Axel Lundegård til Henrik Pontoppidan
Sendt fra Grenna. 9. juni 1911

trötthet till döden

Grenna 9 Juni 1911.

Käre gamle vän,

ditt handalag var kraftigt och fast, när jag lämnade dig sist och ditt: "Paa Gjensyn!" låt icke som om du yttrat det bara af höflighet eller hänsyn. I själfva verket gick jag från Rigshospitalet med en bestämd förnimmelse af att vi åter skulle råkas i lifvet och språkas vid som i gamla dagar. Likefullt hade det icke undgått mig, att ditt hufvud omedelbart efter kraftyttringen, föll tillbaka mot kudden med ett uttryk (som 2 jag aldrig glömmer) af trötthet till döden. Att skrifva till dig under sådana omständigheter skulle blott ha varit att falla til besvär – och själf tyckte jag mig aldrig kunna få bättre underrättelser från dig än den tystnad, som betydde att tillfrisknandet gick sin naturliga gång. (En gång hade jag verkligen också engagerat en svensk skrifvarlärling, som för tillfället uppehöll sig i København att å mina vägnar uppvakta dig; men han svek mig visst – eller modet svek honom!)

Nu hoppas jag mellertid att du börjar känna dig en liten, liten smula på väg mot hälsan och att du fått lämna 3 lasarettet. Jag tror icke därför, att du redan är vorden en björn, som tål hvad som heldst. Jag skall inte skrifva långt och jag skall försöka att inte skrifva dumt! Jeg ville egentligen bara hälsa på dig med dehär raderna.

Din fru skall jag samtidigt be att få kyssa på hand och lykönska. Jag vet hur hon haft det, jag har själf för några år sedan genomgått alldeles samma pers. Min hustru opererades också för gallsten, ehuru diagnosen i det fallet visade sig vara felaktigt ställd – – nogaf, jag vet hvad ångsten vill säga och jag vet också hur långsamt krafterna återkomme till en människa, som varit 4 föremål för ett så allvarligt kirurgiskt ingripande. Ära åt vetenskapen och äfven åt kirurgien, men – nå, nog om det.

Jag sitter som gräsänkling här hemma i Grenna och har ofta tänkt att luften här kanske skulle göra dig godt. Kom hit med barn och blomma! Jag lämnar Er vår lilla våning och finner själf lätt någon liten munkcell utomhus – i slutet af månaden bli Ni helt och hållet af med mig, jag reser och möter min hustru, som då kommer tillbaka från England, och vi stanna hela Juli och en vecka af Augusti på ett skär vid Västkusten. Jag kan inte säga hvilken glädje det skulle vara för mig om du värdigades nappa denna idé i flykten lika omedelbart, som jag låtit den flyga ut. Alltså, Paa Gjensyn! Din tillgifne

Axel Lundegård