Ideell värnplikt

[gå tilbage]

III.

"I hvad förhållande har Svenska akademien under de senaste årtiondena stått till den svenska vitterheten?"

Det lär icke vara så visst, att svenska folkets historia är dess konungars. Med större skäl kan det kanske häfdas, att Svenska akademiens historia är dess sekreterares. Svenska akademiens historia under de senaste årtiondena skulle då vara C.D. af Wirséns.

I hvad förhållande har alltså dr C.D. af Wirsén under dessa år stått till den svenska vitterheten?

Då den nya litteraturen bröt fram på 80-talet, ställde sig Svenska akademiens sekreterare strax i försvarsställning och slog lös på allt och alla. En tacksam uppgift! ty det var unga, värnlösa idealister, han slog. I sin ungdomliga tro på sanningen glömde de naturligtvis all småklok försiktighet. Det var lätt att vinna de gyllne sporrarna genom att bekämpa dem. Deras böcker lästas af få, och tidningarna stängde sina spalter för dem. Ingen ville lyssna till, hvad de hade på hjärtat, ingen såg, att där under alla ungdomlighetens öfverord fanns någonting sundt och starkt i denna andliga rörelse. Ett folk med en smula kärlek till sin kultur skulle ha förstått, att detta åtminstone var ett lifstecken, som gaf löften. Men svenska folket, som aldrig lidit af öfverdrifven kulturiasis, lät varna sig af Svenska akademiens officielle företrädare, C.D.W., som med stora ord och åthäfvor, i Guds och sedlighetens och fosterlandets namn bekämpade den moderna litteraturens farliga irrläror.

Tiden gick och denna moderna litteratur, som Svenska akademiens sekreterare aldrig upphört att lysa i bann, segrade så småningom öfver hela linien. Icke ens C.D. af Wirsén egen, fromma genius hade undgått allt inflytande af de irrläror, han officiellt bekrigade. Realismen hade – måhända bakom kämpens rygg – kysst hans bleka musa och framkallat en klädsam rodnad på hennes kinder. C.D.W. förstod det icke eller ville icke förstå det.

Hans ställning hade emellertid blifvit mindre behaglig, uppgiften var icke så tacksam som förr. Det hände nu verkligen, att han fick mothugg. Då lyfte han sina ögon demonstrativt mot himmeln och bad Gud och människor lägga märke till, hur han led. Den moderna litteraturen hade nämligen vunnit många vänner. Det hade vuxit upp skalder, som skrefvo vackra vers och icke sysslade med religiösa eller etiska problem. Det var hart när omöjligt att öfvertyga svenska folket om dessa skalders vådlighet för samhället.

Själfva Svenska akademien började visa farliga tendenser. Röster höjdes, som yrkade, att statens vitterhets-anslag – sådant det nu var – åtminstone borde komma vitterheten till godo. Gustaf Fröding fick 500 kronor, men lyrikern skänkte dem till en rösträttsförening och blef åter lyst i bann. Icke dess mindre och till trots för ett ännu starkare lyriskt utbrott hyllades han som diktare af Sveriges folk. Verner von Heidenstam, som i sina dikter aldrig hädat Gud eller sedligheten, men väl Svenska akademiens sekreterare, hade med "Karolinerna" helt och hållet eröfrat sitt fosterland. Selma Lagerlöf, Oscar Levertin och andra, som vid sitt första framträdande öfverösts med hån af C.D.W., hade också vunnit rykte och erkännande. Den moderna literaturen lästes af tusentals människor här hemma och hade redan trängt ut öfver vårt lands gränser – än stod Svenska akademiens sekreterare i kampställning framför parnassen och missbrukade Guds namn.

Men de gudeliga orden gjorde nu icke samma verkan som förr. Allmänheten, som blifvit förhärdad och kritisk, undrade i stillhet öfver, att denne litteratur-kritiker alltjämt med samma brinnande nit försvarade Gud och sedligheten också mot diktare, som aldrig angripit någondera. Allmänheten började misstänka, at C.D.W. endast försvarade sig själf, när han försvarade Gud.

Det gamla Göta lejon mornade sig och skakade sitt hufvud, ogillande. Svenska folket förstod Carl David af Wirséns mänskliga förtrytelse mot en diktare, som kastat honom "Myrstacken" i hufvudet. Svenska folket förstod också den nervösa upphetsningen hos Svenska akademiens sekreterare, när en mycket gängse mening ute i landet fordrade Heidenstams upptagande i den vittra areopagen. Till yttermera visso lär det också inom själfva akademien ha funnits en stark minoritet, som ville göra gällande, att om C.D. af Wirsén utan fara för akademiens bestånd kunnat inväljas vid 37 års ålder, Verner von Heidenstam utan fara för samhällets bestånd borde kunna inväljas vid 42. Men svenska folket förstod icke längre, hvad religion och sedlighet hade med Carl David af Wirséns privata antipatier at skaffa.

Svenska folket undrar ännu däröfver.

I tidningen Vårt Land fanns den 3 maj en anmälan af Heidenstams "Heliga Birgittas Pilgrimsfärd". Artikeln, som är signerad med C.D.W., präglas alltigenom af en utspekulerad ovilja att förstå, och afsikten skiner fram så klart, att syftet förfelas. Enhvar, som har någon kärlek till svensk diktning, måste då fråga sig: är det skickligt af en kritiker att så blottställa sig själf? Finns det ingen gräns för, hvad Svenska akademiens sekreterare kan tillåta sig i sitt offentliga uppträdande utan att förnekas af den institution, han företrader? Och förstår icke Carl David af Wirsén, att hans öfverlägsna later gent emot Verner von Heidenstam måste väcka framtidens löje och samtidens harm?

Artikelns hela ton är en kriarättande skollärares, och hvarannan rad innehåller en fromlande försåtlighet. Det lönar knappt mödan att citera. Eller hvad skall man säga om en anmärkning som denna gent emot ett verk, som icke tillhör uppbyggelselitteraturen utan vitterheten:

"Bland blomstren i författarens örtagård saknas blott alltför mycket Kristi korsblom"?

Eller hvad skall man säga om två anmärkningar, som granskaren ansett passande att framställa mot Heidenstams stil? Man finner dem ovärdiga därför att de äro så ubetydliga. Slår man efter i boken, finner man att de också äro oriktiga.

Men själf skrifver anmärkaren en vecka senare i en artikel om Björnsons "Laboremus":

"För det som i dramat, såsom dess teknik kräfver, småningom klarnar för åskådaren, må här i korthet redogöras" …

"Godsägaren Wisby, en stilla, tillbakadragen man, som helst lefver i sin inre värld och är djupt musikalisk" …

"Så demonisk är visst ej Lydia, som Rebecka West hos (?) Ibsen; om den senare (= Ibsen) antydes ju till och med, att hon gjort sig skyldig till blodskam. Med vådligt är i alla fall hennes inflytande".

… "hon har nått sitt mål och vunnit Wisby samt därmed en, som det tycks, luxuriös (= otuktig!) ställning i lifvet. Hon förtrollar sin godhjärtade make, men man ser att hennes tankar ock leka kring vackra ekipager, teatrar och musiksoareer" …

… "för att ej stå alldeles öfvergiven söker hon fängsla Langfred, hvilken redan njutit hennes förtroliga gunst, och förmå denne att rymma med henne". (Skulle vara: sig.)

… "han har hört henne spela, och han förstår, att en kvinna, hvilken kan göra det så som hon, måste hafva personligen (sic!) pejlat lidelsernas djup" …

Hela artikeln vimlar af liknande befängdheter. En kritiker, som Svenska akademiens ständige sekreterare, och som icke dess mindre anser sig oförhindrad att publicera sådane tirader, borde åtminstone icke anmärka på stil, om en diktare uttrycker sig annorlunda.

Det kommer en gång att skrifvas en bok om C.D. af Wirsén och hans förhållande till den svenska vitterheten. Må författaren frimodigt gå till sitt verk! Hvar ärlig åsikt har rätt att göra sig hörd, och hvar mans offentliga verksamhet måste tåla vid att belysas. En sådan belysning blir till en helig plikt, då det gäller att oskadliggöra ett inflytande, som vill hämma vår andliga odling. Värfvet måste då fyllas utan hänsyn till personligheten. Detta är också ett slags ideell värnplikt.

Boken om C.D. af Wirsén borde till en början innehålla ett rättvist uppskattande af hans betydelse som poet. Det skulle visa sig, att vårt land haft många större diktare, men aldrig någon, som bättre förstått konsten att förvalta sitt pund. Dock, hufvudintresset skulle utan tvifvel knyta sig till den historiskt-kritiska undersökningen af C.D.W:s versamhet som kritiker. Dess ledande motiv borde klargöras genom citat, så att sanningen kom till sin rätt. Och det skulle visa sig, om allt detta fäktande för Gud och fosterlandet verkligen haft sina djupaste rötter i en småsint andes vrånghet mot allt, som legat utom dess egen synsvidd.

Denna uppfattning är nu så allmänt gängse, att den också kan offentligen uttalas. Är den afvog, så beror det på, att C.D.W. burit afvog sköld mot så mycket af hvad samtiden aktar och älskar. Är den hård, så beror det på hans eget förvållande. Denne kritiker har anslagit en ton, som förlänat hans ord långt mera vikt än de i och för sig förtjäna.

Än mera:

Svenska akademiens ständige sekreterare, numera också direktör för akademiens Nobelinstitut, bekläder en ställning, som medför stora förpliktelser. Det begäres af honom varsamhet och värdighet i det offentliga uppträdandet. Han har ingen rätt att bruka sitt inflytande till småsint fejd mot personligheter, som väckt hans misshag. Öfver alla personliga intressen står kulturens. Det begäres af Svenska akademiens sekreterare kärlek till och förstående af de olikartade strömningarne i vårt andliga lif. Hans plats är i spetsen för dem, som här hemma arbeta i kulturens tjänst. Må han pröfva sig själf och se sanningen in i ögonen: här stå viktiga intressen på spel; för dem måste de personliga vika.

Så som det varit kan det icke längre fortgå. Nästan allt, som under de senaste årtiondena uträttats för den andliga odlingen i vårt land, har gått på sidan om Svenska akademien, och mot allt, som är dugande i vår litteratur och konst, har akademiens sekreterare fört kamp. Därmed har han så länge utmanat det allmänna rättsmedvetandet, att det nu reser sig och fordrar idealitet i handling i stället för i ord. Ty ingen har rätt att med kärliga ord och åthäfvor kompromettera idealen, om han icke är villig att svära dem trohet för lifvet.

Axel Lundegård.