Axel Lundegård til Henrik Pontoppidan
Sendt fra Arild. 13. juli 1927
din slitstarka vänskap
Arild i Skåne 13 Juli 1927
Käre gamle vän,
tack för ditt brev och mest för det du talar om dig och dina i den ton av självklar förtrolighet, som vittnar om, att du vet, hur uppriktigt min hustru och jag ta del i allt, som rör din fru och dig. Jag behöver då inte bruka många ord för att ge uttryck åt vårt deltagande. Och kanske bäst så. Att ingå på enskildheten vore att röra vid sår, som ännu inte ärrats. Men vår längtan att se din hustru och dig, att trycka era händer, har ingalunda blivit mindre efter ditt brev.
Med det flygtyg, som står mig till buds, nämligen inbillningskraften, ämnar jag ändå fara till Svendborg. Och min hustru följer med. Du kan föreställa dig att vi komma ridande på var sitt kvastskaft för att inte oroa dig med motordån. Men i tankarne tror jag inte jag nöjer mig med att trycka dina händer. Jag kommer att ta dig i famn och dunka dig i ryggen som vore du ännu ung och stark och tacka dig för din slitstarka vänskap, som jag hoppas skall hålla så länge jag lever. Och min hustru kommer att falla på knä vid din hustrus sjukbädd och kyssa henne på pannan som uttryck för bådas vår djupa tillgivenhet. Vad hon kommer att göra med dig, jubilaren, vet jag inte; men det skulle inte förvåna mig, om också hon toge dig i famn och dunkade dig i ryggen!
Vår hälsning til ungdomarna! Vår lyckönskan till er att Ni ha dem och till dem att de ha er!
Din tillgivne
Axel Lundegård