Axel Lundegård til Henrik Pontoppidan
Sendt fra Sandefjord. 29. juli 1918

Ni båda klädde varandra

Sandefjord 29 Juli 1918

Käre gamle vän,

förra året, när jag låg här och badede gyttje-bad, läste jag en vacker dag i tidningarne om hyllningarne till din 60-årsdag. Jag tånkte då: Jag kommer post festum, men jag skriver i alla fall. Du vet hur det gick.

I år har jag tänkt: till 61-årsdagen skall jag i stället låta höra av mig. Nu är också den förbi, och jag sitter här i gyttjan och har inte skrivit!

Saken är den, att baden ta all min handlingskraft i anspråk. Inte heller blir man vidare kvick av gyttjan. Men en smula själsliv har man ju alltid ändå. Och alltsomoftast ha mina tankar sysslat med möjligheten att helt enkelt söka upp dig i sommar, slå mig ner med min hustru för en 14 dars tid i närheten av den hemlighetsfulla håla, där du efter Nobelprisutmärkelsen är dömd att hålla till för att undgå intervjuare och alla andra slag av andens tiggare.

Jag har nämligen ofta längtat efter att träffa dig ordentligt, som i gamla tider. Få tala ut om ditt och datt. Umgås med dig igen. Det är enda sättet för gamla vänner, som inte sett varandra på år och år och år, att ånyo komma i något slags beröring. Att snudda vid varandra, som senast i Tyringe, räcker inte.

Tiden rider fruktansvärt fort och var dag är full av under. Bland det allra utroligsta, jag upplevat, är att du och jag inte längre äro unga!

Ja, tiden rider fort – och nu har han ridit ifrån mina sommarplaner också. I början på nästa vecka vänder jag beskedligt näsan hemåt. Men jag har svårt att alldeles uppge planen på ett sammanträffande någongång och någonstans. Vad säger du? Kanske till hösten? I Sverige eller i Danmark?

Var det nu blir, kommer jag att göra dig samma fråga som Frederik VII gjorde Karl XV. "Maa jeg ta min Kone med?" Och naturligtvis är förutsättningen, att din fru är kry. Min hustru och jag äro alltför svaga för vad som är vackert, att inte sakna henne om hon inte vore med. Och för resten upptäckte vi redan för åtskilliga år sedan i Helsingör att Ni båda klädde varandra. Ja, det var bara ett livstecken! Hälsning och handslag från din tillgifne

Axel Lundegård