Axel Lundegård til Henrik Pontoppidan
Sendt fra Stockholm. 18. februar 1928
Folkungagatan 146.
Stockholm 18 Febr. 1928.
Käre gamle vän,
Jag borde ha skrivit omedelbart efter det jag fått ditt förra brev. Min hustru bad mig gång på gång att inte uppeskjuta. Men jag uppsköt. Och nu är det för sent att genom dig nå henne, som gått bort, med de ord av tacksamhet, tillgivenhet och beundran, som i detta ögonblick bränna min hustru och mig på tungan.
Det betydar ingenting för den som är borta. Men det kunde kanske ha betytt någonting liknande en blek solglimt, som smugit in genom fönstret och nått den döendes hand som en kyss. 2 Hon skulle väl knappast ha kännt den annat än som den svagaste fläkt av värme ute från rymden. Men min hustru och jag känna det som en saknad, att vi inte fingo ge den.
Låt oss nu i stället båda få trycka din hand. Och hälsa barnen. Vad hjälper det hur lång tid man haft att berede sig på en älskad hustrus eller mors bortgång! Det känns inte mindre för den skull.
Eller för at bruka din egen bild: du har länge haft ont i ena lungan, du har varit förberedd på en operation. Vad hjälper det? När den store kirurgen äntligen kommer och skär ut lungan med sin lie, önskar du bara, att han i misshugg tagit ditt hjärta med. Och om också såret läks, är tomheten i 3 bröstet kvar.
Vi som kommit så nära gränsen, att vi så gott som alltid ha döden för ögonen, vi som diktet om honom och tro oss i inbillningen ha genomlevat allt – nu vi stå inför verkligheten känns det, som hade vi dittills ingenting vetat. Hur mycket man än har mist i livet, är döden ändå alltid en ny erfarenhet. Först när man ingenting mer har att mista, räcker man sin hand åt rövarn, som åt en gammal vän. Men då är man också själv resfärdig.
Nästa gång min hustru och jag komma till Danmark, resa vi också till Rörvig.
Jag har aldrig kännt din vänskap starkere än genom de två brev du skrev nu senast. Min hustru känner med mig för dig och barnen.
Din tillgivne
Axel Lundegård