Två böcker av Pontoppidan

"Magister Glob", en svensk översättningsvolym, samt en originalnyhet, "En vinterrejse"

Henrik Pontoppidan: Magister Glob. Hans självporträtt. Översättning av Anna Ljungberg. Stockholm, P.A. Norstedt & Söners förlag.
Henrik Pontoppidan: En Vinterrejse. Nogle Dagbogsblade. København og Kristiania, Gyldendalske Boghandel Nordisk Forlag.

Det är en stark och djup tillfredsställelse att möta ett par böcker av Lykke-Pers författare på den stora och brokiga litterära julmarknaden. På svenska har det kommit ut två av hans mästerliga små romaner, sammanförda under titeln Magister Glob. Översättningen är alldeles förträfflig; att det på ett ställe smugit sig in den förskräckliga talspråksfrasen "det lär ska gömma sig en filosofi där" är en enstaka skönhetsfläck. Det finns böcker, som icke skulle skämmas av en sådan liten vulgär detalj, men Henrik Pontoppidan kräver också en aristokratisk språkdräkt. På danska har det alldeles samtidig publicerats ett nytt verk av honom, En Vinterrejse.

Vad är det som gör att man känner sig så lugn och trygg i Henrik Pontoppidans sällskap? Det ligger väl däri, att hans konstnärliga begåvning till sitt väsen är intelligens. Han är absolut klar, fullkomligt fast; allting är behärskat, beräknat, genomskådat. Han vädjar icke till de dunkla stämningarna, han försöker icke förhäxa sina läsare med virtuost återgivna sinnesintryck, han spelar icke på sitt temperament. Han respekterar logiken, och han sluter förbund med eftertanken. Hans världsbild är rik och nyanserad, den återger alla nervlivets skiftningar, alla känslans dagrar, alla lidelsens vindkast, men den är uppbyggd av förnuftet. Han är både i artistiskt avseende och till hela sin livsåskådning den stränge rationalisten.

Mem förnuftet är icke bara en intellektuell princip, det är också en moralisk. Han avskyr allt det haltlösa, halväkta i stämningssvindeln och känsloextasen. Den förvirrade och känslofulla är aldrig ärlig: vad han bejakar i ena ögonblicket, förnekar han i det andra. När den himlastormande entusiasmen har lagt sig, kommer den karaktärslöse ynkryggen eller den sluge opportunisten fram. Endast den nyktre är sann.

I Den gamle Adam skildrar Pontoppidan den erotiska farsen. En framstående jurist, känd från domarskranket som lagens och samhällskravens omutlige tolk, gör sig till narr för en vulgär och utmanande badortsskönhets skull – han glömmar hustru och barn, förstör ett lyckligt hem, sviker den trofasta och värdiga livsledsagerskan, ger sina oskyldiga söner ett oläkligt sår, allt för att kunna gifta sig med den blossande unga damen. Hon har för övrigt en hel kortége av dårar efter sig: den gamle apoplektiske excellensen, som med förlamad tunga lallar fram sin hyllning, den genialiska övermänniskan arkitekt Ishøj, som poserar med sina stormande passioner och tömmer en hel ostkupa full med bourgogne, för at slutligen i de mest teatraliska former begå självmord, lögnaktig och fåfäng ända in i döden. Han är som en sorts parodi på Holger Drachmann, på all den poetiska svindeln över huvud. Till och med den beskedliga pedanten, magister Glob, blir ryckt med av Venuståget med dess fauner och satyrer; han begår så många dumheter som äro förenliga med hans beskedliga natur, och utgör sålunda ett värdefullt exempel på att även snusförnuftet icke utgör ett tillräckligt skydd mot dårskapen. Den ende vettige i hela galleriet är den judiske d:r Levin, som gör sina kloka och iskalla anmärkningar. Han ironiserar obarmhärtigt som passionens rätt. "Varför skulle väl de handlingar, som äro utslag av ett abnormt sjukligt sinnestillstånd, ha högre giltighet än de vi företaga oss i själens sunda och klara jämviktsögonblick?" Det är den fråga, som ingen kan ge honom svar på. "Konsekvensen skulle ju annars vara, at hysteriska kvinnor och tyfuskonvalescenter komme människoidealet närmast, eftersom det onekligen är de, som lättast och starkast komma i affekt."

Den andra berättelsen, Ett skriftermål (på danska: Højsang), behandlar i grunden alldeles samma ämne, fast miljön icke är en solig badort, utan ett blåsigt och ödsligt landskap i Vendsyssel, där sanden yr och havet ligger på. Den högpoetiska lidelsen, föraktet för kälkborgarnas vaneliv och för det banala sunda förnuftet, företrädes här av den dämoniske löjtnant von Hacke, en urspårad aristokrat, som blivit "klitassistent" och fortfarande tjusar kvinnosjälarna med sin vilda Weltschmerz och sin intressanta brustenhet. Hans förnämsta beundrarinna är fru Lindemark, som svärmar för stormen och de hänsynslösa personligheterna. Löjtnant Hacke slutar med att begå självmord, och fru Lindemark övergår till at bli starkt religiöst gripen för att ändtligen hamna i sinnessjukdom. Vad som finns kvar ute bland klitterna är godsägaren Lindemark, som tåligt och ihärdigt försöker att binda sanden, besegra stormarne, förvandla den karga och ödsliga trakten till ett fruktbart hem för människor. I Den gamle Adam fanns förnuftet blott i gestalten av d:r Levin som skärande, bitter och negativ kritik; i Ett skriftermål representerar Lindemark förnuftet som en civilisatorisk, uppbyggande och livsbevarande makt.

Henrik Pontoppidans nya bok, En Vinterrejse – det är ett litet häfte på mindre än hundra sidor – ger sig ut för att vara helt enkelt några dagboksblad, och så tycks den också ha blivit bedömd av kritiken. I själva verket är den naturligvis en fristående novell, och det självbiografiska momentet är mer eller mindre fiktivt. Under formen av reseanteckningar från Norge berättar Pontoppidan om en ung dansk, som blivit förtrollad av vildmarken, av fjällen och ensamheten. Det blir ett regelrätt angrepp på den norske känsloromantiken, på kultur av det primitiva och omedelbara. Det elaka porträttet av Björnstjerne Björnson står där icke för malicens skull. I honom har Pontoppidan avslöjat allt det teatraliska, oäkta, självupptagna och fåfänga hos de s.k. naturbegåvningarna, hos de genialiska ledarpersonligheterna, hos den moderna kulturens förgrundsgestalter, pressens och folkopinionernas hjältar. Just därför att Björnson, med all sin strömmande känsla, var en så ihålig figur, är det förklarligt att en ung man gripes av förakt för hela den s.k. kulturen och drar til fjällen i människoförakt och civilisationshat.

Det är en skarp, klar och modig bok, som alla Pontoppidans. Den förfriskar, därför att den erinrar om att dikten också är i släkt med överblicken, den vassa och genomträngande kritiken, den stora ärligheten, den klara sanningsviljan – poesin är icke idel instinkt och dröm och dunkel lidelse, den är icke bara kaos, den har också en frändskap med det ordnade kosmos. Henrik Pontoppidan är en klassiker med rationalistiska ideal. När han i sin ungdom blev omvänd till realismen och positivismen, så fattade han det som en omvändelse till det klara förnuftet och den nyktra granskningen, och den bekännelsen har han aldrig svikit. Hans diktning med sin kärvhet, sin manliga bitterhet, sin kyliga och rena luft har en stor mission att fylla; den är en injektion mot alla slags svammel, mot feberfantasier och blomstrande talesätt, den är en sund och svalkande dryck, som den orolige patienten endast kan ha godt av, om den än är en smula besk i smaken.

Fredrik Böök