Axel Lundegård til Edvard Brandes
Sendt fra Norra Hamngatan 6, Göteborg. 11. januar 1896
Ni har icke längre något program
Göteborg (Norra Hamngatan 6)
den 11 Jan. 1896
Käre Edv. Brandes.
Tack för brefvet, som var mig en vida angenämare lektyr än recensionen. Era bref ha åtminstone alltid en aktningsfull ton – hvilket knappast kan sägas om det Ni skrifver offentligen om mig och mina arbeten.
Jag har aldrig förr yttrat ett ord till Er i det ämne, ehuru jag ofta harmats öfver tonen i allt hvad Ni anser Er böra säga mig inför publiken. Jag anser t.ex. ännu, att Ni i er anmälan af "Prometheus" gjort Er skyldig till anspelningar, som ingen gentleman framställer med berådt mod och som jag i första ögonblickets hetta – om vi båda varit i Frankrike – måhända skulle ha besvarat med en vädjan till ert personliga mod. Om också alla andra människor trodde, att jag i det arbetet velat rikta ett hugg mot Georg Brandes personligen, 2 borde Ni åtminstone icke ha trott det. Ni borde veta, att: om jag velat angripa er bror personligen, skulle jag haft helt andra och skarpare vapen1 til mitt förfogande. Ni borde också veta, att jag i så fall skulle haft hela den danska presse till mitt förfogande.
Men nog härom! Många vindar ha blåst sedan dess, och hur de än blåst, alltid har min gamla tillgifvenhet för Er tagit öfverhand. Det finns inom mig – fast Ni synbarligen icke förstår det – en blödhjärtad trofasthet mot de människor, som jag en gång respekterat och värderat. Min hud har dessutom blifvit så barkad för s.k. kritik, att jag numera hvarken känner smekningar eller hugg.
För resten har jag alltid haft en djup och stark förnimmelse af, at det finns en Nemesis för kritici så väl som för andra dödliga och odödliga.En kritiker kan icke år efter år höja till himmelns sky arbeten, som strängt taget icke höra till literaturen, utan att hans auktoritet så småningom tager skada däraf. När Ni kommer tillbake till København, skall Ni själf märke, att den tid är förbi, då Ni med några penndrag kunde skapa en literär opinion.
Ni tror mig väl knappast, då jag säger, 3 att detta gör mig ondt? Ehuru jag måste medgifva, att det öde, som drabbat Er, är lika logiskt nödvändigt som det: att en vågarm långsomt synker, då sandskorn efter sandskorn ideligen falla i samma skål.
Jag har alltid funnit det helt naturligt, att Ni offentligen yttrat Er om mina arbeten med all möjlig reservation. Just detta gaf mig en välgörande förnimmelse af frihet – och jag behöfde den, ty jag kände, at min utveckling förr eller senare skulle ställa mig i opposition mot de teorier, Ni förfäktar. Dessutom visade erfarenheten – ej minst från Politikens literaturafdelning – att vänkritik ingenting betyder i längden för ett literärt arbetes framgång: den enda framgång som är något värd, vinnes under motstånd – till trots för allt.
Men icke anade jag då, att också er egen utveckling med tiden skulle föra Er långt på sidan om ert eget program och att Ni skulle komma att förfäkta teorier, som ni icke själf tror på. Så är det emellertid nu. Eller rättare sagdt: Ni har icke längre något program och det är detta som gör era omdömen så vacklande. Som kritiker representerar Ni numera endast: en blind välvilja för personliga vänner (Nansen m.fl.) och en blind beundran för allmänt erkända storheter (Ibsen, Björnson, Lie). I sistnämda fall gör Ni slaftjänst åt den allmänna opinionen, i förstnämda tager Ni revanche genom att kämpa mot den. I intet fall verker Ni öfvertygande 4 – ty Ni har ingen literär öfvertygelse. Ni har på sätt och vis kommit jenseits von Guten und Bösen. Ni kan icke – literärt – skilja mellan ondt och godt. Därför har Ni nu en så stor vördnad för auktoriteter att Ni ofta gör er till kritisk tolk för hela världens meningar; och när det gamla frihetsblodet några gång måste koka öfver, blir det hjärtat som löper bort med det kritiska förståndet.
Gentemot mig, som icke har den förmånen att räknas till era allra intimaste vänner, tager sig er inneboende osäkerhet ett annat uttryck. Ni känner vänligt, därför är tonen i era bref älskvärd, men då jag tyvärr icke hör till de oomtvistade storheterna anser Ni Er skyldig er egen kritiska auktoritet att reservera Er mot mina arbeten i era recensioner; och som Ni ingenting har att anmärka i sak, tror Ni Er bäst fullgöra era recensensplikter genom att använda en öfverlägsen och försmädlig ton.
Jag har i det längsta försökt blunda för detta. Jeg vil icke låta den välsignade författareömtåligheten bestämma öfver mitt personliga√ förhållande till en man, som jag personligen värderar. Och det är så förtvifladt banalt at sluta sig till raden af alla de andra, som vändt Er ryggen efter ett – måhända förfluget, måhända icke så illa menadt – fast hårdt klingande ord.
[afslutning mangler]
