Ideell värnplikt

I.

Här blåste försvarsvind, och indelningsverket vacklade. Svenska folket hade plötsligt fattat, att ett historiskt plank icke kunde vara ett tidsenligt värn. Bonden som i tiotal år betänksamt kliat sig bakom örat, vidgick ändtligen, att vårt försvar nu måste fotas på annan grund än i Karl XI:s tider. Erfarenheten hade också visat, att restaureringsförsök bli lappverk. Halfmesyrer ge alltid klen behållning. Sunda förnuftet sade, at hvar ekonomisk uppoffring vore förspilld, om den icke resulterade i ett effektivt försvar – resultatet blir väl i alla fall en kompromiss, ty köpslående och prutmån ha fått häfd i våra kamrar, och all vår politik är kif om små synpunkter. Här saknas idealitet, här är ingen horisont öfver vårt offentliga lif.

Det gamla symboliska lejonet sofver alltjämt mede öppna ögon, som församlingen under högmässan, fast det icke längre drömmer om de rifna jägarnät utan om militarismen, en vampyr, som suger allt folkets blod och ödelägger landet, som den skulla försvara. Men aldrig lär blodsugaren få Göta lejon i sina klor. Så djupt sofver djuret icke.

Den materiella odlingen har många vänner i våra kamrar och i vår press. Den materiella odlingen har också många officiella väktare. Här finnas ministrar och konsuler, exportagenter, fiskeri- och mejerikonsulenter. Och somnar någon af dem på sin post, skall alltid en folktribun stå upp och ropa: viderint consulentes – – ty för den materiella odlingen finns ett vaket intresse hos vårt folk.

Vore det blott lika väl beställdt med intresset för vår andliga odling! Men för det barnet finnas inga konsulenter.

Likväl har vårt land också en kultur, som blommar rikt på skilda fält. Vi ha vetenskapsmän och tondiktare, hvilkas betydelse vi icke fatta, vi ha konstnärer, hvilkas namn världen nämner med beundran, och som vi här hemma hedra med ett småsint gnat, vi ha en litteratur, hvars like vårt folk sällan har skådat, och som dagligen vinner hemortsrätt också utanför vårt lands gränser.

– Nåväl – invänder en förtrytsam röst – allt detta vittnar väl icke om bristande intresse! Det svenska folket har aldrig undandragit sig sina skyldigheter gent emot den andliga odlingen. Vi ha ett skolväsen, som ställt oss främst bland civiliserade nationer. Vi ha professorslöner för vetenskapsmän, ja för konstnärer. Vi ha klockarelöner för våra tondiktare. Och skänker icke moder Svea årligen 6000 kronor åt sina författare?

Hvilken brist på aktning, intresse och förstående i detta själfgoda konstaterande af fakta! Under det sofvande lejonets bild borde som valspråk inristas: Det är bra som det är.

Härtill behöfs det för öfrigt inga kommentarier; men den sista frågan förtjänar att en gång för alla besvaras. Och svaret blir nej. Moder Sveas 6000 kronor äro icke någon skänk, endast en klen ersättning för den ekonomiska förlust, hennes styfbarn, författarne, lida därigenom, att hon undanhåller deras egendom lagens skydd.

Huru? Egendomsbegreppet var dock af gammalt djupt rotfäst i svenska folkets hjärta och är alltjämt föremål för lagstiftningens ömmaste omsorger, fast icke en hvar, som kränker det, i våra dagar varder hängd.

Men i sin uppfattning af egendomsbegreppet står vårt folk ännu delvis på de ociviliserade nationernas ståndpunkt. Väl veta våra dannemän, hvad som förstås med ideella värden, i synnerhet växlar. Väl veta de, att en papperslapp med en rik människas namnteckning kan uppväga många tunnor guld; men att ett papper, på hvilket en idérik människa nedskrifvit sina tankar, därigenom får något värde, tyckas de icke fatta. Detta värde är likväl också af materiell beskaffenhet och borde väl sålunda vara okränkbar egendom. Men lagen, som i allo skyddar en svensk bondes tillhörigheter, skyddar icke en svensk diktares egendom mot annektering utifrån.

Missförhållandet har gammal häfd och rättas icke, ty mäktiga enskilda intressen arbeta mot rätten. Våra tidningsredaktörer fasthålla ännu i dag vid de gamla vikingatraditionerna: i stället för att, som krämare, köpslå om hvad de behöfva för sina källare, sända de sina drakar ut på rof till främmande land. Alltså kunde våra tidningar icke nog allvarligt varna för de sorgliga följderna af Sveriges anslutning till Bernerkonventionen, då frågan för några år sedan behandlades i vår riksdag. Och vår lagstiftande församling visade då också sitt intresse för vår kultur genom att officiellt stadfästa vikingamoralen.

Men vikingamoralen har i våra dagar mist all poetisk illusion, och i utlandet reser man skampålar åt nordmännen. Böcker, som utgifvas i Frankrike, ha på sina titelblad en gapstok för de litterära barbareskerna, och i gapstocken ståt vårt svenska folk som tjufven utanför kyrkan fordomdags. Ensamt står det svenska folket där, ty det norska har redan lösryckt sig från den unionen och inträdt i de civiliserade nationernas led.

De obotfärdiges förhinder formuleras så:

– Vi äro ett litet, fattigt folk. Vi ha icke råd att betala de höga honorar, som de främmande författarne skulle kräfva. Genom en anslutning till Bernerkonventionen skulle vi afstänga oss från all delaktighed i världskulturen. Vårt stackars folk skulle få frysa och svälta andligen.

Vore allt detta sant, borde väl ändå ett så beklagansvärdt folk hellre frysa och svälta med heder, än stjäla! Men det är icke sant. De honorar, våra förläggare och tidningsbolag skulle få betala främmande författare, skulle visst icke orimligt inkräkta på den beräknade vinsten. (Våra stora kolimportörer betala ju hederligt de främmande grufägarne och bli rika ändå!) Och för öfrigt ha vi själfva en litteratur, som står långt högre än det mesta vi importera utifrån.

Denna litteratur, som växer på karg grund och brutit sig fram nästan på trots mot vårt folks likgiltighet, arbetar alltjämt under vidriga förhållanden, bunden som den är till ett svårtillgängligt språk af ringa utbredning. Verk af den rang, att de i ett större land skulle ha tillförsäkrat sin författare oberoende för lifvet, skänka honom i vårt land knappast brödet för dagen. Och vår representation vägrar att gent emot utlandet skänka hans egendom värn af lag.

– Skalden är dock en ideernas man! – säga materiens fariseer. – Hans andliga produktion är icke en vara, med hvilken det bör drifvas handel!

Lika väl kan man säga: Bonden är dock en kristen människa och bör icke drifva handel med sina produkter, så länge tusentals medmänniskor svälta.

Bonden skulle med förtrytelse stämpla slikt tal som socialism och häfda sin rätt att njuta frukterna af sitt arbete. Men också en skald är en människa, som måste lefva, fast svenska folket icke inser, att det är nödvändigt!

I andra länder ha kulturens bärare en känsla af, att de arbeta för en mor, som gläds åt hvad dugande och stort de mäkta. Hvilken eggelse till stordåd i den tanken! Här hemma ha vi en känsla af, at vår sträfvan och gärning är främmande, likgiltig för vårt folk.

Vi få lefva ändå; men vår rätt som svenska medborgare skola vi utkräfva!

Alltså, gode herrar och svenske män i våra lagstiftande församlingar: Stryken gärna de 6000 kronorna på åttonde hufvudtiteln. Till ersättning för bristande egendomsskydd räcker den summan icke. Här begäres i stället skydd af lag också åt diktarens egendom.

Ansen I dessutom, att ett folk har några skyldigheter mot sin kultur? Höjen då beloppet till det tiodubbla. Ty en allmosa är i detta fall förnedrande för gifvaren.

Sämre kunna statens medel användas. Och frågan är icke heller så betydelselös, som den kanske förefaller. En stat måste, lika väl som en enskild person, vara mån om sitt goda namn och rykte. Därför böra vi icke längre tillåta, att vårt namn skymfas. Men därför böra vi också taga vård om vår kultur. I nationernas allmänna kamp för tillvaron är den andliga odlingen en betydande kraft, och tyngre än tio kanoner väger ett ord, till hvilket världen lyssnar.

Icke ensamt med makten af sina härar, också med makten af sin kultur häfdar ett folk sin rätt att vara till.

Axel Lundegård.

[gå frem]