Från hyddorna

Små bilder från landsbygden

(från författarens manuskript)

II1. En stolt dag

I en lerkäk, i utkanten af byn, bodde ett medelålders äkta par. Hustrun var stor, röd och uppsväld af dryckenskap, mannen liten, blek och förväxt: han var skräddare. Båda lefde så godt som uteslutande af brännvin. När de hade tiggt eller bytt sig till eller stulit så mycket pengar, att de kunde få sin 6-stops lerflaska fylld, stängde de sin dörr och lade sig i sängen med flaskan midt emellan sig.

Så länge den ännu var någorlunda full, var förhållandet mellan de äkta makarne godt; men när de närmade sig bottnen, blef det krig. Då refvo de hvarandra i håret och slogos i sängen – till stor munterhet både för deras egna och andra af byns barnungar, som stodo på la utanför fönstret och kikade in.

Efter en sådan häftig strid om flaskan hände det en gång, att mannen for ut ur huset och sedan icke kunde finnas. Flera dagar gingo, men ingen hvarken såg eller hörde af honom.

Då märkte körande folk, att deras hästar blefvo skygga, hvar gång de kommo förbi ett ruckel, som låg öfvergifvet alldeles in på landsvägen. Man undersökte huset och fann den försvunne skräddaren, redan till hälften i upplösningstillstånd, uppe på vinden, där han hade hängt sig på en spik i gafveln.

Han fanns i hälft sittande ställning, med ryggen stödd mot väggens bräder; och i samma ställning förblef han sittande ännu två dagar efler det repet var skuret af honom.

Det lär nemligen vara en lag, som bestämmer, att liket af en människa, som dött utan vittnen, icke får flyttas förrän öfverheten besiktigat det, … och det tog ju tid att sända bud till Köpenhamn; och ännu längre tid för öfverheten att komma i uniformen.

Jag befann mig händelsevis i byn just under de dagarne, och då gästgifvaren hade berättat mig historien, måste jag – som allt annat folk i byn – ut att se på gerningsplatsen.

Det öfvergifna huset fann jag snart. En stojande flock af byns barnungar var församlad därutanför på landsvägen. Därifrån kunde man nemilgen se en del af liket genom de breda springorna mellan gafvelns ruttna bräder. Man skymtade spänntampen på en väst och den lappade bakdelen af ett par benkläder.

I början då barnen fått syn på mig, hade de tystnat. Men sedan i jag en stund stått och betraktat dessa sorgliga kvarlefvor af en människa, sade en af ungarne:

"Det är den pojkens far!"

Jag vände mig om.

Där stod, midt i klungan, en liten blyg parfvel med en stor kaskett nedtryckt öfver öronen. Alla de andra trängdes i detta ögonblick omkring honom, som om de hvar för sig ville visa, att också de hörde till hans bekantskapskrets.

"Är det din far?" frågade jag.

"Ja", svarade han – och hans stora, utsvultna ögon strålade af stolthet.

"Ar det verkligen hans far?" frågade jag, i min förvåning, de andra barnen.

"Jo", svarade hedersvakten i korus.

Det var tydligt – den lille förlägne parfveln hade med ens blifvit dagens hjälte bland barnen; och själf kände han sig som en af lyckans utvalde!

Jag visste icke hvad jag skulle säga.

Jag vände mig om och gick bort.

 
[1] fortællingen Från hyddorna I. Aftonscen stod i Vilden 2.1.1897. tilbage