Axel Lundegård til Henrik Pontoppidan
Sendt fra Råsunda. 17. januar 1927

Det enda som hjälper är att arbeta

Råsunda 17 Jan. 1927.

Käre gamle vän,

Jag kan inte vänta till näste årsskifte med att tacka dig för ditt brev. Det ger ett så värmande intryck just därför att du också talar något litet om dina sorger. Vill du hälsa fru Pontippidan från min hustru och mig. Vi ha alltid beundrat och hållit av henne. Det har gjort oss mycket ont att höra om hennes ohälsa.

Och du själv, käre vän – i tankarna trycker jag din hand så varmt som en gång för många år sedan på Rigshospitalet. Då var det du, som låg i dödens skugga och din hustru som höll vakt utanför. Nu äro rollerna ombytta.

Jag förstår vad du kännt och känner. Någon son som döden kunnat ta från mig, har jag aldrig haft, men jag vet vad det vill säga att leva i daglig oro och ångest för en hustru. Det är värre än att själv dväljas i dödens skugga.

Det värsta som följer med åren är inte känslan av de förandringar, som försiggå i vår egen kropp och själ och som förebåda vårt eget uppbrott. Det värsta är, att vi måste 2 vara med om och se till, hur den ena efter den andra av människor som stått oss nära och som vi hållit av, bryta upp. Det blir till sist så ödsligt och tomt och kallt kring oss, att vi klänga oss fastare och fastare till allt som finns kvar. Det blir oss år efter år allt mer omistligt. Och ändå måste vi mista det, för så vitt vi inte själv dö. Ibland känns det som skulle det vara bäst.

Det enda som hjälper är att arbeta. Så länge man kan. Nu håller jag på med att ordna Victoria Benedictssons efterlämnade anteckninger och brev. Det är ett arbete som väcker många minnen just från den tiden, "då vi träffades i København och drack brorskål". Jag förstår än i dag inte alls, hur det kan ha gått till! För det måste ju ha varit du som proponerat (som det heter i enlighet med svensk ritual). Men inte ens i vår gröna ungdom var du en människa, som gärna kan tänkes ha föreslagit brorskål med någon! Och nog var jag på den tiden tilltagsen, men att jag skulle ha vågat mig på dig, tycks mig mindre sannolikt. Hur gick det altså till, när vi dricko dus? Det måtte ha varit den tiden, du bodde på Enghavevej1 och gick och åt hos fröken Haugsted, vars förste, oförgätliga inackordering, jag var. Jag minns från den tiden, att en Hvalfisk2 strandade på Jylland och att du förgäves anmälde dig som sökande till befattningen som Politikens Hvalfiskkorrespondent. Hvalfisken är i varje fall faktisk. Och så det, att du längtade till Jylland.

[fortsættes på højkant øverst side 1:] Skriv någon gång och berätte litet mer om hur du har det, om det ljusnar litet kring sjukbädden, om din dotter och måg bo i København, om inte Steffen ämnar sig hem, hur det är med dig, kroppsligt och själeligt, om du kan arbete – –

Min hustru hälsar av allt sitt hjärta

Din tillgivne
Ax. L.

 
[1] Enghavevej: må være en fejlhuskning for Engtoftevej, hvor Pontoppidan boede (i nr. 3) omkring den tid hvor den omtalte hval strandede. tilbage
[2] Hvalfisk: hvalen strandede 1.1.1889 på Barritskov strand i Vejle fjord. Den fiskerikyndige adjunkt og forfatter Arthur Feddersen besøgte stedet og beskrev sine oplevelser i en længere artikel i Politiken 7.1.1889 med overskriften "En sjælden Gæst". Feddersen betegnede sig med en god portion selvironi som "særlig Hvalfiske-Korrespondent". På den tid kaldte Politiken i almindelighed sine udsendte medarbejdere for "Specialkorrespondenter" – hvilket sikkert har moret Pontoppidan. tilbage