenerier i klar belysning.

Man ser Niels Ingvor, den gamle Niels Ingvor, som var så gammal, att folk kallade honom "den lille vårherre" och att han sjelf trodde, att den store vårherre glömt honom, der han, misstänksam och menniskoskygg, i sitt gamla, gamla åkdon rullar ut ur den stora, svarta granskogen, "som från ett annat århundrade". Man ser "lange Ane", der hon står uppe på backen, skarpt tecknad mot den röda aftonhimlen, då hon kommit ut ur tukthuset, hvarest hon, för mord på sin förförare, sutit inspärrad under tio långa år af sin bästa ungdomstid; man ser hela den långa scenen mellan henne och presten, kanske det bästa, Pontoppidan skrifvit. Man ser Jens Peter, prestgårdsdrängen, med hans orakade ansigte och gulbruna tänder, hvilkas mellanrum upptages af blekrödt gomkött, Jens Peter, som herskar enväldigt öfver prestgården, hvilkens tröghet och ärlighet12 tages som bevis på trohet och ärlighet, som har 200 kronor i lön och som årligen kan lågga 500 undan. Man ser dessa präktiga typer från landsbygden i "Landsbybilleder": föräldrarne i "En Kjærlighedshistorie", Mads Monsen i "En Bonde-Idyl", Jeppe Nilen och prokurator Sandberg i "Arv"; man ser dem lifslefvande framför sig. Man ser Danmarks bönder, män och qvinnor, unga och åldringar, på slätten och vid hafvet, vid plog och nät, vid lie och räfsa, i helg och hvardagslag, vid deras sysslor och nöjen, så som de lefva den dag i dag och så som vi sjelfva skulle finna dem, om vi komme ut ibland dem.

 
[1] kuskar kring > snokar omkring tilbage
[2] få dem att skratta och roa sig > roa dem och få dem att skratta tilbage
[3] den rätta synpunkten > en rigtigare synpunkt tilbage
[4] föga > litet tilbage
[5] väggar > bänkar tilbage
[6] skön > vacker tilbage
[7] gårdsegaren > hemmansegarne tilbage
[8] men på ett aldeles nytt > tillämpad på ett specielt tilbage
[9] framtrifdes här från > frodades här i tilbage
[10] barn > vaggan tilbage
[11] gjorde sig det godt > gassade sig tilbage
[12] ärlighet > butterhet tilbage