Axel Lundegård til Henrik Pontoppidan
Sendt fra Hörby. 5. januar 1893
fortsättning i en tredje roman
Hörby den 5 Jan. 1893.
Käre Signore Enrico.
Jag mottog i går ditt brefkort1 på retur från Stockholm, och jag tackar för dina goda önskningar. Af hela mitt hjärta önskar jeg dig "detsamme tilbage" – "ett rikt och godt och lyckligt nytt år". Att vi två unna hvarandra så mycken framgång och lycka som möjligt, är för mig ett axiom. Jag hoppas, det är så ock för dig!
2 Nu då jag har din adress, kan jag få tillfälle att tacka dig för "det forjættede Land", som Philipsen ordentligt skickat mig – under adress "Professor A. L." – dette kan inte vara annat än ett uttryck för hans aktning gentemot dig. Han kunde nemligen inte antage, att du kunde vara god vän med en människa utan titel. – – Jag anser det vara ett godt omen; och Frk. Haugsted jemte alla pensionatets damer komma att simma i lycksalighet, då "Berlingeren" meddelar din utnämning. Tänk – att ha bespisat en professor med frukost under så och så många måneder! Hvilken rekommendation 3 för Pensionatet!
Din bok har jag läst med mycket nöje – med alltför stort nöje för att kunna framställa en enda kritisk anmärkning. Som du vet existerar för mig endast två slags literatur: den som duger och den som inte duger. – – Hvad jag särskildt tycker om i din bok är skildringen af barnen. Det är så bra gjordt. Och man mins så väl den lille "gutten", när man slutat boken. Vidare är Hansine mycket intressant. Så knappt hon är skildrad, står hon helt klart; och höjdpunkten af denna knappa skildringskonst tycks du mig ha nått i slutscenen. Den är verkligt gripande.
4 Frk. Ragnhilds bekantskap har läsaren gjort i "Muld"; där förf. öfverraskade mig genom sin skarpblick för toilettens raffinement – som för alla öfriga goda sidor hos prost Tönnesens eleganta dotter. Man möter henne med nöje på nytt; och hon inger en hoppet om att både "Muld" och "Det forjättede Land" skola få sin fortsättning i en tredje roman, som bör bli det bästa Henrik Pontoppidan någonsin skrifvit. – Du slipper inte undan! Vi vänta en roman med titeln: "Lykkens Sommerfugl" eller något liknande. – Det är omöjligt att icke den unge patron och frk. Ragnhild träffas igen. Vår värld är så liten. Man träffas alltid. – Och då, min käre Emanuel? – –
Som du ser befinner jag 5 mig i Hörby – nergräfd, arbetande. Stå krafterna bi ämner jag skrifva två böcker i år, en till våren och en till hösten. Innan dess kan jag inte tänka på Italien. Man ska' vi träffas i Siena nästa Oktober? Eller i Venedig? – – Vi hoppas då kunna stanna ute ett år, innan vi slå oss till ro hemma. Du ser, att din varning för att slå rot – "den sikre Vej til Undergang"2 – slagit djupa rötter hos oss!
Jag hoppas du låter höra af dig ibland. Jag stannar nog här hela vintern och kanske en god del af sommaren också. Man är som begrafven, förstås. Det är frivilligt fängelse. Men man kan arbeta i fängelset.
Mina helsningar till Italien och allt hvad dina ögon och ditt hjärta fröjda sig åt där!
Din vän
Axel Lundegård
