Bref från Köpenhamn
Af allt att döma kommer nu Danmarks – länge omdisputerade – anslutning till den s. k. Bernerkonventionen att bli till verklighet. Sedan Norge ifjol anslöt sig till konventionen, har det varit ökad jäsning i sinnena. Danmark har ju så småningom – literärt – blifvit ett lydland under Norge, och Kristiania-författarnes hotelser att lemna deras nuvarande danska förläggare, om icke också Danmark anslöte sig till konventionen, tycks ha gjort intryck på Folketinget, som hittills hade motsatt sig regeringens förslag till ordnande af den literära egendomsrätten. Sverige blir då troligen inom kort det enda af de tre skandinaviska länderna, som kommer att stå utanför konventionen. Det kan då möjiigen vara skäl för er, att upptaga frågan till förnyadt dryftande.
Saken är icke så enkel, som den synes. Konventionens mål är att skydda författare och konstnärer mot den systematiska utplundring, de hittills ha varit utsatta för i alla länder, en utplundring, som försvaras därmed, att ideella värden icke kunna göras till föremål för köp eller försäljning, tull eller skydd. Det är blott den tryckta boken, som är en handelsvara med ett reelt värde; icke tankarne, bilderna eller språket, utan papperet och trycksvärtan.
På sätt och vis är nu detta fullkomligt korrekt. "Tankar äro tullfria" säger ett gammalt ordspråk och underligt kan det se ut, att det nedskrifna ordet skall åtnjuta ett egendomsskydd, som icke tillkommer det talade ordet. Det måste således vara sjelfva nedskrifvandet, som åstadkommer skilnaden. Det är fråga om skydd för arbetet.
Nå, det låter höra sig. Det är ju rimligt att en arbetare tillförsäkras full lön för sin möda. Det är icke hans andliga arbete, som skall betalas och beskyddas, ty det tillhör en värld, där hvarken konventioner eller andra mänskliga lagar gälla; det är blott det synliga, påtagliga, för handel och vandel brukbara resultatet som skall åtnjuta egendomsrätt. Och är det icke rättfärdigt?
Man kunde ju ha väntat, att Bernerkonventionen skulle erkänna denna egendomsrätt och göra till sin uppgift att genomdrifva dess fordringar i deras fulla utsträckning. Men ingalunda. För det första inskränkes – i dess paragrafer – en författares egendomsrätt öfver egna arbeten till tio år – sedan; bli de allmän egendom utanför författarens hemland. En betänklig inskränkning! Ty en stor mängd af literaturens betydligare alster nå ju i allmänhet först tio, ja tjugu år efter det de utgifvits, fram till den stora allmänheten och få således först då ett betydligare pekuniärt värde. Då den tiden är inne – går således guldet i andras fickor. Det blir uteslutande modeförfattarne för dagen förbehållet att skörda några större fördelar af konventionens skydd – men de behöfva det i allmänhet minst.
Ännu betänkligare är dock beskyddets art, jag menar: sättet, medlen hvartill Bernerkonventionen hänvisar en förorättad författare, som vill häfda sin rätt. Ersättning för annektering af en författares arbete kan endast ske genom process med rånaren. Det är onekligen något hårdt? Blir man bestulen på ett par stöflar, behöfver man blott anmäla saken för polisen, sorn då alldeles gratis tager sig af den, sätter tjufven i kurran och återskaffar stöf l larne, om möjligt är. Men blir man rånad på sådant, som väl borde vara mera värdefullt än en klädespersedel, måste man själf skaffa sig rätt gent emot sin plundrare, och de flesta rygga nog tillbaka för utsikten till en vidlyftig process inför ett främmande lands domstol. Det kunde kosta mera än hela saken var värd, och så skulle man sitta där med förargelse öfver sitt rättshafveri och sin förspillda tid.
Nej, sedd från rättvisans synpunkt är Bernerkonventionen alldeles icke utan lyte. Egentligen erkänner konventionen ju icke ens den literära i äganderätten, som den har till uppgift att häfda. Tvärtom. Genom ofvan anförda bestämmelse stadfästes just samma antagande, som hittills alltid varit den tysta förutsättningen: att en författare icke har någon obetingad rätt öfver sina egna arbeten. På annat sätt kan man icke förstå konventionens prutande med rätten.
I alla händelser kommer bestämmelsen att uppfattas så. Och medan rånaren måhända förut hade en smula dåligt samvete, om han utan vidare plundrade en författare in på bara kroppen, har han nu lagens bekräftelse på, att det är en synnerligen hederlig handling – om han blott respekterar de tio åren.
I en italiensk stad uppslogs en gång efter hvad man säger, följande polisförordning på ett gathörn: "I denna gata är det förbjudet att mörda". Lika drakoniskt verkar enligt min mening, Bernerkonventionens stadgande mot literärt rån.
Är då denna konvention verkligen så eftersträfvansvärd? Bör man icke frukta, att den verkar snarare till skada än till gagn? Och vore det icke riktigare att ställa sig på ståndpunkten: allt eller intet? Jag tviflar icke på att flera af Nordens utomlands kända och uppburna författare lida en pekuniär förlust under de nuvarande förhållandena. Men å andra sidan har säkert det lättvindiga sätt, hvarpå man rundtomkring i Europa kunnat skaffa sig öfversättningar af deras verk, varit gunstigt för utbredningen af det världsrykte, de så småningom uppnått, och hvaraf t.ex. Ibsen mycket väl förstod att göra sig en inkomstkälla, äfven utan literär konvention. Hade man i hvart Kråkvinkel i Europa, där man önskade uppföra ett drama af Ibsen eller se en berättolse af Björnson i stadens tidning, haft skyldighet att först skaffa dessa herrars adresser, inleda underhandlingar med dem om honorar etc. – så hade man kanske i de flesta fall nöjt sig med de lokala berömdheterna och de två norska augurerna hade måhända fått vänta ännu en människoålder på sina europeiska lagrar – om de ens någonsin fått dem.
Man får nu se hvad följden kan bli af Norges anslutning till konventionen. Stora rikedomar komma väl näppeligen att strömma in i landet från bokmarknaden utomlands.
Och i alla händelser: det är i hemlandet – och endast där – som all sund literatur har sitt naturliga stöd. På den utländska marknaden bör man helst icke räkna. Och det folk, som tror sig genom en hänvisning till utlandet kunna frigöra sig från förpliktelsen att bistå sin literatur, handlar oförståndigt och orättfärdigt. Literaturens män i de små nordiska landen behöfva allt det stöd, de kunna få. Och den tid måtte väl snart vara inne, då det går upp för allmänheten, att staten har samma förpliktelse gentemot literaturen och konsten som t.ex. mot vetenskapen och dess utöfvare. Hvilken ståndpunkt skulle väl vetenskapen ha intagit här i norden om det icke funnits universitet, professorslöner – – om den icke i det hela taget åtnjutit det skydd, som all andlig verksamhet kräfver? Hvarför skola då skönliteraturens män alltid vara styfbarn? Hvarför skola just de vara dömda att i alla tider lefva som zigenare?
Urbanus.
Käre Urbanas!
Det skadar aldrig att upptaga denna fråga till dryftande. Tvärtom – den kan icke annat än vinna på att ses från alla möjliga synpunkter. Och naturligtvis har du rätt i alla dina skarpa anmärkningar mot Bernerconventionen. Men kan ståndpunkten: allt eller intet hållas?
Frågan är brännande här, ty vid innevarande riksdag kommer den att behandlas. Och det förslag, som framställes, går icke ut på Sveriges anslutning till Bernerkonventiouen. Det torde bli fråga om att, genom s. k. separatkonventioner, bereda svenska författare ett ännu mycket mindre effektivt skydd.
Hvad måste då närmaste följden bli för Sverige, daraf att Norge redan anslutit sig till konventionen och att Danmark följer exemplet? I all sin bristfällighet erbjuder dock denna konvention långt större skydd an separat-fördragen. En svensk författare, hvars arbeten vunnit någon framgång i grannländerna, skulle då tvingas till ett slags ideell emigration: han måste låta sina böcker utkomma t. ex. i Köpenhamn – samtidigt på danska och svenska. Ett danskt förläggarenamn på titelbladet gör honom ju delaktig af Bernerkonventionens skydd.
Låt vara att vinsten – praktiskt – blir obetydlig; ideellt är dock något vunnet därmed, att man har ett bestämdt internationellt fördrag att hålla sig till. Det förvirrade rättslöshetstillstånd, hvari vi för närvarande befinna oss, skulle åtminstone upphöra. En svensk skulle slippa att se sitt land skymfadt, då han slår upp en fransk bok och där på titelbladet finner det alltför vanliga tillkännagifvandet, hvarigenom "La Suède et La Norvège" ideligen utpekas som de mest beryktade bland literära fribytareländer. På den andliga odlingens område ha Sverige och Norge länge nog representerat detsamma som barbareskerna på det merkantila området.
Om du visste, hvilka makter som här i landet motarbeta anslutningen till Bernerkonventionen, skulle du nog också vara den förste att rösta för saken. Förläggare och tidningar draga vinst af oefterrättlighetstillståndet och önska därför – naturligt nog – ingen förändring. Förläggarne öfversvämma bokmarknaden med en mängd utländskt öfversättningskram, dåligt i sig själft och dåligt återgifvet. Härigenom depraveras den läsande allmänhetens smak; och den inhemska literaturen kämpar en hopplös kamp mot prisbilligheten och tarfligheten. Tidningarne behöfva rafflande ting for sina följetongafdelningar; som förhållandena nu äro, kunna de taga hvad dem lyster. Och de röfva, utan ringaste aktning för den ideella äganderätten. Ideligen ser man for att taga ett nära till hands liggande exempel, i den härvarande Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (som dock fordom hört till våra mest ansedda dagblad) berättelser och s. k. skizzer meddelade, däri den ursprunglige författarens namn är struket, medan öfversättaren satt sin signatur in i stället. Och många genomhederliga själar, som skulle uppröras af blotta tanken på stöld af en knappnål, finna det alldeles i sin ordning att sådant sker.
Naturligtvis – det är icke mästerverk, som behandlas så; det är icke författare med namn. Har författarens namn en smula klang, meddelar tidningen det gerna för reklamens skull, och den obskyre öfversättaren sätter med stolthet sin signatur under det stora namnet. Men hvarför skall författaren vara rättslös därför att han icke ar berömd? Det anses ju icke vara tillåtet att stjäla ifrån någon därför att han är fattig?
Du kan svara: mot sådant hjälper ingen literär konvention. Och det är sannt. Hufvudsaken ar att allmänhetens rättsmedvetande väckes. Men ett steg i den riktningen skulie åtminstone vara taget genom Sveriges anslutning till Bernerkonventionen. Någon rätt är bättre än ingen.
De utredningar, som föregått frågans framläggande för riksdagen, ha varit mycket grundliga och ha tagit lång tid. Det är betecknande, att själfva det initiativ, tack vare hvilket Norges anslutning till Bernerkonventionen numera är ett faktum, egentligen kom från Sverige; liksom den norska författareföreningen väl också kom till stånd genom en impuls från andra sidan kölen. I Norge går allting så fort!
Hemma i Sverige ha vederbörande hänvändt sig till en mängd korporationer sådana som Förläggareföreningen, Publicistklubben och Författareföreningen m. fl. med anhållan om uttalande i frågan. Förläggareföreningen afstyrkte. Inom Publicistklubben vägde meningarne för och emot temligen jämnt; utslaget fälldes af en del förläggare, som äro medlemmar af klubben. Det blef afstyrkände med – om jag mins rätt – tre rösters majoritet; men om ingen bokförläggare haft rösträtt i klubben, skulle utslaget ha blifvit tillstyrkande.
Detta ämne är mycket rikt, och är här ofvan långt ifrån uttömdt; när ] frågan kommer fram vid innevarande riksdag är tid att lemna en grundligare och mera allsidig utredning.
Vilden.
