Axel Lundegård til Henrik Pontoppidan
Sendt fra Grenna. 8. november 1912
kom hit på några veckor
Grenna 8 Nov. 1912
Käre gamle vän,
Jag känner mig allt sedan ditt nyårsbref 1911 från Lofoten som din gäldenär, men i det brefvet gaf du för resten också förklaringen hvarför jag aldrig kommit mig för att svara. Man vågar slutligen icke ens första resan genom öknen med det tunga bagage af obesvarade frågor man i årens lopp har samlat. Man måste ha tid på sig till en lång utsväfning – och man får aldrig tid. Man uppskjuter – och dag från dag känns det omöjligare att skrifva – – bara för det man har för mycket på hjärtat.
Ja, det hjälper inte ens, att man 2 har en hustru, som ständigt minner en om att "skrifva till Toppidanus" (Toppidanus är ditt smeknamn i Grenna; en vis liten fru är svag för latinska ändelser!)
Denna samma lilla fru, som sällan är riktigt kry och de senaste veckorna varit klenare än vanligt, har för resten särskildt haft Toppidanus i tankarne de senaste dagarne – och du antyder blygsamt att hon skulle ha glömt din existens!
Och hör nu hvad hon och jag kommit öfverens om. (Hon är nu kryare!) Jo, hvad tjänar det till att Toppidanus ligger nere i Freiburg och väntar på att hans kvinnfolk få bostaden i ordning? Hvarför kan icke Toppidanus 3 tillbringa väntetiden i Grenna?
Vi bo kvar. Vi ha flyttat. Vi ha ett gästrum med gröna tapeter och utsikt öfver Grenna torg och Vettern. Det är närt till mitt arbetsrum. Du får vara i fred så mycket du vill därinne. När du har lust att odla värdfolket, kommer du in och sätter dig vid den öppna spiseln i hallen (d.v.s. matvrån). Vi ska gå långa vandringar uppåt bärgen och språkas vid.
Jag har nämligen också åtskilligt att säga dig. Bland annat har jag en plan, som kanske kan bli af någon betydelse för dina arbetens spridning i Sverige, men hvarom jag först skulle vilja tala litet med förf. själf.
Grip alltså nu tillfället i de fladdrande lockarne och kom hit på några veckor. Det passer för ögonblicket bättre än det kanske kommer att passe på dag och år. Jag är icke – som eljes oftast vid denhär tiden på året – under isen af öfveransträngning. Jag har intet nytt arbete att sota för – ligger så att säga inte med pantalongerne neddragna öfver baken, väntande på samtidens tack för min diktning. Jag har ingenting i bokväg begått annat än utgifningen af mina historiska romaner i Nordiska Förlagets Standardserie. För första gången på femton år motser jag årets mörkaste tid utan ångest.
Kom alltså och pröfva på om vi som goda svenska patrioter ha svårt att finna oss i din danskhet!
Hälsning från oss båda till din hustru.
Din tillgifne
Axel Lundegård