Bref från Köpenhamn
Som bekant är Köpenhamn en teaterstad par excellence. Hela befolkningens andliga intresse koncentrerar sig omkring stadens teatrar. På studentens vindskammare, och i grönsaks- och mangelkällarne från Kristianshavn till Nörrebro – öfverallt talar man om skådespelare, om rollbesättningar och kulissintriger. Hvarje nytt teaterstycke, som uppföres, blir afhandladt med ett allvar, som vore uppförandet en världshistorisk tilldragelse. Och hvarje ung man eller ung dam, som uppenbarar sig på tiljornas sluttande plan, bärande ett bref på en silfverbricka, blir med ens en intressant personlighet, hvars möjligheter diskuteras, hvars nästa uppträdande motses med spänning och hvars lofvande fysionomi förväntansfullt stirrar oss till mötes från alla bokhandelsfönster.
Det är då naturligt, att det första bref, jag sänder Vilden från Köpenhamn, kommer att handla om den värld, som lefver och rör sig bakom sufflörluckan.
Vi ha nyss haft ett slående exempel på det öfverspända intresse hvarmed allt som hör till teatern omfattas. En af den kungliga teaterns mindre betydande aktörer, herr Jerndorff, firade nyligen 25:te årsdagen1 af sitt första offentliga uppträdande. Och just samma dag jubilerade en annan af våra storborgare, hvars namn väl också torde vara bekant i Sverige: bryggare Jacobsen2. Det kan nog sägas en hel del både för och mot den mannen. Men det kan icke bestridas, att han är en af vårt lands största och driftigaste fabriksidkare. Han är en human arbetsgifvare för hundratals män och kvinnor och har på många andra områden och på många sätt visat intresse och offervillighet för det allmänna. I ett land, hvars befolkning icke vore så hyperhistrionisk som den danska, borde väl den mannens jubileum snarare ha firats med hissade flaggor och hvirflande trummor, än en andrarangs skådespelare. Här skedde motsatsen. Medan tidningarne på jubileidagen helt kort omnämnde bryggaren i småartiklar med petit, offrade de hvar sin första sida på Thalias altare. Från alnslånga spalter böljade rökelsen högtidligt omkring skådespelarjubilarens bild. För nittionionde gången skrefs hans biografi, presenterades en lista öfver hans obetydligaste roller. Och särskildt andaktsfullt dröjde man vid det för nationen högst betydelsefulla ögonblick, då den unge herr Jerndorff bestämde sig för att uppgifva det medicinska studiet och helga sitt lif åt konsten.
Det ekonomiska resultatet af en skådespelares verksamhet är också icke att förakta. En populär skådespelare eller skådespelerska honoreras högre än en minister; till och med privatteatrarnes andrarangs herrar inkassera honorar, om hvilka en dansk författare eller bildande konstnär icke ens vågar drömma. Och vid Kongliga teatern fins det bevisligen konstnärer, som på ett år uppträda högst tio minuter, men som icke dess mindre ha större lön än en kontorsskrifvare med tolf timmars dagligt arbete. Under sådana förhållande kan man icke undra öfver, att kuliss-världen betraktas som det förlofvade land, mot ivilket så mången äregirig ynglings och lefnadslysten ungmös längtan drages.
Detta finge nu vara, om våra skådespelares konstnärliga prestationer stode i ett något så när rimligt förhållande till den popularitet de åtnjuta. Men så är icke fallet. År efter år har den konstnärliga nivån sänkts. Till och med i Kgl. Teatern – ja, oftast där – sitter man med en ohygglig förnimmelse af, att man ser ett sällskapsspektakel. Och det är just skådespelarnes öfverdrifna popularitet som visat sig ödesdiger för deras konst. Det är publikens omättliga teaterhunger, dess okritiska beundran för de sceniska afgudarne, som demoraliserat skådespelarne. De behöfva aldrig anstränga sig för att vinna bifall. Ack nej. Olaf Poulsen behöfver blott göra en grimace – strax genljuder teatersalongen af skratt; och om fru Hennings endast himlar med ögonen, komma näsdukarne i rörelse från golf till tak.
Dock – på en af stadens scener, på Dagmarteatern, har man under de senaste åren sett tecken till lif, varslande om en pånyttfödelse af den sceniska konsten. En skara af unga, verksamhetslystna, konstnärligt intresserade talanger ha samlats här, och arbeta på att skapa en scen, som erbjuder möjligheter för konstnärlig sträfvan. Och hittills har deras arbete krönts af framgång.
Här spårar man verkligen en sträfvan efter nya och stora uppgifter. Här tyckes man ha insett, att skådespelarekonsten måste dö af tvinsot, om den icke söker förnyelse och helsa hos den moderna litteraturen.
Här har man upptagit skådespel, som Kgl. teatern glömsk af sin plikt och till sin egen skada försummat att införlifva med sin repertoir. En hel del arbeten af den yngre författaregenerationen ha under de senaste åren gått öfver Dagmarteaterns scen, och följderna ha redan börjat visa sig. Den dramatiska diktningen i Danmark har ända till på sista tiden blott haft en enda betydande representant: Edvard Brandes; men nu har det plötsligt kommit lif i de yngre diktarnes dramatiska ådror3. Och det finns mer än en af dessa debuterande dramatici, som den svenska publiken skulle ha nöje af att stifta bekantskap med. Ett lustspel sådant som Stamherren af Jens Petersen4 eller ett kärleksdrama så själfullt som Antoinette af Poul Levin5 skulle säkerligen ha utsikt att slå igenom också på andra sidan sundet.
Äfven den utländska dramatiska litteraturen har under de senare åren kommit till heders på Dagmarteatern. Nyligen uppförde man där Gerhard Hauptmanns Väfvarne6. Detta teaterstycke har förskaffat sin författare Kejsar Wilhelms högsta onåd, och – som plåster – ett världsrykte och en förmögenhet. Deutsches theater i Berlin spelade det mer än 200 gånger för utsålda hus. Icke dess mindre är det som drama en temligen värdelös produkt. Här i Köpenhamn föll det också platt till marken. Det är ett groft tillyxad folk-skådespel; till på köpet temligen sentimentalt. En rad enformiga tablåer utan hufvudfigurer – kort sagdt ett af dessa tvifvelaktiga teaterstycken, i hvilka sceninstruktören spelar hufvudrollen i sällskap med statisterna. Dess betydelse ligger väl däri, att det upprullar en del kulturhistoriska bilder från århundradets midt; men sådant kan icke intressera utländingar på samma sätt som det intresserar tyskarne själfva.
Man har jemfört detta drama med Bjørnsons Over Evne7, andra delen. Men i själfva verket ha dessa två arbeten icke mycket gemensamt. Hauptmanns verk är resultat af ett nyktert tillbakablickande; Bjørnsons af en bekymrad blick mot framtiden.
Urbanus.
Käre Urbanus!
Jag helsar dig höfviskt och tackar dig för äran att få framföra detta alster af din eleganta penna!
Har man lefvat en tid i Köpenhamn, förstår man den stämning, som skapat ditt spirituella utfall mot histrionkulten8. Vi ha den också i vår hufvudstad, ehuru den där, Gud ske lof! ännu icke antagit så kolossala dimensioner.
Men, men …
Om du kände teaterförhållandena i Stockholm, skulle du nog i tankarne falla på knä för Olof Poulsen och fru Hennings.
Hvad bryggare Jacobsen beträffar, är han visst, som du säger, en human arbetsgifvare. Han bryggar dessutom ett ypperligt öl. Därför kunde man gärna ha hissat flaggorna när han jubilerade. (Ehuru det icke är fullt klart, om han jubilerade som bryggare eller som människa).
Men får han nu Julius Langes plats som direktör för skulpturafdelningen, kan han om 25 år fira ett nytt jubileum; och då bör han kanske anses någorlunda anständigt belönad för sina förtjänster.
För resten vore det kanske bäst om alla jubileer afskaffades. Utom för diktare och konungar!
Vilden.