Literära nyheter
Smaa Romaner af Henrik Pontoppidan. 1. Ung Elskov. Kjøbenhavn. Gyldendalske Boghandel.
Djupt nere mellan backar, djupt inne mellan skogar, ligger en stor insjö. "Som ett mäktigt, bäfvande bladhaf – bölja öfver bölja af hvälfda bokkronor, med bälten af björk och fläckar af mörka, kokande granar – höja sig backarna stort och allvarsamt upp ifrån dess rand och utestängda verldslarmet." Den ligger der afsides, midt i ensamheten. Man hör icke ett ljud utom detta löfhafs eviga sus eller en fågeldrill, som genast åter förstummas. Man ser icke annat än sjön och de glidande skyarna öfver sitt hufvud och dessa oändliga skogsböljor, som rulla upp mot den blå himmelen. Endast österut har en vild klyfta sprängt sig igenom, med höga hvita grusbrinkar och saftigt gröna sädesåkrar på bottnen.
Långs genom denna bugtar sig en å, ut i den vida slätten, som med små rödmålade byar och hvitkalkade kyrkor, med långa rader af svartbrokiga kor på frodiga marker och sumpiga ängar, med mörkgröna dungar och solbeglänsta små insjöar och stora bruna mossar breder ut sig så långt ögat kan nå, ända tills den svinner hän i horisontens allerbortersta blå, der ett solbelyst segel eller en rökpelare förråder hafvet.
Dagen är kort der inne öfver sjön. Solen kommer sent upp öfver skogsranden i öster och försvinner tidigt bak skogsranden i vester. Då sänker sig den djupaste stillhet ned öfver dalen, det skymmer inne i vrårna, och mörkret glider sakta fram, medan insjöns stora, dagblinda öga långsamt öppnar sig i en stor outgrundlig blick.
Men då månens första horn tittar fram öfver skogskammen, börjar ett sällsamt och hemlighetsfullt lif. Djupt inne från skogen kan man höra rop på hjelp, och ute från sjön komma in mot stranden svaga, klagande jungfrustämmor, burna på ryggen af småsmå nyfödda böljor. Och i midsommarnätterna, då fullmånen seglar öfver sjön och lägger sitt silfver öfver skogen, då kan det le så besynnerligt derinne under träden. En gren böjes undan, ett hufvud tittar fram och ut i månskenet skrider med varsamma fjät en ung och fager qvinna. Och efter henne glimma andra fram från buskarna, nakna, med det långa mörka håret uppbundet öfver de blanka ryggarne, ut i det nattliga badet, medan månen sitter deruppe som de kyskas vaktare, misstänksamt spetsar öronen och ifrigt spejar rundt kring i skogarna, tills de åter stiga upp, med säf i håret och höljda i lätta drägter, väfda af strålarnas silfverspånad och nattens silkesfina dimmor.
Men liksom hela denna syn försvinner i första hanegället och af hela härligheten månen ensam sitter qvar, som en affallen och vresig ålding, så går det med fantasiens alla fagra, bräckliga gyckelbilder, som flykta vid första strimma af verklighetens dager och lemna efter sig samma tomhet och leda som efter en genomvakad natt midt i en vaknande, morgonfrisk natur. Och de klagande jungfrustämmor, som komma in mot stranden på ryggen af små nyfödda böljor, minna om de tider, då de rödmålade byarnas vackra döttrar i mörka nätter smögo sig ned genom klyftan till detta vatten, för att i dess svala djup för evigt tvätta sig efter herremännens smekningar. – –
Jag har utförligt refererat denna skildring, hvarmed denna "idyll" börjar, emedan den dels är ett typiskt prof på dessa inledande naturscenerier och stämningsmålningar, hvilka äro så egendomliga för Pontoppidans diktning och bland det finaste i hans konst, dels innesluter den grundtanke, eller rättare de grundtankar, som äro hela novellens medvetna tendens. Ty genom det sätt, hvarpå motivet behandlats, blir det egentligen tvänne saker, som förf. velat ha fram i sin berättelse. Båda har han sagt oss förut; de hafva varit genomgående och starkt framhäfda i hela hans föregående produktion. Närmast kan man säga, att Pontoppidan i "Ung Elskov" sammanfört de tvänne motiv, hvilka han behandlat hvart och ett för sig i "Sandinge Menighed" och "En Kjærlighedshistorie": å ena sidan klyftan mellan samhällsklasserna, klassfördomarna, som gjort lumpenheten till en pligt och stält de enklaste moraliska begreppen på hufvudet, å den andra den svärmiska ungdomskärleken, som födes och dör så lätt som en stämning, gent emot den på ömsesidig tillgifvenhet, og inbördes förtroende och gemensamt arbete grundade förbindelsen för lifvet mellan en man och en qvinna.
Vid sjön fins blott en enda mensklig boning: färjkrogen. Den har sett sina bästa dagar; nu håller den som bäst på att vandra all verldens väg. För ett tjugutal år tillbaka var dess namn kändt öfver hela Jylland. Då skulle alla resande hålla rast här. Det vimlade af åkdon utanför på vägen, medan en brokig, larmande hop af lamskinsklädda skjutsdrängar, jylländska bönder med silfverknappar i tröjan, stora tyska oxhandlare och små judiska hästprångare från Ungern och Siebenbürgen trängdes och knuffades inne under de nedrökta stugornas låga, maskfrätta ekloft.
Men sedan bron lades öfver ån, har krogen helt och hållet mist sin gamla betydelse. Nu sitter den gamle Kren Kromands dotter Ellen i det ålderdomsskröpliga huset ensam med sin dotter Martha, frukten af en förbindelse med en kringvandrande judisk krämare. Men om qvällarna samlar sig ett egendomligt sällskap af gamla hederliga fattighusgubbar och skogshuggare, för att här i allvar och samdrägt tömma några glas bränvin öfver sitt gemensamma sorgliga öde. Ellen, som blifvit halft svagsint efter sin ungdoms felsteg, söker i deras sällskap döfva den ånger öfver ett förfeladt lif, som ständigt gnager i henne.
Detta är "klubben". I den har Martha vuxit upp. På dessa kostliga gamlingar har hon kastat all sin kärlek, och hon sjelf å andra sidan är deras ögonsten, den enda glädje och stolthet, som de ännu ha qvar i lifvet. Sedan de fått henne konfirmerad, börja de tänka på att få henne anständigt bortgift med en hederlig karl, och till denna ansvarsfulla och ärofulla post ha de utsett en underlig en, som lefver sitt ensamma lif som skogsarbetare utan att vidare komma ut bland folk, utom i "klubben", der han gör stark kur til Martha, som slutligen samtycker att blifva hans fästmö.
Under alt detta mognar Martha till jungfru. Hon har en dag af en händelse kommit att bli vitne till en scen mellan tvänne älskande, och liksom knoppen brister i morgonsolen och kalken öppnar sig, slår hennes känslolif som med ett ut i blom. För den unga flickans blick springa portarne upp för okända underland, för detta menniskolifvets strålande fata morgana, i hvilket hon nu fördjupar sig med sina tankar. Och detta fantasiens luftslott af dimma och månsken liksom sväfvar ned och fotar sig på verklighetens egen grund, alt sedan hon ute i skogen mött den unge studenten och sedan de börjat göra gemensamma promenader och plocka smultron till sammans och förälskat sig i hvarandra. Hon tycker sig stå midt inne mellan alla lifvets härligheter.
Så kommer det smärtsamma valet. Hon är förlofvad med den hederlige Jesper, som just har köpt hus och gjort i ordning till det unga hushållet; men med hela sitt innersta, varmaste och finaste känslolif är hon bunden vid den andre. Detta är den knut, i hvilken berättelsens alla trådar sammanlöpa. Ungdomskärlek och förståndsgiftermål, minutens oändliga sällhet, tömd i ett drag, ljuft berusande, men med leda efteråt – eller ett långt lifs stilla tillfredsställelse, utdelad i småportioner, som mätta, men ingenting vidare.
En sommarnatt gifver hon sig hän åt den hon älskar. Jesper upptäcker alt. Då flyktar hon förskrämd från hemmet. Själsspänningen har rubbat hennes förstånd, och hon irrar kring i bygden, ända tills hon en afton upptages af ett par hederliga menniskor, till hvilka hon kommit och med en djup, blyg nigning sport, hur långt det är till himmelriket. Men om natten hade hon sprungit ut genom fönstret, och nästa morgon fann man hennes lik i en qvarndam i närheten.
Jag har förut i Aftonbladet sökt skildra Pontoppidans författarepersonlighet och behöfver icke upprepa, hvad jeg sagt. Den framträder ännu mera klart och helt i denna sista bok. "Ung Elskov" har ytterligare bekräftat, hvad man redan genom "Landsbybilleder" visste, att Henrik Pontoppidan är det unga Danmarks mest folklige diktare och den, som har den största framtiden för sig.
O. H.
