Axel Lundegård til Henrik Pontoppidan
Sendt fra Södra Vägen 18, Göteborg. 28. marts 1899
Får du det Nobelska legatet
Göteborg. Södra Vägen 18. den 28 Mars 1899.
Kära vän, tack för ditt bref, som bröt den nu snart traditionella tystnaden mellan två skrifvare-slafvar, hvilke heldst lägga pennan bort, när dagens arbete är förbi. Det är mig alltid en glädje att höra af dig, fast du sällan bringar goda nyheter om dig själf. Min hustru och jag, som – det vet du – deltaga af hjärtat i dina bekymmer, skulle så gerna, för omvexlings skull, nu snart vilja deltaga i din glädje; och vi klänga oss nu fast vid hoppet om, att din fru är mycket bättre, när hon kommer hem till påsk. – – Herre Gud, om man hade ett par millioner! Kanske fattas det Er båda ingenting annat än ro, frihet från arbete och bekymmer – ett eller ett par år i ett varmare luftstreck eller i högre luft.
Om vi ändå kunde få lefva i hoppet om, att du skulle vinna högsta vinsten i klasselotteriet! Men du spelar naturligtvis icke. 2 Och dessutom vinner man ju aldrig, om man behöfver pengar! Jag minns väl, när jag tog en kvartslott för att få medel till bosättning!
Emellertid ämnar jag nu åter trotsa på min lycka; i morgon köper jag en lott i vårt inhemska Nordiska Museets lotteri, och jag svär dig, att om jag vinner en anständig summa, t.ex. 50,000, skall du ha din del däraf! Förra året tog jag också en lott (à 10 Kr.) och vann 10 Kr. Det räckte icke till ett år i utlandet.
Får du eller jag någonsin det Nobelska legatet, äro vi räddade. Det är 200,000 kr, som skola utdelas hvart år. Måtte affärerna snart bli ordnade så att vi kunna ställa oss i queuen, där vi naturligtvis stöta på en mängd snillen: Björnson och Drachmann och Zola och Rostand och Sudermann och Tolstoi att icke tala om hottentotternas nationalskald, som visst icke är utesluten. Få se hvem som har tur!
Struensees blodiga hufvud kan icke vålla dig mera ångest än mig! Jag sträfvar samvetsgrannt 3 att få honom upp på schavotten men så långt kommer han näppeligen förr än till hösten. Han skall ju omvändes först och därtill behöfs sommaren. Men i Maj hoppas jag ha fått honom arresterad. – –
Dit bref fick jag på retur från Stockholm, där min hustru just håller på att packa in vårt hem. I Maj går det med ångbåt till staden Grenna vid Vettern, där vi hyrt oss ett hus för fem år. Själf har jag aldrig varit i den staden, men där lär vara förtjusande vackert, och en dag rann den tjusa idén upp i mitt hufvud, att just där borde vi bo. Så reste min hustru dit vid jultiden och det fanns just ett hus, som passade, som om det vore bygdt för oss. Eget hus med trädgård – 400 Kr. för huset och 175 för trädgården. Hoppas kunne lefva af dess afkastning! Ämna bli vegetarianer och äta gröt och potater. (Sill finns, tyvärr, icke i Vettern).
Men nu skall huset först repareras, tapetseras etc. och det tar nog ett par månader innan vi komma i ordning där.
4 Tillsvidare sitter jag alltså här. Korrekturen jaga mig som furier och jag har ännu nära 20 tryckark att renskrifva (10 har jag redan lemnat). Så du ser, att jag icke har tid att skrifva vårlyrik i bref! Jag vet hvad Hastverksfeber vill säga, fast jag arbetat på denhär boken sedan Augusti 1895.
Johannes Jensens bok1 stack herr Bojesen åt mig, då jag sist var i Kbhvn, men jag har icke hunnit läsa den än. Hoppas få en smula tid öfver i Grenna!
Hvad svensk literatur skulle man kunna rekommendera dig. Nu äro, tyvärr, alla böckerna nedpackade i lårar och de√ öppnas icke förr än vi komma till ro i Grenna. Per Hallströms "Reseboken"2 måhända? Geijerstam utgaf i höstas en bok, som hette "Äktenskapets komedi"3. Dessa båda kan jag skicka dig i sommar, om du vill läsa dem. Beträffande Björnson har du alldeles rätt. – Är det du, som skall skrifva till Bojesens Skandinavisk Nordiskt Familiebibliotek i år? Det lär vara Selma Lagerlöf från Sverige. –
Herr Alfr. Ipsen lider synbarligen af ett slags viktighetsmani däruppe på Parnassen och om jag tyckte det mödan värdt, skulle jag raka honom ner. Sist jag var i København gjorde jag, som 5 jag visst nämde, en ny√ öfverenskommelse meed min danska förläggare. Därom har herr Ipsen synbarligen fått någon flair, ty strax därefter fick jag bref från honom – någonting i denhär stilen: Min kjære Lundegård, det glæder mig, att De blev enig med Pio og jeg har bestemt raadet Pios til att gaa ind paa Deres Fordringer, men nu maa De ikke drive det videre (etc.) – Senare har jag haft ännu ett lika enfaldigt-viktigt bref, ehuru jag lemnade det förra obesvaradt. Man kan icke byta ord med en diktare, som är så obegåfvad och så belåten med sin egen genius! –
För en månads tid sedan voro vi, min hustru och jag, nära tre veckor uppe i Mora i Dalarne. Där var en härlig luft, som återskänkte mig mina krafter efter vinterns nedsättning och influenza. Sedan jag såg dig i höstas har det eljes varit klent med arbetskraften, hvarför jag blifvit efter med Struensee. Nu lefver jag i feber, men hoppas att helsan står bi. Det är otäckt att jagas af en manuskripthungrig boktryckerifaktor! Det ger onda drömmar!
Lef väl nu, så länge. Och många hjärtliga helsningar till din fru och dig själf från oss båda. Vi hoppas att vi få se hvarandra någon gång i sommar – hur det nu skall gå till. Antingen få Ni komme till Grenna eller vi till Kjøbenhavn.
Din tillgifna
Axel Lundegård
