Fra Hytterne

Literaturkritik.

Helsingfors den 28 september

Fra Hytterne. Nye Landsbybilleder af Henrik Pontoppidan. Kjøbenhavn, Gyldendalske Boghandels forlag (F. Hegel & og sön). 1887.

Sedan J.P. Jacobsen dog, och Holger Drachmann och Karl Gjellerup efter hverandra hjälptas åt att snöpligen spela Petri förnekelse – utan att däröfver känna hvarken ånger eller själfförakt – har literaturens ställning i Danmark varit en helt annan än för tio år sedan. Det ser ut som om en afmattning efterträdt den starka produktiviteten på sjuttitalet. Och de danska författarne läsas för tilfället ej på långt när så mycket på andra sidan sundet som då var förhållandet. Bland allmänheten yttrar sig detta i det ofta hörda uttrycket, att man så sällan numera ser till sågra nya danska böcker.

Detta beror emellertid nog icke på, att den epok i den danska literaturen, som inleddes af Georg Brandes skulle vara död eller förbi. Men det är en hel hop samvärkende, ogynsamma omständigheter, hvilka för tillfället bidraga att hålla literaturen nere.

Först och främst är det den osäkra politiska ställningen, hvilken lamslår de kraftiga viljorna och ingifver äfven de starkaste modlöshet och leda.

Men äfven andra omständigheter hafva kommit till. Det största geni, som den danska diktkonsten egt efter Öhlenschläger, nämligen J.P. Jacobsen, var en sjuk man, bestämd att dö ung, innan han ännu gifvit sitt land halfparten af de skatter, som hans rika natur dolde.

Och när den unga danska literaturen just stod på väg att eröfra en ställning, hvilken kanske skulle kunnat stadfästa den nya tidsriktningen i Danmark på ett sätt, som gifvit Danmark en hedersplats blandt Europas kulturländer, visade det sig helt plötsligt att hos ett par af den nya literaturens mest talangfulla – och låt oss tillägga det – tillika hensynslösaste förkämpar karaktären ej var lika pålitlig som talangen. Vare sig det var småaktiga personliga skäl, afvind, äregirighet eller egennytta, som ledda dom, eller de helt enkelt fölle offer för den så vanliga mänskliga svagheten att från början hafva ropat högra, än deras lungor sedan stodo ut med, alt nog – de gåfvo sig helt plötsligt och påtagligt reaktionen i våld. De fingo ämbeten eller blefvo Dannebrogsriddare. Och båda betecknade de sitt "affall" genom att angripa just den person, som gjort mest för den danske literaturen, och som därför mer än någon annan var reaktionen en nagel i ögat, nämligen Georg Brandes.

Följden är den, att de författere i Danmark, hvilka nu egentligen äro att räkna med, icke äro månge. Jag menar naturligvis ej, att en person i allmänhet blir större eller mindre diktare, därför att han omfattar den eller den doktrinen. Men jag tror däremot, at öfvergifver man af tvetydiga bevekelsesgrunder den öfvertygelse, på hvilken ens skaldskap lefvat, så går det bakut äfven med skaldskapet. Ty alldeles oberoende af karaktären är detta lyckligtvis icke. Drachmann och Gjellerups senaste böcker1 äro exempel härpå.

Ser man nu på de författere i Danmark, af hvilka man kan ha något att hoppas, så är deras antal icke stort. Undantar man bröderne Brandes och S. Schandorph, hvilkas plats redan är gifven, samt Herman Bang, hvilken för tillfället har besatt sig utanför fäderslandets gränser, så har man af de yngre egentligen två, hvilka på sista tiden låtit tala om sig, nämligen Gustav Esmann och Henrik Pontoppidan. Ehuru så stora motsatser, som gärna kunna tänkas, äro de jämbördiga som talanger, och det är vid dessa namn, som intresset knyter sig starkast, när man tänker på, hvad Gjellerup en gång kallade för "det unge Danmark".

Föreliggande bok är Pontoppidans senast utgifvna arbete, och ehuru den icke är mer än 130 sidor stark, så utgör den likväl en insats i den nyare literaturen, som är betydande. Ty denna bok är märklig, ej blott genom den värkliga kännedom om allmogens lif och karaktär, som den utvisar, utan också genom den vårdade och konstnärliga form, öfver hvilken förf. förfogar.

Hr. Pontoppidan är en utmärkt folkberättere. Han bor själf på landet, och de landtliga förhållanden och karaktärer, hvilka han med så stor talang og förkärlek återgifver, har han iakttagit och lärt känna i första hand. Det fins hos honom resonnans för alt, som rör sig hos det danske folk, hvilket är så undertrykt, så olyckligt och så kufvadt nu – "i frihetens – framåtskridandets – och humanitetens århundrade".

Hr. Pontoppidan betraktar allmogens lif hela tiden ur denna synpunkt. Så och så långt äro vi komna i bildning, vetande, förfining och humanitet, tänker han. Och så och så står det till bland de fattiga klasserna. Stiger fattigdomen i jämbredd med civilisationen? Är det nödvendigt, att de bildade klassernas andliga förfining nödvendigt skall hvila på en grundval af massornas råhet og slafsinne?

Han berättar lugnt, allvarsamt och sant som en ärlig iakttagare. Men hela tiden känner man, hur medkänslan talar ur hans hjärta. Det går något tungt genom hans berättelse ur allmogelifvet. Men detta kommer af, att han aldrig skildrar detta lif utan horisont, som en värld för sig. Städse har han ett annat lif för ögonen, de lyckligare lottades lif, och med denna bakgrund blir hans sinne tungt, när han skrifver, och han kan icke beherska svårmodet. Men därjämte finnes hos honom en tydlig förkärlek för detta slags människor, emedan de äro fria från förkonstling.

Och genom dessa lugna skildringar känner man det nutida Danmarks olyckor.

Boken har fem små berättelser och en epilog. Där fins historien om ett gammalt par, som släpat hela sitt lif för att få det bra i världen. Så få de båda gamla det bättre än förut. Tiden för hvilan är lang och de börja redan tänke på att skaffa bekvämligheter och att drage in litet på arbetet. Då blir hun sjuk och dör. Det är "Knokkelmanden" som kommer, när de minst vänta det, kommer objuden och okallad, knockar på dörren, stiger in och tar med sig en af de två, som bott därinna.

Där fins historien om "Naadsensbröd", som handlar om, hur en gammal kvinna kommer på fattighuset, en historia, hvilken i skildringens trohet och kraft erinrar om fru Canths2 utmärkta berättelse.

Vidare finna vi i "Ane-Mette" en fin och rörande skildring af hur en gammal kvinna med sitt barn på kyrkogården, när en ny graf grafves upp, finner liket af sin dotter, som för ett par år sedan dött och blifvit begrafven.

Det är ett helt lif som här träder oss till möte, och det bästa i berättelsen är, hur modern nu först liksom kommer att tänka på detta barn, hvilket hon förut för sorg och bekymmer knappast ens haft tid att sakna.

I "Et Grundskud" rör sig berättaren med ett mera humoristisk ämne. Det är historien om en gris, hvilken är föremål för en hel liten familjs omvårdnad och förhåppningar. Grisen frodas och fetmar till allmän glädje, till dess att han plötsligt angripes af en sjukdom och dör. Det är ett lika vackert som konstnärligt drag af Pontoppidan, at han här varit så reserverad i användandet af de humoristiska element, som detta ämne erbjuder. En gris som dör! Kan man tänke sig ett ämne, mera lämpligt för skämt? Förf. har emellertid försakat detta tillfälle att få beröm af en viss slags kritici, hvilka gå omkring och snusa efter humor, hvilket enligt deres uppfattning är lika med någonting att gapskratta åt. Han har i stället låtit oss känna, hvilken olycke detta humoristiska dödsfall var för den fattiga vävaren och hans familj. Och han har af detta, som det kan tyckas, triviala motiv skapat ett litet mästerstycke.

Slutligen har förf. i "Hans og Trine" gifvit en realistisk historia om kärlek och trohet i norden, en af de historier, på hvilke den för sin oskuld beryktade landsbygden är så rik.

Och i den epilog, som han skrifvit efter sina berättelser, har förf. själf gifvit en direkt vägledning för att förstå den sinnesstämning, som legat till grund för de iakttagelser och skildringer, hvilka boken innehåller.

Det är en vandrare, som går fram på en byväg i Danmark. Och det är underliga tankar, som fylla honom, där han går och ser ut öfver denna sin hemtrakt, som han känner så väl.

Det var ham, som spøgede endnu de svundne Aarhundreders Liv i denne bølgende, lavt svævende Jordrøg, der drev hen over Agrene. Han syntes ligesom at se dem for sig – disse duvende, tavse Skikkelser, der slæbte sig frem her under Ladefogdens Stokkeslag, agede med Plov eller sankede Sten … Dernede i Lavningen, hvorfra Herregaardens takkede Gavl stak op over Bakken, glimtede endnu den selv samme Rude, gjennem hvilken i sin Tid hin "dullherrige" Greve mønstrede sine Bønder, naar han hver Ugedag lod dem passere forbi under Træhesten med blottede Hoveder … Hist ovre bag Mosen, langs den høje Række Popler, der halvt udviskedes af Taagen, laa den gamle Bygdevej, om hvilken han havde hørt fortælle, at ad den slæbtes om Natten Pigeofrene til Borgen med bagbundne Hænder, og om Dagen sprængte Naadigherren stolt der forbi med sine ridende Svende, mens de skjælvende Bønder skjulte sig i Agrene.

Men alt detta synes honom så underligt fjärran, där han går fram en mulen februaridag på en väg i det nutida Danmark.

Och så berättar författeren om ett möte, ett alldagligt möte med olyckan och ansvarslösheten, sådana de framträda under nutida former.

Efter detta är det, som om det gamla förtrycket icke längre vore så längt borta, och vandraren har goda skäl att känna sig fundersam, när han upprepar sina tankar om:

"Frihetens – framåtskridandets – humanitetens århundrade!"

Det är i det ljus, som epilogen ger, man bör se äfven de föregående berättelserna, för att de skola framträda all, som förf. egentligen ämnat. Ty de fattiga, som nu icke längre äro lifegna, de "sitta dock vid sin potatis och bränvin, böjda af värk, plågada af ohyra, med fruktan väntande den dag på ålderdomen då bonden kastar dem ut ur sina håla, och "socknen" tager dom i sin nådiga värd."

Detta är lifvet bland de fattiga på landet, i "hytterne" där ännu en hand rört sig till själfforsvar.

 
[1] Drachmann og Gjellerups senaste böcker: Med den brede Pensel og skuespillene Thamyris, begge 1887. tilbage
[2] fru Canth: Minna Canth (1844-97), finsk forfatterinde og samfundskritiker. tilbage