Axel Lundegård til Henrik Pontoppidan
Sendt fra Hamburg. 22. juli 1922

hjärtliga tack för inbjudningen

Hamburg 22 Juli 1922
Hotel Vier Jahreszeiten

Kära gamla vän,

ditt brev väckte ett minne hos mig. När du efter den genomgångna, svåra operationen låg på sjukhuset i København, fick jag se dig ett ögonblick. Jeg tror inte vi växlade många ord, men du gav mig till avsked ett handslag, som tog tyngden från mitt hjärta. Det gav mig en till visshet gränsande förnimmelse av, att det inte var sista gången vi sågo varandra i livet.

Så verkade nu ditt brev. Det gav mig mod och glädje. Naturligtvis tog jag det strax med mig ut på kliniken. Och när jag läste det högt var det som blommade hela det brokiga vimlet av 2 ängsblommor inne i sjukrummet. Också fågelsången hörde vi. Allt var som spelat på en gammal god violoncell och jag tror det gav den sjuka ett ögonblicks förnimmelse av solsken och tankefred.

Hon ber mig hälsa Er båda och tacka. Ännu har hon inte varit klädd, men doktorn tror att vi i slutet av nästa vecka kunna flytte henne hit till hotellet. Sen beror det på, när vi våga anträda resan hemåt. I varje fall ha vi tänkt lägga den över Jylland för att undvika längra sjöresor. Och vilken glädje det skulle vara för oss båda att få gästa Er på det vindomsusade Bredhöj, behöver jag inte säga. Men man måste ju ha litet krafter inte bara för att utöva, utan också för att mottaga gästfrihet. Och för oss är det kraftproblemet, allt hänger på. När det blir bestämt, vilken dag vi kunna resa, skall 3 jag skriva närmare därom. Men framför redan nu till din hustru och mottag själv vårt hjärtliga tack för inbjudningen, och säg hur mycket den glatt oss.

I dag ha vi litet sommar också i Hamborg. Och jag måste säga, att i detta vackra ljus ter sig förslaget om din Hamburgsresa ännu mer groteskt, än i den ovädersstämning, det formulerades! Jag gjorde ju vad jag kunde i mit förra brev för att framställa allt så lockande som möjligt. Men jag tror, att jag skulle ha blivit flat och bekymrad, om du nappet på kroken!

Dagerna flyga medan jag går min pendelgång mellan hotellet och kliniken. I morgon är det en månad sedan operationen ägda rum. Hur tiden gått, har jag ingen aning om.

Och tänk att fru Pontoppidan är 60 år! Ännu en bekräftelse på teorien, att tiden är något tillfälligt!

Nu måste pendeln åter sätta sig i rörelse. Än en gång tack till Er båda och – som sagt – jag skriver så snart vi få veta, när vi kunne resa.

Din gamle vän
Axel Lundegård