Axel Lundegård til Henrik Pontoppidan
Sendt fra Råsunda. 24. november 1920

de stora orden och de höga fjällen

Råsunda 24 Nov. 1920.

Käre gamle vän,

min hustru ligger i rummet näst intill og läser Hans Kvast – jag hör henne gång på gång skratta hjärtligt och när jag titter in till henne, finner hon ständigt nya uttryck för sin betagenhet. Också när hon strax förut läste "En vinterrejse" hörde jag henne ständigt porla av belåtenhet. Hon beundrar din kvickhet och din mänsklighet – sista ordet tagit i sin mest vidsträckta bemärkelse, inclusive värme, måttfullhet och kultur. Nu har jag också själv läst boken och istämmer i allt. Det är hög och frisk luft, som slår mot oss och det tycks mig som hade din stil aldrig varit dig en lydigare tjänare. Den är mönstergill i sin ordknappa styrka, luttrad från alla oväsentligheter. Den lilla bokens anda är mig också i högsta grad sympatisk. En bok som vill något är i dessa tider en sällsynt fågel. Och jag har varit i Norge tillräckligt de senaste åren för att förstå både dina känslor (de ha också tidigare glimtat fram i din dikt!) och varför du get dem uttryck. För eller senare kommer säkert dansk-känslan att resa sig mot Selv-nok-andan och den därmed följande oviljan mot allt danskt, som f.n. är ett av Per Gynts mest i ögonen fallande karaktersdrag. Att denna Norsk-norskhet med alla sina överdrifter och olater ändå måste betraktas som ett led i folkets utveckling, är en sak för sig. Vad du vänder dig mot är ju egentligen bara ditt eget folks undfallenhet och brist på självkänsla gent emot de stora orden och de höga fjällen. Däri har du tvivelsutan rätt, vad än både norrmännen och dina egna landsmän må säga därom. Du har sagt din mening utan överord, med en varm och vacker grundton av sanningskärlek och rättskänsla. Det är påfallande för envar, som dömer utan förutfattade meningar. Den bild du fått fram av den norska andan sådan den tog gestalt i Björnson är en etsning gjord av en mästare.

En gång jeg var i Norge fäll mig den artikel av Wergeland, du syfter på, händelsevis i händerna. Och jag fick mig ett välgörande skratt över den begåvade kraftkarlens 2 brist på kritik. Eller rättare sagt, jag tänkte ungefär som så: Det finns ingen som kan vara större idiot än en snillrik skald! När jag läste din framställning, log jag mycket hjärtligare. I grund och botten äro vi alla barn. Och en diktare är ett stort barn.

Summa summarum: tack. Din boksändning kunde inte ha kommit till oss vid lämpligare tidpunkt. Min hustru ligger till sängs sedan några dagar. Ingenting särskilt. Bara det, att hon är utsliten av livets vedermödor. Altså både andligen och kropsligen nedslagen. Och jag är inte stort bättre. Men detta är också årets värsta tid för mig. Jag längter efter att utvandra. Att bo i Italien är nu ren affär. 5000 kr. bli 25000 lire! Också är var trappuppgång i Rom belamrad med en svensk.

Ja, tänk om vi någon gång kunde sätta vår gamla plan i verket att träffas utomlands! Jag skulle inte heller ha något emot att leva mina sista år i ett hälsosammare klimat. Californien lär vara ljuvligt.

Men tillsvidare äro vi bofasta i Råsunda. Har man lyckats få tak över huvudet, i dessa tider, kan man ju inte lättsinnigt avhända sig en sådan oerhörd fördel, även om dyrtiden lockar till tältliv.

Så vitt jag kan förstå har ett brev från dig till mig gått förlorat. Att din fru förra vintern genomgått en stor operation har ingen av oss vetat. Jag skrev dig för resten ett brev förra vintern; men det har du kanske inte heller fått.

Min hjälp till fröken Ljungberg inskränkar sig till att jag tittade genom de första Lykke-Per-banden i korrektur. Men sen behövde hon ingen mästare. Hon är en intelligent och kunnig översättarinna. Av lyriken i Magister Glob har jag också bara den ena lilla dikten på mitt samvete. Men den behövde totas till litet fiffigare än i hennes första utkast.

Nu önska min hustru och jag dig och din fru en god jul med den hemkomna Brasiliefararen. Om det blir till något med våra resplaner, skall jag nog underrätta. Och sedan kunna vi hålla muntligt krigsråd i Köbenhavn.

Din tillgivne
Axel Lundegård