Axel Lundegård til Henrik Pontoppidan
Sendt fra Råsunda. 4. maj 1923

Lykke-Per fullblods romantiker

Råsunda 4 Maj 1923

Käre gamle vän,

nu har jag läst "De Dødes Rige" i lugn och ro och måste säge dig, att det intresserat mig mycket. Det är ett kraftigt grepp kring samtidens strupe och ett tvärsnitt genom Danmarks historia under senaste mansåldrene. Diktens bärende tanke kommer klarare fram nu man läser allt i ett sammenhang. Kompositionen har blivit mer plastisk under utarbetandet. Jag känner inte tillräckligt till ställninger och förhållander i Danmark under de senast förflutna årtionden för att ha nogon mening om enskildheterne i din samhällskritik, men att den stort sett är berättigad – och stort sett når vida ut över Danmarks gränser – tyckes mig uppenbart. I varje fall är jag för egen del redo att underskriva den. Präster göra det säkert inte. Och ändå skulle man kanske våga det påståendet, att ingen som inte har prästblod i ådorna kunnit skriva De Dødes Rige! All kritiken är ju i grunden olycklig kärlek till det vackre som inte finns och som man kanske måste ha prästblod i ådorna för att så brännande sakna. All din verklighetsskildring är buren av längtan och om det är det som kalles romantik, är du romantiker, liksom du är lyriker till trots för din manifesterade ovilja mot (dålig) lyrik. Något liknande menar väl nordmannen Kinck, när han skriver "jeg fristes til at si, at en merkelig skikkelse som Lykke-Per hos Henrik Pontoppidan kanske er den mest fullblods romantiker, dets litteratur ejer!" (Rorsmanden overbord1, sid 231).

Om romantisera betyder att lyfta verklighetsframställningen så högt, att den blir dikt, så är ju var betydande diktare romantiker. Att dikta skulle då vara att av sina erfarenheter och drömme skapa en värld som är högre än verklighetens, men ändå förnems som verklig; där sanningen är 2 sanning i högre potens och människorna mer levande än i livet. Där frågan om förebilder inte längre intresserer, på grund av det intresse bilderna i och för sig väcke!

Du skriver själv om ditt verk: "den Bog blev desværre ikke som jeg havde tænkt mig den". Det är lätt att förstå vad du menar, och att beklaga den kroppsliga och själeliga hämning, du haft att övervinne under skapelsetiden. Men jag tycker för min del att den är övervunnen och skulle inte tilltro mig att sätte fingret på någon punkt, där det finns ett tomrum mellan ingivelse och utförande. Uppgiften, som du tagit på dig, var så stor, att varje diktare inför fullförandet måste känna avståndet mellan vad han velat och vad han mäktat. Kroppslig och själelig hämning ha vi ju alltid att övervinna, och ojämnheter finnes i alle dikter. Den halkyoniska sinnesstämning, som främjer växten i andens vingårdar, kan aldrig bli vare sig vardagslivets eller arbetsdagens permanente sinnestillstånd. Den är, som solskenet, fruktbargörande just därför, att den är intermittent. Det är inte fullkomligheten, jag för min del har glädje av, när jeg läser en dikt; det är åt anden, som uppenbarer sig oberoende av hantverket, jeg gläds. –

Jeg hoppas att din fru vid dethär laget övervunnit sitt illabefinnande och att du fått glädjen hälsa henne välkommen tillbaka till ert trevliga vinterhem. Men kanske har Ni sommar i Danmark och längta bort från staden? Här ha vi ännu så kallt, att sommerplanerna fått frossa och vi stanne säkert ännu ett par månader i vårt ide. Min hustru undergår ännu behandling med taleketiskärtelinsprutningar och tar in till sjukhuset var annan dag. Hon orker inte skriva brev, men hon hälsar er båda hjärtligt. Framför också min hälsning till din fru.

Din tillgivne
Axel Lundegård

 
[1] Rorsmanden overbord: Opbyggelser og artikler fra krigsaarene, 1920, af Hans E. Kinck. tilbage