Axel Lundegård til Henrik Pontoppidan
Sendt fra Råsunda. 16. november 1917

fri från de små förhållanden

Råsunda 16 Nov. 1917

Käre gamle vän,

när jag i går läste Dagens Nyheters artikel om dig, vaknade många minnen. Jag förstod också, att du undrat, hvarför jag inte låtit höra af mig hvarken på din 60-års-dag i somras eller nu. Förklaringen är helt enkelt den, att jag både då och nu kände mig ha mer att såga dig än som rymdes i ett telegram. Jag ville 2 skrifva bref – och väntade ständigt på kraft att föra en penna. I somras var jag för tredje gången i Sandefjord för att söka bot för min efterhängsna åkomma (nu afslöjad som gikt!) I höst har den ansatt mig värre än någonsin. Bland annat gör den min högra hand obrukbar.

Mellertid ha min hustru och jag talat många varma ord om din fru och dig både i sommar och nu, sedan vi af tidningarne sett att du fått halfva Nobelpriset för i år. 3 Och eftersom min hand i dag åter känns brukbar, skall jag begagna tllfället att uttrycka vår glädje öfver solglimten som fallit öfver dig och ditt lifsarbete.

I dina uttalanden till fru Brandell – som du för resten tycks ha förvridit hufvudet på! – talar du om "alla dessa pengar, som komma rullande öfver till mig från Sverige". Du säger, att de inge dig en känsla af vemod. Hvem förstår inte det. Också äran och utmärkelsen medför 4 ju oftast en känsla af vemod. Kanske inte för en handlingens man, men säkert för en diktare. På hans hjärtas strängar spela många melodier och ögonblickets triumfmarsch är aldrig den djupaste. Men Nobelprisets betydelse är ju också – dess bättre – för mer än både stundens ära och inkomst. Ljusglimten som faller öfver en diktares verk trollar honom med ens fri från de små förhållanden, under hvilka han kanske dittills arbetat – ger hans röst den räckvidd, hvarförutan ingen kan 5 göra sig hörd i världen, om han också har idel förträffliga ting att säga.

Lycka till alltså! Och måtte den gode fén snart än en gång söka dig på Stadshotellet i Svendborg, medförande underrättelse om, att en vändning till det bättre intrådt i fru Pontoppidans hälsotillstånd. Det önska min hustru och jag af allt vårt hjärta. –

Vi bo sedan förra hösten i Råsunda, en half timmes väg med spårvagn norråt från Gustaf Adolfs torg. Min glädje öfver att åter 6 ha fått fötterna under eget bord, kan du föreställa dig! Ändå skulle jag gärna flytta tillbaka till Tyringe om jag därmed kunde återfå den arbetskraft, som jag, tyvärr, ännu saknar. Den tvungna overksamheten har för mig varit det tyngsta lidande, som min långa ohälsa medfört. Men jag fäktar ju ännu för att om möjligt krafla mig upp öfver iskanten – och lyckas det, hoppas jag åtufinna mig själf som en bättre människa och en bättre 7 författare! Någon mening borde ju finnas i det hela.

Fru Regan skrifver, att dine läkare nog inte tillåta dig att fara hitupp. Men månne inte? Du är ju egentligen stark som en björn! Jag glömmar aldrig ditt handslag på Rigshospitalet efter operationen – medan du ännu låg så godt som i dödens käftar. Det tycktes mig varsla om en lång arbetsdag.

Kommer du till Stockholm hoppas min hustru och jag att 8 du reserverar en dag åt Råsunda, då vi kunna få rå om dig i all stillhet. Vi behöfva talas vid en gång i lugn och ro – det är alltför länge sedan vi gjorde det.

Alltså: Paa Gjensyn.

Tills vidare hälsning och handslag till fru Pontoppidan och dig själf från min hustru och

din tillgifne
Axel Lundegård