Axel Lundegård til Henrik Pontoppidan
Sendt fra Birger Jarlsgatan 18, Stockholm. 30. marts 1911
din specialitet "at dukke op"
Hotel Sylvia. Birger Jarlsgatan 18
Stockholm 30 Mars 1911.
Käre gamla vän,
att jag icke förr än nu kommit mig för med ett svar, bekräftar allt hvad du skref i ditt Lofotenbref. Jag har hela tiden gått hafvande med en lång epistel, som skulle tolka min glädje – och dag för dag har uppgiften förefallit svårare, omöjligare. Det ät så länge sedan vi hörde af hvarandra. Luckan är för stor för att kunna fyllas af ett skriftligt meddelande. Låt oss altså hoppas att vi råkas!
Vi ha hela tiden bott i Grenna – och ingenting skulle ha gjort oss större glädje än om du en dag dykt upp. Jag mins att Edvard Brandes förr i världen förklarade det för din specialitet "at dukke op". Hvad det är långe sedan! Och hvad det är länge sedan vi kamperade samman hos frøken Haugsted och i Motala. Och här i Stockholm med Nusse och Daniel1! Stackars Daniel, som det grymma lifvet nu alltsomoftast gör till totalavholdsmand med våld! Då knyter han sorgflor kring sin giktsvullna fot och dystrar förmodligen till; men tro icke därför, att han förbannar Wein, Weib und Gesang! 3 Så snart han får foten i pjäla igen, är han åter glädjens Wilhelm Tell och rustar tills gikten ånyo gör honom till invalid.
Du skrifver, att du också "haft Spektakel med Helbredet" – ja, förlåt mig den tvära öfvergången från Daniels halft humoristiska sjukdomshistoria till din. Men jag ville så gärna veta, hur det är fatt. Du skrifver att du kört trött i en bok. Förmodligen alltså öfveransträngning. Och så for du till Lofoten vintertid att söka hvila. Jag hoppas den salta, friska luften gaf dig tillbaka din arbetskraft och att arbetet, som du tvangs att skjuta åt sidan, nu är färdigt. För dig är arbetet förmodligen 4 hvad spriten är för Daniel!
Hvad du skref om min bok har gledt mig. Mycket frestande vore att skriftlegen fortsätta vår diskussion om konstarten, men i så fall skulle brefvet aldrig bli färdigt! Blott så mycket vill jag säga, att jag nu, då verket föreligger afslutadt, själf kan skönja en och annan fläck, där det historiska materialet ligger naket, som tendensen i en tendensroman. (Jag skall i en ny upplaga försöka bortarbeta dessa skavanker.) Men därmed är icke konstarten utdömd – hvad jag velat är en människoskildring utan historiska fläckar!
Än en gång: tack för bref och gammel vänskap. Och: På Gjensyn!
Din tillgifne
Axel Lundegård
[tilføjet øverst på side 1:] Jag kommer nog i slutet af nästa månad att fara ner till Skåne och hilsa på min gamle far, som då fyller 84 år. Tänk nu du då skulle krossa Sundet och komma till Hörby!
