Fra Hytterne

Literatur

Jean Pierre: Død i Liv. En Novelle. Kjøbenhavn 1887.

Henrik Pontoppidan: Fra Hytterne. Kjøbenhavn 1887.

Motsatserna träda i vår tids vitterhet och novelldiktning temligen starkt och oförmedladt mot hvarandra, och det är pä sätt och vis för den märkliga kontrastens skull, som vi här sammanställt Jean Pierres¹ novell Død i Liv och Pontoppidans bilder ur folklifvet. Død i Liv är exemplet på det gammalmodiga, det verkligt förlegade; hela dess stil och dess innehåll äro för oss än mer främmande än t. ex. Sir Charles Grandison², hvilken i alla fall står som en aktningsvärd typ för en bestämd tids åskådningssätt. Här deremot möter oss något, som verkligen ej förtjenar att längre lefva, något uppstyltadt, floskulöst och maniereradt; styckets tama beskedlighet räddar ej dess lifaktighet, och man frestas att fråga: hvarför skall för närvarande så ofta det, som är hyggligt, vara tråkigt, det pikanta så ofta vara maskstunget? Pontoppidans Fra Hytterne röjer deremot en viss begåfning, men kör istället ned i den ensidiga, stundom råa realismens dy och lemnar oss derför, om ock på helt annat sätt, otillfredsstälda. Begge ytterligheterna äro motbjudande, och det måste upprepas, att räddningen, man säge hvad man vill, endast ligger i det, som hela literaturhistorien otvetydigt framställer såsom det normala, nemligen en diktning, som, utgående från naturen, trogen verkligheten, tillika förstår att adla framställningen till sund, ej generaliserande, ej såpbubbleartad, men enkel och osminkad idealitet. Må man sedan kalla denna adlade och skönt luttrade verklighetsskildring "realism"; allt för gerna, det är ej för benämningarna, det är för saken vi strida, om vi ock ej kunna frånkänna terminologien all betydelse, eftersom, såsom redan Plato betonat, en origtig term ofta bidrager att fixera en falsk föreställning om sjelfva saken.

Jean Pierre's Død i Liv handlar om en ung man, hvilken lefvat ett rätt stormigt lif och, när han hunnit ledsna på tomheten af detta lefnadssätt, förälskar sig i en ung flicka, hvilken tyvärr sedan befinnes vara hans halfsyster. Han mor har rymt från hans fader, hon har med sin förförare, som sedan öfvergifvit henne, haft en dotter Adelheid, och det är just i denna Adelheid, som ynglingen blifvit förälskad. Upptäckten af slägtskapen omöjliggör förbindelsen, den unge mannen söker under det danska kriget döden och stupar på valplatsen. Redan sjelfva uppränningen och intrigen förete något utslitet, man spårar reminiscenser af en viss oäkta romantik; men behandlingssättet skulle kanske hafva kunnat hjelpa upp det hela, derest ej författaren varit fängen i ett fraseologiskt och osannt manér. Det sätt, hvarpå den unge mannen tolkar sin läga, är sliskigt; Adelheids kärlek, som förklaras "stå på gränsen till hat", är lika onaturlig; granna ord, trivialt bombastiska uttryck, hvilka äro idel dussinvaror och påminna om karamelldeviser, skulle locka oss till löje, derest vi ej funne genren så outhärdligt tråkig. Kompositionen är så löslig, att det vill synas, som om författaren, då han satte sig ned att skrifva. ej ännu haft intrigen klar för tanken och inbillningen, utan låtit den på måfå utveckla sig. Man betraktar med missmod dylika skapelser. Vore det gamla, mot hvilket nu så många stormlöpningar göras, i allmänhet så beskaffadt som denna novell, då skulle oppositionen hafva rätt att göra starka angrepp. Förhållandet är lyckligtvis ett helt annat; det finnes inon den äldre literaturen, som nu förkättras, saker fulla af lif, klarhet och åskådlighet, fast de ej gillas af den rigtning, som älskar destruktiv tendens, låga, oädla uttryck och kallt hån mer än sanning oek skönhet. Men då man vill, för vitterhetens ära, kämpa mot ett storordigt barbari, plågas man dubbelt af att se en så lillgammal, ihålig och med frasens skenlif sig åtnöjande publikation som Jean Pierre's bok. Man betackar sig för sädana bundsförvandter. Ja, man frestas nästan att med onödig stränghet bedöma dem, just derföre att den motsatta ytterlighetens män måhända kunde känna sig hågade att låta en dylik produkt stå som exponent för den äldre smakrigtning, hvilken de angripa.

Pontoppidans konstform är den tillspetsade novellen, hans ämnen äro hemtade ur det lägre folkets lif. Uttrycken äro pregnanta, åskådligheten stor och hela framställningen kan, så fort ej grofheten tager öfvervälde, vara förtjenstfull. Rent af förträfflig synes oss den första berättelsen "Knokkelmanden", skildrande ett gammalt par, som genom arbetsamhet och försakelse långsamt sträfvat sig upp till oberoende, men just då, när de två skulle kunna vara i tillfälle att lefva ett tryggt och behagligt lif, se sin lycka grusas genom hustruns sjuklighet. De hafva varit allt för hvarandra, de hafva delat ljuft och ledt. Nu kommer "Knokkelmanden" och tager henne bort från maken och från en tillvaro, som, efter långa års slit och släp, var nära att krönas af stilla välsignelse. Hela berättelsen är mycket enkelt hållen; den döende Ane påminner sin man om en del praktiska bestyr, om tvätten, om nödvändigheten att för vissa persedlar ej begagna lut o.s.v. Allt detta är i sin ordning, den stackars husmoderns tankar sysselsätta sig ännu omedvetet med det hushåll, hon så troget och stilla skött. Ironien bör dock naturligen aldrig felas, något af "hanefjädern" bör alltid sticka fram, och sarkasmen bligar i de rader, hvilka för oss berätta, att presten då denna fattiga, utsläpade Anna efter ett hårdt lif begrofs, talat öfver skriftens ord "Herrens Naade er over al Maade". Man studsar litet, men man förstår, om man ej har bindel för ögat, andemeningen. Vår Herre hade just ej varit så nådig mot Anna, menar författaren, men presten har naturligtvis ändå sina utslitna fraser om Guds nåd till hands. En sådan der liten krydda, serverad just på slutet, gör anrättningen behaglig för den moderna realismen och är, förstås, alldeles oumbärlig, derest man vill väcka kotteriets handklappningar. – Skizzen "Naadsensbrød" beskrifver ett fattighus af det nyare, vackra och ordnade slaget; författarens ironi gycklar lindrigt med hela anstalten, utan att vi rätt förstå hvarföre; det är som om alla försök att hjelpa och gagna skulle snärtas, så snart de utgå från samhälle, kommun eller de mer lyckligt lottade. Så ut misstro, det synes vara hufvudsaken! Författaren har en viss sympati med den fattiga Stina, som, fast hon ingenting har, protesterar mot att få sitt uppehälle i fattiggården och afskyr dess mekaniska ordning. Det hör naturligen till saken, att prosten, "åkande i en landau", skall åse Stinas transport till fattighuset; denna kontrast skall glädja meningsvännerna. Prostar är ju alltid en styggelse; kan man då framställa dem som välfödda och åkande i "landau", då har man gjort saken rigtigt bra. I "Ane-Mette" talar Pontoppidan om en stackars mor, hvars barn ej kan få ligga qvar i sin förra graf pä kyrkogården derför att en rik bondes aflidna barn i stället der skall jordas. Presten håller, just derför att bonden är rik, ett längre liktal, än han annars skulle gjort, öfver hans dotter; Ane-Mette har kort förut i förklädet uppsamlat benen efter sin flicka, som ej fick ligga qvar i grafven, och jordat dem i ett hörn af kyrkogården. Vi betvifla djupt sannolikheten af denna berättelse om benens uppsamlande; i öfrigt är tendensen ju äfven här alldeles klar och tydlig. "Et Grundskud" är en novell, som bör vara i den följdrigtiga realismens smak; ty hela berättelsen handlar om en fyrfoting, som i dagligt tal kallas svin. Sagda djur beskrifves omständligt, dess gödning omnämnas utförligt, likaså den böldsjukdom, hvaraf det omsider aflider. Skizzen röjer antagligen mycken förtrolighet med ämnet; här känner sig tydligen den nya literaturen likasom pä egen botten, den poetiska "tonen" har här blifvit ett onekligen realistiskt läte, och på "doften" kan man icke misstaga sig. Fyrfotingen dör; denna förlust var – derpå må man förvisso icke undra – känbar för egaren, hvilken var fattig och hellre sett, "att något af hans barn dött". Denna kärfva önskan, naturtrogen eller icke, sätter inseglet på den tilltalande lifsbilden. Ännu tvenne skizzer återstå; den ena, kallad "Hans og Trine" tecknar en förförelsehistoria på landet och har nog sin sorgliga sanning; den andra "Vandreren" har till föremål ett stycke nutidselände af annat slag och handlar om en stackars, gammal och sjuk qvinna. Vårt medlidande med henne skulle dock vara än större, om ej äfven hon – detta tycks vara ett älsklingsmotiv hos författaren – vägrade af komma till fattiggården och der få det bättre än hon i sin usla stuga kunde hafva.

Alla dessa folkbilder äro ensidiga. Alla hafva de någon sanning, men de uttala ej hela sanningen och de förvrida stundom sanningen. De många, hvilka, likasom anmälaren uppvuxit på landet³, såsom barn under många år lefvat i naturen, dagligen besökt de mer lyckligt lottades, men ock de fattiges stugor, sett deras hvardagslif och äfven iakttagit församlingsprestens ställning till sockenbor, skola kunna säga: dessa bilder äro skefva. Elände, olycka, tung lott, dryckenskap, ondt af tusen slag finnas; men det finnes ock motbilder af annan art. Likgiltighet eller hårdhet från godsegares sida hör icke till regeln; presten är icke efter regeln en kall, sömnaklig goddagspilt. Man kan roa sig att framställa sakerna så, om man vill stifta söndring och hatt; men verkliga förhållandet svarar icke mot teckningen. Goda seder, tryggad bergning, flit och förnöjsamhet finnas på landsbygd som i stad vid sidan af sjelfförvålladt eller oförvålladt betryck; heder, vänlighet, ömhet finnas hos prest och egendomsegare likasom hos bonde och dagakarl. Motsatserna finnas äfven. Men man må ej göra anspråk på att gifva sanna lifsbilder, då man endast ser en sida af saken och målar allt i färger, hemtade från en gallsjuk inbillning eller – från en stia!

C. D. W.