Literatur
Henrik Pontoppidan: Lille Rödhætte. Köbenhavn 1900.
Detta arbete har i Danmark väckt uppmärksamhet och, såsom det berättas, haft strykande afgång. Det är ock så till vida mycket förtjenstfullt, som berättelsen oaflåtligt håller läsarens uppmärksamhet fången, aldrig afmattas i lifaktighet och, hvad teckningen af hufvudkarakteren angår, har ett visst djup. På en enda punkt felas emellertid, huru väl än den psykologiska undersökningen eljes må vara utförd, sannolikhet, och denna punkt är så viktig, att bristen blifver nästan ödesdiger. Annars bär nog detta dokument om ett qvinnolif prägeln af estetisk trovärdighet.
Godsegaren Niels Engelstoft hade efter sjutton års äktenskap, som varit ganska olyckligt, skilt sig från sin hustru Thora van Deken. Skilsmässan uppfyllde godsets befolkning med belåtenhet, ty den stränga frun hade aldrig varit väl liden; hon hade med sitt rätthafveri och sin hårdhet inledt den något vankelmodige mannen i processer och tvister. Med sitt stridbara väsen hade hon förbittrat hans lif och förhållit sig afvisande, när han i sin godhet sökte försoning. Till sist hade sammanlefnaden blifvit honom outhärdlig, ehuru han verkligen hade älskat henne. Då äktenskapet upplöstes, ställde han henne ej på bar backe. Han behöll egendomen Sofiehöj, men lemnade henne det betydligt större godset Agersögaard och lät henne – något, som dock för hans fadershjärta kändes djupt påkostande – behålla i sin vård deres enda barn, dottern Esther. Niels Engelstoft ville därefter pröfva lifvets lycka och förlofvade sig med en ung flicka, som dock, innan bröllop hunnit anordnas, afled i en plötslig sjukdom.
Nu låg Niels Engelstoft själf på sitt yttersta. Han hade, följande ett råd, som gifvits af den aflidna flickans broder, skolföreståndaren Brandt, testamenterat egendomen Sofiehöj till ett hem för sjukliga qvinnor. Brandt skulle blifva dess styresman. Testamentet bevittnades och nedlades, omslutet i ett gult omslagspapper, i ett skåp. Den frånskilda hustrun kom emellertid till den förre makens sjukläger, besluten att för sin och, som hon särskildt framhöll, Esthers räkning åt dem rädda Sofiehöj. Det kom til ordbyte mellan Thora och den sjuke; testamentet i sitt gula omslag framtogs ur dokumentskåpet. Men meningstvisten, som från Thoras sida förts skarpt och skoningslöst, hade medtagit den döendes sista krafter, och han afled, innan något nytt beslut fattas. Thora och Niels hade varit ensamma i rummet. Hon tog testamentet, som följaktligen vid undersökningen af den aflidnes gömmor saknades. Hon var i besittning af Sofiehöj och ämnade ej afstå därifrån. Själf sade hon åt omgifningen, att testamentet uppbränts i hennes mans närvaro och med hans begifvande. Inför sig själf ursäktade hon sig därmed, att hon värnat sin dotters rätt, samt därmed att, om Niels blott lefvat en timme längre, hon verkligen skulle hafva öfvertalat honom, hvadan hon endast utfört hvad han själf skulle hafva gjort, men ej medhunnit. Hennes trotsiga lynne sade henne dess utom, att man här i lifvet måste sätta list mot list och hårdt mot hårdt; den, som hade ett vekt sinne, vore, sådan världen nu en gång var, dömd till undergång.
Men testamentets tillvaro var bekant; man inledde rättstvist mot Thora, och hon måste fria sig med ed. Hon begick mened. Hennes dotter Esther, en vek, ömtålig natur, hade emellertid sett, att modern stundom om nätterna, liksom drifven af ångest, gick ut i salen, öppnade ett förvaringsställe och besåg ett stort papper med gult omslag. Äfven andra på orten hade sina misstankar. I sin förskräckelse yppade Esther saken för sin fästman, en troende och allvarlig prest, och denne drog – hvilcket dock synes läsaren underligt – icke i betänkande att underrätta domaren. Han kommer, inga undflykter äro möjliga, papperet kommer i dagen, och Thora fängslas. Hennes hårdhet är obruten, men kroppskrafterna äro af själsansträngning uttömda, och hon dör i häktet. Hon hade bedt att få jordas i fångdrägt och utan prest eller klockringning.
Allt detta är nu ypperligt berättadt, och det har lyckats Pontoppidan att få in en viss storhet i Thoras sällsamma bild. Men hela konstruktionen ramlar, i anmälarens tanke, på en enda stor orimlighed. Thora var ej endast hård och oböjlig; hon var i ovanlig grad klok. Kan det då vara troligt, att hon skulle lemna testamentet oförstördt? Hennes första omsorg skulle naturligtvis, såsom hon var sinnad, hafva varit att utplåna hvarje spår däraf.
Men så underhållande är arbetet, så förträfflig i många fall är själsmålningen, att man, oaktadt den nämnda osannolikheten, fängslas af denna bok.
C. D. W.
