Axel Lundegård til Henrik Pontoppidan
Sendt fra Wiesbaden. 21. april 1921

Alltså: beslut och handling!

Wiesbaden 21 April 1921
Zum Goldenen Kreutz, Spiegelgasse.

Käre gamle vän,

Jag sitter og skriver, klädd i hatt och vinter-ulster, hatten har jag behållit på huvudet gentligen för att inbilla mig själv, att jag har ett huvud, något som annans känns tvivelaktigt – mer tvivelaktigt än vanligt på grund av en grundlig förkylning, som jag åsamkat mig i "Wiesbadens bløde og milde Luft". Vädret har varit minst sagt ostadigt sedan jag kom hit och kuren tar i början hårt på krafterna. Ja, du känner till detdär och är ju själv långt mer hemmastadd i Wiesbaden, än jag. Men du vill ha några ord om förhållandena i Wiesbaden just nu. Under påsken var här packat med främlingar, redan på tåget från Hamburg hörde jag vilda rykten därom, men tack vare min hustrus energi hade vi ju lyckats få rum på dethär gästgiveriet, som ståt i V betalningsklassen – vilket inte hindrar att vi för ett rum med inackordering för två nu betala 500 Mark om dagen, jämte 15% Zuschlag. För några veckor sedan stodo prisen ungefär i hälften mot nu och fröken De la Gardie hade bestälet rum åt oss på ett hotell av högre klass (Bellevue) för 250 Mark. Ändå kan man ju inte annat säga, än att man för en jämförelsevis ringa penning får tillfälle att sköta sin hälsa under förstklassiga förhållanden. Man får mycket för vad man ger ut. På vårt hotell är en utmärkt badavdelning och baden koster 2 ingenting. Kuren i Sandefjord kostade i allmänhet nära 40 kr. om dagen de senaste åren, d.v.s. ungefär fyra gånger så mycket för mig ensam som det här koster för två. Men jag har en känsla av, att detta är sista året främlingar kunna tillgodogöra sig Mark-kursens debäcle så som de göra i år. Tyskarne måste finna ett medel att skydde sig mot dessa gräshoppsvärmar av amerikaner och andra turister, som störta över det arma landet och äta upp det bäste, som jorden alstrar – medan tyskarna själve få nöja sig med skulorna, därför att de inte ha råd att äta sitt eget delikata vita bröd.

Men för att komme till saken: låt inte avskräcka Er av resebyråerna[s] försäkringar. Skriver du, när Ni komma, ska' vi nog laga, att Ni inte bli utan tak över huvudet. Och sedan kunna Ni själve höra efter, var det finns rum och bestämma, var Ni vilja bo. Kanske kan du skriftligen nämna några hotel, som du har lust på. Jag skall då höra efter där om det finns möjligheter och skriva om prisen. Men prisen äro numera utan förpliktelse från hotellägarns sida – man får betala efter den stigande skala, som värderna notera efter de ständigt stigande livsmedelprisen. Därför är det inte skäl att dröja, om Ni ämna Er hit. Om en månad är här kanske omöjligt att vara, men då kunna vi vara långt härifrån, på ett eller annat slott i Mecklenburg (t. ex. Lützow) där man tar emot paying guests för 100 Mark om dagen eller mindre.

Alltså: beslut och handling! Skriv ett kort när Ni komma och vi ska reda ut bostadsförhållandena efter bästa förstånd. Än en gång tack för ditt brev1 och På Gjensyn! Hjärtlig hälsning till Er båda från min hustru och din tillgivne

Axel Lundegård

 
[1] brev: kendes ikke. tilbage