Hos 1917 års Nobelpristagare:

Författaren Henrik Pontoppidan

Et besök i den fyenska småstaden Svendborg, där den danska diktaren bor.

[Af Elin Brandell]

Hvor i Verden finder man en Plet Jord der kan glæde Øjet mere end et dansk Fjordlandskab? – så börjar en av Henrik Pontoppidans romaner¹, med ett citat ur några reseanteckningar av en av de agerande personerna. Och han fortsätter med en jämförelse mellan Norges stenkolosser, inför vilka "selv det største Fæ bliver slaaet af sin egen Lidenhed", där ingenting gömmer sig och vill sökas, utan allt ropar högt om sin egen storhet, och den intima skönhet ett danskt kustlandskap med sin fuktiga, fruktbara mark uppenbarer för den som har ett sinne nog känsligt att kunna avlocka landskapet dess utsökta hemligheter.

Säkerligen delar Henrik Pontoppidan av fullaste hjärta den förkärlek åt vilken den unge naturforskaren i "Det ideale hjem" ger uttryck och säkert är det delvis därför han känner sig så väl till pass i den lilla fyenska sjöstaden Svendborg, på vars "stadshotell" han f. n. har ett provisoriskt hemvist och där han i afton för jämnt en vecka sedan genom professor Vilhelm Andersen mottog budskapet om att han blivit utsedd till en av årets Nobelpristagare i litteratur.

I första ögonblicket, då man kom upp på mitt rum med ett iltelegram, blev jag närmast förskräckt – berättar Pontoppidan. Min hustru behandlas för ett långvarigt lidande på Rikshospitalet i Köpenhamn, och vi ha därför och av en del praktiska skäl upplöst vårt hem i Snedkersten – så tro för all del icke att det är på grund av min obändiga bohemnatur jag bor på ett hotellrum. Men ni kan förstå att jag under sådana omständigheter kände mig åtskilligt nervös innan jag brutit och läst telegrammet. Och så blandade sig efterdyningar av denna förskräckelse med den glade överraskningen att det var något så helt annat till en ganska egendomlig känsla.

– Men var det då verkligen en överraskning!

– Ja visst! Jag hade ju då och då hört att jag skulle vara påtänkt, och för två år sedan fick jag ju rentav genom en oriktigt underrättad journalist en underrättelse om att jag blivit utsedd, men det förekom mig alltid – och förekommer mig uppriktigt sagt på sätt och vis ännu – så onaturligt. Vi ha ju här i Danmark ett stort geni, ett världsnamn, och jag tänkte alltid att skulle man vilja utmärka en representant för dansk litteratur, så kunde icke någon annan gärna komma på fråga. Men naturligtvis vill icke jag kritisera…

Eljest tycker jag det är en god idé detta att dela priset, så att så många som möjligt kunna komma i åtnjutande därav. Det blir också mera lagom stor då. I annat fall blir ju en Nobelpristagare i blygsam ställning så gott som tvingad att förändra hela sin levnadsstandard, skaffa sig nya vanor och behov. Och för en man vid mina år skulle det inte innebära någon lockelse. Några hemliga lyckodrömmar som kunna realiseras för pengar har man ju icke då. För resten hade jag själv i all stillhet gått och spekulerat på en disposition av Nobelpriset, som jag tyckte var riktigt god. Jag hade för mig något om att man i dessa år, då prisens utdeling är en så ömtålig sak, tänkte spara ihop prisen från två år. Och sedan trodde jag man tänkte dela den summen i fyra lika stora delar till en svensk, en norsk, en dansk och en isländsk författare. Menar ni att gestens storhet skulle gå förlorad på så sätt? Men gesten, det kan då väl aldrig vara huvudsaken, så länge det finns så många författare, vilkas produktion är av det största värde och som dock verkligen äro i behov av pengar. Tänk t. ex. på en sådan man som den tyska lyrikern Liliencron² – han dog för några år sedan i mycket torftiga omständigheter. Och på en sådan som Drachmann! Ja, man tänker sig ju honom alltid strålande vid bourgognen. Men, ack, det var minsann icke alltid så. Han kunde gott haft bruk för ett stycke av ett Nobelpris…

Det är det egendomliga med Henrik Pontoppidan att hur man än sätter in samtalet för att få honom att tale om sig själv, så glider det alltid mjukt och nästan omärkligt över på något helt annat eller någon annan. Han avskyr intervjuare (vem gör icke för resten det!), men han är alltför naturligt älskvärd för att mot dem tillämpa den stängda dörrens taktik. Hans defensiv är farligare: han har över hela sitt väsen den förestående allmänmänsklighet, den öppna hjärtegodhet, som kommer människor icke blott att lyssna, utan också att frestas att tala. Man förledas att glömma bort att narra den stora författaren att berätta för behaget att få samtala med den oemotståndligt intagande mannen.

– Det känns på sätt och vis en aning vemodigt med alla dessa pengar som komma rullande över till mig från Sverige, säger han. Jag har endast en gång varit i Stockholm, och det var under de år Strindberg bodde i Köpenhamn och hade att kämpa mot det största ekonomiska betryck. Man tyckte då här nere att det var så sorgligt att detta stora geni skulle slita så ont och så överenskoms det att jag i Stockholm skulle höra mig för om det icke var tänkbart att svenska staten i en eller annan form kunde göra något för Strindberg – ge honom ett författarstipendium eller något i den stilen. När jag kom til Stockholm, gick jag därför upp till redaktör Sohlman i Aftonbladet för att resonera med honom om saken. Men utan att på minsta sätt vara ovänlig, sade han genast ifrån att en sådan tanke i Sverige var orealiserbar, det skulle vara fullkomligt ändamålslöst att försöka sätta i gång en agitation i detta syfte. Och så fick han då fortsätta at slita ont, han, den store författaren från det land som nu har den glädjen att kunna vara mecenat för all världen. Ack, historien med de misskända genierna, som ej få det verkliga erkännandet förrän efter döden, är ju gammal som gatan. Och för var gång man hör den tröstar man sig med att det var på den tiden – nu skulle något sådant aldrig kunna hända. Och så händer det likväl om och om igen – alla Nobelpris till trots.

Eljest känner jag ej många av de svenska författarna personligen. Lundegård var en gång min mycket goda vän, fastän jag nu förlorat honom ur sikte, och de svenska skriftställare, som blivit bosatta i Köpenhamn, har jag ju råkat. Och så känner jag naturligtvis Daniel Fallström, han som för danskarna representerar svensk litteratur par excellence. Jag råkade honom för första gången vid mitt besök i Stockholm. Jag hade legat ute på Dalarö och arbetat och kom så in för att sammanträffa med Lundegård. Vi hade stämt möte på Operakällaren, och när jag kom in där, reste sig från Lundegårds bord en man med väldiga mustascher och räckte mig handen med orden: "Ni är Henrik Pontoppidan. Jag är Daniel Fallström. Ni känner inte mig – jag inte er. Ska vi inte dricka brorskål?" Naturligtvis gjorde vi det, och voro sedan tillsammans natten igenom och följande dag också. Daniel Fallström³ visade mig Stockholm från en mängd olika sidor och jag fick ett starkt intryck av hur han redan då var en känd och populär Stockholmsgestalt.

Inte häller känner jag så mycket av modern svensk skönlitteratur, givetvis med undantag för de stora berömdheterna. Man hinner ju icke läsa så mycket när man har sitt eget arbete. Medan man skriver på en bok, så lever man så helt i sin egen inre värld att allt främmande blir ganska betydelselöst. Det väsentliga blir ens egna inre upplevelser. Och när en författare läser andra böcker har han svårt att bli rent receptiv. Hans hjärna arbetar vidare med det material den får utifrån, förändrar stoffet, lägger till och tar ifrån och resultatet av det hela blir ofta icke lyckligt. En viss grad av isolering behöver åtminstone jag för mitt arbete. Och ens eget arbete det blir ju dock för en själv det betydelsefullaste, själva produktionen den stora lyckan. Jag tänker stundom att även om folk skulle finna mina böcker tråkiga och obetydliga, även om de snart skulle vara glömda – vad så? Det kunde dock icke förringa min egen glädje vid skapandet. Det har nu en gång varit det för mig naturliga sättet att ge uttryck åt min persoblighet. Har jag kunnat bereda andra glädje därmed, desto bättre.

– Mitt nya arbete? Nej, det blir ingen stor bok och icke häller någon som har med kriget att göra. Min personliga uppgörelse därmed har jag nu en gång haft i min senaste bok De dödes rige – ja, många har sagt, att det var en tråkig bok, och det är mycket möjligt. Men säkert kommer litteraturen att i lång tid framåt vara präglad av tidens väldiga upplevelser. Det vore ju otänkbart annat. Det har redan nu utgivits krigsbrev med skildringer som i kraft och storhet övergå allt vad som skrives av skönlitterära författare. Och det är dock miljoner unga män som genomleva dessa starka intryck. Bland dem måste det finnas många vilkas upplevelser komma att sätta märkliga spår i kommande tiders litteratur – kanske icke alltid direkt genom skönlitterär produktion, men på mångfaldiga sätt.

Under samtalets gång har den korta hösteftermiddagen hunnit mörkna till aften. Det är söndag och samma fredliga, en aning löjliga harmoni som för en främling synes vila över all världens småstäder en söndagseftermiddag, ligger också över det lilla vackra Svendborg. Borgerskapet med hustrur och döttrar har gått in till sig från promenaden vid hamnen, där Bältens vatten skvalpar så stilla mot de dekorativa fyrmasterna. Kyrkklockorna ringde nyss från aftongudstjänst och de stora, vita svanorna, som säkert simmat sedan världens begynnelse på den alltid lika stilla dammen ett par steg från hotellet, ha väl nu stuckit huvudet under vingen och somnat. Från hotell Vandalls kafé stiga tonerna från en sträkorkester upp; man äter middag klockan halv ett i Svendborg och nu vid sex-, sjutiden sitter man ute en stund för att till en kopp kaffe eller en "sjus" lyssna til Cavalleria eller Madame Butterfly. Samtalet glider från det ena till det andra, från småstadens behag – Svendborg är nu icke så liten att man känner igen varenda hund man möter på gatan, betonar Pontoppidan – till "Tora van Decken", vars dramatisering av Hjalmar Bergström angenämt överraskat författaren med den framgång den haft i vårt land, till kaffebristen i Sverige.

– Var der virkelig ret mange bönner i den svenske kaffe för krigen? – och så naturligtvis kring de stora världshändelserna och känslorna inför dem.

Som de flesta danskar, bemödar sig Pontoppidan i sitt tal om en försiktig neutralitet. Men – säger han – det är stundom rent häpnadsväckande det tyskhat man möter hos folket, ett oresonligt hat, som man har svårt att förstå, då dock dess orsaker ligga så långt tillbaka och icke kunna stå levande för en yngre generation. Jeg mötte ett lustigt och rörande exempel därpå för någon tid sedan i Snedkersten. Jag var ute på promenad när jag stötte på en liten flicka, som satt och gråt så bittert att det kunnat röra en sten. Ett stycke från henne stod en samling barn och betraktade henne med tydligt ogillande. Jag frågade flickan varför hon gråt, men hon kunde för snyftningar inte ge mig något svar. Så vände jag mig till de andra barnen:

– Jo – svarade en pojke med ett djupt förakt i rösten – hon tjuter för att hon har födelsedag på samma dag som kejsar Wilhelm.

Pontoppidans tal lyses titt och tätt upp av en liten karaktäristisk anekdot, berättad utan skymt av pose. Hans väsen har för mycken hjärtlighet, för mycket kultiverad naturlighet för att lämna plats för något sådant – – –

Dessa rader skrivas på tåget mellan Svendborg och Köpenhamn en sval och lugn höstdag. Det vänliga danska landskapet glider förbi utanför de immiga kupéfönstren, den mjuka, svagt kuperade terrängen med de skinande vita bondgårdarne, från vilka de nakna pilarne med sina tjocka grenruskor synas sopa bort de lätta morgondimmorna. Färden ger väl icke denna befriande, vilsamma känsla som en järnvägresa i Sverige kan skänka, med de oändliga vidderna, där man miltals icke passerar andra människoboningar än en och annan röd banvaktsstuga. Men man njuter i stället som av en kostlig delikatess av denna danska Hygge, denna intimitetens kultur som man finner hos det danska landskapet lika väl som i en liten blåvit porslinspjäs. Och jag är glad att det varit mot bakgrunden av denna människovänliga natur och icke i vimlet kring Ströget och Raadhuspladsen jag fick sammanträffa med årets Nobelpristagare Henrik Pontoppidan. Endast sällan kommer han till Köpenhamn, och kommer förmodligen icke häller til Stockholm för att hämta sitt pris. Pontoppidan är sedan flera år tillbaka patient och hans läkare komma nog icke att tillåta honom at utsätta sig för en resas strapatser, Av allt att döma kommer han att mottaga sitt Nobelpris i ensamheten och lugnet i Svendborg, och är dagen då vacker, firar han den måhända med en lång promenad bort över de gröna markerna. Eljest kommer väl den dagen liksom alla andra att finna hans vackra, grånade huvud böjt över skivbordet, med de klara, vänliga ögonen strålande av den arbetslycka som icke kan ökas ens av ett Nobelpris.

Regan