Axel Lundegård til Edvard Brandes
Sendt fra Sturegatan 8, Stockholm. 13. oktober 1889
Röde prinsen og En Politiker
Sturegatan 8, Stockholm den 13 Okt. 89.
Käre Edvard Brandes.
Tack för Er vänliga anmälan af min bok1 og tack för Ert bref. Anmälan har jag läst, men ville Ni göra mig den tjensten att skicka mig ett ex. af tidningen vore jag Er tacksam. Jag håller nemligen inte Politiken numera. Jag kan läsa den på Stockholms läsesalong (ett slags Athenæum) – och så håller jag i stället Børstidenden och delikaterar mig hvarje dag med dess innehåll2.
Att Ni skulle ha en del invändningar att göra mot min bok faller ju af sig sjelf. Det måste ju alltid finnas meningsskiljaktigheter mellan starkt utpräglade individualiteter, de må nu för öfrigt stå hvarandre än så nära genom√ verldsåskådning och personlig sympati. Så t.ex. är införandet af bonden–riksdagsmannen på det sätt Ni ogillar från min sida fullkomligt afsigtligt. Jag tror att man inte behöfver veta något om honom, han är bara en utsida, mötet med honom är en tillfällighet – och majorens stämning, när han ser honom, vill jag inte acceptera 2 som min egen, äfven om jag är beredd att literärt bära ansvaret för den. Att bonden heter Larsson är också en tillfällighet; han kunde för mig lika gerna ha hetat Pettersson eller Andersson. Men hvilket af dessa namn, jag valt, hade också betecknat en känd figur i den svenska riksdagen. Namnet Larsson har åtminstone den fördelen, att det har många framskjutna representanter i Sveriges riksdag; men i alla händelser komma gissningarne nog att gå i samma riktning som Edra. Och naturligtvis har Ni rätt: Jag har tänkt på Liss3. Men Ni har rätt i det, att jag gjort honom; och jag skall försvara min position på alla sätt, när denna anmärkning riktas emot mig af de svenska bladen.
Men nog om min bok. Blott än en gång tack för Er anmälan. Det var mig inte lätt att skrifva och tacka för En politiker just derför att jag måste inför mig sjelf samvetsgrant väga hvarje ord med ett: säger du inte dethär med tanke på hvad han skall säga om det eller det stället i din egen bok? Men då jag märkte att det inte gick för sig att väga såder småaktigt försigtigt, satte jag mig ned och skref i ett kör, alltsom det föll mig in. Men jag kunde bestämd ha sagt ännu√ en mängd om allt det jag finner godt i boken. Det fins en hel del ting, som alla anmälare gå forbi, och 3 dem känner jag mig då alltid ännu starkare attraherad af. Den gamle Scheibel är t.ex. för mig redan en klassisk typ – tecknad i få drag med den knappa konst som jag för närvarande tror är framtidens (d.v.s. den närmaste framtidens). Men, det är sant, jag har en anmärkning! (Och det käns riktigt som triumf att ha hittat på den!) – Ni har på ett ypperligt sätt skildrat heer Neerg– – nej, jag menar Gerners bröllopsresa; man ser dem i krogstugan, de nygifta – hu! – det gjorde på mig samma intryck som skildringen af en ung mans rendezvous med ett offentligt fruentimmer – hemma hos henne. Det gröngula téet, de oaptitliga Smørrebrødene – de två pösande sängarne och golfvet utan matta – med sand och dam – – Man tycker att vikingen är en idiot och det tycker författaren också. Men –
vid deras första möte uppe på vallen, då han kysser henne och hon trycker sig intill honom på bänken. "I det ögonblicket var hon helt och hållet hans och hade han vågat gripa till kunde han ha tagit upp skatten och egt hennes kärlek". Hur! Det ser ut som om förf. ansåg honom som en idiot derför att han icke grep till. Men – – på bänken? Mig förefaller det inte stor bättre än att gå tillsjös; och den stunden hade nog kommit ändå, när Margrethe kastet sig brudklädd i Tages armar med ett: "Vi to skal ikke paa Volden" eller något liknande.
4 Från Pontoppidan hör jag aldrig ett ord. Får väl vara nöjd med att ändå ha hans Dagbog. Mitt äckel vid förhållandene i Danmark är lika stort som Ert. Korsgaard4 i folketinget är emellertid ingenting annat än en konsekvens af de senaste årens själlösa politiska dogmatism. Men det är en duktig spark åt vensterpartiets lutande vagn. Det er klockaren Liljedahl5 i Sverdrups minister – ja, det är nästan värre. Jag ser ingen annan räddning än i en kamp för åndsfriheden, utan allians med bönder och klockare och korsgårdar. Gentlemännen höra samman och korsgårdarne höra samman – det är hip som hap. Därför är det komiskt att se herr Madsen som dygde-dragon. Jag mins när jag var uppe på Aftenbladets redaktion för att höra efter hvem som författat den smakfulla notisen om att jag och Nathalie Larsen arbetade på "Trillinger" – och herr Korsgaard, sjelf synbart indignerad, uppgaf herr Oscar Madsen som auktor – –
I går utkom här en broschyr af Heidenstam, Renässans6, deri han säger ungefär hvad jag sagt i min bok om än med andra ord. Den broschyren bevisar, hur brytningen, längtan efter något nytt, ligger i luften.
Med mina bästa hälsningar till familjen förblir jag
Er förbundna
Axel Lundegård
[opad i venstre margin side 1:] Geijerstam har i Nya Pressen skrifvit en artikel om En Politiker, som är riktigt god. Han har synbarligen gjort sig möda om den. Måtte han hålla i med det!
