Litteratur

Henrik Pontoppidan: Skyer. Köbenhavn 1890.

På Gyldendalska bokhandelns förlag hafva dessa "skildringar från provisoriernas dagar" utkommit; arbetet är en fullkomlig tendensskrift, och författaren ser alltid blott den ena sidan af saken samt icke ens denna riktigt och klart. Boken börjar med en "prolog", kallad "Ilum Galgebakke" och handlande om en med tämlig sympati tecknad gammal samhällsomstörtare, hvilken varit vida omkring, bevittnat 1848 års oroligheter i Berlin, kommunens välde i Paris och Tuileriernas brand samt nu finner danskarna vara alldeles för lama och beskedliga i sitt förhållande till Estrup: han hoppas på en tid, då själfva befolkningens utskum, hvilket han anser vara frihetens egentliga lifvakt, skall taga makten. "Där, hvarest ett sådant garde fattas i ett land och ej ett dylikt hotande svärd hänger öfver makthafvarnes hufvud, där skall folket alltid blifva ett viljelöst redskap i händerna på den fräckaste" … Olyckan är, menar omstörtaren, att Danmarks folk har för mycken välmåga; bättre vore om nöden vore stor, ty nöden framkallar uppror. Hela denna "prolog" skulle kunna anses ironisk, därest icke samtliga författarens i förevarande arbete intagna skizzer visade att han själf är intagen af glödande hat mot sitt lands nuvarande regering och finner sina landsmän alltför eftergifna, alltför litet böjda för hänsynslöst motstånd.

Säkert är, att söndringen i Danmark för några år sedan var mycket stark; ett eko däraf finner man i skizzen "To Venner", i hvilken det framställes, huru politiskt motsatta åsikter för alltid slita bandet mellan två trogna ungdomsvänner, demokraten pastor Hornung och den konservativt sinnade revisor Kröger, af hvilka naturligtvis den förre här får all rätt, den senare all orätt på sin sida. Pastorn, på hvars läppar Pontoppidan synes hafva lagt sina egna tankar, rasar mot högertidningarna, kallar dem "smutsblad" och far väldeligen ut mot de "Prokuratorkneb, hvormed man söger at fravriste Folket dets Ret, og hvis Nederdrægtighet" blott öfverträffas af den "fräckhet", hvarmed enligt pastorns mening Krögers parti söker att öfverskyla rättskränkningen. Slutet blifver, som nämndt, att vänskapsbandet mellan de två motstandarne brytes. – Den tredje skizzen "To Gange mödt" och den fjärde "Den förste Gendarm" utgå, likasom prologen, från den uppfattningen, att Danmark bort hafva rest sig mot "provisorierna" och att dess befolkning förhållit sig ynkligt passivt. I "To Gange mödt" göra vi bekantskap med en ädel socialist, hvilken af vämjelse lemnat sitt förslafvade danska fädernesland, men, lockad af underrättelsen om mordattentatet mot Estrup, reser dit ånyo, i förhoppning att attentatet skulle vara signal till väpnadt uppror. Han finner dock Köpenhamn lugnt; han hade hoppats få se aristokrater upphängda på "Lygtepælerne", men skådar i stället jätteannonser om fru Popper Menters konserter och om produktioner i högre luftgymnastik. Han träffar en af vensterns ledare och finner honom dels bo alltför luxuöst, dels mera vara vän af tal än af handling. Hans illusioner voro försvunna, och han "smilte smerteligt". – "Den förste Gendarm" är ämnad att gyckla med gendarminstitutionen, men lyckas ej riktigt däri. Skizzen framställer, huru den förste gendarmen rider genom "Lillelunde By", hvars frisinnade invånare förut hade beslutat, att den gendarm, som först visade sig bland dem, ej skulle slippa helskinnad undan. När det kommer til kritan, våga de emellertid ingenting göra, och författaren hånar deres, de månges, rädsla för en enda; bättre förhållande iakttager då, såsom saken här tecknas, en liten bjäbbande och skällande pudel, som skrämmer gendarmens häst så att den stegrar sig, snubblar och kastar ryttaren i diket. Är det författarens mening, att "Lillelunderne" skulle hafva uppfört sig så utmärkt, om de samtliga kastat sig öfver, misshandlat, kanske dräpt en ensam man? Sannerligen, man tänke hvad man vill om "gendarmernas" behöflighet, men icke kan man anse Pontoppidans försök till karrikatyrritning mycket smakfull eller lyckad.

Berättelsen "Tro til Döden" handlar om en ädel skattevägrare, den sjuke Peder Brusgaard, hvilken, döende, låter sig skjutsas och bäras till valurnan för att rösta på en vensterman. "I Kongens Kjole" skildrar åter, huru en ämbetsman, som i grunden har frisinnade åsikter och står på vensterns sida, mot sin vilja viker för konsiderationer och låter påverka sig af sin på nöjen och på samqväm med de förnäma begifna hustru. Och i "Et Offer", som kanske i formelt hänseende är den drägligaste af skizzerna, beskrifves en fattig skomakare, som förut varit vensterman, men sedan gått öfver till högern; sedan högermännen begagnat honom för sina ändamål, men funnit honom något besvärlig, lemna de honom i sticket och mannen blifver vansinnig.

Författarens bitterhet visar sig äfven i enskildheter, såsom då han talar om hafvet och kallar det "Landets gamle Vogter, det gendarmblaa Hav" eller då han i sina landskapsbilder gärna låter de förhatade "Herregaarde" kasta så förfärligt mörka skuggor öfver nejden.

Revisor Kröger förebrådde i berättelsen "To Venner" sin vän pastor Hornung därför att denne i sin liberala ifver gick för långt, sade för rent ut, ej tänkte på de obehag, för hvilka han utsatte sig o.s.v., och författaren ställer dessa Krögers förebråelser i en ogynnsam dager därföre at de kommo från en högerman. Tror författaren då icke eller har han aldrig märkt att alldeles samma förebråelser göras af radikaler eller af ljumma beskedlighetsmakare mot de stackars "högermän", hvilka, utan att bry sig om de "obehag", för hvilka på dem hagla från oridderlige, obelefvade motståndare, forfara att uttala sina meningar, sina öfvertygelser? Hvad bevisar, med afseende å satsers sanning, den ena eller andra partens förlöpningar?

Til sist en sak. Det oupphörliga talet om en paragraf 25 i en viss "Grundlov" och om de olika tolkningarna af densamma borde väl ändå icke bringa en dansk medborgare till förnekande däraf att i ett litet land med en för faror utsatt gräns sträng enhet är viktig, söndring ett förderf, "vissnepolitik" dödsbringande, monarkien nödvändig för rikets stadga, uppoffringar af ett till sin natur mycket omtvisteligt rätthafveri föreskrifna af omsorg om statens tillvaro.

C.D.W.