Axel Lundegård til Henrik Pontoppidan
Sendt fra Tyringe. 6. oktober 1915
vägen oss emellan inte så lång
Tyringe 6 Okt. 1915.
Käre gamle vän,
tack för ditt bref! Om jag kunnat påskynda min resa hit för att få se åtminstone en skymt af dig, hade jag gjort det. Nu bar det så ille till, att jag gick miste om den glädjen. Men vägen oss emellan är ju inte så lång. Vi stanna troligen hela vintern här. Och jag hoppas du skall dragas hit som af ett gummiband så snart du slutat ditt arbete. Du vet af egen erfarenhet, hur härlig luften är öfver Tyringe skogsbevuxna sandbackar, du vet hvad sanatoriet har att bjuda på och kan bäst bedöma, 2 huruvida någon tids vistelse här skulle passa också din hustru, när hon nu snart blir så pass kry att hon tål den lilla resan hitöfver. Och ett är visst, nämligen att Ni båda här bli mottagne med de största sympatin af hela den lilla värld, du känner. Sådan är nämligen din fröjd. Hos Anna i badet har du nästan slagit mig ur brädet, ehuru du inte ens tagit tiondedelen så många bad, som jag. Om du varit lika hjälplös som jag – så att hon fått lyfta dig som ett barn ur badkaret – hade jag varit förlorad!
Därmed äro vi inne på kapitlet om min sjukdom. Men om de onda dagarne, som vi båda haft genomkämpa, skola vi talas vid när vi 3 åter sitte förtroligt samman. För min del kan jag inte säga annat, än att lifvet hittills, stort sedt, tagit ganska mildt på stoftklumpen, hvaraf mitt beläte skulle bildas. Det värsta för mig har varit, att min hustru fått lida mest. Jag sakner sålunde inte alla förutsättningar att förstå hvad du på sistens genomlefvat. Och jag önskar af allt mitt hjärta, att hälsan nu är på väg. Må alla lifvets goda makter hjälpa din hustru att öfvervinne sin sjukdom. Det hoppas jag är den gåfva lyckens gudinna närmest har i beredskap åt dig. –
När jag kom hit till Tyringe förra året dagen efter annandag jul kunde jag hvarken gå eller stå, sitta eller ligga – det fäll mig därför inte ens in att gripa till pennen och underrätta 4 dig om, hur nära Tyringe låg Snekkersten. Jag tänkte vecka efter vecka, månad efter månad – snart blir jag kry, kommer på fötter igen, och då resar jag til Snekkersten och öfverrasker. Däraf blef intet och så kom det till, att du själf en vacker dag upptäckte Tyringe.
Men nu säger jeg dig: längre än tills du har slutat boken din, får du inte vara i fred. Kommer inte Mohamed då till bärget (= Tyringe) kommer bärget till Mohammed.
Vi har så ofta talt om att slå oss ner i utlandet samman. Nu då utlandet ligger alldeles inpå våra egne dörrar, böra vi inte försumma tillfället.
Hjärtlig hälsning till er båda från min hustru och din tillgifne
Axel Lundegård
