Björnsons hand
I sin senaste lilla bok, "En Vinterrejse", som gnistrar av så många krigs- och kärleksförklaringar till Norge, kommer Henrik Pontoppidan också in på kapitlet Björnson.
Utgångspunkten är ett föredrag, som han hörde Björnson hålla i ett litet församlingshus i Gudbrandsdalen. Olyckan ville, att han för många år sen hört just samma föredrag i Köpenhamn och alltför väl mindes den glänsande skildringen av en påvlig mässa i Lateranen. Han igenkände den ena enskildheten efter den andra och såg med vilken klok beräkning de sammanställts för att få fram det bländande helhetsintrycket. Allt var lika omsorgsfullt instuderat och lika skickligt utfört, från och med ljudhärmningen av Schweizergardets trumvirvlar till och med fingerknäppningen, som i Köpenhamn markerat en ögonblickets ingivelse och som nu gick igen vid samma lyckliga tankes pånyttfödelse i Östre Gausdal.
115 Detta var ju ren behändighetskonst och därtill med falska anspråk. Den gav sig ut för att vara nyskapelse, men var i själva verket ingenting annat än inlärd läxa. Och att en diktare kunde uppträda kväll efter kväll med samma konststycken, alltid lika betagen av ämnet och fylld av konstnärlig glädje, tycktes Pontoppidan ofattbart. Han tror sig däri ha funnit svar på frågan, varför Björnsons inflytande på nordens andliga liv icke blivit djupare.
Och han frågar vidare: hur är det för övrigt med Björnsons berömda stil "– har den ikke ogsaa mangen Gang været lovlig meget af en Behændighedskunst, en Linedans med brændende Sandhedsfakler henover Hovedet paa et forbløffet Markedspublikum?"
Den danske Nobelpristagaren bugar sig visserligen i förbigående vördsamt för Björnsons vackra diktarhuvud, men talar i nästa andedrag om en grånande marknadsbjörn, som, så snart han ser människor, av gammal vana reser sig på bakbenen och gör sina konster.
Denna ringaktande syn på Björnstjerne Björnsons dikt och personlighet är – eller kanske man nu vågar säga har varit – typisk för hela det släktled av nordiska författare, vilkas ungdom inföll ungefär samtidigt med Pontoppidans. För 116 oss var Henrik Ibsen den store diktaren alltsedan han i "Brand" gett tiden dess fältrop och lösen, kravet på äkthet och sanning.
Det fanns i denna Brand- och Ibsendyrkan ett drag av fanatism, som uteslöt all beundran för Björnson. Hans dikt var alltför söndags-skolmästerlig för tidens bleka allvar och hans utåtvända personlighet förblev oss främmande.
Men hur det nu var – han fyllde i alla fall tiden med sina ords och visors buller! Det fanns ingen möjlighet att helt och hållet förneka honom. I synnerhet var han oundviklig som förkunnare. Man tvangs att ta ställning för eller mot de brännande frågor, han blåst liv i. Det blev oftast mot.
Den svenske författare, som från början stod honom närmast, var Strindberg. De träffades i Paris, och 1884 skrev Strindberg i "Le monde poétique" en hyllningsartikel om Björnson, vördnadsfull mot hans diktning och rik på hugskott, som nu hunnit blekna. Men oförminskat skarp är etsningen av Björnson i vargskinnspäls med skotsk mössa på huvudet arbetande vid sitt skrivbord med fönstren mitt i vintern öppna mot gatan i den förstad utanför Paris, där han då hade sitt hem.
117 I "Författaren" skildrar Strindberg hur bekantskapen inleddes, och fortsätter:
"Björnson var såsom skald och människa ett komplex av personligheter. Där fanns prästen (fadersarvet) som förkunnade för församlingen utan appell; där fanns bonden med ett litet drag av listighet; där var teaterdirektören, som sökte efter effekter, folktribunen som ville väcka, skaka och dra med sig. Men bakom allt fanns ett gott barn."
Medan jag sätter boken tillbaka på hyllan frågar jag mig själv, varför denna karakteristik på några rader, tydligen kastade ner i hast just som orden fallit författaren i pennan, gör ett så övertygande intryck. Kan det vara från sista satsen ljuset strålar tillbaka och ger ett så starkt sanningssken åt alla de föregående?
Ett minne dök upp med svaret.
Flera år efter Björnsons död kom jag tillfälligtvis att avlägga ett besök på Aulestad.
Det var en strålande sommardag, gården var som en välkänd dikt och fru Caroline Björnson änkedrottning i ett rike av minnen och inbillning.
Uppe i andra våningen låg Björnsons arbetsrum.
Alla begrepp om diktarfrid slogo kullerbytta 118 i det ögonblick, jag steg in i helgedomen. Det var ingen drömmens tysta tillflyktsort, ingen tankearbetares hägnade verkstad och allraminst en bokmals skattkammare. Det var en mottagningssal.
Utanför låg landet med de tusen hemmen. Det var inte ett begränsat landskap, jag såg. Det var Norge.
Stora landsvägen gick nedanför, där allt Norges folk drog förbi, sjungande "Ja, vi elsker" för diktaren, söm satt här uppe och diktade för öppna dörrar och fönster.
Det stora skrivbordet stod på sin plats, till synes i orubbat skick. Där fanns ingenting som vittnade om skapargärningens mödor. Men där låg en gipsavgjutning av den döde diktarens hand.
Jag betraktade den länge. Den var så liten och så vacker. Ingen handlingens man kunde ha brukat den handen till verktyg i sitt livsarbete. Den såg inte ut att ha gripit hårt kring någonting i livet, men vad den utfört var större än de flestas, som gripit hårt kring mejsel, svärd eller plog. Detta var ingen knogares hand, ingen plöjares, ingen krigares, det var ett barns och en diktares hand.
Intrycket var så starkt att det tycktes mig kasta ljus över Björnsons hela dikt och personlighet.
119 Diktare var han först och sist, därtill var han, ej mindre än Ibsen, född, om också Ibsens ande starkare präglat det gemensamma tidsskedet. Båda voro stora diktare och ingen av dem kan kallas större eller störst – därför att adjektivet stor i förbindelse med substantivet diktare saknar comparativus och superlativus.
Handlingens män med de hårda händerna brukade Björnson för sina syften, hans alltid redobogna vinghäst fick utföra åtskilligt grovarbete, och han tjänade med glädje därför att han ägde söndagsbarnets omisstänksamma tro. Därför kunde också han som ingen annan övertyga på känslans väg, elda och hänföra. Kanske var hans snille just ett med den hjärtats enfald, som övergår allt förstånd.
Litteraturhistoriens kloka sångmö böjer sitt huvud och ler åt den skaparglädjens ständiga självförnyelse, tack vare vilken Björnstjerne Björnson kan stå i talarstolen kväll efter kväll och göra samma inlärda konststycken om och om igen. Men hennes leende är milt och förstående. Kanske älskar hon just barnasinnet hos andens stormän, det utåtvända i Björnsons och det skyggt förnäma i Henrik Pontoppidans diktarlynne.
