Axel Lundegård til Henrik Pontoppidan
Sendt fra Råsunda. 2. januar 1927
Råsunda 2 Jan. 1927
Käre gamle vän,
Jag kan inte låta årsskiftet gå förbi utan att också skriftligen, inte bara i tankerna, ha önskat din fru och dig allt gott från min hustru och mig. Det är länge sedan vi hörde av varandra. Min hustru och jag veta ingenting om, vad det gångna året gett er båda av ont eller gott. Låt oss med ett par rader få veta något därom.
För oss har det gångna året medfört en oersättlig förlust. Vår kära lilla moster, som från barndomen varit en mor för min hustru och senare också för mig, dog den 13 Mars, och allt sedan har min hustru varit mycket nedsatt till krafterna. Sista månaden har hon mestadels varit sängliggande som följd av en katarr i lungspetsarne. Nu är hon på bättringsvägen, fast hon ännu inte får gå ut.
I Maj passerade vi Köpenhamns breddgrad på väg över Trelleborg och Sassnitz till Berlin, där jag skulle företräda Penn-klubben vid P.E.N.s internationella årsmöte. Dit var du bjuden som hedersgäst, men vi fingo nöja oss med att höra dig med kvinnlig förtjusning skildras av fru Karen Michaelis. Hun uppehåll sig mindre vid dina literära förtjänster än vid ditt tjusiga yttre. Därom talte hon sig nästen varm. Ändå förstörde hon till sit bilden genom att likna dig vid ett ostron. Hon mente, att du var en mycket sluten och tillknäppt person. Men det fanns två människor i världen som kunde få dig att öppna på skalet. Och den ena var Karen Michaelis.
Det var vid den stora banketten på Kaiserhof. När hon slutat tala, satt jag själv och gapade som en ostra.
Min hustru hälsar er båda hjärtligt.
Din gamle, tillgivne
Axel Lundegård
