Axel Lundegård til Edvard Brandes
Sendt fra Norra Hamngatan 6, Göteborg. 9. januar 1896
er ställning falsk
Göteborg (Norra Hamngatan 6)
den 9 Jan. 1896
Käre Edvard Brandes.
Tack för ert bref. Det är alltid angenämare att läsa era bref än era recensioner. Brefven ha åtminstone alltid en aktningsfull ton – hvilket man knappast kan säga om det Ni skrifver offentligen om mig och mina arbeten. Jag förstår egentligen icke, hur någonting sådant kan vara möjligt, men det förefaller mig som vore Ni en helt annan person, när Ni skrifver enskildt, än när Ni yttrar Er offentligt.
Jag har aldrig förr yttrat ett ord till Er i detta ämne; det bär mig emot att tala i egen sak. Jag har ofta harmats – och jag anser ännu att Ni, t.ex. i er anmälan af Prometheus gjorde Er skyldig till det slags taktlösheter, som man i Frankrike brukar besvara med en utmaning – men med tiden har alltid min gamla vänskap för Er personligen tagit öfverhand och kommit 2 mig att se allt i ett förmildrande ljus. Det finns inom mig – fast Ni kanske icke tror det och synbarligen icke förstår det – en blödhjärtad trofasthet mkot alla, som jag en gång respekterat och värderat. Och när man är så van vid kritik, som jag, lär man sig snart att icke fästa för stor vikt vid recensionar, vare sig kritikens vind bär med eller mot.
Dessutom har jag alltid haft en djup och stark känsla af, att det för en kritiker som för alla andra människor gifves en Nemesis, hvars bakslag han icke undgår. En kritiker kan icke år efter år höja medelmåttiga arbeten till skyarne, utan att hans auktoritet så småningom försvinner. När Ni kommer tillbaka till Köbenhavn, skall Ni själf märka, att den tid är förbi, då Ni med några penndrag kunde skapa en literär opinion.
Ni tror mig väl knappast, om jag säger Er, att detta gör mig ondt – tack vare den där blödhjärtade trofastheten, jag talade om nyss. Men å andra sidan kan jag ej annat än medgifva, att det öde, som drabbar Er är lika logiskt nödvändigt, som att en våg småningom sjunkar, då droppa efter droppa, sandskorn efter sandskorn ideligen falla i samma skål.
3 Jag vill icke gå närmare in på, hvad Ni skrifvit eller icke skrifvit om mina arbeten. Vänkritik betyder ingenting för ett literært arbetes framgång; den enda framgång, som är något värd, är den man vinner under motstånd – till trots för allt. Jag har alltid funnit det helt naturligt, att Ni offentligen yttrat Er om mina arbeten med all möjlig reservation. Just detta har gitt mig en välgörande förnimmelse af frihet – och jag behöfde den, ty jag kände instinktivt, att min utveckling förr eller senare skulle kasta ert program och literärt ställa mig i opposition mot de teorier, Ni förfäktar. Men jag anade icke, att också er egen utveckling så småningom skulle föra er långt på sidan om ert eget program och att Ni skulle komma att förfäkta teorier, som Ni icke själf tror på. Det är väl därför tonen i era bref numera är en annan än i era recensioner. Det är detta, som gör er ställning falsk.
För min del kunde jag ju ännu försöka blunda för detta – och jag har så gjort i det längsta. Det förefäll mig så smått att låta den välsignade författerömtåligheten bestämma öfver förhållandet mellan två människor – och så vidt på mig ankommer, skal detta icke heller få ske. Men då Ni offentligen skrifver om mina arbeten, måste Ni också tillåte mig att åtminstone privatim yttra mig om er kristiska verksamhet kanske 4 får jag altså någon gång tillfälle att yttra mig offentligen om den – och då beror det på Er, om vår personliga vänskap håller.
Hvad jag nu ville säga är detta: att man skrifver dåligt, då man icke själf tror på hvad man skrifver. Och hvad jag personligen anser mig ha rätt at fordra är: att Ni, äntigen Ni skrifver för eller emot mina arbeter, håller er artikel i en ton, som vittnar – icke om vänskap, der begär jag icke – men om den aktning, Ni är skyldig hvarje allvarligt literärt arbete. Jag tål gerna kritik, men jag inser icke, hvarför Ni offentligen har rätt att yttra er på ett sätt, som Ni aldrig skulle vilja nedlåta Er till i vårt enskilda umgänge – vare sig muntligen eller skriftligen.
Allt detta skulle jag icke ha skrifvit, om jag icke strax efter er recension mottagit ert vänskapliga bref. Men just det brefvets ton – så olik tonen i er anmälan af min bok – väckte lusten att säga Er min mening rent ut.
Ni märker nog att det icke är en ömklig sårad fåfänge, som andas ur mina ord. Hvad som säges offentligen om mina arbeten är mig numera ganske likgiltigt. Jag kan på förhand konstruera fram – ur mitt eget medvetandes djup – hvad det skall falla herr X och herr Y in att säga om mina böcker. Slå ihjäl mig kan hvarken [slut på side 4, fortsættelsen mangler]
[nyt ark, beskrevet på begge sider, med afslutning:]
|1| Men då Ni offentligen skrifver om mina arbeten, måste Ni också tillåta mig åtminstone privatim yttra mig om er kritiska verksamhet.
Och hvad jag velat säga är detta: Ni skrifver illa därför att Ni i grund och botten icke ens själf tror på hvad Ni skrifver. Och hvad jag anser mig ha rätt att fordra är detta: att Ni, då Ni yttrar Er offentligen om mig eller mina arbeten, håller er artikel i en ton, som vittnar – icke om er√ vänskap, det begär jag icke att Ni skall affischera – men om den aktning, Ni är skyldig hvarje allvarligt literärt arbete. Jag tål gerna kritik, men jag inser icke, hvad som berättigar Er till att offentligen tala till och om mig i en ton, som Ni aldrig skulle vilja använda i vårt enskilda umgänge, hvarken skriftligen eller muntligen.
Allt detta skulle jag kanske icke ha sagt Er, om jag icke ofvanpå recensionen mottagit ert vänskapeliga bref. Men just det brefvets ton – så olik tonen i er anmälan af min bok – väckte lusten att säga Er min mening.
Ni märker nog, att det icke är en ömklig sårad fåfänga, som inspirerad dessa rader. Hvad jag läser i bladen om mina arbeten är mig numera ganska likgiltigt. Jag har flera fiender i pressen, än någon annan nordisk författare – ty jag har aldrig sökt journalistens vänskap. Jag kan också på förhand räkna |2| ut båda hvad X och Y skall säga om mina arbeten, men det skrämmer mig icke ty – slå ihjäl mig (literärt) kan hvarken X eller Y. Det kan icke ens E.B.!
Det låter väl som en paradox om jag säger, att detta (sista) gör mig ondt?
Jag förstår väl en anmälares förtviflan, då han måste recensere 300 böcker hvarje år. Men jag för min del skulle hellre ha sett, at Ni icke skrifvit en rad om en bok, än att ni skref en sådan anmälan som den sista. Och detta icke för min egen skull, utan för Er.
Jag sände Er min bok som vän till vän. Det var alldeles icke kritikeren E.B. jag ville göra visit hos. Och jag skulle ha varit fullt nöjd med ett enkelt tack – men det glömde Ni bort. Eller trodde Ni kanske, att jag vände mig uteslutande till kritikern och att han uppfyllt allan rättfärdighet med en artikel i bladet?
Dock – nog härom.
Det skulle göra mig ondt om Ni illa upptoge min frispråkighet. Men om min personliga tillgifvenhet för Er icke tagit skade af hvad Ni offentligen yttrat om mig og mina arbeten, har Ni knappast rätt att taga humör öfver denna min enskilda polemik på hvilken jag med intresse motser ett svar, älskvärdt i form och heldst dräpande i sak. – –
Vi stanna här till medio af Februari, då vi resa söderut, till Italien. Till Christiania komma vi nog icke. Jag har icke tid; eljes vore det frestande att hålla en föreläsning "om kritik".
Tack för era vänliga nyårsönskningar. Jag ber Er framföra till familjen och själf mottage för egen del min hustrus och mina bästa önskningar för det nya året.
Er tillgifne
Axel Lundegård
