Axel Lundegård til Henrik Pontoppidan
Sendt fra Råsunda. 24. september 1918
Minnet av smärtan alltid kvar
Råsunda 24 Sept. 1918
Min käre gamle vän,
tack för ditt brev. Det fann mig i samma fördömelse, som du var i när du fick mitt. Jag kommer visst att efter de många årens tystnad ge från mig ett livstecken i höst. Hör och baxna! Det är visserligen bara fråga om en diktsamling med en hel del gammalt gods – och det blir kanske missfall! – Men jag känner mig i alla fall som en vitterhetens Sara.
Denna gamla galanta tjusades omedelbart av locktonerna i ditt brev. Ja, hon kände sig utomordentligt uppiggad, tacksam och varm om hjärtat vid tanken på att det ännu fanns en människa i världen, som vinkade henne ut på ungdomsäventyr! Men hon kunde ju inte komma från, att hon var på det viset – –
2 Nu måste jag mellertid skriva och säga, att vår indiansummer måste uppskjutas. Det betyder ingalunda att jag uppger hoppet. Nu då din fru är kryare, har ju horisonten klarnat för dig. Och det förefaller så mycket lättare att förverkliga den gamla planen om någon tids umgänge, som jag är övertygad om, att våra fruar skulle trivas med varandra, inte bara med oss. Återstår att finne lämplig miljö. Den strängt vegetariska kosten på Råstrup Kursted skulle visst inte ha avskräckt mig, som sedan ett år tillbaka uteslutande lever av Nebukadnezars kungliga kost. Men i tider, då allt är så osäkert som det är nu, kan det ju också hända, att vädrets makter, i likhet med bolsjevikarna, snyta oss för vårt tillgodohavande, det stycke sommar som vi otvivelaktigt ha att fordra. Och i så fall är det bättre att bo i ett hus med värmeledning. Få si nu vi inte med tiden kunna hitta något i den vägen, som passar alla parter. Jag har hört talas om att där i närheten av Helsingör skall finnas 3 någonting som heter Montebello. Namnet minner visserligen mest om ett spelhelvete, men det lär vara ett himmelrike för hälsovård.
När gamla vänner sällan eller aldrig träffas, bli de småningom mer eller mindre främmande för varandra. Ändå kan den gamla förtroligheten finnas på bottnen. Men den kan aldrig vidmakthållas genom brevväxling. Allraminst av genus irritabile vatum1. Ett handslag, ett tonfall, en blick kunna säga vad inga brev förmå uttrycka. I ett brev saknas alltid den omedelbara växelverkan, den ömsesidiga värmeutstrålning, som gör ett meningsutbyte mellan vänner fruktbärande, även om deras meningar brytas. Alle ord bli hårdare när de präntas än när de bäras fram av en levande stämma och ledsagas av ett minspel, som förklarar. Därför kunna vänner såra varandra med skrivna ord, som aldrig skulle väckt minsta misstämning om de fällts i förtroligt samtal ansikte mot ansikte. Och vänner som skicka varandra böcker äro dubbelt utsatta. En författare som nyss gett ut en bok, är ju nämligen den känsligsta 4 varelse som trampar jordens yta. Och det hjälper inte, att han vet det själv och kan med huvudet bortförklara allt som gjort honom ont. Minnet av smärtan sitter alltid kvar – för våra nerver likna judarne däri, att de aldrig glömma.
Jag önskar att jag i detta nu hade dig här i mitt tysta arbetsrum! Min hustru är inte hemma, hun for för snart 14 dar sen till Grenna i anledning av att en gammal god vän till oss båda gått bort. Mats Stolpe hette han. Han var 85 år och dog i spanska sjukan. – Vår tjänarinna har frikväll och är inne i stan. Så jag är ensam i huset. Därför har mitt brev blivit långt. Det har just varit som att sitta och språka med dig fordomdags. När man är ung, har man så gott om tid, fast man hinner med så mycket. Om du vore här och vi språkade bort natten, skulle jag kanske ännu kunna inbilla mig att vi båda vore 30 år yngre och bodde hos fröken Haugsted.
Lycka till med din nya bok! Och hälsa din hustru hjärtligt.
Din tillgivne
Axel Lundegård
