En skånsk diktare och en dansk kritiker

Ett trettiotal brev i mitt arkiv med diktaren Axel Lundegårds fina, nästan prudentliga piktur på kuverten levandegör bilden av den skånske diktaren, Ernst Ahlgrens vän, den fina, försynta människan Axel Lundegård. Tjugo år ha snart försvunnit sedan jag såg honom första gången en nattlig timme i hans hem i Stockholm. Han öppnade dörren för min ringning. Där stod han i sin karmosinröda nattrock – Röde prinsens fader – med det vackra, snövita håret i fritt fall inramande den höga pannan. De grå, på en gång skarpt iakttagande, vemodiga och vänliga ögonen fixerade besökaren.

Efter detta nattliga samtal följde många andra, särskilt under den tid då Lundegård tjänstgjorde som Författarföreningens ordförande. Med vilken älskvärd urbanitet ledde han icke alltid förhandlingarna mellan dessa ofta så stridbara och häftiga naturer, som drabbade samman decenniet efter världskriget! Den vördnadsvärda gestalten ingav respekt och det skånskt lugna, eftertänksamma talet göt mer än en gång olja på de upprörda vågorna – vare sig dessa svallade på offentliga sammankomster eller i privata diskussioner. När litteraturens unga garde pockande stormade an med sina krav, sina önskemål, sina ofta bryskt formulerade villkor, kanske Röde prinsen mindes de ord, som han, nästan en människoålder tidigare, under sin Sturm- und 150 Drangtid, låtit Max von Rosenberg formulera i romanen Röde prinsen: "– – – det blir icke min lott att uträtta allt detta. Jag är blott en ropandes röst i öknen. Efter mig kommer den, som är starkare än jag – det är den ungdom, som nu växer upp".

Den Axel Lundegård som talar ur de i min ägo befintliga breven ar en helt annan man än den, som den gången verkade som Svenska författarföreningens ordförande. De äro samtliga riktade till författaren och kritikern Edvard Brandes och ge uttryck åt den unge Lundegårds syn på egna verk och den samtida kritiken i Sverige. De tolka hans stora tacksamhet mot vad han erhållit av hjälp och förståelse av Danmarks litterära män, främst av bröderna Brandes. Dessa brev ge en bild av åttiotalets genombrott ur en skånsk diktares synvinkel. Breven omspänna en period av tio år, begynnande den 6 oktober 1885 med den 6 oktober 1895 som sista datum. Det första brevet slutar tämligen formellt med "Eder förbundne", men redan i nästa (besvarade?) heter det mera personligt "aktningsfullt och tillgifnast". Det är skrivet den 31 maj 1887 från Hörby. För säkerhets skull har avsändaren inom parentes tillfogat Skåne för att lokalisera mottagaren. Det gäller den omarbetade upplagan av Final, vilken Lundegård ville att direktör Hunderup skulle uppföra på Casino, helst med fröken Aalberg som gäst. Lundegård vill själv utföra översättningen till danska och skriver därom till Hunderup: "Angående min kapacitet därtill tror jag nog, att dr Edvard Brandes kan lämna Eder tillförlitliga upplysningar, liksom om min person i öfrigt". Han fortsätter till Brandes: "Hur det kommer att aflöpa vet man ju inte. Det är bara 'et blindt Greb i Lykkens store Pose'. 151 Men man måste ju försöka hålla sig framme. Det är en konst som jag annars inte just är styf i. – – –" Hur starkt den svenske författaren redan kände samhörigheten med Danmark framgår av slutraden, där det heter: "Jag vet inte – men det förefaller mig redan som om jag hade mina rötter där (= Köpenhamn), och icke i mitt 'älskade fädernesland'!"

Lundegård drömmer detta år (30.8-87) om att skapa ett forum för den litterära vänstern i Sverige. Men utsikterna äro små:

"Det fins ingen sammanhållning, ingen energi. Det förefaller Er naturligtvis löjligt, när det gäller en sådan bagatell som ett litet veckoblad. Men det behofs en smula samarbete också för att åstadkomma det. Jag kan för egen del absolut ingenting uträtta. Jag har redan börjat bli främmande för förhållandena uppe i Stockholm och jag känner själf mer och mer att jag har mina rötter hinsides sundet. Men det plågar och irriterar mig att se, hur de därhemma fördärfva saken, fördärfva sig själfva genom sin lojhet.

Märker då ingen af dem, att det för dem snart nog gäller vara eller icke vara. Geijerstam kunde göra det, om han ville. Ännu har han så pass mycket kvar af det författar-anseende han så tidigt vann, att hans namn kunde förmå en eller annan att sätta det behöfliga kapitalet in. Men han funderar på saken och gör sig ingen hast. Och dock är han den, för hvilken det gäller aldra mäst; ty han blir själf det första offret. Han kom i den rätta stunden och vann sitt namn nästan med ens – med en liten ungdomlig bok. Och han har sedan njutit anseende som 'det unga Sveriges' främsta man – näst Strindberg, förstås, men han räknas i allmänhet inte 152 med. Jag tror inte han har nog talang att försvara den platsen genom sin konstnärliga produktion. Hans stil är inte någon stil och han är ingen psykolog. Men som en initiativets man skulle han kunna hålla sig uppe, ifall han nu grepe tillfället i flykten. Om ett år är det kanske redan för sent."

Uttalandet är av intresse dels emedan det vittnar om hur angelägen Lundegård är att visa sig som en radikalismens (bröderna Brandes') man, dels hur skeptiskt och klart han redan såg på Geijerstam och hans insats. I fortsättningen kommer brevförfattaren in på sin vän och kollega Ola Hansson, som har "ett manuskript dansande mellan Stockholmsförläggarna – ur hand i hand". Det gäller "Sensitiva amorosa", om vilken Lundegård utlåter sig på följande sätt: "– – – handlar om en ung man som går och håller flirtation och är sentimental. Så har jag hört. Jag misstänker att det är en studie à la Bourget – sentimental dekadencepoesi, utan livskraft och friskhet. Det är synd på en sådan lyrisk begåvning och ett sådant formsinne, att det skall sjukna bort i beundran för sina fel – grinadt ihjäl af den råa hopen".

Mera aktning hyser Röde prinsen för Tor Hedberg: "Jag tar för gifvet att han arbetar. Han blir en af de siste som stå upprätt, sedan reaktionens lie mejat ner de andre. Han är uteslutande författare – ger sig inte af med opposition och slikt." –

Med året 1889 har bekantskapen mellan Axel Lundegård och Edvard Brandes och dennes hustru utvecklat sig till vänskap. Svensken gör denna vår en resa i Tyskland (Berlin, Dresden) men längtar hem till sina danska vänner. Från Stockholm avlåter han på hösten en skrivelse 153 (22.11), där han behandlar personliga förhållanden. Brevet är både surt och ironiskt. Lundegård ironiserar över den s.k. "livsglädjen" ("I Stockholm är – som sagdt – allt trist") och Herman Bang, som blivit i misshumör över att "Tine" inte blivit den succés som han väntat. Ryktet förtäljer att denne nu skall fara till Japan: "Jag säger: lycklig resa, lille Herman! Gör han icke lycka i Japan, så fins det ingen rättvisa under solen."

Lundegård synes denna tid varit ganska disharmonisk och i tvivelsmål om sin värld och sitt arbete. Han var aven sysselsatt med att ordna Ernst Ahlgrens papper och brev till en självbiografi, som skulle bli en bok på cirka 400 sidor. Han skulle även fullborda Den bergtagna. Arbetet tynger honom: "När jag gjort undan detta skall jag draga ett andedrag af lättnad. Och packa min kappsäck." Fortsättningen av brevet ger en bild av de skiftande stämningar, som denna tid behärskade brevskrivaren. Det heter:

"Jag begriper inte hur de andre känna det, men jag lider, våndas under min maktlöshet. Det pinar mig så jag kan förgås… jag ser hur allt går tillbaka, chancerna förloras, dag från dag; dumheten och hyckleriet vinna terräng och allt hvad jag tycker är godt trampas ner – – – och ingen lyfter en finger för att rädda det.

Sjelf kan jag inte – ännu. Jag vågar inte utsätta mig för ett fiasko. Det är med mig som med en läkare, hvars hustru eller älskarinna, eller far eller mor ligger för döden. Han vågar icke lita på sin egen skicklighet; han måste konsultera andra läkare – – – men jag har ingen att rådgöra med.

154 Det fins ingen ungdom häruppe; icke en! Det är det sorgliga. Det fins intet att arbeta med, arbeta för, uppfostra, lära. När vi tänka på förhållandena i Danmark vattnas det oss i munnen. Jag underlåter aldrig att i sällskap draga fram ljuspunkterna i er tillvaro dernera. 'Ja', säger man så, 'det tror jag! Med män som Georg och Edvard Brandes!' Se, man förstår inte att Ni också ha varit unga och maktlösa en gång. Man ser er alltid färdiga, som om Ni, liksom Pallas Athene, rustade intill tänderna sprungit fram ur tidsgudens hufvud. Och man tycker det är så tröstlöst att vi inte ha ett par sådana herrar, fixa och färdiga, alldeles från början.

Och man begriper inte, att om de än funnos skulle det vara till ringa glädje – i början. Ty hvad som först och främst måste finnas är ett publikum, som förstår; och det ha vi icke här. År efter år ha tidningarne arbetat på publikens fördummande; ingen vet i Sveriges land hvad stil är, ingen skulle förstå en artikel af Hörup; hela den stora, intelligenta publik, som Ni på två år uppfostrade till att med fint öra uppfatta hvarje själfull vändning af de pennor, som skrefvo Politiken upp – den saknas här. Det är den vi skulle börja på att upparbeta. Det är alla bildade och själshonetta menniskor som vi skulle samla till en opinion, stark nog att skratta den pösande dumheten ihjäl. Men hur skall man kunna göra det? Hvar äro de, som skola göra det: hvar fins maken till det klöfverblad, som bar Politiken uppe under dess första ar? Hvar finns ungherrar med gry som Esmann och Nansen? – Hvad ha vi? Strindberg – obrukbar – Geijerstam, en ärlig vilja, men smått skuren och med en stil som påminner om 155 hvad en tändsticka förmår åstadkomma i ett barns hand. Levertin – som dör, likt allt, som duger; Hedberg – icke spår af journalist; Heidenstam – alltför förnäm att sänka sig till journalistnivå; Ola Hansson – som gift sig in i Das grosse Vaterlands literatur – – –".

De erkännsamma orden om bröderna Brandes' verksamhet voro förvisso inte endast en artighets- och tacksamhetsåtgärd från Lundegårds sida. De flesta svenska författare, framför allt av radikal läggning, ha erkänt sin tacksamhetsskuld till de båda kritikerna. I ett brev från Bozen (8.4-89) hade Lundegård tolkat sina känslor till kritikern Edvard Brandes.

"Att ni är sträng i ert bedömande är jag glad åt. Det bevisar att Ni dömer efter högsta konstnärliga måttstock. Men tycken och smak äro så olika här i verlden. Björnson proklamerar Kiellands 'Professoren' som ett epokgörande literärt verk – och Ni – ja, Ni bara ler ert fina satiriska leende. Naturligtvis, jag tror att Ni har rätt dervidlag. Ni ser de konstnärliga och tekniska bristerna och det gör att Ni står kall gentemot sjelfva ämnet (som ju också är betydligt mossbelupet). Men Björnson har många efterpladdrare; och er och era liktänkandes skepsis skall kanske inte kunna hindra att Professoren kanoniseras som ett literärt oangripligt mästerverk".

När Edvard Brandes sänder Lundegård sitt verk En politiker har denne icke nog beröm härför. I tvenne långa brev slösar han sitt beröm (23.9 och 21.10). Han är samtidigt ganska vred på den kritik, som på andra håll drabbade arbetet. "Literaturkritiken borde vara helig mark som inte hvilken dilettant som helst fick syssla med. Nu sitta de der anonyme, obskyre herrarne 156 – – – och mäta våra böcker med sina inskränkta hjernors mått. Och så sätta de betyg på våra hjernors och hjertans alster – dessa undermålare, som aldrig sjelf kunnat skrifva tio rader med flykt i! Och det är ju naturligt att de intet fatta af det som är finast odi bäst, det som ligger öfver deras nivå."

Bitterheten i ovanstående rader hade också en personlig anstrykning och gällde den nyss utkomna Röde prinsen. Kritiken mot Modern (av Ernst Ahlgren och Lundegård) hade ej varit vidare vänlig. Nu menade Lundegård att kritiken helt glömt den bok, han tidigare ensam utgivit, I gryningen. Man ansåg honom som en parasit på Ernst Ahlgrens rykte! I bittra tonfall ger författaren utlopp åt sin indignation och öser sin galla över hela den svenska kritiken, främst den konservativt inriktade. "Och se, det är det farliga i att skrifva en bok som min: den trampar alla idioter på liktornarne. Och idioterna, det är majoriteten".

I de följande breven har Lundegårds stämning lagt sig en smula, även om irritationen alltjämt jäser på botten. Han känner sig ensam och oförstådd. Han skriver till vännen (14.2-90):

"Hvad vill det då säga att Ni inte har 'Lidenskab'? Se på de helt unge; ha de Lidenskab? Nej, det ligger i tiden, i förhållandena. Hvem kan ha Lidenskab, när den aldrig finner användning? Det är bara idioter som kunna gå med ångan uppe fast de intet uträtta. De kunna lefva ett lif på fraser och stora ord. De ha ingen sjelfkritik som tar dem i nacken och säger: à quoi bon? Den nya generationen skall bli skeptisk gentemot de tomma orden. En agitation byggd på detta material störtar samman till sist. Man skall väga hvarje ord, man 157 kastar ut till ungdomen, som är naiv och tror. De kunna entusiasmeras till en tid, men en dag börja några af dem se och då gripas de af hämdkänslor mot dem, som fyllde deras sinne med granna lögner. Då gå de hän och göra som Simson: skaka byggnaden ner öfver filistéernas hufvud.

Det är den stämningen, som är den moderna ungdomens nu, både i Danmark och Norge. I Sverige mindre, ty det fins ingen ungdom (jag höll på att skrifva: mer an jag!).

Det är den tidsströmningen som tog form i En politiker. Det är den som bär Kong Midas. Och den finns i min röde prins. Det är karakteristiskt att de tre skrefvos samtidigt i Sverige, Norge och Danmark. Så kan man ju komma och tala om att Nietzsche är på modet, och se i allt det der bara en literär modefläkt. Å nej! Grunden ligger nog djupare d.v.s. i de faktiska förhållandena".

Det råder ingen tvekan om att Lundegård tagit kritiken mycket hårt och att denna i viss mån berövat honom arbetslust och arbetsglädje. När Brandes skrivit en erkännsam artikel om honom i Politiken, tackar han med följande ord (15.9-90): "Det kändes som en gammal, säker väns handtryckning. Tack för den. Jag är mest van vid recensioner skrifna af antipatiska händer; dess finare öra har jag för allt det, som klingar fram från en resonnansbotten af sympati. – De rena stämmorna i recensions-symfonierna (öfver hvad jag ger ut) äro alltid lätt räknade; och Ni är alltid n:r 1 – – –".

De följande åren fortsattes brevväxlingen helt sporadiskt. I april 1893 begär Lundegård råd angående en erbjuden översättning av Titania (Pios Boghandel med 158 Alfred Ipsen som översättare). Draget av bitterhet, ensamhet i förening med känslan av att vara oförstådd förblir lika stark hos Lundegård de följande åren. När man läser hans bittra, kanske inte alltid alldeles rättvisa, men för hans inre förvisso säkert ärliga, anklagelser, får man ett intryck av att det i hans inre fanns ett drag av disharmoni och svårmod – alldeles oberoende av rent yttre förhållanden. Den 1 maj 1893 skriver han från Hörby bl.a.: "Det lät på Er, som trodde Ni mig ha blifvit en annan människa, nästan! Åhnej! 'Jeg er hvad jeg var mit hele Liv' - en enstöring, som ingen anser mödan värdt att söka upp och som själf inte anser det mödan värdt att söka många. Det har den fördelen, att man lefver i Hörby, att man kan arbeta mycket; och därför blir jag här. Jag sänder Er i dag till bevis – 'Stormfågeln', som jag fick från Bonnier i går".

Nästa brev från den 22 november samma ar är emellertid fyllt av helt andra och glada tonfall. I Jeanie MacDowall hade Lundegård funnit den livsledsagarinna som icke blott förstod honom utan också livet igenom skulle tappert stå vid hans sida. I breven från de följande åren finnes inte längre de bittra tonfallen från en ensam, oförstådd och ofta misskänd man. När skarpa sådana förekommo, gälla de nu liksom tidigare den litterära kritiken, mot vilken författaren kände sig hatfull och bitter. Enda undantaget utgör skåningen och kollegan Ola Hansson. Om honom och den samtida kritiken hade Lundegård redan den 26 september 1885 avlåtit följande rader; han ändrade härvidlag inte mening, i varje fall under den tid han brevväxlade med Edvard Brandes. Det heter:

159 "Han (= Ola Hansson) är för närvarande Sveriges ende kritiker (gu'nås inte i ordets vidsträcktaste bemärkelse!). Det är dock roligt att ha någon. Vi svenskar äro inte bortskämda i det fallet. Geijerstam och Levertin äro inga kritici; känna det väl också på sig och skrifva inte ofta sådant. Levertins anmälningar på ett tjogtal rader i Aftonbladet kunna naturligtvis inte kallas kritiker i egentlig bemärkelse. Nordensvan skrifver i alla Nordens tidskrifter – – – men så blir det också därefter. Aldrig något samladt och klart; löst fusk, som flyter undan och inte lämnar spår af behållning; hoprafsade infall utan system. – – – Det värsta han har gjort var väl studien öfver Strindberg i Nyt Tidsskrift. (Jag minns inte om det var i vintras eller förra hösten.)

Ola Hansson är dessutom en framstående lyriker. Hans skrifter äro ofta så fina i formen, som små poem. (En ypperlig recension skref han i Aftonbladet öfver Gustav Esmanns 'Gammel Gæld'). Hans till julen utkommande diktsamling 'Notturno' innehåller rytmer så melodiska, att vårt språk inte har många sådana före honom. Men allt är naturligtvis ingalunda förträffligt".

Dessa beska tonfall mot nästan allt vad kritik och journalistik hette, går igen här och var i breven. Endast mera sällan talar Lundegård dessa år om sina verk, vilka han dock sänder Brandes. När (han av denne erhållit dramat Asgerd (1895) fäller han några ord, som äro av intresse enär de visa Lundegårds inställning till den historiska romanen:

"Redan då jag såg att af tidningen, att den väntades kände jag en vänskaplig tillfredsställelse öfver, att Ni denhär gången lämnat er kära hufvudstad och företagit 160 ett andligt vikingatåg till Island. Enligt min mening är det alltid nyttigt för en diktare att göra en och annan sådan escapade från den verklighet, som närmast omgifver honom; men jag inbillar mig naturligtvis icke, att man därigenom blir denna verklighet kvitt. Den följer oss nog lika trofast, som vårt eget svårmod följer oss, om vi också gå till den andliga karnevalen med det starkaste uppsåt att slå det bort; och hur litet man än anfäktas af den moderna 'Sensationsgraadigheden', kan jag dock icke värja mig för det intrycket – t.ex. – att Floses vackra repliker tyckas mig framsagda af en röst, jag känner – – –"

Emellertid kunde Lundegård inte undgå att märka, att hans utveckling förde honom bort från den Brandeska kretsen och dess ideal. Var ny bok han utgav utgjorde ett bevis på att hans "åttiotalsperiod" ohjälpligen var till ända. Realismen i hans diktning försvinner mer och mer i verk som Titania (1892), Prometheus (1893) och Tannhäuser (1895). När han sände vännen i Köpenhamn Prometheus skriver han (22.11-93):

"Jag hoppas att Ni vid det här laget mottagit min bok, Prometheus, som jag sände Er för ett par dagar sedan; och jag hoppas Ni känner, att min dedikation till Er icke är blott tomma ord – att de alldeles icke hänvända sig till kritikern E.B. utan så att säga till E.B. intime, personligheten, vännen kan jag väl få saga, med hvilken jag tillbringat så många angenäma timmar i Kjøbenhavn. Jag känner ett särskildt behof att få säga Er detta nu, då jag anar, att innehållet i min sista bok möjligen kan ge anledning till månget glåpord, från Edra fienders sida, mot den literaturriktning, för hvilken 161 Ni sjelf är en af de mest framstående förfäktarne i Danmark. Jag hoppas emellertid att Ni aldrig ett ögonblick skall förvexla mig sjelf med någon af dem, som till äfventyrs falla på den idén att låta sig inspirera af min bok till ett eller annat glåpord emot Er. Jag hoppas Ni skall förstå, att om än våra literära åsikter så småningom skulle divergera – hvilket jag for resten knappast tror att de göra i fråga om sakens kärna – min aktning och tillgifvenhet för Er personligen alltid kommer att stå kvar; att jag alltid kommer att längta efter att byta ord med Er – på gammalt förtroligt vis, i ert tysta arbetsrum eller, för omvexlings skull, har uppe i Stockholm – möjligen? (Jag hoppas, att Ni inte för alltid vändt Stockholm ryggen!) och att Ni fortfarande är för mig, hvad Ni varit under många år – 'det eneste Menneske i Kjøbenhavn' – – –".