Ola Hansson til Hans Larsson
Sendt fra Stockholm. 24. april 1885
hvarandra konkurrenter
Stockholm 24.4.85.
Sturegatan 9.
Käre Vän!
Jag skall göra dig ett förslag, som du icke tvärt skall anse som nonsens, utan omsorgsfullt vända ut och in på, så att du kan se det från alla sidor. När nu – d. siste april? skolan slutar, kan du göra en tur upp om till Stockholm. Så hvasst dyrt behöfver det ju icke bli och Stockholm ligger ju egentligen icke vid verldens ända. Desutom är Mälarstaden som bäst i färd med att påtaga sig sin vårhabit, hvilcken är utomordentlig, samt lär väl bli färdig med den saken ungefär till den tiden, då du skulle kunna komma hit.
Annars är jag alls icke förtjust i Stockholm. Köbenhavn är tusen gångar angenämare att vistas i. Jag saknar så innerligt bittert den välsignade danska humorn och det gemytliga kamratskapet, som gåfvo det offentliga lifvet i Köpenhamn dess egendomliga fröjd. Det fins ingenting eländigare till i verlden än Stockholms myriader af Kafféer. Stockholmsboarna ha icke en 2 tillstymmelse till begrepp om hemtreflighet. Den danska almänheten för något af hemlifvets doft med sig ut på de allmänna lokalerna, teatrarne och värdshusen, här uppe är allting statt, kallt, liksom skulle man hvarje ögonblick vara på sin vakt mot lurande fiender. Och så äro köpenhamnarne sannare demokrater än stockholmarne, känna sig mera som bröder öfver lag. Här än motsatserna mera skärpta, kryperiet å en siden, den brutala vräkigheten1 och öfversitteriet2 å den andra. Det är väl också derför, som de sociala motsatserna ända mera betonas i den svenska literaturen än i den danska. Det måtte fan bli konstrat stockholmare. Inte jag åtminstone.
Allt detta här skall jag för öfrigt skrifva om. Jag kommer nemligen – så framt icke honoraret blir allt för litet – att skrifva korrespondensen till "Halland", en tidning i Halmstad, som anmanat mig att skrifva hvad som helst. Jag har svarat ja, men begärt få veta vilkoren.
Jag har haft bref från Hallberg. Han har varit mycket sjuk af nervositet, så att han, efter hvad jag kan förstå, fruktat både den ene och den andra möjligheten. Han har fått sin lön ökad till 3000 kr. samt dessutom fått i uppdrag att erbjuda själfstä originalbidrag till den svenska upplagen af tidskriften. Jag har sändt en dikt till honom; han 3 [...] mig 1 kr. raden!
Lundegård har rest i kväll till Skåne; han och Ernst Ahlgren3 skall arbeta samman i somras och det skulle kunne hände, att äfven jag, för någon tid åtminstone, slår mig ned i samma trakt. Jag kommer att sakna Lundegård mycket, vi trifdes utmärkt väl samman och jag för min del sätter mycket värdt på honom. Han har erfarenhet i mångt och mycket, särskildt i hvad det vill säga att ha börsen tom, – och för det har jag en särdeles stor respekt. Det skulle kunne hände, att vi till hösten hyr samfäldt en större lägenhet, d.v.s. kun till arbetsrum med stort gemensamt rum i midten.
Alltså: kom hit upp! Jag tror icke du kommer att ångra det. Jag lefver här temligen som en eremit; "det unga Sverige"4 är nemligen en myt, åtminstone i den meningen att det icke utgör någon samhörande korporation. Hvar och en har till kosten. De enda, som det kunde vara trefligt att närmera umgås med, är Geijerstam och Levertin, men de är ju förlofvad båda två, och Geijerstam skrifver för närvarande i hvarenda tidning och tidskrift i Skandinavien, förmodligen för att få tillfälla att fira smekmånader i fred och hvila ute i skärgården, så att han är aldrig ledig. Visserligen ha vi bestämd att äta middag samman en dag, men ännu ha det icke blifvit någonting af.
4 Jag tror, att det i sjelfva verket förlåter sig så, att förff. håller sig från hvarandra; de se i hvarandra konkurrenter, som mötas i kampen för tillvaron. Den enes död är den andres bröd – och vice versa.
Pontoppidan skref till mig, att jag i min studie öfver hans författerskap betonat just de sider af detsamma, hvilka han ville skulle betonas. Detta har smickrat mig gement. Det är naturligtvis kvintessensen. "Landsbybilleder" utkommer i svensk öfversättning, men icke af mig, utan af hr Ernst Lundquist. Bonnier skref för jul till Pontoppidan rörande öfversättningsrätten. P. svarade jakande på vilkoren han lod Bonnier hänvända sig till mig med afseende på öfversättningen, hvarpå B. genmäldt, att arbetet redan var i full gång genom Lundquist. Emellertid har Pontoppidan nu flere arbeter i det närmaste färdiga, och kanske kan jag lyckas få något af detta att öfversätta, hvilcket betar sig bättre än att skrifva original, hvilcket är ett elende.
Nu är jag trätt i handleden! Men, du – jag behöfvar snart pengar. Fick de några pengar af mig sedan min vistelse i Grimslöf; 50 kr.? Helsa Hammarberg och smålänningarne5 på det hjärtligsta!
Vännen
Ola Hansson.
