Axel Lundegård til Henrik Pontoppidan
Sendt fra Råsunda. 31. december 1921
tio år jag varit dömd till tystnad
Råsunda Nyårsafton 1921.
Käre gamle vän,
först och främst hjärtligt tack till din fru och dig för den vänliga hälsningen. Om den också kom litet post festum, var den till gengäld så mycket varmare. Hele dagen efter det jag fått ditt brev gick jag omkring och kände din lagerkrans kring mitt grånande huvud, aldeles som gubben Ibsen efter hedersdoktorspromotionen i Upsala 1877, till stor förvåning för promotionskamraten Oscar Dickson, stövlade omkring på gatorna i ungdomsstaden utan annan huvudbonad än ovan nämnde sinnebild.
2 Du har alldeles rätt i allt vad du sägar om medelvägens vanskligheter i brevväxlingen mellan gamla vänner. Och det värsta är, att samma dilemma uppenbarar sig, när man råkas personligen efter många år. Men det hindrar inte, att min hustru och jag mycket ofta tala om, hur trevligt det skulle vara att förverkliga den gamla planen om någon tids samvaro på utländsk botten med din fru och dig. Nu fundera vi på att fara till Wiesbaden i slutet av Januari. Och naturligtvis inbillar jag mig, att en Wiesbaden-kur skulle vara bästa botemedlet för din ansiktsvärk, liksomför min hustrus reumatiska lidanden, som på sistone varit svåra. Man tror så lätt vad man vill tro. Tänk om vi kunde göra sällskap! Vad säga Ni därom? Det skulle onekligen vara en stimulerande – kanske rentav avgörande – faktor för oss, om det kunde gå i lås. Men även om du krossar mina illusioner, 3 och vi ändå skulle komma i väg, ha vi tänkt uppenbara oss i Overgaten neden Vandet för att möjligen tillgripa den sista uttväg som i slika fall återstår, nämligen enlevering. Håll Er alltså beredda! –
En sådan högtid som julen i år varit för din fru och dig. Man behöver inte själv ha barn och barnbarn för att fatta er glädje. Av sådan avbrott i arbetstakten har man bara gott. Och jag tvivlar inte på, att du kommer att ta fatt igen med friska krafter, när din son Brasilianaren rest.
Vad mig beträffer börjar det kännas som kunde också jag nu kanske börja arbeta igen. De tio år jag varit dömd till tystnad har mycket väckt fram, som jag saknat kraft att lyfta i dagen. Nu känns det som kunde jag med någon utsikt till framgång våga försöket. Men jag vet, det blir svårt. Det blir som att 4 åter lära sig gå och stå. Det blir att brottas med många svårigheter som själva handlaget förr gjorde lättare att övervinna. Och så tror jag till på köpet, att min så länge återhållne längtan efter att åstadkomma något som duger, kommer att verka hämmande. Och kanske brister kraften. Det krävs så mycket ihärdigt arbete bara för att lyfta i dagen vad man känner och tror på – och att frigöra det från allt slagg. –
Det är nyårsafton idag. Låt oss önska varandra allt gott för det kommande året. Tack för gamla tider. Och måtte vi råkas någon gång under de år som återstå os – – – Här dyker drömman om Wiesbaden åter upp och jag blir allt mer tvärsäker på, att Wiesbaden är just vad du behöver! Få si!
Varma hälsninger från min hustru till er båda.
Din tillgivne
Axel Lundegård
